Hur illa kan det gå?

I veckans avsnitt av Börspodden pratade de lite om att det var väldigt länge sedan hade en riktig lågkonjunktur i Sverige. Dvs att någon procent av den delen av befolkningen som brukar ha jobb blir arbetslös och några av dessa tvingas flytta från sina hem. Vilket inte hänt sedan 90-talet.

Jag måste säga att det stämmer väldigt bra om jag tittar på min omgivning. På 90-talet bodde jag och alla mina kompisar hemma hos sina föräldrar och jag funderade inte så mycket på konjunkturen. Och sedan dess har jag extremt svårt att dra mig till minnes några förändringar i konjunkturen i allmänhet som på riktigt påverkat någon i min omgivnings liv. Jag tror inte ens jag vet någon som tvingats flytta av ekonomiska skäl. Trots IT-bubbla, finanskris och pandemi.

Visst jag har kompisar, släktingar och före detta kollegor med vitt skild ekonomi. 

Någon har fastnat i hyresrätt då det redan 2002 enligt honom var orimligt dyrt att köpa bostad i Stockholm. Men livet verkar tuffa på helt ok även i hyresrätt.

Det finns en familj som jag tänker på med två löner strax under snittet som köper husvagn, snöskoter och solsemester så fort det finns minsta lilla utrymme i ekonomin. Nu när inflationen och räntorna gått upp verkar det inte vara någon större katastrof då de är vana att ligga på noll den 24e varje månad. Nu låter de bara bli att tanka skotern och inte köpa någon ny husvagn. Så sett från sidlinjen verkar det rulla på än så länge. Går räntan på bolånet ner kanske det blir solsemester i sommar, annars får det vänta till 2025. Skulle en av dem bli arbetslös kanske de får sälja husvagnen för att få loss lite pengar?

En annan person jag tänker på lånade pengar för att köpa ett extra boende för att kunna hyra ut. Det var en bra affär med under 2% ränta. Nu är det en minusaffär på årsbasis och att sälja stugan för lika mycket som den köptes för verkar svårt. Men han och hans fru klarar absolut att skjuta till någon tusenlapp i månaden i väntan på lägre ränta eller bättre möjlighet att sälja. Så ingen större skada skedd, även om man kan ha roligare för pengarna än att hyra ut stugor med förlust.

På börsen vet jag personligen ingen som bränt sig ordentligt så att det påverkat livet på ett negativt sätt på riktigt. Jag känner minst en som gjorde sin första aktieaffär år 1999, förlorade allt år 2000-2001 och därefter aldrig mer återvände till börsen. Vilket kanske kostat några miljoner 23 år senare jämfört med att stanna kvar och dra igång ett långsiktigt månadssparande. 

Det vore kul att höra från er läsare om ni har några exempel på personer i er omgivning som det gått sämre för. Alltså skötsamma personer som ändå hamnat rejält snett. Antingen på 90-talet när vi hade lågkonja på riktigt eller senare trots avsaknaden av riktig långkonjunktur. För att se om vi kan hitta någon gemensam nämnare på vad man absolut inte ska göra. Och här menar jag alltså saker som fått en påtaglig effekt på hela livet. Att det inte kändes så kul att ha en aktieportfölj som gick minus 10% under 2023 när index var upp 18% räknas inte riktigt den här gången.