Jag har alltid vetat att jag ska bli förmögen
I ett land där oppositionens krafter ökar blir det mer och mer tabu att lyfta fram förmögenhet och ägande. I vissas ögon ska allt delas lika, även om en majoritet av de tillfördelade inte lagt ned lika mycket energi och tid – det ska oavsett fördelas jämnt. Drömmen om ett egalitärt samhälle har alltid funnits och även om jag beundrar den tror jag att det i praktiken är omöjligt att realisera, vilket jag skrev om i recensionen om The Dawn of Everything sommaren 2023. Människan är ett rovdjur och det kommer alltid vara någon eller några som sitter i ett elfenbenstorn och bestämmer. Antigen om det blir direkt eller indirekt kommer vissa få det lite, lite bättre än övriga. ”Alla är jämlika, men vissa är lite mer jämlika än andra”, som George Orwell skrev i den mycket läsvärda The Animal Farm från 1945.
Vem kontrollerar de som kontrollerar, och vilka kontrollerar de som kontrollerar? Tjänster och gentjänster har alltid figurerat och kommer, högst sannolikt, att så fortsätta. Varför? Det är så vi, homo sapiens, är konstruerade. Ett rovdjur vars reptilhjärna som har ett enda mål – att överleva - leder till att möjligheter till att trygga denna än mer kommer att tas. Lite mer pengar betyder lite mer medel till mat, skydd och så vidare. Det är önskat av många att vi ska kunna skapa en sorts Teletubbies-värld, där det råder fred, samvaro, total tillit och en vilja att bidra. I mindre grupper och flockar går det, men så fort Dunbars tal, det vill säga cirka 150 personer, har passerats minskar sannolikheten för att gemenskapen ska bestå. Vi kan inte ha en ”nära” kontakt med samtliga och när denna saknas betyder det ett minskat förtroende – förtroende som är grundbulten i samarbete och affärer. Om detta finns mycket forskning, däribland Dunbars och Hills (2003).
Jämför valfritt land med Trobriandöarna och ovan resonemang kommer att bli än klarare. Den polska antropologen Bronislaw Malinowski studerade öarna och dess invånare under 1900-talets första hälft. Efter sin hemkomst beskrev han hur samhället var (och – till mångt och mycket - är) organiserat enligt starka normer, släktskapsband och kulturella traditioner – inte med formell polis, men med social kontroll genom exempelvis skam, ritualer och ömsesidiga skyldigheter.
Ägande och resurser är ofta kollektivt eller styrs genom sedvanerätt och gällande konfliktlösningar sker den via äldre, klanledare eller gemensamma råd.
Många drömmer om att bli förmögna, men av dem är inte alla beredda att göra jobbet som krävs för att den ska uppnås. Vissa försöker, men misslyckas. Ofta tenderar ursäkterna och (bort)förklaringarna här bli ”otur”, ”spelet är riggat” eller dylikt och således skjuter man bort ansvaret från sig själv till andra. Allt följer self-serving bias. Helst ska det gå snabbt och med minsta möjliga ansträngning, precis som många idag lever sina liv med en app för att starta kaffemaskinen, beställa hem mat/livsmedel, ta el-sparkcykeln till jobbet eller skola, ber google eller en a.i. lösa uppgifter/läxor et cetera. Snabbt och inte minst energieffektivt. Vad resultaten i det längre loppet blir tenderas att ”glömmas” bort, ty system 1 tenderar ofta att vinna de vardagliga kamperna.
”I always knew I was going to be rich”, sade Warren Buffett i en intervju från 2010. I vissas (vänster)öron kan uttalandet skapa en sorts ilska och aggression, för om någon är rik betyder det ju per automatik att någon eller några andra är relativt mindre rika och i värsta fall – fattiga. I andras (liberala) öron är det ett uttalande som inte bjuder till motstånd och aversion, utan till motivation och tilltro. Att tro på sig själv är essentiellt för att lyckas med det som man tar sig an. Oavsett om det gäller att kunna laga pannkakor via att koka te till att bestiga Mount Everest eller, som i detta fall; blir förmögen, krävs en genuin tilltro till sig själv och den egna förmågan. Sedan kan oförutsedda saker inträffa som gör att delar av eller hela målet inte nås, men ofta brukar glaset bli mer halvfullt än halvtomt.
Sedan slutet av mina gymnasieår har jag haft en stark känsla om att jag kommer att bli och ska bli förmögen. Inte till en sådan nivå att jag kan säga f**k you till allt och alla, köpa en yacht, anställa en besättning och sedan segla omkring överallt och ingenstans, men i alla fall en sådan nivå där jag kan äga min tid utan att behöva nalla knäckebröd när jag besöker bekanta på snålfika. Att bo bra. Att ha råd med de livsmedel som jag vill äta, inte de där valet faller på prisnivån. Att ha råd med 2–3 resor á 1–4 veckor per år. Att kunna stötta familj med medel i de fall som det behövs. Att ha råd med plötsliga och oväntade utgifter, såsom en tandläkarräkning på +30 000 kronor utan att jag behöver gråta blod.
Listan kan göras längre, men jag tror – och hoppas - att poängen har landat. I min värld vill jag inte ha oxfilé varje dag, utan hyllar de dagar då det serveras stuvade makaroner eller isterband, för att inte förglömma pannkakor. En ständig helgdag gör att nämnda slutar vara just det. Vi behöver en var- för att kunna ha och hylla en helgdag. Ingen Yin utan Yang, ingen sill utan nubbe och så vidare.
Kanske framställer jag mig som en dryg, naiv och högfärdig individ som inte förstår hur världen är skapad och vad sociala normer låter säga. Kanske döms jag ut som en egoist som enbart ser till och tänker på sig själv? En som kalkylerar på allt för att uppnå det uppsatta målet? Jag har ingen aning och för mig spelar det ingen som helst roll vad juryn tycker och anser, för precis som det står dem fritt att tycka och tänka vad de vill står detsamma mig.
Jag har sedan slutet av mina gymnasieår har jag haft en stark känsla om att jag kommer att bli och ska bli förmögen och sedan dess har stegen successivt lett till en realisering. Jag säger det inte för att skryta, utan det är enbart ett konstaterande. Jag är inte den påfågel som siktar på att ha savannens vackraste fjädrar, utan enbart till att uppnå mina högst individuella mål. Jag tror på mig själv och att jag har förmågorna som krävs. Är det drygt och självförhärligande att både tro och säga det?