Jag har fått någon idé om att jag trots mitt tidiga jobbslut ska ha 1 miljon i såväl min PPM (premiepension) som min IPS (individuellt pensionssparande) när det är dags för uttag. Lite flummigt mål då "när det är dags för uttag" är en väldigt oklar tidpunkt. Jämförelsen haltar dessutom då uttaget från IPS kommer ske betydligt tidigare än från PPM. Kanske blir det vid 55 resp 65.
Jag lockas lite av tanken att jag tack vare tidiga insättningar och ränta på ränta kan få en ok peng i pension i förhållande till de få år jag ändå jobbade. Och jag tycker det är rätt trist att följa främst PPM-pengarna jämfört med min vanliga portfölj så jag insåg att jag behövde något mål för att göra det hela i alla fall lite intressant. Sen har jag så klart lite tjänstepension också, men den är uppdelad på olika delar och trist att följa. Här har jag gjort de bästa val jag kan och får inte flytta pengarna och dessutom kommer inga nya insättningar ske där, så den får bli vad den blir. Pensionen är ändå en ren bonus då tanken är att huvudportföljen ska räcka och bli över. Det gör att jag inte orkar lägga ner för mycket engagemang på alla olika pensionsdelar.
Jag sätter av 10% av överskottet i min firma till IPS. Egentligen mot alla tips och råd då jag inte tjänar i närheten av så mycket att jag betalar statlig skatt eller får maximal avsättning till allmän pension. Det gör att jag får en lägre avsättning till allmänna pensionen när jag sätter in pengar i IPS, eftersom det blir ett avdrag som gör att jag får lägre beskattningsbar inkomst (föräldrapeng och sjukpenning och liknande är ointressant i mitt fall, men även det minskar ju till följd av lägre inkomst). Så normalt sätt är detta helt fel upplägg och inget att rekommendera, men jag har ändå valt den här modellen. Huvudförklaringen är att större delen av den allmänna pensionen är inkomstpension vilket mer eller mindre är ett räntesparande, så jag tror avkastningen på min IPS kommer bli betydligt högre än totala avkastningen på PPM+inkomstpension. Och att jag tycker IPS där jag kan förvalta pengarna fritt och köpa aktier är mycket roligare än att betala skatt och se hur staten ett år senare trycker in lite pengar i sitt system.
Även om bara PPM är en mindre del av allmänna pensionen tycker jag det är lite intressant att jämföra utvecklingen på den och IPS. Om PPM-portföljen över tid kraftigt skulle överavkasta mot min IPS kan det vara läge att fundera ett varv till om jag verkligen aktivt ska minska mina PPM-avsättningar genom att spara i IPS. För ungefär ett år sedan då jag satte upp målet att båda portföljerna skulle nå en miljon var PPM portföljen lite större än IPSen. Men nu har IPS portföljen dragit ifrån rätt ordentligt och har ett värde på 460k jämfört med PPM på 410k. Delvis tack vare lite större insättningar, men framförallt tack vare en bättre avkastning, som hittills i år varit ungefär dubbelt så bra för min IPS som för mitt PPM.
Som synes är aktiviteten i PPM-portföljen minimal. En fond har jag haft i 10 år och de två andra i 5 år.
I min IPS är jag mer aktiv. Huvudstrategin är att köpa investmentbolag när rabatten är lite större än normalt och sälja när det är premie. I väntan på att kunna köpa tillbaka investmentbolagen till rabatt igen parkerar jag pengarna i en svensk indexfond. Det har gett några affärer i år men färre än jag hoppats då både Svolder och Lundbergs rusat vidare från premie till stor premie efter att jag sålde. Nu är de dock tillbaka på mer rimlig värdering, så hoppas kunna plocka upp de igen till rabatt inom inte en alltför avlägsen framtid. Men under tiden en stor del av portföljen ligger i en indexfond blir det så klart svårare att slå index. Förhoppningen är att kunna göra några investmentbolagsaffärer per år och däremellan följa index. Jag tycker det borde kunna göra att jag slår index med 5% om året. Köper jag till rabatt och rabatten består, blir det ingen försäljning och troligtvis inga 5% bättre än index varje år, men att köpa till rabatt bör ändå vara en ok affär på längre sikt.
1 miljon per portfölj börjar dessutom kännas som väldigt försiktiga mål. Men jag hade inte räknat med att börsen skulle gå upp så mycket i närtid när jag satte målet för ett år sedan.
Igår var det reportage och efterföljande debatt på SVTs Agenda om pensionerna och pensionssystemet. Som vanligt låg fokus på detaljfrågor som var svårt att reda ut hur det är finansierat, men där kontentan var att alla partier ville ge mest till pensionärerna. Enligt sitt sätt att räkna.
