Blog Archive
Idag på morgonen hade jag fått en rolig kommentar/fråga på ett blogginlägg jag skrev förra veckan om att komma tillbaka till vardagen efter julen. Frågan var från Ellen och löd:
"Kan inte du skriva ett tips- och trickinlägg för hur man bäst står ut med att jobba? Jag tog examen för några år sen och har ”några” år kvar och jag vet faktiskt inte hur jag ska fixa det. Det här gnagande missnöjet är inget kul alltså..."
Jag vet inte om jag har några bra tips men jag tyckte frågan var kul så kan ändå fundera lite kring den så kanske ni kan fylla på med tankar/kommentarer i kommentarsfältet. För det första så är det normala att jobba i ungefär 40 år medan jag bara jobbade 13. Så egentligen är nog inte jag rätt person att berätta hur man står ut med att jobba, men ska göra ett försök ändå.
När jag 2004/2005 började jobba efter universitetet hade jag ingen direkt tanke på när eller hur jag skulle kunna sluta jobba. Det var snarare så att jag kunde leva billigt och spara en ganska stor del av lönen och tyckte det var en bra säkerhet att bygga upp ett ordentligt kapital. När jag hade sparat något år, provanställningen övergått i en tillsvidareanställning och jag snubblade över en ränta på räntakalkylator så insåg jag att spara 50-70% av lönen i 40 år gör att man får ihop så mycket pengar att det är omöjligt att göra av med det. Så där någonstans började drömmen om att kunna jobba 10-15 år och sen leva på kapitalet resten av livet.
Jag lockades av friheten men tyckte jobbet var ganska kul så jag behövde ingen direkt strategi för "att stå ut med att jobba" som Ellen undrade över. Så här rullade det på 2006-2014 ungefär. Det gick bra på jobbet, sparandet rullade på, jag började inse att det skulle gå ungefär som planerat med möjlighet att sluta jobba i god tid innan jag fyllde 40. Kanske var det dumt att sluta redan vid 40, om jag jobbade till 50 skulle jag ju kunna få ihop 30 miljoner istället för 10, vilket skulle skapa helt andra möjligheter efter att jag slutat jobba. Sparandet var en kul hobby som gjorde jobbet roligare eftersom jag kände hur varje lön förde mig närmare antingen möjligheten att sluta jobba eller en stor förmögenhet.
Sen hände något runt 2015/2016. Det var nog flera grejer som bidrog med nya chefer på jobbet, att jag träffat min fru och att vi fått extra fart på sparandet tack vare två heltidslöner, att kapitalet nu började bli så pass stort att jag insåg att det som tidigare varit en dröm att kunna sluta jobba 5-10 år bort nu faktiskt gick att ta på och bara var något enstaka år bort.
Jag minns ett tillfälle när det med kort varsel kallades till stormöte på jobbet, det var någon organisatorisk förändring som egentligen inte påverkade oss anställda på min avdelning. Men snacket på kontoret timmarna innan mötet gick ut på att sprida olika rykten och teorier om att det mycket väl kunde vara så att några skulle bli uppsagda. Det här var en milstolpe för mig eftersom jag kom på mig själv med att tänka att tänk om man skulle kunna få bli uppsagd med 6-12 månadslöner. Medan alla andra kollegor gick till mötet med stor oro men från mötet med stor lättnad gick jag nästan lite besviken från mötet när jag hört att ingen skulle sägas upp. Jag hade här ungefär två år kvar på jobbet, även om jag då trodde att jag skulle jobba 6-12 månader längre än vad jag verkligen gjorde.
Under dessa två sista år blev jag mer och mer less på jobbet. Det här skrev jag ganska mycket om på bloggen och det är också dessa två år som ligger närmast till hands när jag tänker tillbaka på hur det var att jobba. Men dessa är egentligen inte representativa, då de bara utgör knappt 20% av mina år som heltidsanställd löneslav. Hade jag tyckt jobbet var så här tråkigt och vetat att jag hade 5-30 år kvar till pension hade jag givetvis behövt lösa situationen genom att be om att få nya arbetsuppgifter, ny chef eller söka ett nytt jobb. Men till ganska stor del hade jag kommit till en punkt där jag lessnat på hela grejen med att jobba som anställd. Så det hade nog inte löst hela problemet att byta jobb. Nu kände jag att jag kunde jobbet ganska bra, hade ok lön och att det enklaste bara var att bita ihop och göra några sista år.
