Blog Archive
Jag fick flera önskemål i kommentarsfältet om lite tankar kring det här med att leva utan att jobba. Ett stort och lite svårt ämne att sammanfatta i ett blogginlägg. Men lite tankar och erfarenheter från mina tre senaste år ska jag väl kunna bidra med. Jag känner också några andra som slutat jobba vid 40-50 som jag pratat en del med, men till stor del blir det mina personliga erfarenheter. Och alla är ju olika, så det som passar mig behöver inte passa andra.
För det första hoppas man att de som drar igång ett så stort projekt som att spara ihop pengar och sen säga upp sig har tänkt igenom det hela. Det är ofta ett 10-30 år långt projekt så det finns all tid i världen att tänka igenom hur man trivs med att vara ledig innan man säger upp sig. Börjar man bli rastlös varje söndag eftermiddag eller sista veckan på semestern så kanske man har svårt att fylla dagarna utan ett arbete som ger uppgifter för 6-10 timmar om dagen. Men då tänker jag att man borde inse det innan man tar steget och säger upp sig och sen blir förvånad över att det var långtråkigt att sitta hemma själv hela dagarna. Sen kan det så klart vara så att man uppskattar både helg och semester och gärna skulle haft mer ledigt under tiden man jobbar men sen upptäcker efter några kvartals ledighet att helt ledigt 365 dagar om året blir för mycket.
För mig har det fria livet inneburit en omställning i min effektivitet och grundinställning. Många känner säkert igen det här med att vissa pensionärer säger att de inte hinner på tisdag för då ska de till posten och köpa ett frimärke. Medan heltidsarbetande mamman hinner med 150 aktiviteter motsvarande ett frimärksköp på en dag. Till viss del hänger det här ihop med ålder och ork, så riktigt så hårt drabbad som en genomsnittlig 70-åring är jag nog inte. Men en normal vecka har jag kanske 4 saker inskrivet i min kalender och då är det ju onödigt att lägga flera saker samma dag. Så när jag och en kompis bokar lunch och han kan både tisdag och torsdag nästa vecka så kan jag välja torsdag om jag har ett kort telefonmöte kl 9 på morgonen på tisdagen.
Telefonmöte tänker ni? Det har man väl inte som ekonomiskt fri. Jo jag jobbar faktiskt några timmar i veckan via mitt egna företag. Men det är i växlande nivå och därtill med väldigt låga toppar. Beroende på hur man räknar så handlar det kanske om 3-5 timmar i veckan. Att jag egentligen inte behöver pengarna men ändå gärna vill tjäna 5-10.000 kr i månaden har för mig blivit en väldigt bra mix. Jag kan jobba lite och ta roliga uppdrag och håller skallen igång. Känns det inte kul så tackar jag nej. Kommer jag på något som jag vill göra så kan jag slänga iväg ett mail på vinst och förlust, men lägger sen ingen energi på att följa upp genom att ringa och jaga och tjata eftersom jag som person tycker det är trist/jobbigt. Det är en lyx som nog inte alla frilansare kan unna sig.
Det här med jobb för mig in på nästa punkt som handlar om "lagom mycket pengar". Det här är bara en teori då jag aldrig testat att vara fri med mer eller mindre pengar än vad vi har. Men jag kan tänka mig att vissa som slutat jobba och sen börjar jobba igen (eftersom livet som fri inte riktigt blev vad de tänkt) slutade med en väldigt tight budget. Medan vår budget tillåter högre kostnader i livet som fria än vad vi någonsin haft under tiden vi sparade ihop pengarna. Men det kanske lite oväntade är att jag även tror det kan finnas en risk i andra riktningen dvs att man har så mycket pengar att man inte behöver bry sig. Det går så klart att engagera sig i intressanta och betydelsefulla grejer om man har 1 miljard och intressen där miljarden kommer till användning. Men att ha 1 miljard i indexfonder tror jag för mig skulle öka risken för tristess. Nu med cirka 10 miljoner i portföljen så känns det lockande att jobba lite, jag kan lägga lite tid på att fundera på vilken aktie jag ska köpa härnäst, kan lägga lite tid på att cykla till ett par olika matbutiker under veckan etc. Det vill säga jag håller mitt intresse för ekonomi, börs och sparande vid liv då det finns en uppsida i livet av att bli lite rikare och det här tar lite tid och kraft i anspråk. Något som hade varit ett märkligt beteende om jag hade 100 miljoner i portföljen.