Utan att ha läst alla partiers budgetförslag i detalj låter det för mig som fokus ligger på att omfördela pengar de närmaste åren från de födda på 80 och 90-talet till de födda på 40 och 50-talet. Oavsett om det sker genom höjda avsättningar till pensionssystemet (för det finns ju ingen garanti för att den avsättningen som görs via högre inbetalning 2022 kommer falla ut i högre pension till den som går i pension 2050, utan fokus verkar snarare vara att höja pensionerna här och nu) eller sänkta skatter på pensioner i allmänhet.
Jag har tidigare varit inne på det att min bild är att de flesta pensionärer faktiskt har det ganska bra. Vilket även understöds av Alectas siffror. Där man också såg att det var vanligare med fattiga yngre än fattiga äldre. I den utsträckning man nu ens behöver prata om fattiga i Sverige, då det mest handlar om att man har mindre pengar än andra. Inte att man verkligen har lite pengar.
Och att 40-talister som har kunnat köpa en bostad på 70-talet där sedan inflationen effektivt käkat upp bolånet, som haft möjlighet till en jättebra avkastning på sparande och fått en helt otrolig reallöneökning de sista 30 åren på jobbet skulle vara en generell grupp som har har det lite tufft och behöver stöd är ju närmast skrattretande. Nu är mina mor- och farföräldrar döda, men de var en grupp jag tycker kämpat hårt under yrkeslivet och haft det lite tufft även som pensionärer. Jämfört med mina föräldrar och deras jämngamla kompisar, som nu har jätteproblem med att hinna göra slut på pengarna när de inte fått åka till Frankrike på champagneprovning under det senaste åren pga Corona.
Men innan ni behöver kommentera och berätta om era mammors låga pensions så vet jag också att det inte gäller alla. Det finns så klart personer med väldigt låga pensioner. Men det finns också 30 åringar med väldigt lite pengar. Och frågan är då om det verkligen är så självklart som det låter i debatten att det rakt av ska fördelas om pengar från 30 åringar till 70 åringar? Ska 30-åringar som just börjat jobba och bor dyrt i andra hand och försöker spara ihop till en kontantinsats på en 30-kvadratare verkligen skicka över pengar till 70 åringar som bor kvar i obelånade bostaden på 150 kvadrat efter att barnen flyttat hemifrån eftersom det blir så mycket skatt om de säljer och flyttar till något billigare?
Det verkar ju vara pensionssystemet i allmänhet som man inte anser fungerar då man pratar om att öka avsättningarna till pension på allas löner och att sänka skatten på allas pensioner. Inte en riktad smal åtgärd till en liten grupp fattigpensionärer som har det sämst.
Som vanligt kunde de debatterna hur mycket som helst utan att orden "eget sparande" eller "eget ansvar" ens antyddes som en pytteliten del av lösningen. För mig som slutade jobba innan 40 och är övertygad om att jag kommer ha mer pengar än jag någonsin kommer hinna bränna efter jag fyllt 70 år så blir debatten kring om man ska jobba TVINGAS till 67 eller 68 för att ens överleva rätt förvirrad.
Någon hade tydligen reagerat på ungefär samma sätt och ringt in till Ring P1. Vilket fick vänsterpartiets Ulla Andersson att gå i taket.
Ett sparande på 10% av nettolönen i ett helt arbetsliv skulle ge någonstans mellan 5 och 10 miljoner i kapital för en medelinkomsttagare med en försiktig uppskattning om förväntad avkastning. Som alltså kan tas ut i en ganska aggressiv takt efter 67 och då läggas på toppen av den vanliga pensionen. Det vill säga rejält med lyx även om pensionen bara får ut 60% av slutlönen i vanlig pension. Pratar vi om någon form av trygghet och några enstaka tusenlappar i månaden extra (i dagens penningvärde) som kan göra skillnad för den som lever på marginalen, och som Ulla Andersson brinner för, så handlar det kanske om ett månadssparande på 2-3% av nettolönen.
Varför inte vara ärliga och tydliga med vilka pensioner vi kan förvänta oss och gå ut med tydliga riktlinjer? Så behöver ingen vara förvånad eller besviken när den första månadens pension betalas ut.
Mitt förslag är att vi utformar det hela som en tydlig informationskampanj som alla måste bekräfta med mobilt bank-id att de tagit del av i samband med sin deklaration det året de fyller 30 år. Den borde utformas något i stil med:
- Vill du kunna bo i en bostad med väggar och golv och äta billigast möjliga mat behöver du inte göra något. Inte ens jobba, eftersom övriga som jobbar kommer finanserna din pension där du får ut mer än du själv betalat in till (dvs precis som det funkar idag för de med lägst pension).
- Vill du kunna åka utomlands en gång per år eller köpa julklappar till barnbarnen bör du spara 2% av lönen varje månad.
- Vill du som pensionär kunna leva på samma ekonomiska standard som under tiden du jobbade bör du spara 8% av lönen varje månad.