Sparandet och aktierna blev här en stor inspiration för att "stå ut" de sista åren på jobbet. Jag kommer ihåg hur jag såg fram mot #uppesittarkväll med Unga aktiesparare som web-sändes kvällen innan löning. Varje lön blev ett tydligt tecken på att jag kommit en månad närmare målet. När det var extra tråkigt på jobbet smög jag ibland iväg till något telefonrum och öppnade upp filen med mina aktier och prognosen för utdelning kommande 2-3 åren och tittade hur mycket utdelningen skulle gå upp om jag kunde köpa si och så många extra aktier. Jag började skriva på min första bok vilket var roligt både under skrivandet och efter lansering. När den sålde 3000 ex på en dryg månad våren 2017 insåg jag att jag skulle kunna sluta jobba ett halvår tidigare än beräknat. Det gjorde att sommaren och hösten 2017 gick det rätt ok på jobbet eftersom jag visste att till årsskiftet slutar jag. Dec 2017 gjorde jag sen min sista arbetsdag.
Slutsatsen är att jag tycker Ellens fråga är svår. Hon har just börjat jobba och är redan less. Jag känner att två år med den känslan Ellen har redan nu var ungefär på gränsen av vad jag klarade av. Så har man mer än 5-10 år kvar tills man kan sluta jobba så tror jag prio måste vara att hitta ett jobb och upplägg som gör att det känns ok under tiden. Man kan absolut drömma sig bort till målet att kunna sluta jobba och spara pengar med stort engagemang. Men att hitta strategier för att "stå ut" med jobbet i över 10 år tror jag blir svårt. Då måste det vara bättre att försöka hitta ett jobb som känns roligare och mer motiverande under tiden man jobbar, även om lönen skulle bli lite lägre och tiden fram till friheten blir något år längre.
Då ni är så många läsare som både just börjat jobba, är några år från friheten och har kunnat sluta jobba vore det kul och intressant att höra era reflektioner. Har ni några tips för hur man står ut eller tänker ni som mig att det blir svårt att hitta strategier för att stå ut mer än några korta år? På längre sikt måste man kanske hitta något som löser själva missnöjet med att jobba snarare än en strategi för att stå ut.
Igår var en händelserik dag i speloperatören Kindred. Först sålde någon 9,5 miljoner aktier. Det spekulerades i vem som sålde och köpte, men det senaste verkar vara att det i alla fall var Swedbank Robur som sålde, även om DI kom med annan info under gårdagen. Försäljningen pressade kortsiktigt ner kursen, men det var bara en västanfläkt inför vad som komma skulle. Igårkväll efter börsen stängning vinstvarnade nämligen Kindred vilket gjorde att aktien föll runt 20% direkt vid börsens öppning idag.
Kindred är vårt näst minsta innehav och stod innan börsen öppning idag för ungefär 0,75% av vår portfölj. Det gjorde nedgången kännbar i kronor men knappt i procent på portföljen som helhet.
Jag tycker alltid man ska vara vaksam både mot sig själv och andra när man läser om folk som äger aktier och ökar i kraftig nedgång. Det finns enligt mig stor risk att ett sånt agerande är en typ av försvarsmekanism. Jag tycker jag sett det många gånger både hos mig själv och andra att man ser ganska nyktert på stora nedgångar eller negativa nyheter på aktier man inte äger men följer från sidlinjen. Men när bolag man själv äger går ner mycket tycker man lätt det är en överreaktion och det lockar att sänka sitt GAV och få ner nedgången i procent genom att snitta ner sig. Ett sätt att undvika för mycket reaktioner av den här typen är för mig att inte göra speciellt mycket affärer, dvs inte tillåta mig att sälja aktier som gått upp för att få loss pengar och köpa aktier som gått ner. Att köpa förlorare och sälja vinnare tror jag brukar vara det vanligaste felet som sparekonomer ser när de tittar på utvecklingen för privatsparare som kollektiv.
