Blog Archive
Jag fick ett tips om en artikel i tidningen Land som handlade om en kvinna som lever för 27 000 kr om året. Hon slutade jobba när hon var 51 och bor nu i ett torp ute på landet (med sin man som fortfarande jobbar men de har separat ekonomi). Exakt hur hon får in dessa 27 000 kr framgår inte, men jag får inte känslan av att hon har en aktieportföj på 675 000 kr med 4% direktavkastning.
Jag kan inte låta bli att tänka att hon utan problem hade kunnat leva för det dubbla om hon bara sparat lite under tiden hon jobbade. Hon har säkert inte haft någon jättehög lön då hon jobbat på en loppmarknad och inom omsorgen och har dessutom vuxna barn nu som hon så klart försörjde när hon jobbade och bodde i stan, men det behövs inte många kronor i sparande per månad under 25 år i arbetslivet för att bygga en bra bas. Och för en person som uppenbarligen klarar av att leva på 27 000 kr om året nu borde kunnat stoppa undan rätt mycket med lite framförhållning. Tex levt på 7 000 kr i månaden de sista åren när hon jobbade så hade hon kanske kunnat dubbla sina omkostnader nu resten av livet.
Nu verkar hon själv inte vara det minsta intresserad av pengar och vill enligt artikeln inte tjäna pengar på tex att skriva en bok. Men trots att jag själv levt sparsamt under många år och väl fortfarande lever billigare än de flesta så tycker jag det låter hemskt knapert att ha citroner som den enda lyxen i livet. Det är kanske så att det alltid låter värre när man läser om det utifrån, vilket jag tror många har upplevt i min blogg också. Jag själv har inte upplevt min livsstil som speciellt extrem men utifrån sett har det låtit så för vissa av er läsare. På samma sätt så tycker uppenbarligen Christin det funkar bra, även om jag tycker det låter jättetrist.
De sista tusenlapparna är ju så sjukt mycket svårare än de första att spara in. Hade jag haft som mål att jobba och spendera hela lönen varje månad hela livet hade jag kunnat spendera i genomsnitt drygt 30 000 kr i månaden från 25 till 68. Genom att dra ner konsumtionen till ungefär hälften kunde jag jobba 15 år och vara ledig 28 år och genom att dra ner det till lite mindre än hälften under några sparsamma år kunde jag jobba 13 år och vara ledig 30 år. Det här tycker jag är en ganska bra ekvation då jag hävdar att man har mer nytta av de första 15 000 kr än de sista 15 000 kr och man dessutom tack vare lite avkastning behöver jobba mindre än halva tiden när man sparar halva lönen. Men när man ska dra ner konsumtionen från 7 000 kr i månaden (som är det billigaste jag levt på i vuxen ålder) till 2 300 kr i månaden (som är vad Christin i artikeln lever på) börjar det bli ganska kämpigt. Det är inte längre onödig lyx man stryker utan saker som faktiskt är ganska sköna att ha råd med. Tycker jag alltså. För Christin i artikeln verkar det vara snarast en principsak att leve enkelt och att saker inte ska kretsa kring pengar. Hon kanske inte skulle spendera mer ens om hon hade det.
Vad tycker ni? Är det imponerande att lyckas leva för 2 300 kr i månaden och plocka nässlor och odla groddar eller är det bara onödigt knapert?
Jag fick en fråga kring hur vi tänkte kring det här med att äga bil som jag lovade att svara på innan årsskiftet. Men så glömde jag bort det. Nu blev jag påmind och här kommer så äntligen lite tankar om detta ämne.
Vi lever ganska billigt med en ungefärlig 20 000 kr per månaden i utgifter i genomsnitt på två personer utan barn. En låg boendekostnad (tack vare köpt lägenhet med låga lån och bra ränta) och låga matkostnader (tack vare stort engagemang för att besöka olika butiker och köpa prisvärd mat) är grunden som gör att vi skulle kunna leva betydligt billigare än 20 000 kr i månaden om det behövdes. Det gjorde vi också under de första åren vi bodde ihop. När vi sen kände att det var läge att höja våra omkostnader lite för runt 4 år sen så var det framförallt två saker vi gjorde. Dels att börja lägga undan pengar varje månad till resor och dels att köpa en bil.
