PerPenning
Likes
248
Antal inlägg
497
Följare
54
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
10 juli

Att bli frisk

 

Jag är sjuk. Riktigt sjuk. En del kallar det mansförkylning men det är något mycket värre än så. Dagarna lever jag så som zombie, hasar mig fram och ger ifrån mig gutturala läten och ljud och om nätterna brottas min kallsvettiga kropp med lakan medan min hjärna hakar upp sig upprepande, vansinniga, galna mardrömmar.

 

Jag levde i min sjukdoms kval onsdag till fredag förra veckan och knotade på med att jobba hemifrån för att skona mina kollegor från smittrisken. Mitt jobb är ganska krävande och dessa arbetsdagar tog nästan kål på mig. Jag var helt enkelt utslagen efter mina timmar i kontorsstolen och sov mest eller slumrande oroligt. Men när helgen kom så slog kroppen bakut och jag blev ännu sämre. Lördagen och söndagen var en dimma och en illusion - jag minns inte när mått sämre.

 

Efter att natten mellan helg och vardag var hemsk på alla de sätt så tog jag beslutet att sjukskriva mig. Det var ett kval men samtidigt en lättnad - jag hade inte orkat fortsätta. Jag behöver vila. Det stora kvalet ligger i ekonomin - det är jättedyrt att vara sjuk.

 

De allra flesta människor som blir sjuka är korttidssjuka - det är ju förkylningar och influenser. Sveriges sjukförsäkringssystem fungerar som så att arbetsgivaren är skyldig att betala sjuklön under de första fjorton sjukdagarna. Detta är ju i sig en belastning på ett företag och ju mindre antal anställda desto tuffare, det har jag all förståelse för. Men jag som arbetstagare tar också en rejäl smäll.

 

Den första sjukdagen är en karensdag utan ersättning. Därefter får man som högst 714 kronor per dag - detta motsvarar en månadslön på c:a 15 800 kronor. Jag undrar vilka heltidsjobb som ligger på en sådan nivå idag? Ett enkelt räkneexempel applicerat på mig själv innebär att jag är sjuk tre dagar. Då får jag för dessa tre dagar 23 procent av min lön. Det är ganska hårda papper.

 

Riktigt besvärligt kan det bli för människor om de blir långtidssjukskrivna, det kan man se när man exempelvis läser forum i familjeliv.se. Många får en chock när de, trots ett av världens hårdaste skattetryck, inser att de blir rejält stukade ekonomiskt. Staten tar gärna pengarna från oss på en progressiv skala men en sådan används inte i den andra riktningen. Det är därför heller inte förvånande att de som faller hårdast vid lång sjukdom är de som tjänade bra medan de arbetade.

 

Jag är övertygad om att måndagssjukan inte existerar sedan många år - det är för dyrt. Och tyvärr är det så dyrt att människor tvekar att sjukskriva sig trots att de är sjuka. Man kämpar på trots allt. Pendeln har slagit över och slagit över för långt. Svensk arbetsmarknad ska väl inte behöva liknas vid ett arbetsläger där piskan viner?

 

Våra politiker fortsätter sitt verklighetsfrånvända ösande ur vår gemensamma skattkista och lovar miljardsatsningar på än det ena, än det andra. Jag undrar dock om de någon endaste gång tänker på att de där pengarna i skattkistan fylls på av människor som släpar sig ur sängen och till jobbet varje dag men får behålla inte ens hälften av inkomsten. Jag undrar om de inser vikten av att människor just går till jobbet? Med de förutsättningar som ges när man blir sjuk går nog alldeles för många till jobbet ändå - vilket skapar fler problem än samhällsvinster. Jag undrar varför intresset för människor i vårt samhälle som verkligen anstränger sig och kämpar på är så lågt.

 

Det var länge sedan som jag insåg att var och en måste se över sitt eget hus. Var och en måste spara till sin pension, sina sjuka dagar och alla andra dagar. Var och en behöver budgetera, planera och konsolidera sina privatekonomier. För ingen är egentligen betjänt av att ens tro att vårt välfärdssystem finns där för oss när vi behöver det. Nej, samhällskontraktet är urlakat och dess text suddig -  det enda som består är kravet på oss att arbeta, helst även när vi inte förmår, och kravet på att betala så mycket skatt det bara går - att lura oss på.

