Tillhör jag ”dumma pengar”-gänget?

Det finns något ironiskt i att jag, som gärna läser bolagsrapporter, funderar över konkurrensfördelar, VPA med mera samt försöker förstå människors psykologi på börsen, varje månad skickar iväg pengar till indexfonder som inte bryr sig om något av det där.

De bara köper. Inte för att ett bolag blivit bättre. Inte för att ledningen är skickligare. Inte för att värderingen har blivit attraktiv. De köper därför att bolaget finns i ett index alternativt på just den här dagen har tagits med i ett sådant. ”Svårare behöver det inte vara”, säger dess mandat samt riktlinjer och överlåter till ”smarta pengar”, det vill säga de aktiva fonderna, investerarna med flera, att se till att – host host – att den effektiva marknaden upprätthålls; det är och blir deras uppgift att finna orimliga värderingar på såväl upp- som nedsidan och sedan vara en sorts förtrupp. Har de rätt väntar en belöningen i form av en klapp på axeln, men har de fel blir de ofta bara ännu ett namn i historieböckerna över de fallna på marknadens slagfält.

Att indexfonderna står för en allt mer betydande del av allt aktiekapital på världens marknader gör mig till en viss del obekväm och det är något som Erik och jag avhandlade i vår gemensamma bok Livet, Börsen och Allting. Inte så obekväm att jag har slutat månadsspara i dem, men tillräckligt obekväm för att slå fast att jag är en, förvisso extremt liten likväl befintlig, del av det stora maskineri som många aktiva investerare nu lyfter fram som domedagsvapnet i vardande. Det är en…, i brist på bättre ord, surrealistisk tanke. 

Vi har under flera decennier, allt sedan John C. Bogle, fått höra – med goda skäl – att indexfonder är ett av de bästa verktygen en småsparare kan använda. Låga avgifter, bred riskspridning och den obekväma sanningen att de flesta aktiva förvaltare över tid inte lyckas slå sitt jämförelseindex efter kostnader. Det resonemanget håller fortfarande, men samtidigt har tiden och ett ökat kapitalinflöde förändrat kartan och dess terräng. Ju större den passiva kapitalmassan blir, desto färre är det som faktiskt ägnar sig åt det marknaden ytterst är tänkt att göra: att prissätta företag utifrån ny information, må den vara hård och konkret som dess antonymer.

Marknaden fungerar ungefär som en demokrati. De flesta behöver inte läsa varje proposition eller sätta sig in i varje detalj. Det räcker att några gör det ordentligt och har starka röster som många andra lyssnar till. Så länge de är tillräckligt många samt har kvar sitt etos ska helheten, i teorin, fungera. Problemet uppstår om nästan ingen längre orkar, eller känner att det energiansamling till trots inte är värt det. Alla bara spelar med och det fungerar tills musiken stannar och alla ska sätta sig på en stol (för er som kommer ihåg den leken från fritids…).

Forskningen, från bland andra Chinco och Sammon (204), Becker, Fahlenbrach och Mahdikhani (2025) samt Cremers, Ferreira, Matos och Starks (2016), börjar också peka i den riktningen. Passivt ägande har, sedan Paul A. Samuelsons Challenge to Judgment från 1974 – vars resultat ledde till John C. Bogles lansering av Vanguard 500 Index Fund, vuxit från att vara en marginell del av världens börser till att utgöra en betydande andel av det globala börsvärdet. Samtidigt betyder det att prisbildningen riskerar att gradvis bli mindre träffsäker när allt större kapital investeras utan hänsyn till företagens fundamenta. Det handlar inte om en magisk gräns där marknaden plötsligt slutar fungera, utan snarare om ett sluttande plan där effektiviteten successivt försämras.

Det fascinerande är att indexfonderna i sig inte gör något "fel". Tvärtom. De gör exakt det de lovat, vilket kanske är något för valfritt politiskt parti att studera. Det är vi som förändrat förutsättningarna. Tänk dig en restaurang där ingen längre läser menyn. Alla beställer bara den rätt som de flesta andra redan har beställt á flockmentalitet. Det fungerar säkert ett tag. Kocken blir nog inte sämre och maten förändras inte, men efter hand blir det allt svårare att avgöra vilka rätter som faktiskt är godast och vilka som bara råkade bli populära först. Kanske är lasagnen ett riktigt prisvärt guldkorn och än godare än den Pasta Carbonara som alla andra äter? Jag misstänker att George Soros ”When I see a bubble forming, I rush in to buy, adding fuel to the fire. That is not irrational” hade nickat igenkännande.

Hans teori om reflexivitet, som jag bland annat skrev om under inflationsåret 2022,  bygger just på att marknaden inte bara speglar verkligheten, utan också påverkar den. Stigande priser lockar fram nya köpare, vilket driver priserna ännu högre, vilket i sin tur förstärker berättelsen om varför priserna borde stiga. En självförstärkande process kan pågå långt längre än vad de flesta tror innan den till slut bryts. Om indexkapital dessutom fortsätter att köpa därför att priserna redan stigit och bolagen därmed blivit större i index får vi en återkopplingsslinga som är svår att ignorera.

Betyder det att indexfonder är en dålig idé? Nej. Emellertid betyder det kanske att de inte längre är fullt så självklara som de en gång var. De som har läst och kan filosofi kanske kommer att tänka på Aristoteles "Helheten är större än summan av delarna." Vanligtvis används citatet för att beskriva hur samarbete skapar något större, men Mr. Market påminner oss ibland om att samma princip också kan fungera åt andra hållet. Miljontals fullt rationella beslut kan tillsammans skapa ett system som beter sig irrationellt.

Här är vi - vi som äger indexfonder. Varje månad fortsätter vi att köpa. Inte därför att vi tror att marknaden är perfekt, utan därför att vi samtidigt vet hur svårt det är att veta när den inte längre är det. Frågan jag tror många ställer sig är om allas vår Mr. Market är på väg att bli mindre effektiv eller ej. Förr eller senare kommer det ett uppvaknade, men när och med vilken magnitud återstår att se, men kommer gör det, precis som i mycket annat.

Jag tror att indexfonder bidrar till en sämre ”effektivitet” på marknaden. Jag tror att de kan skapa bubblor. Likväl fortsätter jag att investera i dem, vilket ungefär som att stå i kön till en nöjespark, se att nämnda blir längre för varje minut och tänka att attraktionen förmodligen är överskattad – samtidigt som jag tar ett steg framåt eftersom jag redan stått där i fyrtio minuter. Kanske är det inte rationellt. Förvisso inte fullt ut träffsäker, så åtminstone passande blir här Keynes ”the market can stay irrational longer than you can remain solvent.” Frågan som här bör ställas är huruvida det är marknaden eller vi själva som är irrationella.