Exakt vad bilen kostar är lite svårt att räkna på, då frågan är hur mycket värdeminskning man ska räkna med. Vi kör inte så mycket till vardags utan bilen är främst till för helgutflykter och semesterresor. Någon gång kan vi ta bilen till matbutiken om det är extra tunga saker som ska handlas men den vanliga handlingen sköter vi genom 2-3 besök i matbutiker per vecka med cykeln. Jag har aldrig tagit bilen till gymmet och min fru har tar aldrig bilen till jobbet. Vi brukar åka runt 1000 mil om året.
Det är möjligt att vi skulle kunna klara oss med bilpool eller hyra en bil om vi planerade lite, men för oss är bilen en frihet och lyx vi unnar oss. På samma sätt skulle vi kunna ha en ännu äldre och billigare bil och nöja oss med att den startade 99% av gångerna man vill använda den och leva med att den stod på verkstaden en vecka om året. Men det är något som vi verkligen vill undvika. Däremot har vi inga behov av speciellt märke, stark motor eller finesser.
Det har gjort att vi köpte en bil som gått runt 3000 mil och var tre år gammal när vi köpte den. Tanken var sen att behålla den ungefär fyra år innan vi bytte igen. Vi tänker oss att bilar brukar ofta fundera bra mellan år tre och sju och fram till minst 7-8.000 mil. Samtidigt slipper man den värsta värdeminskningen under bilens tre första år. Köpa bil för 130.000 kr och sälja de för 50-60.000 kr fyra år senare skulle innebära 1 500-2 000 kr i månaden i värdeminskning.
Nu fungerar vår nuvarnade bil fortfarande väldigt bra trots att den passerat 8.000 mil och vi planerar att åka mycket i sommar. Så vi kommer köra vidare ett tag till för att slippa bränna massa mil på en nyare bil som tappar mer i värde per körd mil. Så kanske landar vi i en strategi att byta bil var 5-6e år istället. Eller så har vi haft tur och vår nästa bil börjar krångla betydligt tidigare. Hittills har vi inte haft några bekymmer alls. Vi har lämnat in bilen på service på märkesverkstad en gång om året ungefär men har inte haft några reparationer eller problem. I vår serivce ingår det fri assistans i hela Europa, vilket är värt en del när man vill ha det så bekymmersfritt som möjligt.
Om vi räknar lite grovt kan det handla om 1500 i månaden i värdeminskning, 500 kr i månaden för service/olja/vindrutetorkare/nya däck, 300 kr försäkring, 30 kr skatt och 500 kr i bensin. Totalt någonstans mellan 2500 och 3000 kr i månaden med andra ord i vårt fall. Om man under några år kan klara sig utan bil och lägga detta på ett extra sparande så gör det så klart stor skillnad på lång sikt med ränta på ränta. Eller köpa en billigare och äldre bil. Men i vårt fall hittar vi inget annat som vi upplever skulle tillföra mer värde för 3 000 kr i månaden som vi skulle kunna göra istället (tex tycker vi bilen tillför livet mer än ytterligare en extra resa för 35.000 kr).
Vi räknar trots allt med att kunna ta ut 30 000 kr i månaden utan att behöva jobba något mer och lever idag för 20 000 kr i månaden trots att vi tjänar lite pengar. Så vi går ordentligt plus och då finns det ingen mening med att avstå bilen, vi har gjort våra billiga år med maximerat sparande. Samtidigt så kan jag cykla en omväg för att spara 40 kr på inköp av matvaror i en butik med erbjudande just denna vecka, vilket så klart ger mindre besparing per år än vad bilen kostar.
Idag på morgonen hade jag fått en rolig kommentar/fråga på ett blogginlägg jag skrev förra veckan om att komma tillbaka till vardagen efter julen. Frågan var från Ellen och löd:
"Kan inte du skriva ett tips- och trickinlägg för hur man bäst står ut med att jobba? Jag tog examen för några år sen och har ”några” år kvar och jag vet faktiskt inte hur jag ska fixa det. Det här gnagande missnöjet är inget kul alltså..."
Jag vet inte om jag har några bra tips men jag tyckte frågan var kul så kan ändå fundera lite kring den så kanske ni kan fylla på med tankar/kommentarer i kommentarsfältet. För det första så är det normala att jobba i ungefär 40 år medan jag bara jobbade 13. Så egentligen är nog inte jag rätt person att berätta hur man står ut med att jobba, men ska göra ett försök ändå.