 

En av de allra första bloggar som jag läste och som jag inspirerades mycket av hette Frisk Ekonomi och skrevs av en kvinna i yngre medelåldern som fått en diagnos kring en allvarligare sjukdom och som därför oroade sig, med full rätt, vad det skulle komma att innebära för hennes familj och deras ekonomi. Detta var för över tio år sedan men är inte mindre aktuellt idag - blir du sjuk, och inte kan tillfriskna, är du påverkad ekonomiskt härifrån till din evighet.

 

Det är dyrt att vara sjuk. Men just idag är det en lättnad att jag trots allt - fortfarande - har rättigheten att sjukskriva mig. Hur det annars hade gått vet jag inte men min kropp och min hjärna är trötta och behöver vila. Ingen blir heller glad över att jag gör ett dåligt jobb, allra minst jag själv. Och när man är sjuk så kokar allting ändå ned till en enda önskan - att bli frisk.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
21 juni

Försörja

 

Återigen trillar tidningen Karriär in från mitt fackförbund med upplyftande rubriker så som så mår vi på jobbetvänta inte in semesterlugnet och stress måste vara en prioriterad fråga. Jag får lite magont bara av att se blaskan. Vänder raskt blad och möts av om känslan att inte orka. Lackar ur och bläddrar snabbt vidare. Arbete är väl inte bara stress och problem?

 

Uppslaget på sidan tjugosex är nog det enda i tidsskriften som är av intresse. Det innehåller något som kallas så uppsluppet som negativ trend för välbefinnandet men innehåller lite trevlig statistik. Som att en av tio är nära utmattning, att ungefär hälften är nöjda med lönen och att en av fem arbetar mer än 45 timmar per vecka. Det är något ruttet i Danmark och i arbetslivet när vissa jobbar för mycket och andra inte alls. Jag finns också med i statistiken, jag är en av etthundra som anser att arbetets betydelse för livet mening är noll och intet. Känns ganska bra på något sätt att inte tillhöra majoriteten.

 

Arbete och karriär - vad är väl det om inget annat än att försörja sig? Fokus är tappat enligt min mening. Det pratas om möjligheter, karriärvägar, självförverkligande, kompetensutveckling, högt i tak och ökat inflytande - och det är väl prima. Men någonstans på vägen tappar man bort hela grundorsaken till att jobba - att försörja sig och kanske sin familj. Jag hör väldans ofta att ungdomar av idag anser att jobba, det är inte deras grej. Kopplingen mellan att ha mat på bordet, skor på fötterna och kläder på kroppen och att arbeta finns inte där. Hur kan det komma sig?

 

Jag behöver inte speja så långt då två ungdomar av idag bor under mitt och frugans tak. Den äldsta är nu färdigbakad gymnasist och vårt försörjningsansvar är till en ända. Inom kort ska den unga vuxna börja sitt första jobb som är på deltid. Än så länge har vi inte fått svar på varken hur mycket jobbtid tjänsten innebär eller vad lönen är. Jag känner en viss oro för detta och än har vi ingen strategi för hur det ska hanteras. Men i korthet så bor hon - tills vidare - utan att betala hem men med rejält utökade krav på delaktighet i städning, matlagning och andra hushållssysslor. Vi vill låta henne kunna spara ihop till att eventuellt kunna resa eller liknande. Däremot är vårt krav att hon antingen jobbar, studerar eller gör något annat av vikt - att ligga hemma i soffan och titta på TV är en död zon.

 

Jag har min egen syn på föräldraskapet. Har man barn så har man alltid en familj oavsett livssituation. Även vuxna barn är ens barn. De är alltid ens prioritet och ansvar - däremot betyder det inte att man ansvarar för deras ekonomi. Nej, ansvaret ligger i att lära dem saker via de metoder som krävs. Även om ens barn inte uppskattar, respekterar eller ens älskar dig så spelar det ingen roll - då biter man ihop och gör likväl det som är ens ansvar: att vara en förälder. Och att vara en förälder är att göra det som är bäst för ens barn - det kan faktiskt vara att byta lås och kicka ut dem ur huset.

