I fredags omvandlades mina Klövern pref till Corem D vilket jag också uppdaterat på sidan över aktuell portfölj. Det innebär att jag numera har 12% fler aktier och därmed också kan se fram emot 12% högre utdelning från detta innehav.
Bytet från pref till D har nog inte varit så populärt som Corem hade hoppats då mindre än hälften av preferensägarna i Corem och Klövern bytte till D-aktien. Att det är så många gamla ägare av Corem pref och Klövern pref som ligger kvar i preffen gör att jag antar att den kommer finnas kvar rätt länge. Målet för Corem var annars att på sikt avveckla preffen till förmån för D-aktien.
Flera artikler och krönikor har också lyft fram nackdelen och den ökade risken med D-aktier vilket kanske påverkat att så pass få bytte till D. Något jag saknat i alla de artiklar jag läst i frågan är att väga den ökade risken mot att man faktiskt fick 12% fler aktier och därmed 12% högre utdelning varje år. Att bara säga att risken är högre i D-aktien än preffen blir lite som att säga att Spanien är ett bättre fotbollslag än Sverige och att det därför "är högre risk att spela på Sverige" utan att ta hänsyn till att man inför EM fick 10 gånger pengarna på Spanien och 100 gånger pengarna på Sverige som vinnare av turneringen.
Det man faktiskt ska ta i beaktande i detta fall är om 6,9% i rätt trolig årlig utdelning från Corem D är tillräckligt bra i förhållande till risken. Inget annat.
Den som vill ha 10 000 per år i utdelning från Corem pref eller Corem D behöver 500 aktier oavsett vilken aktie man väljer eftersom de båda ger 20 kr per år och aktie i utdelning. Vilket kostar 160 500 kr om man köper preffen och 145 500 kr om man köper D-aktien. Det går alltså att argumentera för att det är lägre risk att behöva stoppa in och riskera 15 000 kr mindre för att få samma årliga utdelning genom D-aktien jämfört med preffen.
Jag kan inte avgöra om man borde fått 10%, 15% eller 25% fler aktier för att kompensera för den ökade risken i D jämfört med pref. Så kanske gjorde jag ett dåligt val som bara fick 12% fler aktier. Men jag har som sagt inte sett något som gjort en seriös bedömning av detta, utan många har nöjt sig med att förklara att om Corem skulle likvideras så blir D-aktieägarna förlorare. Utan att spekulera i hur sannolikt det är. Jag personligen har svårt att tro att huvudägaren Rutger Arnhult gjort en fuling och slagit ihop bolagen för att kunna blåsa lite preffägare i Klövern till att byta till Corem D och sen likvidera hela bolaget och sälja fastigheterna för att gå från 20 til 21 miljarder i förmögenhet eller något liknande.
Kanske får jag äta upp detta, men fram till dess ser jag fram mot att få 12 högre högre utdelning 4 gånger om året. Den första gången redan i början av juli. I och med att jag fick 12% fler aktier har jag också uppdaterat målet av antal aktier från 1000 stycken till 1 100 stycken. Så jag planerar att fortsätta fylla på i Corem D.
Jag vet inte om milstolpar är riktigt rätt ord. Som gammal projektledare blir man lite skadad. Men jag tänkte gå igenom några viktiga händelser när jag ser tillbaka på faktorer som gjorde att jag kunde sluta jobba med god marginal till min 40e födelsedag. Många saker skedde av en slump och utan dessa hade det dels kanske blivit så att jag inte alls fått upp ögonen för sparande och investeringar eller så hade det helt enkelt tagit längre tid att nå målet.
1. Mina första fondköp
Jag har varit intresserad av pengar så länge jag kan minnas. Var mycket intresserad av att få veckopeng redan på dagis och älskade att klippa gräset och plocka ur diskmaskinen och annat som kunde dryga ut veckopengen på lågstadiet. I mellanstadiet började jag dela ut reklam i bostadsområdet för svensk direktreklam. När jag fått upp snitsen blev timlönen 33 kr om jag verkligen skyndade mig kommer jag ihåg att jag räknade ut.
Så intresset för pengar har alltid funnits, men exakt hur jag kom på det här med att spara i fonder vet jag inte riktigt. Ingen av mina föräldrar presenterade det för mig och det var med milt våld jag fick övertala pappa om att följa med mig till banken i tidiga tonåren för att jag skulle få köpa aktiefonder för 10 000 kr som jag sparat ihop och som låg på sparkonto. Det blev 5 000 kr i en Sverigefond och 5 000 kr i en Japanfond. Det är så klart inte avkastningen på dessa 10 000 kr som har spelat någon roll, inte minst eftersom japanfonden gick rätt dåligt, utan att jag på något sätt kom på det här med att spara på annat sätt än på sparkonto så tidigt.