- Vill du kunna sluta jobba vid 50 så bör du spara 25% av lönen varje månad.
Att oroa sig för pensionen verkar vara lite av en svensk nationalsport. Den absolut vanligaste kommentaren från omgivningen när jag slutade jobba var hur det skulle gå med min pension om det saknades 25-30 år i yrkeslivet. Att det borde funka bra att leva på portföljen mellan 70 och 80 om det då redan funkat i 30 år var det ingen som tänkte på. Just att man måste jobba länge och heltid med tjänstepension för att ens ha råd med lingonsylt till blodpuddningen som pensionär är en väl etablerad sanning.
Jag kan inte ens räkna alla gånger jag hört någon säga uppgivet att systemet är på väg att kollapsa och att det så klart inte kommer finnas några pengar kvar "när vår generation går i pension". Och det är inte bara en oro för framtiden, utan till stor del är det en bild av att systemet redan har brakat samman. Förr i tiden kunde man jobba 40 år på bruket och lita på att få en bra och trygg pension, nu förtiden går det knappt att överleva på pensionen enligt många.
Jag har länge tyckt att denna bild stämt dåligt med min omgivning av 75 åringar. Mina föräldrar, äldre släktingar och kompisars föräldrar reser utomlands fem gånger om året (fram till corona men planerade redan sommarens och höstens resor på väg hem från första vaccinssprutan), går på vinprovning, renoverar sommarställen med hjälp av hantverkare och köper Teslor. De här personerna jag tänker på har inte haft några fantasilöner, men visst det är framförallt par där både personerna jobbat en stor del av sitt liv med en lön på eller strax över genomsnittet.
Jag har länge sagt att med tanke på att reallönerna ökat väldigt mycket så spelar det mindre roll om en pensionär bara får 60% av slutlönen jämfört med tidigare 70%.
Vad vill du helst ha? 80% av 1960 års slutlön eller 60% av 2019 års slutlön?
När Alecta idag publicerade lite siffror som snarare stödde min bild av att de flesta pensionärer har det ganska bra tycker jag det var lite intressant. Här kommer ett axplock som förhoppningsvis kan muntra upp alla dysterkvistar där ute.
Nu säger ju inte detta något om hur det kommer se ut för de som är födda 1980 men trenden är minst sagt lovande. Och om systemet nu håller på att kollapsa syns det inte i siffrorna än i alla fall.
Det är rätt markanta skillnader vi pratar om. Obs omräknat till dagens penningvärde, så det är verkligen köpkraften som gått upp.
Sparande är alltid bra. Men kanske är inte ett pensionssparande som man gör när man är 20-29 år helt nödvändigt. Först kanske man kan fokusera på att spara ihop till en bostad och sen när man är 30-49 kan man bygga upp ett kapital man kan nyttja löpande från 50 till döden. Istället för att hela livet stoppa undan pengar dedikerade för perioden 70-90.
Ja mycket av siffrorna har varit baserade på medianen och det finns så klart exempel på personer som har väldigt låga pensioner och som inte åker på vinprovning och köper Teslor. Det fattar jag också. Men det finns även personer mellan 18 och 67 som har lite pengar. Faktum är att för den femtedelen med lägst lön så verkar till och med pensionen bli högre än slutlönen (med hjälp av garantipension och bostadstillägg).
Nu vet vi inte så mycket om framtiden. Men kan framtiden ens påminna lite om hur utvecklingen varit de senaste 50 åren vad gäller reallöner och börs så tror jag inte så många som är födda 1970 till 2000 kommer behöva vara jätteoroliga för att inte kunna äta sig mätta som pensionärer. Sen kanske man känner sig jättefattig när man bara får ut 50 000 i dagens penningvärde år 2050 eftersom en sjuksköternska tjänar 100 000 och åker till mars på påsklovet. Men det mesta talar i alla fall för att den som går i pension 2050 kommer ha en mycket högre materiell standard som pensionär än den som gick i pension 2000.
Jag är övertygad om att till och med jag som slutade jobba 30 år "för tidigt" aldrig kommer ha haft det så bra ekonomiskt som efter 65. Sen tror jag absolut man ska ta eget ansvar och inte lita helt på systemet, både om man vill sluta jobba tidigt som mig eller om man räknar med att jobba till 65 eller 70. Men även möjligheterna att spara och ta eget ansvar blir bara bättre och bättre i takt med högre reallöner.
I veckan publicerade Pensionsmyndigheten en undersökning som fångades upp i diverse media, bland annat här, här och här. Undersökningen byggde på att man frågde personer mellan 70 och 75 år om hur de upplevde livet som pensionär. Som en del av undersökningen svarade 23% att de önskat att de jobbat längre än vad de gjorde, eftersom de då hade fått högre pension. Detta blev också vinkeln när både Pensionsmyndigheten och media rapporterade att "1 av 4 ångrar sitt viktiga livsval".