 

Just kopplingen mellan att tjäna pengar och levnadskostnader måste vi lyfta upp i medvetandegrad. Maten på bordet, varmvattnet i kranen och Netflix på TV:n betalar hennes föräldrar för - genom att arbeta. Allt vi kan göra är beroende av vårt lönearbete och det måste vi lära våra barn också. Vi är inte en ekonomisk plattform att ta avstamp ifrån för att förverkliga sig. Även om man är ung när man är arton år så är man myndig med alla de rättigheter och skyldigheter som det kräver.

 

Det är tragik på hög nivå när man hör om unga som uteblir ifrån sitt första jobb redan dag tre, sjukskriver sig för munsår eller på grund av ångest att föräldrarna fått en vattenläcka på torpet. Jobbigt är det att se de som inte förstår att man har ett ansvar och en räcka skyldigheter och att samhället inte är ett smörgåsbord av rättigheter och kravuppfyllnad. Det är svårt att veta hur man tänker eller om man tänker alls. Det är kanske först när magen knorrar och man behöver en dusch - och det inte finns tillgängligt - som man inser vidden av sina icke-val.

 

Jag har sagt det tidigare och jag menar det - ett jobb är inte något jag behöver för att ha en meningsfull tillvaro. Däremot behöver jag det, så som de allra flesta, för att försörja mig. Det kommer mina barn också behöva göra även om det ännu inte är helt tydligt och klart för dem.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
21 maj

Kröka på jobbet

 

Ibland uttrycker jag aversion mot mitt jobb. I sig är detta en missriktad kritik - jag har en bra arbetsgivare, relativt spännande arbetsuppgifter och stor frihet, sådant som säkert många skulle önska sig. Nej, det är inte mitt kneg jag vänder mig mot utan blott ofriheten och tiden som åtgår. Att arbeta kanske tjugo timmar per vecka hade känts bättre? Jag vet inte men det låter troligt.

 

Jag behöver en lön och vill bidraga till vårt samhälle - men inte till vilket pris som helst. Dessutom så saknas respekt från våra folkvalda kring våra gemensamma medel, men det är en annan historia. Jag vill idag prata om fyllan på jobbet - det som kallas kontorslandskap och som 'alla' arbetsgivare, av en outgrundlig anledning, vurmar för.

 

Att dra några drajjor på förmiddagen, det tillåter ingen arbetsplats. Men att placera medarbetare i ett landskap, som i sig via studier tydligt minskar våra prestationsförmågor, gör man beredvilligt. Springande hit och dit, hostandet och harklandet, ringandet och plingandet, pratandet och skrattandet - allt det har gemensamt är att sänka vår förmåga med upptill två tredjedelar. Frågan är om ett par starköl efter lunch ens når dit? Att bli avbruten i något som kräver fokus kan ta upptill tjugo minuter att återfå efter att bordsgrannen frågat om något recept eller dragit en vits.

 

Må så vara att arbetsgivaren sparar kontorsyta och därmed kostnader genom att använda det yteffektivt, men som utan några som helst evidens för nytta eller produktivitet, skapades av en snobbig arkitekt vid namn Frank Lloyd Wright. Han tyckte att människor kunde fungera som maskiner och placeras i långa rader i en fabriksliknande modell - det mänskliga löpande bandet. Numera har man 'moderniserat' kontorslandskapet med växter och ljuddämpande skärmar. Det finns arbetsplatser som har fungerande landskap då man lagt stor vikt och allvar kring att dela upp utrymmet och jobba hårt med ljuddämpning men de allra flesta har i princip bara satt in bord och stolar - så här sitter vi ännu kvar i vår jämnlika improduktiva miljö, allt sedan hundra år tillbaka.

 

Min egen arbetsgivares kontorslandskap är en katastrof - ljudnivån är hög och vi sitter likt packade sillar i långa rader. Jag försöker att arbeta hemifrån minst en dag per vecka men möten och andra gemensamma aktiviteter tvingar mig dit lite för ofta. Och jag vill ju träffa mina kollegor - bara inte höra på deras privata göromål eller oförmåga att ta hänsyn. Och tyvärr försöker man att krympa avstånden mellan medarbetare för att ytterligare spara yta.