2. Min första lägenhet
Mina föräldrar var alltså aldrig intresserade av aktiemarknaden under min uppväxt. Det gjorde att jag inte fick någon rolig överaskning i form av att de sparat barnbidraget i H&M-aktier eller någon fantastisk fond när jag fyllde 18 år. Däremot hade de sparat lite pengar i HSBs system där man sparade på ett vanligt sparkonto men fick förtur till hyresrätter eller nyproducerade bostadsrätter. Pengarna var inte mycket att hurra för då sparandet var litet och avkastningen på vanligt sparkonto så klart medioker. Men jag kunde tack vare kötiden lägga vantarna på en hyresrätt som jag redan vid inflyttning visste skulle bli ombildad till bostadsrätt inom 1 år. Det här gjorde att jag kom in billigt på bostadsmarknaden i Stockholm.
Jag hade säkert köpt en bostad ändå. Men vem vet om man kommit in snett och börjat med hyresrätt och sen alltid fått för sig att bostäderna var för dyra och att man skulle vänta på en krasch. Vi hade i alla fall haft betydligt högre belåningsgrad idag om jag inte kommit in så billigt i början av 2000-talet. Och jag har alltid haft väldigt låg månadskostnad för boende, vilket gett ett högre månadssparande.
3. Att jag träffade min fru
Jag sparade ju långt innan jag träffade min fru. Och snöbollen var redan i rullning med ett par miljoner i tillgångar, en lön som kommit upp lite och så vidare. Men de åren då vi bodde ihop i den lägenhet som jag köpt för att bo själv i och både jobbade heltid med ok löner var otroliga för månadssparandet. De första riktigt sparsamma åren när jag började jobba 2005 som fått utvecklad i 16 år med ränta på ränta i alla ära, men det var egentligen åren 2015-2017 som det verkligen stoppades in grova pengar.
Men inte bara det att vi hade två löner och bodde billigt. Vi delade målet och värderingarna som sparandet byggde på. Vilket inte bara gjorde att vi kunde spara mer utan också att sparandet blev ett gemensamt projekt som gjorde det roligt.
Vad kunde gått bättre?
Sakerna ovan är som jag ser det en blandning av tur och skicklighet. Jag hade turen att på något sätt komma på det här med fonder, men skickligheten att lyckas snappa upp det och övertala pappa att jag skulle få köpa fonder långt innan jag fyllde 18 år och fick bestämma själv. Jag hade tur att mina föräldrar ställt mig i HSBs kö, men skickligheten att använda detta till en hyresrätt som skulle ombildas. Jag hade tur att hitta en blivande fru med samma grundinställning till pengar men skickligheten att få henne att hoppa på det här med sparande på lite högre nivå och att våga dela ekonomi med en person som pratade om att sluta jobba innan 40.
Men ibland har det varit lite stolpe ut och oskicklighet också. Dels har man så klart under 20 år av aktieintresse både gjort dåliga investeringar men framförallt låtit bli att hoppa på blivande raketer som man ändå övervägde att investera i. Men det går ju inte att grubbla på i efterhand.
Vad jag däremot tänker på är att jag vet att jag seriöst övervägde att ta studielån under flera terminer där jag bara tog bidraget för att kunna investera pengarna långsiktigt på börsen. Jag jobbade extra både på vissa kvällar men framförallt under loven vilket jag sen levde på under terminerna. Så jag tog aldrig mer lån än jag verkligen behövde för att klara mig. Jag tror jag hade 80 000 kr totalt i CSN-lån vid examen, pengar som jag dessutom betalade tillbaka under de första åren när jag jobbade. Ett par hundra tusen till där som hade investerats löpande under billiga börsen 2001-2004 hade kunnat göra lite skillnad. Men ändå rätt lite på det stora hela. Säg att jag hade tredubblat pengarna sen dess, ungefär som index, så handlar det om kanske en halv miljon.
Jag fick en fråga/önskemål om blogginlägg från en trogen läsare. Alltid uppskattat då det inte är självklart att veta vad ni vill läsa om. Det här hade jag nog till exempel inte tänkt var värt ett eget inlägg. Här kommer ett klipp från mailet med frågan:
Det som jag gärna skulle läsa om är ifall du brukar hålla regelbunden kontakt med andra som uppnåt FIRE, om ni träffas och diskuterar ämnet, och om ni ens på något sätt delar era tankar kring vardagen och/eller eventuellt ordnar vardagsaktiviteter tillsammans. Typ börssnack eller snack om ”livet efter FI” på någon krog eller dylikt. Jag förstår att det är omöjligt att ge ett allmängiltigt svar, eftersom alla individer är olika. Jag har också undrat ifall det faktum att du är anonym (iaf online) har haft en inverkan på hur du ser på allt detta, och ifall anonymiteten påverkat ditt eventuella deltagande i någon form av ledig gemenskap.
