Blog Archive
Igår var jag och besökte min livs första årsstämma (för ett aktiebolag) och det var Industrivärden som fick äran. Jag hade planerat att gå på ett gäng stämmor redan förra året då jag hade mer tid än vanligt under våren, men det rann ut i sanden då. Den bild jag hade av hur det skulle vara stämde ganska bra måste jag säga, även om det gick lite snabbare än väntat. Stämmans ordförande var både lite smårolig och effektiv
Stämman hölls på fina Grand Hotel i Stockholm och inleddes med att man fick räk och laxmacka (jag tror den korrekta benämningen är landgång). Jag har ätit mycket mackor och smörgåstårtor i mina dagar men jag tror det här kan ha varit första landgången. Helt ok även om det var lite bökigt att äta då det kanske fanns plats vid ståbord för 40 av stämmans 400 besökare. Medelåldern var som väntat hög och det var lite trixigt att ta sig fram bland alla käppar och kryckor. Personalen på Grand Hotel var heller inte särskilt gästvänliga, men det kanske var väntat med tanke på att de ägs av Investor och ser Industrivärdens aktieägare som fienden?
Själva stämman drog sen igång med ett kort anförande av ordförande Fredrik Lundberg och ett lite längre av VD Helena Stjernholm. Det var väl inget revolutionerande som kom fram direkt men då jag gillar ekonomisk historia och framväxten av våra stora svenska industribolag så passade det bra att Helena la rätt mycket fokus på bolagets 75 åriga historia. Man fick också med sig en bok om dessa 75 år. För er som inte var på plats och är intresserade av boken så går den att läsa digitalt här.
Boken innehåller bland annat denna imponerande graf som visar att Industrivärden har gått ungefär dubbelt så bra som index under de 75 första åren. Med den logaritmiska skalan är det också slående hur jämn utvecklingen varit när man zoomar ut över så här lång tid. Det döljer sig många kriser och svarta rubriker och säljrekommendationer under den där perioden.
Intressant var att Helena flera gånger tryckte på att det finns gott om indexfonder för de som vill följa index, tex när någon frågade om säljet av ICA som innebär att man lämnar en bransch och blir ännu lite mer exponerad mot cykliska bolag. Genom att jobba med lite belåning i sämre tider som jobbas ner nu i goda tider, det informationsövertag man har genom att sitta i ett antal styrelser, att inte vara rädd för att avvika mot index, den låga "förvaltningsavgiften" jämfört med aktiva fonder och en substansrabatt gör att jag hoppas och tror att man kan fortsätta slå index över tid.
Min enda fundering är egentligen varför man köpt nya aktier för 1,8 miljarder i SHB, Sandvik och Volvo (som redan tillhör de största innehaven i portföljen) istället för att återköpa egna aktier. Då man konstant under 2018 kunnat köpa Industrivärden till 10-15% substansrabatt hade återköp gett oss ägare mer värde. Om det nu inte är så att just de bolag man ökat i kommer gå bättre än övriga portföljbolag.
Jag hoppas att jag kommer vara en av de gamla gubbarna på stämman om 50 år när Industrivärden firar 125 år och att personalen på Grand fixar fram ett bord till mig när jag ska äta landgången.
Man pratar ofta om ekonomiskt fri och ekonomiskt oberoende. Ofta menar man att den som är ekonomsikt fri kan leva det liv den önskar utan att behöva jobba något mer för att dra in pengar, vilket kan motsvara att ha en passiv inkomst i nivå med en vanlig lön. Medan ekonomiskt oberoende snarare handlar om att man kan köpa vad som helst när som helst utan att pengarna någonsin kommer ta slut, vilket kräver betydligt mer pengar än vad som kan kallas ekonomiskt fri.
På senare tid har jag funderat lite på ett tredje begrepp som kanske kan kallas ekonomiskt obekymrad. Det har egentligen ingenting att göra med hur mycket pengar man har utan snarare att man kommit till ett läge där man inte funderar så mycket på pengar. Vissa kanske borde fundera mer på pengar än vad de gör, jag tänker då på personer med inställningen att det löser sig alltid. Vilket det kanske gjort hittills men dagen då det inte längre löser sig kan bara vara en uppsägning eller vattenläcka bort. Jag själv har varit så långt bort från denna kategori man kan komma, jag har funderat väldigt mycket på pengar och många år vägt mina utgifter med extrem noggranhet.