Sista punkten blir förmånen att låta saker ta tid. Jag kan cykla till andra änden av stan för att ta en kopp kaffe med en föräldraledig kompis, jag kan låta träningen ta 1 timme extra för att jag åker till ett annat gym än det närmaste en viss dag för då vill jag köra en övning som bara finns på det gymmet, jag kan plocka 2 liter blåbär per gång så det aldrig blir långtråkigt även om det blir mindre effektivt med transport till och från skogen 5 dagar i rad jämfört med att kötta ihop 10 liter på en riktig långplockning.
Ni som hade önskemål om inlägg som det här får gärna komplettera med frågor om ni tycker jag missade någon aspekt ni är extra nyfikna på.
På något sätt ligger det i sakens natur att räkna med värsta tänkbara scenario när det kommer till att våga ta steget och sluta jobba i ung ålder. Eller kanske inte värsta tänkbara, men ett scenario klart sämre än det mest troliga i alla fall. Och det är fullt rimligt, för det är i högsta grad intressant att räkna på vad som händer om börsen går ner mycket eller inflationen går upp eller något annat som kanske inte direkt är troligt, men ändå inte omöjligt.
Det påverkar livet rätt mycket om man tvingas sänka sin ekonomiska standard från en redan ganska låg beräknad nivå och risken finns att man ångrar sig om man slutar jobba och sen får börja jobba igen på ett sämre jobb i framtiden. Medan det fyller mindre syfte att räkna i andra änden och se vad som händer om börsen går upp 10% istället för beräknade 6% eller om vi får ett arv på 1 eller 2 miljoner som vi egentligen inte skulle behöva.
Det här känner jag igen från Twitter och bloggar men även från min eget privatliv när jag och min fru pratar om framtiden och olika möjligheter. Vi avrundar alla kostnader uppåt och lägger sen på lite till och avrundar alla inkomster neråt och drar sen bort lite till. Och sen gärna lite extra säkerhetsmarginal på det. Detta blev extra tydligt i år när börsen skakade till och många utdelningar ställdes in.
När jag slutade jobba för snart 3 år sen tänkte jag att jag snabbt skulle börja tjäna noll. Och sen att min fru skulle jobba heltid 2018 ut och sen också hon snabbt börja tjäna noll. Och att börsen skulle gå ner kraftigt under 2018 eller 2019 och sen ligga kvar på en låg nivå i flera år (eftersom det är det 4% regeln är beräknad utifrån).
Nu står istället börsen mer än 20% högre jämfört med när jag slutade jobba och vi har dessutom gått plus varje månad på inkomst av tjänst utan att behöva ta ut en enda krona från börsen (mest tack vare min fru, men även mitt högst begränsade arbete har hittills täckt upp min del av kostnaderna). Så jag roade mig idag med att istället räkna med ett scenario i andra änden av det rimliga spektrat. Det vill säga inget fantasiupplägg men kanske inte heller det mest troliga, utan bara lite vridet åt det offensiva hållet.
- 10% årlig avkastning på börsen. I linje med historiska snittet.
- Minskat arbete de kommande åren. Men sen aldrig mindre än 10 000 kr per person och månad efter skatt.
- Pensionen högre än slutlönen tack vare långt arbetsliv men med låg slutlön.
- Uttag på 20 000 kr i månaden nu i år som sen höjs med 2% om året.
(Notera att jag skriver ut varje år de kommande 10 åren och sen bara var 5e år efter 2030)
Nu tror jag inte själv på det har riktigt. Främst eftersom vi inte har något mål att bli miljardärer så om det skulle börja braka iväg enligt den här tabellen kommer vi vidta åtgärder redan någon gång runt 2030-2040. Både genom ökade kostnader, men också lägre avkastning. Fokus där och då skulle bli mer att bevara befintligt kapital än att jaga maximal avkastning. Men även i den här galna tabellen finns det faktiskt viss säkerhetsmarginal som gör att det skulle gå att skruva upp det hela ytterligare om man ville göra ett riktigt fantasiupplägg. Till exempel:
- Lönen efter skatt och pensionen är inte inflationsjusterad. Vilket är en stor säkerhetsmarginal. Att år 2040 tjäna 240k per år ihop på två personer är betydligt mindre än att tjäna motsvarande summa idag, om vi tror på 2% inflation (vilket vi gör för kostnaderna).
- Jag har helt ignorerat att vi har ett mycket lågt belånat boende till ett nettovärde på över två miljoner idag. Pengar som skulle kunna sättas i arbete på något sätt.
- Jag har helt uteslutit att vi troligtvis kommer få ärva pengar inom 15-30 år.
Nu kommer jag inte gå över till att räkna med detta som det mest troliga scenariot. Men jag tror ändå en liknande räkneövning kan vara nyttig som en kontrast för alla hängslen och livremmar som fyller "FIRE-bloggosfären".