När jag 2004/2005 började jobba efter universitetet hade jag ingen direkt tanke på när eller hur jag skulle kunna sluta jobba. Det var snarare så att jag kunde leva billigt och spara en ganska stor del av lönen och tyckte det var en bra säkerhet att bygga upp ett ordentligt kapital. När jag hade sparat något år, provanställningen övergått i en tillsvidareanställning och jag snubblade över en ränta på räntakalkylator så insåg jag att spara 50-70% av lönen i 40 år gör att man får ihop så mycket pengar att det är omöjligt att göra av med det. Så där någonstans började drömmen om att kunna jobba 10-15 år och sen leva på kapitalet resten av livet.
Jag lockades av friheten men tyckte jobbet var ganska kul så jag behövde ingen direkt strategi för "att stå ut med att jobba" som Ellen undrade över. Så här rullade det på 2006-2014 ungefär. Det gick bra på jobbet, sparandet rullade på, jag började inse att det skulle gå ungefär som planerat med möjlighet att sluta jobba i god tid innan jag fyllde 40. Kanske var det dumt att sluta redan vid 40, om jag jobbade till 50 skulle jag ju kunna få ihop 30 miljoner istället för 10, vilket skulle skapa helt andra möjligheter efter att jag slutat jobba. Sparandet var en kul hobby som gjorde jobbet roligare eftersom jag kände hur varje lön förde mig närmare antingen möjligheten att sluta jobba eller en stor förmögenhet.
Sen hände något runt 2015/2016. Det var nog flera grejer som bidrog med nya chefer på jobbet, att jag träffat min fru och att vi fått extra fart på sparandet tack vare två heltidslöner, att kapitalet nu började bli så pass stort att jag insåg att det som tidigare varit en dröm att kunna sluta jobba 5-10 år bort nu faktiskt gick att ta på och bara var något enstaka år bort.
Jag minns ett tillfälle när det med kort varsel kallades till stormöte på jobbet, det var någon organisatorisk förändring som egentligen inte påverkade oss anställda på min avdelning. Men snacket på kontoret timmarna innan mötet gick ut på att sprida olika rykten och teorier om att det mycket väl kunde vara så att några skulle bli uppsagda. Det här var en milstolpe för mig eftersom jag kom på mig själv med att tänka att tänk om man skulle kunna få bli uppsagd med 6-12 månadslöner. Medan alla andra kollegor gick till mötet med stor oro men från mötet med stor lättnad gick jag nästan lite besviken från mötet när jag hört att ingen skulle sägas upp. Jag hade här ungefär två år kvar på jobbet, även om jag då trodde att jag skulle jobba 6-12 månader längre än vad jag verkligen gjorde.
Under dessa två sista år blev jag mer och mer less på jobbet. Det här skrev jag ganska mycket om på bloggen och det är också dessa två år som ligger närmast till hands när jag tänker tillbaka på hur det var att jobba. Men dessa är egentligen inte representativa, då de bara utgör knappt 20% av mina år som heltidsanställd löneslav. Hade jag tyckt jobbet var så här tråkigt och vetat att jag hade 5-30 år kvar till pension hade jag givetvis behövt lösa situationen genom att be om att få nya arbetsuppgifter, ny chef eller söka ett nytt jobb. Men till ganska stor del hade jag kommit till en punkt där jag lessnat på hela grejen med att jobba som anställd. Så det hade nog inte löst hela problemet att byta jobb. Nu kände jag att jag kunde jobbet ganska bra, hade ok lön och att det enklaste bara var att bita ihop och göra några sista år.
Sparandet och aktierna blev här en stor inspiration för att "stå ut" de sista åren på jobbet. Jag kommer ihåg hur jag såg fram mot #uppesittarkväll med Unga aktiesparare som web-sändes kvällen innan löning. Varje lön blev ett tydligt tecken på att jag kommit en månad närmare målet. När det var extra tråkigt på jobbet smög jag ibland iväg till något telefonrum och öppnade upp filen med mina aktier och prognosen för utdelning kommande 2-3 åren och tittade hur mycket utdelningen skulle gå upp om jag kunde köpa si och så många extra aktier. Jag började skriva på min första bok vilket var roligt både under skrivandet och efter lansering. När den sålde 3000 ex på en dryg månad våren 2017 insåg jag att jag skulle kunna sluta jobba ett halvår tidigare än beräknat. Det gjorde att sommaren och hösten 2017 gick det rätt ok på jobbet eftersom jag visste att till årsskiftet slutar jag. Dec 2017 gjorde jag sen min sista arbetsdag.