Pengar har helt enkelt alltid varit viktigt för mig. Så fort jag blev vuxen och flyttade hemifrån och började plugga var pengar på sätt och vis en bristvara eftersom jag som de flesta andra studenter inte hade så mycket pengar, men det är nog ändå den tiden då jag funderat minst på pengar. Sen började jag jobba och ganska snabbt ökade intresset för sparande. Jag hade betydligt mer pengar än när jag pluggade, men i takt med att målet att bli först miljonär och sen ekonomsikt fri växte fram så kändes alltid 500 kr som viktigt. Även om jag hade 500 kr på kontot och skulle få lön imorgon och redan hade sparat 15 000 den månaden så kändes det som att det absolut spelade roll om jag kunde undvika att göra av med pengarna i onödan och föra över ytterligare 500 kr till sparandet.
Jag har nu upplevt framförallt de senaste veckorna att jag kommit till ett läge där jag tänker mindre och mindre på pengar. Jag stör mig mindre på om något kostar lite mer än jag tänkt eller en oväntad utgift dyker upp. För någon vecka sen pajade min cykel som jag har och cyklar med i skogen och jag fick köpa ett nytt vevparti för 1000 kr. Tidigare hade jag nog tänkt en del på det och kanske funderat på om jag inte kunde hitta något billigare eller lagt ner mer tid på att jämföra om det som de rekommenderade i butiken verkligen var värt priset. Jag vet inte om det är att portföljen ökat med 1,2 miljoner sen årsskiftet, att vi fortsätter tjäna lite pengar och kan återinvestera utdelningen vilket jag inte räknat med när jag slutade jobba eller åldern som gör att jag tänker att det löser sig och 1000 kr hit eller dit inte spelar någon roll. Troligtvis en kombination. Senast jag var ute med några kompisar tog jag ett par drinkar även om de kostade dubbelt jämfört med en öl, helt enkelt för att jag var mer sugen på en GT.
Sen har jag absolut en väg kvar att vandra när det gäller vissa saker. Åka bil som kräver trängselskatt är fortfarande en mental blockering som jag försöker undvika i det längsta. Och visst stör det mig om jag köper något i matbutiken på fredagen och sen på söndagen ser att det är kampanj på samma vara nästa vecka. Men jag hoppas och tror att jag ska bli bättre på dessa saker också, för det är nog först när man kan sluta tänka för mycket på pengar som man är ekonomiskt fri på riktigt.
Jag kommer alltid vara intresserad av att få ut så mycket som möjligt för pengarna och vara prismedveten. Tex att handla maten på kampanj då jag tycker det är onödigt att betala mer än nödvändigt för en viss vara. Men de gånger som något blir lite dyrare än det hade behövt bli tillför det inget att gräma sig över det och ibland kan det vara värt att slippa massa krångel för att spara några kronor.
Då var det måndag v16 och det är inte vilken måndag som helst. Från och med idag är det nämligen inte tillåtet att använda dubbdäck om det inte råder vinterväglag. En milstolpe för oss som längtar efter sommaren. Det är också påsklov för många och kortvecka för andra. Och en rätt ok vecka i matbutikerna på det.
Jag kommer ta tillfället i akt att testa Alvesta Glass som har ett riktigt bra pris på Willys. Att jag är intresserad av att testa just den är inte för att jag är någon glassälskare som gått och väntat på bra pris ju på just Alvesta Glass utan givetvis att det går att köpa aktier i Alvesta Glass via Pepins. Kul att testa produkterna från ett bolag man hört och läst mycket om. På tal om glass så har jag återigen skärpt till kosten lite senaste veckorna och tänkte fortsätta hålla det på en bra nivå med målet att gå ner ungefär 0,5 kg i veckan i 6-7 veckor, så med tanke på glassen blir det inte några stora mängder påskgodis för min del. Målet är att det ska gå lite lättare i löpningen och att ha lite bra utgångsläge inför en all inclusive resa i sommar. Bra att ha något kg till godo när man kliver in på frukostbuffén första morgonen och ser pannkakorna och att bartendern håller att öppna upp poolbaren där i bakgrunden.
