Vem eller vilka inspireras du av?

I flera poddar och intervjuer tenderar frågan ”vem eller vilka inspireras du av” vara med. Ofta är svaren kända investerare, såsom Warren Buffett, Charlie Munger, Peter Lynch med flera de som ges, men ibland kan även profiler verksamma på sociala medier yppas. Jag hämtar inspiration från samtliga av de som nämns, men är det några som verkligen inspirerar mig är det ”the avarage Joe”. 

Jag imponeras, respekterar och inspireras av alla de män och kvinnor som varje dag tar sig upp och beger sig till jobbet. De som efter att arbetstimmarna är klara axlar rollen som tränare för sina barns sporter, eller är ideellt verksamma i något annat, såsom en förening eller är utropare för veckans bingo. Jag inspireras av de föräldrar som förutom att fokusera på sig själva, även ger sina barn allt, precis och verkligen allt. Veckoaktiviteter, sporter, utflykter, matlagning, packa gympaväskor och så vidare och i allt detta även klara av att spara ett par hundra- eller till och med tusenlappar.

Jag växte upp i en arbetarklassfamilj. Min far började jobba direkt efter grundskolan och beträffande min mor skedde hennes intåg på arbetsmarknaden efter gymnasieåren. Efter en hemsk olycka klarade hon ej av att fortsätta sitt industrijobb, men istället för att ge upp skolade hon sig till att bli mellanstadielärare. Detta jobbade hon med i ett par år, men därefter blev skadorna efter olyckan så stora och kraftiga att hon ej förmådde arbete längre. Addera till detta två cancerdiagnoser och ett system i Sverige som när det ska finnas där och all kommunikation ska ske friktionlöst, smidigt och snabbt, gör allt annat än detta. Det tar på energin, den som behövs för återhämtning och tillfrisknande.

Jag föddes inte med en silversked i mun och ej heller byttes några bestick ut under min uppväxttid. Dock fanns alltid mat på bordet och kärlek samt stöttning där, oavsett tid eller humör. Mina föräldrar gav mig allt och skolade mig att bli en självständig individ. En stor frihet gavs och de enda krav jag hade var att vara hemma vid en viss tid, städa rummet när det sades, hjälpa till hemma när det behövdes, sköta skolan så att jag klarade den, det vill säga klara G i alla ämnen (allt annat var en bonus – verkligen inte ett krav) samt lite annat. 

Jag fick veckopeng och fick använda den till vad jag ville och denna gavs enbart om jag skött mig. 

Beträffande semester var det aldrig tal om några utlandsresor, utan det var för oss fyra att packa ihop sig i en liten Nissan Micra, bila ned till Göteborg för att besöka släktingar, vilka vi sov över hos. Lisebergs besöktes och därtill gjorde lite andra aktiviteter, såsom besök på museer eller åka Paddan.

Det var först när jag gick i nian på högstatidet som den första utlandssemestern skedde, då det bar av till Rom under sommaren. De kommande åren besöktes flera orter i Italien, såsom Sorrento och Sicilien. Sorrento fångade mig och är än idag mitt ”paradis på jorden”. Det var dock aldrig tu tal om ett extravagant leverne, tvärtom. 

När jag gick på högstadiet ville jag börja spela golf. Min mor och far sade: ”vad roligt, men vi kommer inte skjutsa dig de drygt 7,5 kilometerna till golfklubben. Därtill får du bekosta allt själv.” Jag lyssnade och såg till att fixa ett skåp på golfklubben, där jag kunde låsa in det golfset jag sparade ihop till (som även fick stöttning av födelsedagspengar). Flera gånger i veckan cyklade jag, efter skolan, ut till golfklubben och tränade. Det var roligt och det var något ”äkta” över det, för jag hade kämpat för att kunna spela. Min mor och far hade lärt mig att dels ta ansvar och kämpa målinriktat, dels att inget i livet kommer gratis. 

Under min uppväxt hörde jag aldrig mor eller far klaga. Såklart måste de ha haft tuffa perioder, såväl relationellt (för vilka relationer är alltid ”tipp topp”?) som ekonomiskt (t.ex. fastighetskraschen på 1990-talet, men också då min mor tog studielån under sina studier), men aldrig att de beklagade sig så att min bror eller jag hörde det. 

De var aktiva i de föreningar som min bror och jag var med i. Bland annat var min far tränare för det fotbollslag som jag spelade i. De följde med på matcher, turneringar i både schack, simning, handboll, pingis, schack med mera. De kom på föräldramöten  och högst sannolikt avskydde de dem, likväl visste de vikten av att närvara. De höll god min när det var tidiga luciatåg, eller någon annan teaterföreställning i skolan. De tvättade svettiga träningskläder, satt och hjälpte till med läxor och allt annat som sker och inträffar ”24/7” under ett barns uppväxt.

Ja, jag håller såväl bloggare som kända investerare högt och jag finner inspiration i dem, men är det några som verkligen får mig att inse att ”vem f*n är jag att klaga om X?” när jag ser ensamstående Elin, trebarnsmor, hinna med såväl ett heltidsjobb som att handla, skjutsa till aktiviteter, sjunga i kör, laga mat med mera.

Vardagshjältar; de som får ihop livspusslet. Hos mig är de verkliga hjältar. Vem eller vilka ger dig mest och högst inspiration?