Slutsatsen är att jag tycker Ellens fråga är svår. Hon har just börjat jobba och är redan less. Jag känner att två år med den känslan Ellen har redan nu var ungefär på gränsen av vad jag klarade av. Så har man mer än 5-10 år kvar tills man kan sluta jobba så tror jag prio måste vara att hitta ett jobb och upplägg som gör att det känns ok under tiden. Man kan absolut drömma sig bort till målet att kunna sluta jobba och spara pengar med stort engagemang. Men att hitta strategier för att "stå ut" med jobbet i över 10 år tror jag blir svårt. Då måste det vara bättre att försöka hitta ett jobb som känns roligare och mer motiverande under tiden man jobbar, även om lönen skulle bli lite lägre och tiden fram till friheten blir något år längre.
Då ni är så många läsare som både just börjat jobba, är några år från friheten och har kunnat sluta jobba vore det kul och intressant att höra era reflektioner. Har ni några tips för hur man står ut eller tänker ni som mig att det blir svårt att hitta strategier för att stå ut mer än några korta år? På längre sikt måste man kanske hitta något som löser själva missnöjet med att jobba snarare än en strategi för att stå ut.
Igår var en händelserik dag i speloperatören Kindred. Först sålde någon 9,5 miljoner aktier. Det spekulerades i vem som sålde och köpte, men det senaste verkar vara att det i alla fall var Swedbank Robur som sålde, även om DI kom med annan info under gårdagen. Försäljningen pressade kortsiktigt ner kursen, men det var bara en västanfläkt inför vad som komma skulle. Igårkväll efter börsen stängning vinstvarnade nämligen Kindred vilket gjorde att aktien föll runt 20% direkt vid börsens öppning idag.
Kindred är vårt näst minsta innehav och stod innan börsen öppning idag för ungefär 0,75% av vår portfölj. Det gjorde nedgången kännbar i kronor men knappt i procent på portföljen som helhet.
Jag tycker alltid man ska vara vaksam både mot sig själv och andra när man läser om folk som äger aktier och ökar i kraftig nedgång. Det finns enligt mig stor risk att ett sånt agerande är en typ av försvarsmekanism. Jag tycker jag sett det många gånger både hos mig själv och andra att man ser ganska nyktert på stora nedgångar eller negativa nyheter på aktier man inte äger men följer från sidlinjen. Men när bolag man själv äger går ner mycket tycker man lätt det är en överreaktion och det lockar att sänka sitt GAV och få ner nedgången i procent genom att snitta ner sig. Ett sätt att undvika för mycket reaktioner av den här typen är för mig att inte göra speciellt mycket affärer, dvs inte tillåta mig att sälja aktier som gått upp för att få loss pengar och köpa aktier som gått ner. Att köpa förlorare och sälja vinnare tror jag brukar vara det vanligaste felet som sparekonomer ser när de tittar på utvecklingen för privatsparare som kollektiv.
Då jag var blygsamt exponerad mot Kindred-aktien hoppas jag dock att jag kan se ganska nyktert på vinstvarningen och börsens reaktion idag. Som lekman tycker jag reaktionen var överdriven. Hela 2019 har varit problematiskt för Kindred inte minst med den svenska spelregleringen och gårdagens nyhet visade att Q4 inte var något undantag. Jag anser dock att mycket av det negativa var kopplat till just Q4 och inte bör påverka Kindreds förmåga att tjäna pengar de kommande 10-20 åren. Dels hade man en lägre marginal på sportspelen, vilket helt enkelt på kort sikt avgörs av vilka lag som vinner i förhållande till hur spelarnas insatser fördelats. Det finns ingen anledning att tro att Kindreds oddssättare har blivit mindre skickliga eller spelarna mer skickliga på att hitta överodds. Utan det borde snarast bero på otur med utgången av matcherna under en kortare period (Jag tror det brukar vara dåligt för spelbolagen med mycket vinster för favoritlag, dvs spelarna gillar att spela på Liverpool och Barcelona även om oddsen är låga. Men har ingen aning om det är just ovanligt mycket favoritvinster som påverkat marginalen under Q4).
Då skatten i Frankrike dessutom beräknades på bruttoomsättningen och inte vinsten så påverkas man extra kraftigt av lägre marginal på denna marknad i Q4. Eftersom skatten inte minskar när vinsten minskar pga lägre marginal. Denna lag har dock gjorts om från 1/1 2020 vilket borde minska risken framåt då skatten numera hänger ihop med vinsten snarare än omsättningen.