Dessa erbjudanden tycker jag det är värt att kolla upp lite extra den här veckan.
Willys
Kaffe 19,90 kr
Glass Alvesta 1 liter 15 kr
Sill 110 gram avrunnen vikt 5,90 kr (bra kilopris för att vara fisk)
Laxbitar 300 gram 29,90 (bra kilopris för att vara lax)
Godis 39,90 kr/kg
Smördeg 9,90 kr
Smör 500 gram 29,90 kr
ICA MAXI
Potatis- och rotfruktsgratäng 800 gram 19,90 kr
Smör 500 gram 29,90 kr
Coop Forum
Kaffe 3 för 59 kr
Laxsida 119 kr/kg
Godis 39,90 kr/kg
Påskmust 3x1,5 liter 25 kr
Smör 500 gram 29,90 kr
City Gross
Bravo Juice 2 liter 15 kr
Päron 12,95 kr/kg
Äpplen 12,95 kr/kg
Hamburgare färska 450 gram 29,90 kr
Som du kanske märkt har det inte kommit någon fredagsintervju idag på morgonen. Jag har nu gjort drygt 30 stycken intervjuer varje fredag (med undantag för ett kortare jullov) sen förra sommaren. Planen från början var nog att köra maj ut innan jag skulle ta ett uppehåll över sommaren, men har några intervjuer ute som inte återkommit med svar som de lovat och har ärligt talat inte orkat jaga på tillräckligt och ha tillräckligt många i ”pipen” för att kunna garantera att det ska rulla på utan uppehåll. Så det blir en liten paus redan nu. Jag har ett par extra intressanta på gång som jag verkligen hoppas få till innan sommaren, men det blir inte en varje vecka nu kommande månader.
Det finns ju hur mycket intressanta personer som helst att intervjua, så det går inte att skylla på att jag känner mig klar eller objekten är slut, men att få till en varje vecka utan uppehåll kräver en del. Så grundtänket är absolut en nystart efter sommaren igen så får vi se om det blir varje vecka, varannan vecka eller en större varje månad.
Kan passa på att samla ihop utdelnings- och aktieveckan när jag ändå har er uppmärksamhet. Det har i veckan kommit in två stora utdelningar för mig i form av Volvo (med extrautdelning) och högutdelaren Nordea. Precis som jag skrev tidigare i veckan inväntade jag att utdelningen i Sampo skulle skiljas av innan jag ville köpa fler Sampo (för att slippa få en utdelning direkt som ska behöva belastas med nytt courtage vid återinvestering samt ligga ute med 15% av utdelning i källskatt i flera år). När Sampo dessutom gick ner något mer än utdelningen i onsdags så slog jag till där vilket blev veckans största köp.
Målet har länge varit att vikta upp preffarna lite högre men vägrar köpa till under 6% direktavkastning då det blir för långt från 4% regeln efter inflation och skatt. Men till min glädje har Klövern pref kommit ner i pris senaste dagarna så att direktavkastningen nu ligger precis över 6%, så det blev några köp där under förmiddagen igår. Klövern pref blev veckans näst största köp. Preferensaktier står fortfarande för väldigt liten del av portföljen och det kommer handla om 3-4% vikt totalt när portföljen är klar.
Har dessutom gjort enstaka småköp i Kindred, Industrivärden och Investor under veckan. Jag håller lite extra koll på Investor just nu, där A och B aktien återigen har närmat sig varandra i pris. För några veckor sen var B runt 5 kr dyrare men de senaste dagarna har det ibland bara handlat om 10-öringar i skillnad. Slår det om så A blir dyrare kan jag tänka mig att byta med ganska liten skillnad (drygt 1 kr kan räcka) då jag fortfarande anser att ”normalläget” är att B är dyrast så där vil jag ha en skillnad på minst 3 kronor innan jag byter tillbaka till A.