Då jag var blygsamt exponerad mot Kindred-aktien hoppas jag dock att jag kan se ganska nyktert på vinstvarningen och börsens reaktion idag. Som lekman tycker jag reaktionen var överdriven. Hela 2019 har varit problematiskt för Kindred inte minst med den svenska spelregleringen och gårdagens nyhet visade att Q4 inte var något undantag. Jag anser dock att mycket av det negativa var kopplat till just Q4 och inte bör påverka Kindreds förmåga att tjäna pengar de kommande 10-20 åren. Dels hade man en lägre marginal på sportspelen, vilket helt enkelt på kort sikt avgörs av vilka lag som vinner i förhållande till hur spelarnas insatser fördelats. Det finns ingen anledning att tro att Kindreds oddssättare har blivit mindre skickliga eller spelarna mer skickliga på att hitta överodds. Utan det borde snarast bero på otur med utgången av matcherna under en kortare period (Jag tror det brukar vara dåligt för spelbolagen med mycket vinster för favoritlag, dvs spelarna gillar att spela på Liverpool och Barcelona även om oddsen är låga. Men har ingen aning om det är just ovanligt mycket favoritvinster som påverkat marginalen under Q4).
Då skatten i Frankrike dessutom beräknades på bruttoomsättningen och inte vinsten så påverkas man extra kraftigt av lägre marginal på denna marknad i Q4. Eftersom skatten inte minskar när vinsten minskar pga lägre marginal. Denna lag har dock gjorts om från 1/1 2020 vilket borde minska risken framåt då skatten numera hänger ihop med vinsten snarare än omsättningen.
Förutom den lägre marginalen på sportspel så kostar etableringen i USA ganska stora pengar. Detta är dock så klart något Kindred räknar med ska löna sig på sikt. Lyckas man etablera sig som en betydande spelare på den nya marknaden som växer fram i USA så är det så klart en jättegrej då det växer fram nya delstater stora som Europeiska länder där spel blir lagligt. Jag har dock ingen möjlighet att bedöma chanserna för hur stor chans det är att Kindred blir långsiktiga lyckosamma i USA.
Något som oroar mig lite med den dyra satsningen i USA är att jag uppfattar det som att Kindred har en liten historia av att sprida pengar omkring sig när det kommer till marknadsföring. Man anser så klart att man får tillbaka pengarna man satsar även på Europeisk marknadsföring och det kanske är det som krävs för att bli det starkaste varumärket och att bli top of mind. Men jag måste säga att jag är lite skeptisk till att bjuda över Svenska Spel för att bli huvudsponsor till Allsvenskan i fotboll med varumärket Unibet. Svenska spel har som hela sin affärsmodell att stötta svensk idrott och jag tror inte de historiskt har varit helt affärsmässiga i att pressa priset på all sponsring för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Man ger bort en stor del av vinsten till idrottsrörelsen och då kan man lika gärna minska vinsten genom att ge bort lite pengar i form av sponsring/marknadsföring till våra stora idrottsförbund också. Kindred säger också i pressmeddelandet när de gick in som huvudsponsor till Allsvenskan att syftet var att "ge tillbaka till sporten och samhället". Detta låter mer som välgörenhet än effektiv marknadsföring tycker jag. Något som borde vara tveksamt om noterade aktiebolag ska göra med ägarnas pengar. Sen hoppas man som sagt så klart att detta ska stärka bilden av Unibet som ett ansvarsfullt bolag som vill svensk idrott väl vilket ska stärka varumärket och göra att det känns lika bra att spela på Unibet som hos Svenska spel för pengarna går inte bara till något riskkapital på Malta som många säkert har bilden av att det gör i spelbolagen. Och det är också klart att det låter bättre i ett pressmeddelande att säga att man vill stötta idrotten än att man vill få fler att spela bort sina pengar hos Unibet, även om man nog hoppas på även det senare.
Exemplet med att använda ägarnas pengar till välgörenhet och stötta svensk idrott är inte det enda exemplet på att det rinner iväg pengar på både det ena och det andra i Kindred. Just nu pågår Handbolls-EM med Unibet som en sponsor men under matcherna som spelas i Norge kommer ni inte se någon reklam för Unibet. De har nämligen gett bort rättigheterna till reklamskyltar till en organisation som jobbar mot mental ohälsa.