Förutom den lägre marginalen på sportspel så kostar etableringen i USA ganska stora pengar. Detta är dock så klart något Kindred räknar med ska löna sig på sikt. Lyckas man etablera sig som en betydande spelare på den nya marknaden som växer fram i USA så är det så klart en jättegrej då det växer fram nya delstater stora som Europeiska länder där spel blir lagligt. Jag har dock ingen möjlighet att bedöma chanserna för hur stor chans det är att Kindred blir långsiktiga lyckosamma i USA.
Något som oroar mig lite med den dyra satsningen i USA är att jag uppfattar det som att Kindred har en liten historia av att sprida pengar omkring sig när det kommer till marknadsföring. Man anser så klart att man får tillbaka pengarna man satsar även på Europeisk marknadsföring och det kanske är det som krävs för att bli det starkaste varumärket och att bli top of mind. Men jag måste säga att jag är lite skeptisk till att bjuda över Svenska Spel för att bli huvudsponsor till Allsvenskan i fotboll med varumärket Unibet. Svenska spel har som hela sin affärsmodell att stötta svensk idrott och jag tror inte de historiskt har varit helt affärsmässiga i att pressa priset på all sponsring för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Man ger bort en stor del av vinsten till idrottsrörelsen och då kan man lika gärna minska vinsten genom att ge bort lite pengar i form av sponsring/marknadsföring till våra stora idrottsförbund också. Kindred säger också i pressmeddelandet när de gick in som huvudsponsor till Allsvenskan att syftet var att "ge tillbaka till sporten och samhället". Detta låter mer som välgörenhet än effektiv marknadsföring tycker jag. Något som borde vara tveksamt om noterade aktiebolag ska göra med ägarnas pengar. Sen hoppas man som sagt så klart att detta ska stärka bilden av Unibet som ett ansvarsfullt bolag som vill svensk idrott väl vilket ska stärka varumärket och göra att det känns lika bra att spela på Unibet som hos Svenska spel för pengarna går inte bara till något riskkapital på Malta som många säkert har bilden av att det gör i spelbolagen. Och det är också klart att det låter bättre i ett pressmeddelande att säga att man vill stötta idrotten än att man vill få fler att spela bort sina pengar hos Unibet, även om man nog hoppas på även det senare.
Exemplet med att använda ägarnas pengar till välgörenhet och stötta svensk idrott är inte det enda exemplet på att det rinner iväg pengar på både det ena och det andra i Kindred. Just nu pågår Handbolls-EM med Unibet som en sponsor men under matcherna som spelas i Norge kommer ni inte se någon reklam för Unibet. De har nämligen gett bort rättigheterna till reklamskyltar till en organisation som jobbar mot mental ohälsa.
Missförstå mig rätt nu. Jag tycker givetvis det är toppen att stötta både svensk idrott och arbetet mot mental ohälsa. Men frågan är om det är rätt tajming att skänka bort ägarnas pengar i ett bolag där aktiekursen gått ner med över 60%. Kindred lovar dock att man ska fortsätta det arbete man inlett med att hålla extra fokus på konstaderna och kanske blir både sponsringen av Allsvenskan och samarbetet med organisationen mot mental ohälsa stor succé och välinvesterade pengar både för samhället och oss ägare i Kindred. Jag hoppas på det och litar på att Kindred har koll på vad de håller på med i byggandet av varumärket Unibet både i Norden, övriga Europa och USA.
Jag anser att Unibet är det klart starkaste varumärket inom spel (i alla fall i Sverige som är det jag kan bedöma) och tror det kommer fortsätta vara en stor fördel och att mindre spelare kommer få det tuffare och tuffare i regleringens tider. Värderingen är enligt de flesta bedömare låg och de kommande 20 åren bör det dö en generation stryktippare som lämnar in tipset varje lördag på närmaste tobaksaffär, dessa kommer ersättas med en ny generation 18-åringar som vill spela på sport men då online snarare än på någon butik med statligt monopol.
Då jag anser att problemen i vinstvarningen var av kortsiktig natur så tycker jag nedgången på 20% idag var en överreaktion. Jag köpte därför lite aktier i Kindred i min pensionsportfölj hos Nordnet. I denna portfölj utgör nu Kindred en betydligt större andel än de 1% som bolaget utgör av den stora portföljen. Du kan följa denna pensionsportfölj i realtid via tjänsten Shareville. Målet är här att avvika lite mer mot index genom högre aktivitet och färre innehav. Pensionsportföljen som helhet motsvarar bara runt 2,5% av huvudportföljen men jag kommer göra insättningar löpande så länge jag har ett överskott i min firma, så hoppet är att portföljen via insättningar och avkastning de kommande 15 åren ska ge ett märkbart tillskott till min pension. Du kan läsa mer om hur och varför jag väljer att pensionsspara i detta inlägg från början av året.
