Börsen - naivismens härbärge?

Uttrycket ”vi har varit naiva” är nog ett av de mest kända politiska citaten i modern svensk historia. Det myntades ursprungligen av dåvarande statsminister Stefan ”Svetsarn” Löven november 2015 i samband med att Sverige skärpte sin flyktingpolitik och gränskontroller under flyktingkrisen, med hänvisning till att man inte fullt ut hade förstått omfattningen av terrorhot och integration. 

Sedan dess har utlåtandet blivit en viral meme, som används av såväl Kreti som Pleti oavsett ämne. Främst tycks det användas och förekomma inom politiken, men jag anser att det är minst lika vanligt hos oss som investerar mer aktivt relativt de som har ett automatiskt månadssparande i indexfonder. Beroende på kunskap, engagemang, tid, intresse och så vidare grottar vi ned oss i källor med data, som till exempel bolagsrapporter. Vi ser och tolkar siffrorna och vd:ns kommunikation och bygger successivt fram ett underlag för ett investeringsbeslut. 

Vill det sig väl kommer siffrorna på servettkalkylen att infrias, men såklart gäller också vice versa. När sistnämnda inträffar finns det ingen annan än sig själv att beskylla. Ingen tvingade dig att investera, utan beslutet var helt ditt eget. Antingen övertolkade du bolagets förmåga att fortsätta växa, öka lönsamheten eller vad det nu än var, eller så föll du för koncernchefens trollbindande ord. Oavsett vilket bottnar det i en viss naivitet. Exemplen på investerares dito är många, såsom att man gick man ur huse, sålde en njure till Kina och gick all in i SBB där det bland annat lovades ”höjd utdelning i 100 år”. Med risk för att stöta mig med någon SBB-fanatiker var det naivt att tro på det utlåtandet, för hur kan något sådant ens utlovas? Saker och ting lär ju hända de närmsta 100 åren…

Själv har jag varit naiv flera gånger, men något som jag upplever mig ha blivit bättre på är att syna den snabbare än att den ekonomiska skadan blir extremt kännbar. Ett exempel i närtid, från augusti 2025, är mitt förehavande i italienska The Italian Sea Group. Återkommande läsare kanske minns att jag började läsa på om bolaget under början av 2024 och skrev mitt första inlägg om bolaget den 23 april samma år. Därefter följde Q1-rapporten för samma kalender- och räkenskapsår, vilket sedan följdes av dels halvårsrapporten, dels 2025 års första kvartal. 

Under 2024 förliste en av deras yachter, om än att det var från ett förvärvat märke/bolag. Det blev såklart en juridisk följd där TISG hävdade att det inte var på grund konstruktionsfel som yachten gick under, utan på grund av besättningen. Vd, Giovanni Costantino, gick ut i medierna och försvarade bolaget aggressivt genom att hävda att båten var strukturellt felfri och i princip "osänkbar". I takt med tiden blev vd mer och mer ”aggressiv” i sina utlåtanden och här började jag bli misstänksam. Förvisso är det bra att en vd uttalar sig, men den allt högre tonen skickar signaler om en press och stress. I många fall ligger där ingen hund begraven, men ibland gör det just det.

Siffrorna under slutet av 2024 och fram till halvårsskiftet 2025 var förvisso inte BRA, men de var ej heller dåliga – speciellt inte när de sätts i relation till den makroekonomi som rådde.

Jag ska inte bli mer långrandig och för de som vill grotta ned sig än mer om bolaget och dess platta fall finns det mycket skrivet och såklart kan en valfri LLM sammanfatta det på ett lättsamt och tilltalande sätt. Jag ska dock gå in på att jag under juli 2025, det vill säga i samband med att jag skrev mitt sista inlägg om bolaget och veckorna därefter, allt mer började att tänka på caset i allmänhet, men vd i synnerhet. Mer och mer började min tro på honom och hans förmåga att leda bolaget att vackla, vilket mynnade ut i att jag sålde mitt innehav den 11 augusti (2025). Det blev en kännbar förlust om cirka 35 % inklusive erhållen utdelning. Inte för att jag inte hade kunnat föreställa mig att bolaget skulle kunna möta utmaningar, för de hade jag, utan för att jag naiv till dels worst case scenario, dels vd. Att rycka plåstret var såklart emotionellt jobbigt, men nu i efterhand har det visat sig vara inget annat än rätt beslut. 

Återkommande läsare vet att jag ofta kan bli mer utförlig och beskrivande än vad som kanske egentligen behövs och för en berättelse likt denna om TISG har jag därför bett en LLM summera händelseutvecklingen de senaste två åren. 

”The Italian Sea Group (TISG) har drabbats av en allvarlig finansiell och organisatorisk kris som har raderat ut över 70–80 % av aktievärdet sedan toppnoteringen 2024, vilket kulminerade i en insolvensprocess under sommaren 2026. Kursfallet inleddes efter att lyxsegelyachten Bayesian, byggd av dotterbolaget Perini Navi, tragiskt sjönk utanför Sicilien i augusti 2024. Även om olyckan främst berodde på mänskliga faktorer hos besättningen, skadade händelsen initialt varumärkets rykte och skapade en negativ trend på börsen. Detta följdes av en svag finansiell utveckling under 2025 där nettovinsten rasade med 58 % på grund av global makroekonomisk motvind, tullregler i USA samt en halvering av bolagets refit-segment för underhåll av yachter.

Den definitiva kollapsen utlöstes under våren 2026 när en intern skandal avslöjade utbredd brottslighet inom företagsledningen, där chefer i hemlighet hade satt upp ett system för att kringgå interna kostnadskontroller vid upphandlingar. De dolda miljardförlusterna och de enorma budgetöverträdelserna ledde till att bolagets egna kapital sjönk under den lagstadgade minimigränsen enligt italiensk lag, vilket utlöste massuppsägningar i styrelsen där både ordföranden och vice ordföranden lämnade sina poster. När revisionsrapporterna offentliggjordes i maj 2026 kollapsade investerarnas förtroende totalt och aktien föll med över 37 % på en enda dag, vilket lämnade bolaget i en akut likviditetskris efter att förhandlingar med borgenärer och kunder strandat.

I juli 2026 tvingades TISG att ansöka om domstolsskydd under Italiens insolvenslagstiftning, vilket fördjupade krisen ytterligare då en domstol i Florens hävde skyddet för fem stora lyxyatsprojekt och gav båtägarna rätt att omedelbart avbryta sina kontrakt. Bolagets totala marknadsvärde utplånades till endast runt 60 miljoner euro, vilket snabbt förvandlade det forna lyximperiet till ett uppköpsobjekt för externa aktörer. Den akuta situationen ledde till att konkurrerande lyxvarvskoncerner, däribland Sanlorenzo, gick in med konsortiumbud för att köpa upp det krisdrabbade bolaget och ta över de kvarvarande tillgångarna.”

Beslutet att köpa och investera var mitt och jag är enbart mig själv förlusten skyldig. Jag skyller inte ifrån mig, utan kan enbart konstatera att jag var naiv. Det jag därefter har tagit med mig är att vara än mer alert på nämnda. När jag ser företagsledare eller andra företagsrepresentanter bli högljudda eller dylikt drar jag snabbt öronen åt mig. I fler fall behöver det ej betyda något, men risken finns alltid där för att det ligger en hund begraven.