Missförstå mig rätt nu. Jag tycker givetvis det är toppen att stötta både svensk idrott och arbetet mot mental ohälsa. Men frågan är om det är rätt tajming att skänka bort ägarnas pengar i ett bolag där aktiekursen gått ner med över 60%. Kindred lovar dock att man ska fortsätta det arbete man inlett med att hålla extra fokus på konstaderna och kanske blir både sponsringen av Allsvenskan och samarbetet med organisationen mot mental ohälsa stor succé och välinvesterade pengar både för samhället och oss ägare i Kindred. Jag hoppas på det och litar på att Kindred har koll på vad de håller på med i byggandet av varumärket Unibet både i Norden, övriga Europa och USA.
Jag anser att Unibet är det klart starkaste varumärket inom spel (i alla fall i Sverige som är det jag kan bedöma) och tror det kommer fortsätta vara en stor fördel och att mindre spelare kommer få det tuffare och tuffare i regleringens tider. Värderingen är enligt de flesta bedömare låg och de kommande 20 åren bör det dö en generation stryktippare som lämnar in tipset varje lördag på närmaste tobaksaffär, dessa kommer ersättas med en ny generation 18-åringar som vill spela på sport men då online snarare än på någon butik med statligt monopol.
Då jag anser att problemen i vinstvarningen var av kortsiktig natur så tycker jag nedgången på 20% idag var en överreaktion. Jag köpte därför lite aktier i Kindred i min pensionsportfölj hos Nordnet. I denna portfölj utgör nu Kindred en betydligt större andel än de 1% som bolaget utgör av den stora portföljen. Du kan följa denna pensionsportfölj i realtid via tjänsten Shareville. Målet är här att avvika lite mer mot index genom högre aktivitet och färre innehav. Pensionsportföljen som helhet motsvarar bara runt 2,5% av huvudportföljen men jag kommer göra insättningar löpande så länge jag har ett överskott i min firma, så hoppet är att portföljen via insättningar och avkastning de kommande 15 åren ska ge ett märkbart tillskott till min pension. Du kan läsa mer om hur och varför jag väljer att pensionsspara i detta inlägg från början av året.
Reklam: Jag har ett samarbete med Nordnet kopplat till min IPS-portfölj som jag har placerad hos dem och som därmed går att följa via plattformen Shareville. Innehållet i inläggen är helt mina egna.
Finansiella instrument kan både öka och minska i värde. Det finns en risk att du inte får tillbaka de pengar du investerar.
Man pratar ofta om att tålamod är en viktig del av att bli en framgångsrik investerare. Det stämmer så klart men som jag ser det finns det lite olika nivå på tålamod.
Om vi börjar med den första och enklaste delen av tålamod och att vara långsiktig så tycker jag det är väldigt enkelt. Hela grejen med att spara och investera bygger ju på att hellre få mycket pengar i framtiden jämfört med lite mindre pengar idag. Sparande är bara uppskjuten konsumtion, men med avkastning och tålamod kan man byta pengar med köpkraft X idag mot pengar med köpkraft 2-10X i framtiden. Då pratar vi om framtid som i 10 år eller mer bort. De som investerar idag på jakt efter snabba pengar till sommarens semester kommer ta stora risker och troligtvis inte bli framgångsrika investerare. Att jobba, spara en del av lönen, köpa aktier eller fonder för pengarna varje månad och sen bara fortsätta att spara och köpa och inte sälja på 15-30 år är ju en typ av tålamod.
I vissa fall kanske vetskapen att det efter några års sparande ligger flera hundra tusen på ett konto bara några musklick bort samtidigt som det finns en fin ny bil till salu hos närmaste bilhandlare innebär en stor frestelse och på sätt och vis kräver tålamod för att fortsätta spara. Men det är minst lika mycket fråga om disciplin som om tålamod. Kan man bara vänja sig vid att leva på mindre än lönen så går det hela av sig självt med ett autogiro eller att lägga några minuter på att köpa aktier varje månad. Det här är vad jag har gjort under drygt 15 år och jag har aldrig haft det minsta lilla sug av att plocka ut pengar, minska sparandet eller på annat sätt gå ifrån den långsiktiga planen. Någon skulle kanske kalla det tålamod, men jag har aldrig upplevt det som tålamodskrävande.