Om vi börjar med det rent konkreta i frågan så har jag personligen träffat 6-7 personer som slutat jobba vid en ålder av 45 eller tidigare. Alla har jag träffat med min blogg som grund dvs personer jag lärt känna den vägen antingen via att de som läsare har kommenterat/mailat mig kopplat till min blogg eller att de själva haft liknade bloggar som min eller att vi följer varandra på Twitter. Då det är en ganska ovanlig företeelse att sluta jobba vid 40 faller det sig naturligt att man får hitta varandra lite mer aktivt främst via nätet, snarare än att springa på folk av en slump. De flesta av dessa personer har jag träffat flera gånger och är personer jag ser som bekanta som jag gillar att umgås med när tillfälle ges och som jag försöker hålla kontakten med. Men ingen tillhör mina närmaste vänner. Fördelen är att de flesta som inte jobbar är väldigt flexibla vad gäller tider, så det brukar sällan vara några problem att få till en träff.
Tittar vi på det i ett lite vidare perspektiv och tänker på utbytet och gemenskapen så är det ju ofta roligt att ha några gemensamma intressen med de personer som man umgås med. Och kanske ännu mer givande om man dessutom har liknande värderingar och syn på livet i stort. Med det sagt så behöver man inte dela alla intressen eller personlighet med de man umgås med. Jag har vissa kompisar jag pratar aktier med men som jag vet är helt ointresserade av sport och det finns andra jag pratar sport med men aldrig skulle nämna ett ord om senaste tidens utveckling på börsen.
På sätt och vis är något så stort som synen på arbete, sparsamhet, pengar och frihet något som kanske säger mer om ens personlighet än att man råkar heja på samma fotbollslag eller att båda gillar att skjuta älgar. Men drivkraften till att spara mycket pengar och att kunna sluta jobba kan också vara väldigt olika. Det blir svårt att bygga nära vänskap på att det enda gemensamma man har är att man inte gillar att jobba 40 timmar i veckan till 67, det är lättare att bygga på ett gemensamt intresse än ett gemensamt ointresse.
Anonymiteten som också frågades om ser jag inte som någon avgörande fråga eller problem i sammanhanget. Man behöver inte lämna ut efternamn och personnummer bara för att man ska träffa någon och för att ta en promenad och prata om livet fritt från lönearbete. Många är i ungefär samma situation att de vill hålla lite låg profil med detaljer om sin privatekonomi och de som är offentliga på blogg/sociala medier har inga problem att respektera de som vill hålla lite lägre profil. Så anonymiteten tycker jag verkligen inte ställt till det när det kommer till att träffa andra "unga pensionärer".
Det största utbytet av tankar kring FIRE får jag dock på distans via blogginlägg, bloggkommentarer, Twitter, mail och direktmeddelanden. Här upplever jag också att de flesta är väldigt öppna och hjälpsamma så om man själv står i gränslandet till att våga sluta jobba och har praktiska frågor från någon som redan tagit steget är svaret troligtvis väldigt nära.
Här kommer ett tips som egentigen kommer lite för sent och som dessutom tar emot som aktieägare i Kindred (och ofrivillig delägare i ATG och Svenska Spel). Men något jag verkligen kan rekommenera som ett alternativ till att spela på odds och spelbolag för att förhöja spänningen i ett mästerskap som EM är att gå ihop ett gäng kompisar och sätta ihop ett internt tips.
För de flesta spelar ju inte för att vinna jättemycket pengar utan man sätter en hundralapp på att Spanien ska vinna EM för att det ska bli lite kul att föja även om Sverige skulle åka ut ganska tidigt, och att det dessutom vore kul att vinna 900 kr. Och då blir nöjet minst lika stort att sätta ihop ett roligt tips med kompisarna där alla insatser kan gå till vinster utan att täcka vinst och marknadsföring för spelbolaget. Det är roligt att kunna skicka lite spydiga mail eller SMS när kompisens vinnarlag åker ut redan i kvarten. Insatsen kan vara allt från en mindre peng till att vinnaren blir bjuden på en middag av övriga deltagare i höst när alla är vaccinerade.