Reklam: Jag har ett samarbete med Nordnet kopplat till min IPS-portfölj som jag har placerad hos dem och som därmed går att följa via plattformen Shareville. Innehållet i inläggen är helt mina egna.
Finansiella instrument kan både öka och minska i värde. Det finns en risk att du inte får tillbaka de pengar du investerar.
Man pratar ofta om att tålamod är en viktig del av att bli en framgångsrik investerare. Det stämmer så klart men som jag ser det finns det lite olika nivå på tålamod.
Om vi börjar med den första och enklaste delen av tålamod och att vara långsiktig så tycker jag det är väldigt enkelt. Hela grejen med att spara och investera bygger ju på att hellre få mycket pengar i framtiden jämfört med lite mindre pengar idag. Sparande är bara uppskjuten konsumtion, men med avkastning och tålamod kan man byta pengar med köpkraft X idag mot pengar med köpkraft 2-10X i framtiden. Då pratar vi om framtid som i 10 år eller mer bort. De som investerar idag på jakt efter snabba pengar till sommarens semester kommer ta stora risker och troligtvis inte bli framgångsrika investerare. Att jobba, spara en del av lönen, köpa aktier eller fonder för pengarna varje månad och sen bara fortsätta att spara och köpa och inte sälja på 15-30 år är ju en typ av tålamod.
I vissa fall kanske vetskapen att det efter några års sparande ligger flera hundra tusen på ett konto bara några musklick bort samtidigt som det finns en fin ny bil till salu hos närmaste bilhandlare innebär en stor frestelse och på sätt och vis kräver tålamod för att fortsätta spara. Men det är minst lika mycket fråga om disciplin som om tålamod. Kan man bara vänja sig vid att leva på mindre än lönen så går det hela av sig självt med ett autogiro eller att lägga några minuter på att köpa aktier varje månad. Det här är vad jag har gjort under drygt 15 år och jag har aldrig haft det minsta lilla sug av att plocka ut pengar, minska sparandet eller på annat sätt gå ifrån den långsiktiga planen. Någon skulle kanske kalla det tålamod, men jag har aldrig upplevt det som tålamodskrävande.
Riktigt duktiga investerare som Warren Buffett har dock visat prov på en annan typ av tålamod som jag tycker är mycket svårare. Här handlar det om att våga ligga med kassa i väntan på att priset blir det rätta, vilket kan ta år. För den genomsnittlige investeraren är det troligtvis bäst att vara fullinvesterad så mycket tid som möjligt, men är man tillräckligt duktig och har tillräckligt bra tålamod kan modet att ligga utanför marknaden under perioder för att sen köpa när priset och säkerhetsmarginalen är tillräckligt stor vara det som gör att man verkligen överavkastar index. I väntan på det kanske aktiekurserna fortsätter upp och man går miste om möjlig avkastning genom att ligga utanför börsen med en del av kapitalet. Att klara av det år efter år när man förvaltar både sina och andras pengar tyder på ett otroligt tålamod och långsiktig inställning.
I mitt fall kan jag ta exemplet med investmentbolaget Svolder som under en period i höstas handlades till 10% rabatt, tyvärr hade jag då inga pengar att köpa för (och var inte sugen på att investera för lånade pengar). Nu är rabatten nere i 2% och jag har pengar liggande eftersom jag ännu inte hunnit sätta hela pengen från Akelius pref i arbete. Om jag visste att Svolder skulle handlas till 10-15% rabatt någon gång under första halvåret 2020 hade jag utan problem kunnat ligga på kassa och slå till när det händer. Men nu vet jag inte om eller när det kommer hända igen och att då sitta på händerna och vänta med kontanter liggande i portföljen är verkligen inte lätt. Och skulle jag lyckas vänta och kolla upp kurs och aktuell rabatt varje vecka är det väldigt stor risk att jag slog till redan när rabatten nådde 8%.
Som tur är siktar jag på en avkastning i nivå med index. Och då är behovet väldigt litet av att ligga på kassa och bara slå till när det är extra bra läge. Därför talar det mesta för att jag inom kort har köpt upp hela kassan och ev köp av Svolder får bli om rabatten råkar vara runt 10% just i den vevan som jag får utdelningar som jag kan återinvestera.