 

Om möjligt kommer jag ett leta upp en ny arbetsgivare på sikt - där jag kan få ett eget rum. Det får gärna vara litet, det gör inget - men det ska ha en dörr. Där jag kan fokusera.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
17 april

Stöld från dig själv

 

Småfåglarna kvittrar som galna i buskarna, en glad sol lyser över nejden och tulpanerna har öppnat sig lite försiktigt. Tveklöst är det vår i min trädgård. Det är måndag men en ledig måndag. Och efter fyra helgdagar vill jag ändå inte jobba imorgon. Känner ingen lust alls utan likt en burfågel bara få breda ut vingarna och dra iväg vart helst. Det är speciellt vid den här årstiden som min jobbångest är som störst.

 

Det är svårare för mig än många andra. Vissa ser sina arbetsuppgifter som viktiga och ytterligare några anser sig oumbärliga. För en del är jobbet status och för andra en plats att socialisera. För vissa är jobbet ett bekräftelsebehov och en arena för inbördes beundran. Det finns grupper som ser sina arbetsuppgifter likt en hobby - något som är riktigt roligt och som får lov att ta tid. Inte helt få ser sitt arbete som en plikt, ett krav, ett ok som de måste bära. Ännu flera ser kravet att få in pengar för att kunna leva en viss livsstil, för att passa in i grannkvarteret eller att skämma bort sina barn.

 

Inget av det ovan är jag. Det jag gör på jobbet känns oviktigt. Jag struntar i titlar och jag intresserar mig inte för skvalprat. All min bekräftelse kommer inifrån och jag bryr mig inte alls om vad någon tycker om mig så länge min egna moraliska kompass pekar i rätt riktning. Någon hobby är jobbet rakt inte utan jag vill bli klar så fort som möjligt - inget kan bli perfekt utan det mesta duger som bra nog. Jobbet är pengar och inte plikt. Och pengarna är inte livsstil utan en väg ut. Ut ur det förbannade hjulet.

 

Jobb är lön för mig. Bara lönen är viktig nog för att varje dag kliva ur sängen för att göra mitt dagsverke. Inget annat. Utan lön hade jag inte synts till. Så det där med att sänka min lön för ett roligare arbete finns inte på kartan - inga jobb är roliga nog. En bra lön är också en del i en dräglig pension, inte att förglömma. Lika viktiga är lånen och skulderna.

 

Konsumtion av nöd och konsumtion av onöd - jag kämpar med det i en evig strid. Och en av de viktigaste är att inte konsumera på kredit eller via lån. Att få betala senare är ingen god gärning från säljarsidan, inte. Men det är lönsamt, det är tydligt. I princip alla företag kan idag erbjuda dig att shoppa nu och betala någon annan gång. Men jag försöker själv att göra mig bilden av att uppskjutna betalningar är en stöld från min framtid. Så mitt tips är att varje gång du lånar eller väljer att betala senare - så säg till dig själv att dina framtida prioriteringar inte är viktiga nog, att det du vill ha nu är det. Det i sig kan skapa köpångest vilket är utmärkt.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
31 mars

Efter arbetet är jag inte där

 

Jag får då inte betalt för allt. Men eftersom min tid är dyrbar så säljer jag den så dyrt det går. Jag är ganska bra betald men samtidigt så arbetar jag flitigt. Men varje timme redovisar jag med största noggrannhet. Pengar är tid och tid är pengar - det hänger samman.

 

Att gå till arbetet är inte en hobby för mig. Inte heller ett socialt forum. Vore det inte för lönen skulle jag inte tillbringa en enda minut där. Jag gillar mina kollegor men de är inte mina vänner. Jag blandar aldrig samman korten - mitt privatliv är mitt och jag frotterar inte mina framgångar eller motgångar med någon. Det finns det däremot många som gör - deras arbete är så sammanflätat i deras liv att de ibland inte kan skilja dem åt.

 

Jag hörde vid ett tillfälle en kollega som liknade arbetsplatsen vid sitt andra hem - eller var det kanske det första? Han gick hemifrån för att gå hem två gånger per dag. Han levde sitt liv så som sitt arbete och tvärtom. Ibland satte han fel nyckel i dörrlåset hemma eftersom han alltid kom hem. Amenvaf? Jag förstår det inte alls. Jag beklagar, det är inget för mig. Jobb och fritid är olja och vatten i mitt liv och jag väljer alltid, alltid, alltid mitt liv före jobbet.