Nu har siffrorna kommit för hur många gånger olika böcker lånades ut på biblioteken under 2019. Jag vet inte hur intressant det är för er läsare som kanske inte har några planer på att skriva en bok. Själv hade jag ingen aning om hur det funkade innan jag själv skrev mina böcker, så tänker att det kanske kan vara intressant ändå. Det är alltså så att författaren får lite över 1 kr varje gång en bok lånas ut (plus att biblioteket så klart köper in exemplaret till att börja med). Detta sammanställs under våren/sommaren året efter och betalas sen ut i sept/okt.
Det finns ett par författare vars böcker lånas ut över 1 miljon gånger per år. Det verkar vara barnböcker som gäller för att komma i den absoluta toppen för utlåning och de som jag tror säljer riktigt bra i butik kommer rätt långt ner på listan till exempel Camilla Läckberg 92a, Jan Guillou 97a och Leif GW Persson 133a (förra årets siffror). Det är ungefär 140 författare som hade böcker som lånades ut minst 100 000 gånger på ett år, dvs fick minst 10 000 kr i månaden före skatt från biblioteksersättningen.
Min första bok "Miljonär innan 30 och pensionär innan 40" kom ut våren 2017 och min andra bok "Den enkla vägen till ekonomisk frihet" kom hösten 2018. Medan försäljningen var klart högst det första året så verkar bibliotektsutlåningen trumma på riktigt bra.
Så här såg det ut 2018 (då alltså den ena boken bara fanns ute knappt halva året).
Och så här såg det ut 2019.
Totalt lånades alltså mina två böcker ut 4 378 gånger under 2019. Vilket gör att jag får ungefär 5 000 kr utbetalt nu i höst. Detta går in i min firma och ska alltså betalas skatt och sociala avgifter på. Pengarna är inte mycket att hurra för, men att någon burit hem en bok jag skrivit från biblioteket över 4 000 gånger på ett år känns riktigt kul!
Jag brukar undvika att kalla saker för passiva inkomster då det snarast kan ses som att ersättningen man får från att skriva böcker kommer utslaget under en längre period. Men att utlåningen hålls uppe så pass bra 2,5 år efter att första boken kom ut gör att jag hoppas att det ska komma in några tusenlappar på hösten varje år i ett antal år till. 5 000 kr om året är inget som påverkar livet jättemycket men om det kan rulla på år efter år och dessutom vara en av 5-10 olika intäktsströmmar så är det i alla fall något.
Skulle ni vilja köpa en eller båda av mina böcker så kan ni göra det direkt från förlaget där ni dessutom får boken signerad med en hälsning. Det skulle göra mig glad! Här är länkar till förlagets shop (böckerna finns så klart även i bokhandel, men då inte signerade)
Miljonär innan 30 och Pensionär innan 40
Enkla vägen till Ekonomisk Frihet
Jag vet inte om ni sett nya programmet Drömfällan på TV3. Det är någon form av "Lyxfällan Celebrity". Det vill säga halvkända svenskar som får hjälp att ordna upp sin halvröriga ekonomi istället för att helt okända människor ska ordna upp sin helröriga ekonomi.
När Lyxfällan kom för snart 15 år sedan hade jag just kommit igång med min blogg och mitt mer strukturerade sparande och tyckte programmet var lite roligt någon säsong. Det kändes lite nyskapande att man fick inblick i "vanliga människors" privatekonomi med lön och var pengarna tog vägen. Men det blev snabbt väldigt tjatigt med samma upplägg varje program bestående av en stel rundvisning, budgettavla, utskällning, hälla upp all läsk de dricker i ett badkar, loppis/någon som kommer och hämtar TV:n, ny budgettavla som ser bättre ut (och deltagarna är väldigt tacksamma att programledarna "löst deras problem" genom att flytta pengar från övrigt till sparande på en tavla). Det blev också snabbt fokus på arbetslösa/sjukskrivna personer med väldigt dålig koll på det grundläggande snarare än personer med bra lön som slösat bort pengarna på ren lyx som programmets titel antyder. Så jag har nu inte sett Lyxfällan med någon regelbundenhet på säkert 10 år.
Jag roade mig dock med att göra en egen budgettavla våren 2017 (när vi just höjt våra omkostnader med några tusen dvs hösten 2016 var sparandet lite högre).