Riktigt duktiga investerare som Warren Buffett har dock visat prov på en annan typ av tålamod som jag tycker är mycket svårare. Här handlar det om att våga ligga med kassa i väntan på att priset blir det rätta, vilket kan ta år. För den genomsnittlige investeraren är det troligtvis bäst att vara fullinvesterad så mycket tid som möjligt, men är man tillräckligt duktig och har tillräckligt bra tålamod kan modet att ligga utanför marknaden under perioder för att sen köpa när priset och säkerhetsmarginalen är tillräckligt stor vara det som gör att man verkligen överavkastar index. I väntan på det kanske aktiekurserna fortsätter upp och man går miste om möjlig avkastning genom att ligga utanför börsen med en del av kapitalet. Att klara av det år efter år när man förvaltar både sina och andras pengar tyder på ett otroligt tålamod och långsiktig inställning.
I mitt fall kan jag ta exemplet med investmentbolaget Svolder som under en period i höstas handlades till 10% rabatt, tyvärr hade jag då inga pengar att köpa för (och var inte sugen på att investera för lånade pengar). Nu är rabatten nere i 2% och jag har pengar liggande eftersom jag ännu inte hunnit sätta hela pengen från Akelius pref i arbete. Om jag visste att Svolder skulle handlas till 10-15% rabatt någon gång under första halvåret 2020 hade jag utan problem kunnat ligga på kassa och slå till när det händer. Men nu vet jag inte om eller när det kommer hända igen och att då sitta på händerna och vänta med kontanter liggande i portföljen är verkligen inte lätt. Och skulle jag lyckas vänta och kolla upp kurs och aktuell rabatt varje vecka är det väldigt stor risk att jag slog till redan när rabatten nådde 8%.
Som tur är siktar jag på en avkastning i nivå med index. Och då är behovet väldigt litet av att ligga på kassa och bara slå till när det är extra bra läge. Därför talar det mesta för att jag inom kort har köpt upp hela kassan och ev köp av Svolder får bli om rabatten råkar vara runt 10% just i den vevan som jag får utdelningar som jag kan återinvestera.
Jag har många gånger skrivit om att jag och min fru under ett antal år har kört Kick-off två gånger om året där vi pratat igenom saker på ett lite mer strukturerat sätt än vad som blir av spontant i vardagen. Tanken är att man ska ta sitt privatliv på samma seriösa sätt som man många gånger tar arbetslivet där möten, konferenser, kick-offs och planer för det kommande året är standard. Det borde väl vara minst lika viktigt att lyckas med det man vill i privatlivet som att företaget där man är anställd går bra?
Kick-offerna fick ganska mycket uppmärksamhet här på bloggen till en början och många berättade sen att de också kört igång med samma upplägg. Nu tror jag fenomenet har spritt sig ganska väl även utanför oss som läser bloggar om sparande, så det verkar vara en allmän trend. Jag har hört flera både släktingar och kompisar som kör samma upplägg utan att det finns någon plan på att kunna spara ihop pengar för att sluta jobba innan normal pensionsålder.
En viktig del av kick-offerna, framförallt den här som ligger i början av året, brukar vara att sätta upp rimliga mål för det kommande året. Målsättningar är ju något man verkligen översvämmas av så här års. Både på bloggar, Twitter och i poddar. Och då pratar jag återigen inte bara om personer med ekonomiskt intresse utan de senaste dagarna har jag hört flera olika poddar där man pratat om sina mål inför 2020 tex prestationer i löpspåret.
Jag vet inte om det är att jag själv blivit lite mer avslappnad och slö nu när jag gått i mål med mitt största mål de senaste 15 åren att kunna sluta jobba. Men jag blir ibland lite trött över att se ambitionsnivån på vissa håll. Unga personer som ska göra karriär på heltidsjobbet, gå på minst 5 arbetsintervjuer (fast man inte har några planer på att byta jobb utan bara för att det är bra träning inför framtida jobbsökningar), plugga någon kurs på distans, lära sig ett nytt språk och göra en Ironman. Blir man lycklig av det och ser stor framgång rent prestationsmässigt som den avgörande faktorn för om man kommer leva ett lyckligt liv är det så klart helt rätt strategi. Jag klurar nu själv på om jag skulle försöka hitta några mål som är helt skilda från prestation inför 2020. Är målet att må bra och bli lycklig kanske en promenad på lunchrasten varje dag gör större nytta än distanskursen.