 

Lite märkligt är att arbetsgivare av idag tycks ha tagit på sig att vara vuxendagis åt sina anställda - man skaffar TV-spel och andra leksaker, man bjuder på läsk och kakor och man försöker skoja till det i största allmänhet. Ett sådant stohej är så kallad after work, något så otroligt fånigt eftersom det är ett påhittat låneordsuttryck. Men det låter ju fräsigt.

 

En gång handlade AW, som det kan förkortas, om att möjligen ta ett glas på puben på vägen hem. Idag är det rena festen som arbetsgivaren sanktionerar med teman, drycker, mat och - ännu fler lekar. Man kastar dart, hoppar säck och kastar bouleklot. Man festar loss en vanlig torsdag, kladdar på sina kollegor och brölar ut sina sämre sidor. På fredagen är man bakfull och sitter mest och hänger som en trasa innan man tar en tidig sorti. Jag förmodar att det hela handlar om att försöka vara en ball och attraktiv arbetsgivare men nog tusan har det gått överstyr.

 

Att after work blivit en del av arbetet började för flera decennier sedan. Teambuilding, vi-tänkande och företagskulturer med gemensamma värderingar skulle skapa maximalt produktiva och lojala medarbetare.  Förebilderna var ofta japanska eller amerikanska. En annan orsak var pubkedjorna som spred sig över landet med identisk inredning och med billig AW-öl som en av affärsidéerna.

 

När arbetsgivaren bjuder så kan det finnas en underliggande uppmaning om att det är obligatoriskt. My ass! Nej, jag väljer alltid om jag finner det förnöjsamt eller inte. Vissa saker gillar jag och kan tycka vara kul - men att ha spritorgier med mina kollegor tillhör inte dem.

 

Men om jag får betalt under After work? Då kanske.. ..men nä.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
16 mars

Fogden är här

 

I år damp min deklaration in i min eletroniska brevlåda. Jag använder Kivra och jag finner det helt rätt för mig - allt ska ligga i molnet eller vad var och en väljer att kalla det. Papper är passé och Kungliga Postverket alias Postnord får syssla med något annat - kanske hitta alla försnillade paket? Visserligen är Kivra rena stenåldern i layout och funktionalitet men det kanske de råder bot på på sikt.

 

Det tråkigaste i deklarationen är det uppskov på skatten då vi sålde vår förra bostad. 1,67% kostar den årligen och det retar mig att vi ska betala skatt på precis allt trots att det i sig är ett systemfel med stigande bostadspriser. Men så länge vi har dyrare lån att betala av så får det vara som det är.

 

Som vanligt åkte jag på restskatt. 6 479 kronor anser de att jag ska betala. Dock har jag reduktion för att ta mig till och från jobbet att luta mig mot. 2016 var ett rekordår avseende arbetade dagar. Röda dagar hamnade på vanliga helger, första maj var en söndag, julafton en lördag och det var skottår med en extra arbetsdag måndagen den 29 februari. Sammantaget betyder det att 2016 års kalender innehöll 253 arbetsdagar.

 

Den 21 mars kan man påbörja deklarationen på nätet. Det mesta är förberett och förtryckt och inte alls så knepigt som under mina föräldrars svettiga kvällar varje vår för att fylla i alla kolumner rätt och riktigt. Är man färdigt med deklarationen senast den 29 mars så får man sina skattepengar senast den 7 april.

 

Avdraget för bilkörning är 18 kronor och femtio öre. Med 32 kilometer till jobbet gånger 2 och gånger 253 dagar landar avdraget på 29 955 riksdaler. Statens hantlangare på skatteverket drar bort tio lakan av detta. Enligt prognos får jag då tillbaka knappt 2 tusenlappar.

 

Glädjande nog så får frugan alltid mycket mera tillbaks än jag då alla kapitalinkomster landar på mig. Med tro, hopp och kärlek så kanske ytterligare tjugotusen kan droppa in till balansräkningen.