Nåväl åter till det nya programmet Drömfällan som jag nu sett tre program av. Även om Lyxfällan är tjatigt och byggs upp av människor där det nästan blir lyteskomik så är programmet ändå rätt tydligt. Man får veta hur mycket pengar de tjänar och hur mycket de går back och åtgärderna att sälja grejer på loppis och byta till en billigare bil blir ändå på något sätt rätt konkret. I Drömfällan blir det istället väldigt flummigt, det pratas väldigt lite om konkreta siffror och när slutsatsen blir att Sandra Dahlberg ska minska amorteringen på sitt ordinarie boende med några tusenlappar och lägga de pengarna på ett sparkonto istället (med lägre ränta än bolånet får vi anta) för att om 3-5 år kunna bygga ett fritidshus utan att ta så mycket lån blir det rätt märkligt.
Jag tycker någon av nätmäklarna borde göra web-tv av hur deras sparekonom åker ut och hjälper en helt vanlig familj att öka sparandet med några tusen i månaden och avkastningen med några procent om året. Det vill säga vanliga tips som de breda massorna skulle kunna ha nytta av och ta till sig.
Jag stöter ofta på åsikten om att det här med att gå i pension innan man fyller 40 upplevs som väldigt riskabelt. Ska man verkligen kunna leva på börsens avkastning? Hur blir det med pensionen? Går det att få ett nytt jobb om man ångrar sig efter att ha stått utanför arbetsmarknaden i 10 år?
Samtidigt märker jag att många av personerna som uttrycker dessa farhågor har väldigt mycket egna vardagsbekymmer kring pengar. Jag har flera kompisar som tjänar helt ok och troligtvis är på den övre halvan när det kommer att ta ansvar för sin ekonomi. De har lyckats spara ihop pengar till kontantinsatser för lägenheter, har relativt bra koll på sin boränta och sparar ihop pengar till sommarens semesterresa innan de åker istället för att först resa och sen lägga kommande år på att betala av resan inkl ränta i efterhand. Men de lever på något sätt rätt dyrt och det blir inga stora pengar över varje månad vilket gör att kommande bilbyte eller bytet till en större bostad när de får barn blir väldigt krångligt. Ska de sälja fonderna för 100 000 som det tagit 2 år att spara ihop och som de tänkte vara långsiktiga i nu när de byter bil eller ska de ta ett billån? De måste sälja nuvarnade lägenhet innan de kan bjuda på ett radhus vilket gör att de efter förlorad budgivning på ett radhus får bo dyrt i andra hand/på hotell i flera månader. Och ska de verkligen våga ta steget och flytta nu i höst, de verkar vara någon form av omorganisation på gång på jobbet (den tredje de fem senaste åren).
Pengar blir på något sätt en vädligt stor del av deras liv och inte på något uppfriskande och positivt sätt utan mest en massa begränsningar och bekymmer. Så uppfattar jag det i alla fall utifrån när jag hör deras berättelser. Och det här verkar inte riktigt ha med inkomsten att göra. De som tjänar lite bättre ska byta från bostad som kostar 8 miljoner till 12 miljoner vid nästa flytt och köpa en bil för 350 000 kr och har exakt samma problem som de som tjänar lite sämre och ska byta från en bostad som kostar 4 till 6 miljoner och behöver få loss 100 000 kr till bytet av bil.
Nu har jag få kompisar som tjänar riktigt riktigt bra. Men när jag fick tips om en intervju med Alex Schulman i tidningen Café så verkade systemet gå igen även vid en inkomst på 3-5 miljoner kronor om året de senaste 10 åren. Hans familj hade nu sålt lägenheten utan att ha något nytt boende klart och bodde tills vidare med hela familjen på Grand Hotel i Stockholm. Han berättar:
– Men jag är också väldigt bekymmerslös när det gäller pengar. Alltså, jag har inga pengar. Jag vet att det låter provocerande, men jag har ingen förmögenhet. Jag har noll kronor på kontona. Allt jag tjänar gör jag av med på en gång. Det kanske är ansvarslöst, men jag hatar idén om att äga pengar och ägas av pengar.
Nu verkar det gå bra för honom och han har flera ben att stå på med böcker som säljer bra, en podcast som drar in några hundra tusen per avsnitt (med minimal produktionskostnad) osv, men inkomsten måste ändå vara rätt osäker om den kan ligga kvar på samma höga nivå som den gjort de senaste 10 åren resten av hans verksamma liv. Och jag personligen skulle gräma mig till döds om jag tjänat 5 miljoner om året under flera år utan att spara några pengar om sen inkomsten går ner rätt ordentligt. Är det någon som ägs av pengar så är det ju den som inga sparpengar har, så där tycker jag han tänker helt bakvänt när han säger att han inte vill ägas av pengar.