Tidigare har jag till exempel haft målet att träna 300 gånger per år, vilket var en precis lagom svår utmaning för mig under tiden jag jobbade. Fördelen med den typen av mål är också att man har ödet nästan helt i sina egna händer (om man inte blir sjuk eller något annat), jämfört med ett mål kopplat till vilka resultat man ska uppnå med träningen. Troligtvis kommer man få även mätbara resultat om man är ihärdig och tränar 300 pass, men om det blir si eller så många kg i en övning eller minuter på en löpsträcka är lite svårt att uppskatta och därmed sätta ett precis lagom hårt mål. Rent hälso- och välmåendemässigt är det nog också viktigare att regelbundet röra på sig än om Vätternrundan tar 8 eller 9 timmar. Samtidigt är det ju roligt med riktiga prestationsmål som man kan mäta och jämföra med andra och som kan ge mening och motivation till de 300 passen.
Vissa saker kan ju vara väldigt enkla och egentligen ingen uppoffring, men ändå något som inte riktigt blir av. Till exempel att gå den där lunchpromenaden alla dagar som det inte regnar om du har 45 minuters lunchrast och äter på 25 minuter. Det är inte direkt svårt eller jobbigt, men man kanske ändå behöver lite spark i baken för att få det till en vana. Är det å andra sidan för enkelt behöver man ju inte sätta upp det som ett mål. Dvs den som tänker att man skulle må bra av att sova lite mer sätter troligtvis upp ett mål att komma i säng innan kl 22 och inte titta på mobilen efter kl 21 snarare än att sätta upp målet att ta fler sovmorgnar.
Vi kommer sätta upp lite gemensamma mål på kick-offen som vi kör nu till helgen, men sen kommer jag nog fortsätta klura på personliga grejer att komplettera med under nästa vecka. Så jag tar gärna emot input på hur ni tänker kring målsättningar. Behöver allt vara 100% inriktat på prestation? På sätt och vis är det ju lite tidigt att sluta drömma, kämpa och sätta upp hårda mål redan när man är 40 år. Men på sätt och vis handlar det för mig om att utnyttja den frihet och möjlighet jag skapat genom målmedvetet sparande under många år. Snarare än att uppnå nya prestationer som ska ge nya möjligheter i framtiden.
För några dagar sen kom jag att tänka på en händelse som inträffade för över 15 år sen. Vi var ett gäng kompisar där alla var i åldern att vi just slutat eller snart skulle sluta plugga på universitetet. Några hade fått bra jobb direkt efter examen, någon ett "sämre" jobb som de egentligen inte hade behövt plugga till, andra dröjde sig kvar i studierna i väntan på bättre tider och någon klurade på att starta eget. På en fest hade en i gänget hittat en annons med en svensk bar som skulle säljas i Thailand. Han var eld och lågor och tyckte hela gänget skulle flytta dit och driva en bar ihop.
Det som blev otroligt tydligt var att intresset för att hänga på hans galna idé var direkt linjär med hur mycket man hade lyckats bygga upp här hemma. Den som fått ett bra jobb och hade ett fast förhållande var givetvis minst intresserad av att flytta till Thailand. Sen var det en glidande skala ner till den där killen som pluggade vidare i väntan på bättre tider som var mycket positiv. Rätt självklart egentligen tänker ni, och visst det får jag väl hålla med om. Men på något sätt tycker jag ändå det var lite typiskt att det som avgjorde intresset inte främst var hur kul man tyckte det skulle vara att bo i Thailand, om man gillade värme, lockades av att jobba i en bar eller intresset för att bli rik (vilket jag inte tror man blir på att driva en bar i Thailand ihop med 5 kompisar utan barerfarenhet). Utan helt avgörande för intresset var vad man hade för alternativ här på hemmaplan. Om man egentligen tyckte det var jätteviktigt att tjäna mycket pengar men började inse att man skulle ha svårt att göra det i Sverige kunde man lika gärna vara fattig i Thailand. Istället för att knyta näven i fickan och tänka att man minsann ska lyckas med det man drömmer om på riktigt. Nu blev det så klart inget med baren i Thailand, inte ens för de mest positiva där på festen.
