Fotografi av ett ögonblick

Börsen är nära nivåer som karaktäriseras av versalerna i akronymen ATH, om än att den just idag sjunker drygt 1 %. För vissa, framför allt oerfarna och nytillkomna på det bonade marknadsgolvet, är nedgångar ofta synonyma med obehagskänslor och en inte så liten grad av osäkerhet – osäkerhet som inte skiljs från risk, utan tvärtom slås samman med det. 

Mycket, ja kanske till och med allt, i portföljen är inköpt utifrån hur andra har investerat, såsom Instagramprofilen AktieExpertenSomSpöarIndex (stöd mig gärna via Patreon, så att jag kan fortsätta driva min extremt lukrativa verksamhet som går ut på att sno godis från småbarn [läs: dig själv]) eller InvesterarcoachenFrånSundbyberg (ps. köp min kurs och hjälp mig skinna dig på ett par extra kronor, för sannolikheten att kursen kommer hjälpa dig är relativt liten) med flera. Ingen egen direkt analys finns, mer än att ”ahh… det är medtech som bolaget sysslar med. Ja, detta är ju framtiden…” samt ”samhällsfastigheter är trygga och därmed är SBB tryggt…”

Nedan är likt ett fotografi av stunden när ovan nämnda sitter vid datorn. Dels appliceras lite av de medvetandeströmmar (stream of consciouness) som gjordes kända av James Joyce och Virgina Wolf, dels vill jag få med en sorts arketyp av den kämpande arbets- och aspirerande medelklassföräldern som investerar lika mycket för att det är ”kul” som för att pengarna behövs, heller snarare än senare. Observera hur tankarna hoppar fram och tillbaka, från börs till annat som har med ekonomi att göra. Hur skuldkänslor och ett förminskade blandas med optimism och tro. 

Här sitter jag framför skärmen och ser min aktieportfölj blöda. Blöda, ja, som ett öppet sår. Börsen sjunker, 1,5 % idag, kanske mer imorgon. Vad ska jag göra? Sälja, behålla, öka? Tankarna rusar genom huvudet snabbare än rullande börskurser. Sälja allt och rädda vad som räddas kan? Men vad om det vänder imorgon? Behålla och hoppas på en uppgång? Eller kanske, mot alla odds, öka och köpa mer när priserna är låga? Så många frågor, så få svar.

Vad gör alla andra? Varför uppdaterar inte AktieExpertenSomSpöarIndex, InvesterarcoachenFrånSundbyberg och alla de andra? Varför säger de inte vad de gör (så att jag kan göra detsamma)? De sitter säkert och tjänar storkovan nu, för de måste ha vetat att börsen skulle rasa idag. Om jag bara kunde vara som dem, eller om kanske de kunde sköta min portfölj? Undrar vad de skulle ta för det?

Blicken vandrar från skärmen till högen med räkningar på skrivbordet. Avgifter för sop- och avfallshämtning, bil, ny tvättmaskin – ja, den gamla gav upp förra veckan. Just när man trodde att inget mer kunde gå fel så ska den där j***a maskinen gå sönder. Gud finns inte och om han så gör måste jag ha gjort mycket i ett tidigare liv för att förarga honom. Semester, barnens avgifter för hockey och ridning, el-räkningarna som liksom hopar sig. Skulle inte elen bli billigare? Eon… ett riktigt helvetesmonster. Utnyttjar sin monopolistiska ställning och får oss hårt arbetande människor, som bara vill göra rätt för oss, att äta knäckebröd och dricka vatten. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Va? Va!? 

Och fasaden som skriker efter renovering. Hur ska jag få allt att gå ihop? Allt jag vill är att ha det lugnt. Är det för mycket begärt? Sol, en kall bira, barn som leker, en fru som sitter bredvid mig medan köttet på grillen tillagas och bean mognar till sig? Liseberg utan köer och allt j***a tjat från alla andras ungar och f*n och hans moster? 