 

Min åsikt är dock att vi skattas till döds i det här landet. Åtminstone vi som inget kan dölja. Utöver det så ser våra politiska partier i gemen våra skattepengar så som sina och med självhävd rätt slösa dem på vad helst de finner lämpligt. Inte är jag bitter, int.

 

Läs även andra bloggares åsikter om ,  intressant?

10 februari

Värdet i sig

 

Min tuffa arbetsperiod börjar nu klinga av. Fina övertidspengar kommer att ramla in under både februari och mars. Men det har kostat. Jag är trött och sliten, jag har försakat familj, nöjen, hobbies och återhämtning. De lediga stunder jag haft har jag hålögd legat i soffan framför TV:n eller sovit drömlöst. Inget liv i sig utan mer av ekorrhjul än vad en genomsnittlig hamster klarar av. Frukten av slitet är lite fler slantar som har ett tydligt värde då de kommer - för de har kostat på, som sagt.

 

Men vad är ett värde? Vem avgör det och enligt vems mätstock? Tiggaren utanför ICA värdesätter mynten hon får högt. Mina mynt i plånboken brukar hamna i ett höganäskrus i köket där de ligger tills någon behöver en femma eller en tia till kundvagn eller majblommeförsäljare. För mig börjar värdesättningen vid en hundralapp, tror jag - mindre kontanter kan konsumera utan större eftertanke. Något jag borde bearbeta mentalt, tror jag.

 

Jag tror också att det stora flertalet svenskar inte kopplar samman sitt dagliga arbete med sin lön i tillräckligt stor grad. Timmarna vid bandet, över bokföringen eller under motorhuven, de timmarna vi försakar för att tjäna in lönekuvertet glöms lätt bort i konsumtionsrus efter den tjugofemte dagen i månaden. Ett evigt kretslopp där för lite blir över oavsett lönenivå och intjäningsförmåga.

 

Jag mötte en konsult på jobbet häromdagen som lite nedstämd berättade att han nu tvingas i pension vid 66 års ålder, han som helst velar fortsätta ett tag till. Jag vet ganska väl hur kulturen ser ut på hans firma där nya, fina leasingvagnar står på parad och där personalen gärna jämför sina statusmarkörer med varandra. Sådant kostar, så klart, och har man inte samlat i ladan i tid behöver man fortsätta att jobba trots närheten till sjuttio års ålder. För mig är detta dock helt främmande. Jag struntar i statusbilar utan istället sjöng jag i duschen häromdagen när båda våra gamla skrothögar klarade sig genom besiktningen åter en gång - ren förtjänst och mer pengar till frihetsfonden.

 

Intjäningsförmåga är ett intressant ord. Betydelsen är resultat före kreditförluster och det får mig att le en gnutta. I en privatekonomi med hög belåning - som kan tolkas som kreditförluster - krävs det friska, starka arbetare som förmår att dra in slantar nog för att täcka räntorna.

 

Men jag är av den åsikten att pengar ska omsättas, de är inget alls utan ett syfte. Att enbart samla på dem är lika meningslöst som att samla på frimärken, stenar eller kapsyler. Pengar ska omsättas så att de ger så mycket nytta det bara går, så mycket nöje och glädje de kan prestera och så som stöd och hjälp till de som behöver. Det är enbart när i tiden detta ska ske som är väsentligt att planera för. Jag säljer min tid för pengar och därför ska de värdesättas därefter. När slantar ska betalas ut ska det vara i god ordning och med planering.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
21 januari

Riktig frihet

 

För mig är helgen ett andningshål. Då gör jag allt det som jag egentligen vill ägna min tid åt - familjen, hobbies, träning och allt mellan himmel och jord i övrigt. Att arbeta, även fastän jag trivs bra och har utvecklande uppgifter, tar för mycket av min korta levnad. Inom kort fyller jag femtio år, något som jag har bristfällig förankring i - jag är en ung spoling i sinnet och det finns så mycket kvar att leva för och glädjas kring. Att snart femtio årstidscykler har passerat ter sig som ett påhitt och något som egentligen inte har skett.

