En härlig, solig och uppskattad fredag har fyllts med det jag mer än gärna ägnar mina dagar åt; läsning, skrivande, espressodrickande och samtal med goda vänner. Får jag även in en promenad är min dag gjord. Mer behöver jag inte för att uppleva en tacksamhet. Allt är relativt, men att ta de mest vardagliga och ”vanliga” sakerna för givna är sällan klokt. Jag tänker inte dra det något längre än att man kan – och ska – vara tacksam för att man idag vaknade upp med tak över huvudet, en dusch som inte bara serverade vatten, utan även ett varmt sådant. Att kylen fungerade och således kunde erbjuda en kyld grekisk yoghurt et cetera. Kanske kunde man börja dagen med en joggingtur och wow – tacksamt att man har fungerande ben!

Nu ska detta inlägg inte handla om ovan tacksamhet, även om den är viktig. Jag brukar själv, i svåra stunder, alltid påminna mig om allt jag har och att mina just nu upplevda problem/störningsmoment är inget annat än patetiska relativt allt det som har givits mig.

Idag språkades jag med en god vän som jag en gång, långt tillbaka i tiden, lärde känna via bloggen och twitter. Han (för det är en av oss som tyvärr saknar den där sista x-kromosomen) har blivit mig en mycket god, nära och uppskattad vän och vi talar om allt, men kanske lite extra mycket om diverse innehav och eventuella sådana.

Efter vårt samtal var min plan att sätta mig och skriva, men med en skinande sol och en bok som såg inbjudande ut valde jag att sätta mig i solen. Väl där lät jag tankarna försvinna och ständigt återkom jag till hur tacksam jag är att det finns sådana digitala tjänster såsom just Twitter och bloggar. Jag kan ta gift på att jag inte hade varit där jag är idag om det inte vore för alla verkande på #finanstwitter eller bland #finansbloggarna.

I Eriks och min bok har vi ett kapitel där vi lyfter fram givare, matchare och tagare. I mitt flöde och bland de jag följer uppfattar jag att det näst intill enbart finns givare – sådana som mer än gärna delar med sig av åsikter, tankar och reflektioner utan något som helst krav på att få något tillbaka. Det vackra i kråksången är att de ofta brukar få det – något tillbaka. De som ger tenderar att få och sedan fortsätter den positiva spiralen att utvecklas. Jag ger mer än gärna till något som tidigare givit mig, eller till en som jag vet kommer ge (tillbaka) mig. Det är så relationer byggs upp och består. Ingen vill omge sig med tagare och dessa tenderar alltid att försvinna i periferin, för vem vill ha en ”vän” som bara ska ha, ha och har men aldrig ge?

Finanstwitter är fantastiskt. Det har givit mig så mycket energi, kärlek, stöttning, uppskattning och radikal ärlighet. Jag har kunnat stöta och blöta mina uppslag och alltid fått svar. Jag har också försökt att ge tillbaka, men alltid upplever jag att jag inte ens lyckas ge tillbaka hälften av det som givits mig. Kanske är det enbart en upplevd sanning, eller en objektiv sådan? Jag har ingen aning. Det jag dock vet är att den plats som finanstwitter är ska vårdas.

Vi är lika ansvariga för att bibehålla det som idag är bra som att förädla det som förädlas kan. Vi kan skapa en plattform där ingen press, eller anklagelser från X och Y förekommer. Vi kan skapa en plats där alla är vinnare. När börsen går ned tenderar humöret och tonerna bli till det sämre och då är det än viktigare att ha fokus på rätt saker.

Jag fick idag ett också ett trevligt mail, som gjorde mig än mer tacksam. Innehållet var nämligen… eggande. Jag kommer återkomma till det, men än så länge kommer jag hålla dess innehåll för mig själv. Det ska dock firas och ikväll är planen att offra en tjur till Jupiter och höja ett glas till Dionysos ära.

Tack! Tack för allt!