Idag tänkte jag gå lite utanför det normala ämnet här på bloggen, men ska försöka göra några privatekonomiska kopplingar ändå, så får vi se om jag lyckas knyta ihop säcken.
För det första läste jag att norska skidförbundet uppmanar sina åkare att lägga ut mindre lättklädda bilder på sociala medier. Motivet är att man inte vill uppmuntra ungdomar till vikthets och att man inte ska få en skev bild av hur en kropp ska/kan se ut. Löjligt om du frågar mig. Jag har full respekt för att det finns en hets inom vissa idrotter att väga lite, då man gynnas av det rent idrottsligt. Det är helt klart en nackdel att väga för mycket om man ska åka skidor i kuperade spår eller springa där man lyfter sin kroppsvikt varje steg. Men jag tror det har väldigt lite med Instragram att göra, utan helt enkelt att man märker att resultaten blir bättre när man väger mindre och sen går vissa över en gräns och får problem. Att vara skidåkare utanför topp 20 i världen är ingen dans på rosor ekonomiskt och sociala medier blir då en viktig del för att kunna göra sig själv attraktiv mot sponsorer. Självklart ska man då få använda sin vältränade kropp för att skapa intressant innehåll, många följare och möjlighet att öka sitt marknadsvärde. De tränar trots allt ganska lättklätt 4-5 månader om året. Problemet med stillasittande och överviktiga ungdomar är så ofantligt mycket större än att 5 skidåkare per år får anorexia.
Jag tycker på sätt och vis diskussionen påminner om den rädsla man ibland hör för att vissa (som jag) hetsar till för högt sparande. När det pratas om 70-80% sparkvot kan vissa bli avskräckta och känna sig värdelösa med sina 15% sägs det. Det tror jag är ett lika litet problem som lättklädda idrottare på Instagram. Problemet är att många inte sparar alls och vissa till och med har negativ sparkvot. Jag har fått 100-tals mail och kommentarer från personer som blivit inspirerade och kommit igång med sparande tack vare min och andras bloggar, de flesta på en mycket lägre nivå än vad jag sparade på under några år. Sen sitter det säkert någon någonstans i Sverige som har sparat för mycket och missat någon rolig aktivitet och ångrar sig, men jag tror det problemet är försvinnande litet jämfört med alla som sparat för lite. Precis som i fallet med över- och underviktiga med andra ord.
Nästa stora sportnyheter i dagarna har varit att Sverige nu planerar att söka vinter-OS 2026. Och sociala medier svämmar över av personer som förfasar sig över hur dyrt det ska bli. Enligt de uppgifter jag sett ska budgeten ligga på 13 miljarder där IOK betalar 2/3 och övriga 1/3 ska täckas av sponsorer. Men låt oss säga att budgeten spricker och sponsorerna blir färre än beräknat så att det verkligen kommer kosta 13 miljarder för svenska skattebetalare. Det är 1 300 kr per svensk. Inte mycket att bråka om för att få ett OS. Jag tar mycket hellre ett OS i Sverige än 2 par jeans, för att räkna ungefär som Henrik Schyffert.
Jag förstår att det kan bli en minussiffär för staten och att det kan komma att stå en rodelbana som det inte finns så mycket användning för efter OS. Men tittar man lite vidare på det så strömmar det ju in en massa miljarder från utlandet in i Sverige och vår ekonomi. Kostnaden för att bygga arenor med pengar från IOK går ju från huvudkontoret i Lausanne till personer som ska jobba, bygga, betala skatt och konsumera i Sverige. Jag förstår faktiskt inte hur det kan bli en minusaffär för Sverige som land. Men det borde någon smartare person än mig kunna räkna på, jag har aldrig sett den uträkningen utan man ser ett eventuellt minus för staten som en förlust för hela landet.
Dessutom hörde jag ett vettig kommentar på radio att om det nu är så att alla OS går man jätteunderskott så är det väl inte mer än rätt att Sverige som rikt land hjälper till och arrangerar ett OS var 110e år. Eftersom vi förväntar oss få vara med och delta med våra idrottare varannat år.
Vad säger ni? Är lättklädda idrottare och ett OS i Stockholm verkligen så hemskt?