Det hela med att sätta ihop ett eget upplägg och på så sätt slippa avbränningen till spelbolagens vinst är ingen ny uppfinning i mitt liv. Redan på 90-talet tillverkade jag och min bror egna bingolottobrickor där vi helt enkelt slumpade ut numren med bläckpenna i ett rutat kollegieblock. Sen följde vi programmet med stort intresse och den som fick bingo kunde få sitt rum städat av den andre eller varför inte få några bitar av den andres lördagsgodis. Kul tyckte vi då, men idag skulle jag nog säga att ett EM-tips med kompisarna är roligare än att kolla på Bingolotto med hemmagjord bricka.
Just det här med spel har jag annars tappat lite av intresset för. Jag var väldigt intresserad av både tips och trav i tonåren. Men när man inser att det mest rimliga är att aktieportföljen växer med minst 500 000 kr om året, om jag bara gör ingenting, känns det snabbt meningslöst att försöka vinna småpengar på spel. Och det krävs ingen djupare analys för att inse att det sitter fler 70-åriga mångmiljonärer på aktiespararenas träffar en på läktaren på Solvalla.
Jag såg idag på EFNs program Ekonomihjälpen som handlade om FIRE, dvs att kunna sluta jobba långt innan normal pensionsålder. En fråga som då kom upp som jag tänkte skriva lite om var risken med att inte klara av att leva i nuet under tiden man jobbar mot den tidiga pensionen. Dvs att man gör uppoffringar här och nu för att få det bättre i framtiden, vilket om det går för långt kan göra livet här och nu sämre.
Det ligger så klart lite i denna farhåga, men det är enligt mig i så fall en risk med allt sparande. Inte just sparande till tidig pensionering. Allt sparade är en form av uppskjuten konsumtion och själva grunden är att man med hjälp av avkastning ska kunna avstå något litet och få tillbaka något större.
Man kan så klart lägga upp det på lite olika sätt, men grunden i FIRE ändå i de flesta fall att man lever billigt under tiden man jobbar för att sen fortsätta leva ungefär lika billigt efter att man slutat jobba. Dvs man avstår inte konsumtion här och nu främst för att kunna konsumera mycket mer i framtiden, utan man avstår konsumtion här och nu för att frigöra tid och skapa frihet i framtiden.
Så om man är missnöjd med sitt liv när man jobbar och sparar en stor del av lönen så får man fundera på varför man är missnöjd. Är det för att man inte får spendera mer pengar eller är det för att man måste jobba 40 timmar i veckan? Om det största skälet till missnöjet är att man måste spara pengar och inte kan äta ute så ofta som man önskar är nog inte en tidig pensionering lösningen, då kanske du istället ska spara lite mindre och jobba några år extra. För att kunna äta ute både innan och efter pensioneringen. Om det nu är viktigt att äta ute ofta.
Sen kan man så klart som jag gjorde lägga in några riktigt sparsamma år i början för att få riktig fart på pengamaskinen och låta ett så stort kapital som möjligt få jobba så många år som möjligt. Jag resonerade så att ett sparande 2007 är mer värt än ett sparande 2017 och levde därför betydligt mer sparsamt 2007 än 2017. Men då var det ett frivilligt val som grundtanken var att köra några år och med vetskapen om att jag ändå skulle kunna sluta jobba väldigt tidigt även om jag skulle dra ner sparkvoten ett antal procent. Hade jag börjat vantrivas på något sätt hade det varit enkelt att minska sparandet något.
Sen ska jag inte sticka under stol med att det för mig och många andra finns en viss glädje i att göra uppoffringar nu för att få mer tillbaka i framtiden. Precis som att många gillar fredagar mer än söndagar. Trots att man behöver jobba på fredagen och får vara ledig på söndagen så känns det bra att ha något att se fram emot.
Slutsatsen för min del blir att det funkar utmärkt att hitta en nivå av konsumtion som man trivs med och kan hålla långsiktigt. Så kan man köra på den nivån både under tiden man sparar ihop sitt kapital och under perioden man sen ska leva på kapitalet. Det finns alltså ingen logik i att man ska vantrivas eller lida ekonomiskt under tiden man sparar ihop sina pengar. Hitta istället en nivå som känns långsiktigt hållbar och lägg eventuellt till kortare frivilliga perioder med lite högre sparande.
Med denna jämna förbrukning av pengar under hela livet ser det ut ungefär så här för en person som börjar jobba vid 25 års ålder:
70% sparkvot - pension vid 33
50% sparkvot - pension vid 40
30% sparkvot - pension vid 46