"Allt är bättre än inget" och "de små stegen"

Ni har säkert också hört råden och klyschorna:

“Den bästa träningen är den som blir av”

“En varaktig viktminskning måste få ta tid”

“Det viktiga är att komma igång och spara, 100 kr i månaden blir mycket med ränta på ränta”

“De små stegens kraft ger mer effekt än enstaka hjältedåd”

Det här är budskap som många har lätt att gilla och skicka vidare utan kritisk granskning, för att man vill att det ska stämma. Och självklart ligger det något i det. Det är bättre att träna något än inget alls. Kan man gå ner 100 gram i veckan så blir det ändå över 15 kg på tre år. Och sparar du 100 kr i veckan med 8% årlig avkastning i 10 år så har du 18 000 kr mer än om du inte hade sparat något.

Men ärligt talat. Hur lockande är det egentligen att gå ner i vikt varenda vecka utan minsta bakslag i 3 år för att lyckas gå ner 15 kg? Och vem känner något större pirr i kroppen kring hur bra livet skulle bli med 18 000 kr extra, OM 10 ÅR?

Här är man så klart olika och går igång på olika saker och det finns säkert olika teorier om vilket upplägg som är bäst när det kommer till exempelvis viktminskning. Men så vitt jag förstått finns det mycket som talar för att en snabb viktminskning i början av en nedgång leder till bättre resultat, då det ökar motivationen att fortsätta. Och jag tror faktiskt att samma mekanism finns även i andra sammanhang. Om du märker att träningen går bra och att du faktiskt ha en chans att slå Berit i receptionen på jobbet på Vårruset i år så blir det roligare att träna än om målet är att hålla igång med promenader och bara bli lite sämre än förra året. Det verkar finnas forskning som stödjer även denna teori. 

För att inte tala om sparande, där ett högt sparande faktiskt kan förändra hela livet. Medan jag tror att den där övertron på att ränta på ränta ska skapa underverk med minimala insättningar bara gör folk besvikna.

Sen kan man så klart inte vara supermotiverad kring alla områden i livet samtidigt. Och kan man sova lite bättre, dricka lite mindre alkohol, cykla till jobbet i alla fall en dag i veckan och byta ut en chokladbit i veckan mot en morot så finns det så klart en sanning i att dessa var och en små steg ger en bra total effekt på lång sikt. Om man nu orkar fortsätta.

Vad säger ni? Tror ni på att allt är bättre än inget, eller bör man sikta lite högre än så? Själv tycker jag inte det finns något roligare än ett par saker åt gången som man får tillåta sig att vara mer eller mindre besatt av. Att bli lite bättre på några års sikt är då helt ointressant för mig.