 

Jag kan ha fel men jag tror det inte - det stora flertalet av oss hade inte gått till det jobb vi har om det inte fanns en lönepiska. På min arbetsplats finns det många duktiga yrkesmänniskor - men de är inte rika. Däremot är det lätt att se att det finns mycket som måste konsumeras för att upprätthålla något, vad det nu bör kallas. För mig är det annorlunda då jag tänker mycket på tiden som åtgår. Det är mer sällsynt att jag inte funderar kring det. Snart är det löningsdags igen och tankarna går kring hur mycket som ska sparas undan - jag tänker i termerna att tolv procent undansparat räcker till en hel arbetsfri månad under ett år. Det är sporrande.

 

Undan ganska många år negligerade jag pensionen. Det kändes så långt bort, så abstrakt och även ointressant - det var ju pengar som inte gick att konsumera där och då. Det var ett misstag som jag ser andra göra i sina yngre år idag. Numera ägnar jag dock det betydligt mer intresse.

 

För varje år jag arbetar avsätts 16 % till inkomstpensionen och det är en försvarlig summa. Till premiepensionen avsätts 2 % och till tjänstepensionen 4,5 % om jag räknar rejält grovt. Det är oerhört lätt att räkna kring att både tjänste- och premiepension kommer att bli viktigare i förhållande till inbetalade belopp. Jag kan exempelvis se att från 2012 fram till idag har de inbördes delarna ändrats enligt nedan:

 

  • Inkomstpensionen från 76 till 69 procent
  • Premiepensionen från 8 till 10 procent
  • Tjänstepensionen från 16 till 21 procent.

 

All pension skapas av att man jobbar på ett eller annat sätt. Ett kompletterande sparande kan bli det som ger oss möjligheten att jobba mindre i framtiden eller att gå i pension. Här behöver jag räkna mer än vad jag gjort hittills men runt 30 % är vår sparkvot i genomsnitt.

 

För jag är inte intresserad av pengar om de inte är en del i min frihet och min makt över min tid. Att jobba hårt men sedan förslösa slantarna på allehanda statusmarkörer, verklighetsflykter och tumsugaraktiviteter är så kontraproduktivt. Men jag ser det och jag hör det ofta. Med de lönenivåer som familjen Penning har och som mina yrkeskollegor har skulle vi alla kunna ha helt andra belopp undanstoppade idag. Min egen tröst är att jag länge gjorde fel men att jag numera gör rätt - även om det är lite sent. Det kan dock bara bli bättre.

 

Idag är det lördag och imorgon söndag. Den tiden är min egen. Sedan, därefter följer en ny arbetsvecka med vad lönen kräver. Och det är inte riktig frihet.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

8 januari

Korrigering

 

Lite frossa idag. Sista lediga dagen innan en femdagars arbetsvecka. Roligt att arbeta men det tar mycket energi och inte minst tid. Strax ska jag iallafall promenera till gymmet och efter det kanske till och med en skogstur.

 

Som vissa av er troligen vet har jag tills vidare övergått till en mer passiv fondstrategi. Erkänt bra och noga utvalda fonder, och därmed en betydligt bredare exponering mot olika marknader, och därtill ett regelbundet nysparande är mitt recept framgent. Det finns lite av varje i paketet och dessutom en rejäl dos, runt 45%, i Spiltan Högräntefond, som över ett år klått OMXS30 men med en rudimentär risknivå. Inte vet jag vad som väntar under 2017 men att vi ska nedåt är en lågoddsare genemot tvärtom. Jag nöjer mig med lite mindre mot en lägre risk, helt enkelt.

 

Morningstar matar jag in mina fondinnehav med en enkel procentfördelning så kan jag genomlysa innehaven likt en aktieportfölj - genialt. Jag får där tillgångsfördelning och regionfördelning samt hur stor kassan är. Jag ser också vilka de tio största aktieinnehaven samt en avkastning/riskmatris. Slutligen får jag en insyn i vilka aktier som överlappar i olika fonder.

 

Det finns de som säger att det troligen är lättare att tjäna pengar på att byta jobb under 2017 jämfört med att investera på börsen - eller för den delen att kliva in i bostadskarusellen. En del i förklaringen ligger i den stärkta dollarn som hjälpt upp värdet på våra investeringar men samtidigt gjort att vi tappat köpkraft kring utlandssemestrar och importerade varor.