Det som slog mig när jag tänkte på det här för någon dag sen var att det kanske är på samma sätt med mycket här i livet. Att man anpassar sig väldigt mycket till vilka förutsättningar man har och intalar sig att det som man måste göra också är det som man vill göra. Det tjänar inte så mycket till att drömma om tidig pensionering för den som inte sparat en krona när hen fyller 45 år, utan man säger istället att man skulle bli väldigt rastlös av att inte ha ett jobb att gå till och att sparande är tråkigt och ointressant. Eller om man tittar i andra änden så är det svårt att erkänna att det vore fräckt med stor motorbåt för den som inte pallade att jobba längre än till 45 utan sa upp sig och flyttade ut i skogen med ett två miljoner på kontot.
Hade jag tyckt det var skitkul på jobbet för 2-3 år sen hade jag så klart inte slutat jobba, och då hade jag kanske tyckt det var jättetöntigt att köpa ägg på extrapris, eftersom jag nu hade börjat inse att jag och min fru behöver bränna 100.000 i månaden för att göra slut på löner och portföljens avkastning. Och då gäller det att köpa ekologiska ägg på dyraste butiken. Nu tyckte jag istället det blev tråkigt att jobba de sista åren och var då väldigt tacksam för att jag under många år sparat mycket av lönen vilket möjligjorde att jag kunde sluta jobba innan jag fyllde 40.
För ett år sen när börsen stod betydligt lägre än nu och jag trodde att våra inkomster inom kort skulle minska mycket raskt kändes det fortfarande som ett helt rätt beslut att jag ett år tidigare slutat jobba. Men jag hade på något sätt anpassat mig till att det kanske skulle bli så att vi skulle leva på 25.000-30.000 i dagens penningvärde resten av livet och att den standarden skulle funka bra. Nu när börsen gått upp drygt 30% (och vi har kunnat återinvestera ett års utdelningar och snart ska återinvestera ytterligare ett års utdelningar vilket inte var planen för två år sen när jag slutade jobba) så tänker jag konstigt nog mer på börsen, pengar och framtida utdelningar än för ett år sen. Jag tyckte det kändes toppen när vi hade 8 miljoner för ett år sen, men samma stund som vi passerade 10 miljoner började jag grubbla på 15 miljoner. Mina intressen eller behovet av pengar har inte förändrats och jag har ingen aning om vad vi skulle göra med pengarna om vi kunde plocka ut 60.000 i månaden från portföljen istället för 30.000. Jag är heller inte det minsta sugen på att börja jobba igen för att nå 15 miljoner i portföjvärde snarast möjligt, men intresset för att nå dit har helt klart gått upp det senaste året. I takt med att möjligheten till det också har ökat.
Jag vet inte om det går att hänga med på någon röd tråd i inlägget från festen för 15 år sen där baren i Thailand kom upp till att jag har börjat drömma om ett liv i rikedom. Det jag är ute och far efter är att de flesta på något sätt anpassar till sin verklighet och intalar sig att de förutsättningar man har är helt ok och att den där som har helt andra förutsättningar ändå bara gör sånt som inte intresserar en själv.
Sen finns det så klart undantag i båda riktningarna. Den där som ältar och ångrar att man inte sparade mer pengar för 20 år sen. Eller den personen som har de sämsta genetiska förutsättningarna men tränar hårdast av alla. Jag hävdar dock att motsatsen är vanligare, dvs att den som har dåligt bollsinne tröstar sig med att bollsport ändå är tråkigt. Och att den som är fast i ekorrhjulet med tomt sparkonto intalar sig att det skulle bli långtråkigt att inte jobba och att det väl kommer bli knäckebröd som pensionär för nästan alla andra också.
Hoppas det gick att förstå ungefär vad jag var ute efter. Håller ni i så fall med om mina tankar?