Jag minns svärfars senaste bjudning. Alltid… alltid. Hur han satt där, luttrad av årtionden i marknadens grymma skola, och slog ned på varje beslut jag någonsin tagit. "Aktiemarknaden är ingen plats för amatörer," sa han, hans ord en skarp påminnelse om mina bristande erfarenheter. Men är jag verkligen så dålig som han säger? Jag vill tro att jag har lärt mig något, att jag har växt med varje misstag.

Tankarna flyger tillbaka till börsen. De röda siffrorna lyser som en varningssignal. "Sälj innan det är för sent", viskar en röst inom mig. Men en annan röst, mer optimistisk, eller kanske bara envis, säger "Behåll, för kanske kommer kommer att vända." Och så finns den tredje rösten, den som påpekar att de smarta pengarna alltid köper när alla andra säljer. Sådana som AktieExpertenSomSpöarIndex och InvesterarcoachenFrånSundbyberg. Vad gör de nu? Varför skriver de inget? Har jag inte betalat till respektives Patreon? Har jag inte köpt den där kursen som jag inte förstod så mycket av och som, helt ärligt, var något… tunn och substanslös? Öka, investera, våga. Men kan jag verkligen ta den risken nu?

Barnens hockeyträningar och ridlektioner kostar en förmögenhet. Jag vill inte vara den förälder som säger ”nej” till deras drömmar. De ser upp till mig, de tror att jag har allt under kontroll. Men sanningen är att jag ibland känner mig som en bluff. Vad om jag säljer nu och marknaden skjuter i höjden nästa vecka? Då står jag där, utan vinster och med en skam som svärfar inte skulle låta mig glömma. Den där j***a kursen och alla betalningar till Patroen. Vad har de egentligen gjort för mig? Jag ska sluta med allt detta om bara någon högre makt – Buddha, Gud eller vem det nu än är – ser till att rött bli blått. Jag ska ta de där tråkiga indexfonderna som många alltid pratar om. Jag lovar, okej!?

Och elräkningarna, de slutar aldrig komma. Varje månad, högre och högre. Hur mycket kan vi egentligen spara på att släcka lampor och sänka temperaturen? Och tvättmaskinen – den där… åhh… vi behöver verkligen en ny. Den gamla brummar som ett ånglok och lämnar kläderna blöta. 

Kanske borde jag sälja en del av portföljen, säkra lite kapital. Men då tänker jag på hur mycket jag redan har förlorat. Varje gång jag säljer något går det upp efteråt. Och svärfars ord ekar i huvudet: "Du är för impulsiv, för känslostyrd." Kanske har han rätt..., men nej. Han trycker ned mig. Han tror sig vara bättre än jag. Kanske borde jag bara sitta still i båten och vänta ut stormen. Visa den gamla att jag minsann inte låter mig styras av paniken…

Men det är lättare sagt än gjort. Framtiden är så osäker. Barnen behöver nya skridskor, och ridstövlarna är för små. Och semestern, vi lovade dem en resa i höst. Hur ska jag kunna hålla det löftet om allt fortsätter gå fel?

Och så var det renoveringen. Fasaden är i bedrövligt skick. Om vi inte gör något snart kommer vi att få allvarliga problem. Men var ska pengarna komma ifrån? Allt kostar, och jag försöker jonglera med plånboken som om den vore oändlig.

Börsen visar inga tecken på återhämtning. Varför så rött? Hallå? Stressen växer, pulsen stiger. Sälja eller inte sälja? Det är frågan. Och vad skulle svärfar säga om han såg mig nu, osäker och tvekande? Han skulle nog säga att jag inte är redo för detta, att jag borde hålla mig till säkrare investeringar, som fonder. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på alla de gånger jag faktiskt har gjort rätt. De gånger jag har valt rätt aktie, sålt i rätt tid, tjänat pengar. Kanske är detta bara en svacka, en tillfällig nedgång. Kanske kommer allt att ordna sig om jag bara har tålamod. Eller…