 

Trender kan te sig stabila och få oss att känna oss trygga med det. Men det är blott en ritad linje förankrad i historien - det räcker ju med att psykologin i bostadsmarknaden, likt tappade tulpanlökar, faller samman och i nästa led drabbar konsumtionen så rullar vi utför. Och med tanke på att arbetsmarknaden är stark för välutbildade så kan ju ett jobbyte ge en hel del extra att investera med. Pengar är blott pengar - inget som i sig ger någon lycka. Ett nytt jobb är betydligt mer av en förändring.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
18 december 2016

Försörja dig

 

Folkhemmet och avsaknad av krig och konflikt har gjort det svenska folket till syltryggar, gnällkoftor och offerbejakare? Ja, det finns nog ett och annat att ta på här. Att växa upp med så kallad guldsked i hand och mund gäller många av oss även om vi inte riktigt ser så på saken själva. Förbaskat bra har vi det dock och har haft under min generation och senare. Någon större förnöjsamhet över det lyser däremot med sin frånvaro - inte är vi nöjda och inte är det vårt fel heller.

 

Det talas ibland om samhällskontraktet och att det inte hedras av makthavare och politiker. Samtidigt så finns det inget kontrakt undertecknat utan det handlar om en frivillig överenskommelse där vi medborgare avstår till förmån för den samhällsordning vi föredragit. Att klaga på att våra skattepengar används felaktigt är i sin ordning men inte samtidigt att skattefuska - varje egen utförd omoralisk handling eller icke-handling är i sig en del av hur samhällskontraktet hedras eller ej.

 

Samhällskontraktet är idén att medborgarna har ingått ett avtal med varandra om rättigheter och skyldigheter i samhällslivet. Staten ska garantera människorna liv och olika rättigheter, och människorna underkastar sig statens styre, betalar skatt, uppför sig vettigt mot varandra och gör som polisen säger. Exakt vilka dessa rättigheter och skyldigheter är bestäms i det demokratiska systemet. Brott mot samhällskontraktet från statens sida utgör legitim grund för protest.

 

En del i ett fungerade samhällskontrakt är individens strävan mot egen försörjning - utan den heller inget fungerande skattesystem. Det talas dock sällan om detta utan mer om vad olika grupper ska eller bör erhålla i bidrag eller understöd. Men det är ändå så att det stora flertalet har förmåga och ska därmed försörja sig själva.

 

I samhällskontraktet ingår att staten ska erbjuda gynsamma föhållanden för företagande så att jobben skapas, något som haltar betänkligt. I vissa hänseenden är flera av våra riksdagspartier företagsfientliga, vill jag hävda. Och inte gör man mycket för att arbeta utifrån hur verkligheten ser ut. För majoriteten av de cirka 400 000 arbetslösa kanske aldrig kommer att kunna försörja sig själva. Det handlar om lågutbildade, människor födda utanför Europa, funktionshindrade och äldre. En del kan tillhöra flera av dessa grupper, och störst är den grupp som saknar gymnasieutbildning. Det finns för få jobb som passar, helt enkelt.

 

Samtidigt så har individen ett ansvar. Att få gratis utbildning i Sverige är synnerligen enkelt. Att läsa in gymnasium kan alla få möjlighet till. Att så som ung ta mindre attraktiva jobb hör till. Att anstränga sig lite är ett krav. Vill du komma någonstans - studera och arbeta hårt. För var och en ska försörja sig själv, om det så är på ett låglönejobb.

 

Hur du väljer att försörja dig så länge det är inom lagens ramar spelar ingen roll. Professionell pokerspelare? Aktieklippare? Proffsbloggare? Check på alla - arbeta med vad du vill och betala din skatt och du hedrar samhällskontraktet. Däremot att dag ut och in leva på bidrag är inte ok om du har arbetsförmåga.

 

Det finns fackliga företrädare som hävdar att det inte går att leva på tjugotusen kronor per månad. En pizzabagare från Jokkmokk som tjänar 20 529 kronor per månad ska därför utvisas för att han inte anses kunna försörja sig själv! Samtidigt finns det gott om pensionärer i landet som lever på desto mindre. Det finns gott om pampar kvar.

 

Hur ser du på egen försörjning? Är det ett rimligt krav på dig, mig och de där borta?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2017 (101)
Sep (6)

Taggar