Jag tycker verkligen man ska dra lärdom av andras erfarenheter, så behöver vi inte alltid göra om deras misstag. Inte minst äldre personer som vi kan lära oss mycket av. Men är det här verkligen en rimlig fråga och vinkel som pensionärerna fått? Att fråga "Skulle du önska att du gjorde en uppoffring för 5 år sen som du kan få fördelar av idag?" blir lite som att fråga folk 35 km in i Stockholm Marathon om de önskar att de tränat lite under våren inför loppet. Det är betydligt lättare att önska att man tränat mer för två månader sen, än att ta sig ut och träna här och nu och träna en regnig kväll efter jobbet.
Eller för att ta ett annat exempel. Sparande handlar om att göra en uppoffring idag som du kommer gynnas av många år långt in i framtiden. Det gör att många upplever det svårt att spara pengar, då de hellre vill göra roliga saker idag än om 20 år. Uppskjuten belöning är helt enkelt många gånger svårt. Men här har pensionärerna alltså fått en helt omvänd fråga. Skulle du vilja ha mer pengar här och nu och resten av livet i utbyte mot en uppoffring som du gjorde för 5 år sen? Inte direkt svårt att svara ja på.
Själv är jag såhär tre år efter att jag slutade jobba heltid i god tid till 40 årsdagen mycket nöjd med tajmingen. Så det kan vara jag som är onödigt skeptisk till studien där 75 åringar rekommenderar 65 åringar att jobba några år till. Däremot tror jag mer och mer på det här med att jobba lite och fritt även efter åren pensionsåldern för de som slutar jobba innan 60. Så hade jag vetat att jag skulle kunna hitta roliga småjobb och tjäna i genomsnitt 5-10 000 kr i månaden i 10-15 år hade jag nog önskat att jag slutade jobba heltid ännu tidigare. Men eftersom det är svårt att veta både att man kommer tycka det är kul att jobba lite och veta om man kommer hitta roliga småjobb i 10-15 år är det nog klokt att köra på så man klarar sig ok på 4% regeln och kan se eventuella extrajobb som en ren bonus.
Även om jag tycker frågan och vinkeln var lite märklig tycker jag ändå vi kan ta till oss av de äldre personernas råd. I studien blev deltagarna ombedda att ge råd till blivande pensionärer.
De fyra vanligaste råden var:
- Börja spara själv – så tidigt som möjligt.
- Arbeta längre, gå i pension/börja ta ut sin pension senare eller så sent som möjligt.
- Informera dig, ta reda på saker och gör en ekonomisk kalkyl över inkomster och utgifter för pensionstiden.
- Säkerställ att du har tjänstepension och se över uttagstiden, välj gärna lång uttagstid.
Jag har tidigare flera gånger skrivit om att det kan vara problem att få bolån, kreditkort etc om man lever på kapital snarare än inkomst. Bankerna tycker helt enkelt att en inkomst från en anställning är säkrare än att räkna med att årligen ta ut några procent av ett kapital investerat i aktier och fonder. Eller om man vill spetsa till det lite så anser bankerna att inkomsten från ett timvikariat i receptionen på ett Scandichotell säkrare än utdelningen från Johnson&Johnson som höjt utdelningen varje år i över 50 år i rad.
Nu fick jag idag ett tips om en artikel i Aftonbladet som tar det hela ett steg längre. Inte nog med att det kan vara svårt med bolån och därmed köpa en bostadsrätt eller villa om man har låg inkomst eller pension men ett stort kapital. Man kan även få problem med ett kontrakt på en hyresrätt. Kvinnan i artikeln som är 72 år har 11 000 i månaden pension och 1,6 miljoner i kapital. Pensionen anses för låg för en hyresrätt och kapitalet ignoreras helt. På grund av sitt kapital kan hon heller inte få bostadstillägg.
Samtidigt förstår jag problemet, i alla fall när det kommer till lån. Banken som lånar ut pengar till en bostad kan inte följa upp hur ett kapital förändras över tid. Dvs om jag visar upp en stabil och trygg aktieportfölj med hög och stabil utdelning i nivå med en lön när jag tar lånet så kan jag några dagar senare fått ett infall och flyttat allt till någon annan placering. Här blir det en tydlig skillnad om man lånar pengar med aktierna som säkerhet dvs banken hela tiden kan följa värdet på aktieportföljen i förhållande till lånet och även tvångssälja aktierna om värdet blir för lågt i förhållande till lånet. I en hyresrätt är däremot risken väldigt låg för hyresvärden. Om hon ger bort sina pengar till barnen och helt plötsligt inte har råd med hyran på grund av sin låga pension kan de väl säga upp hyreskontraktet då? Fram till dess borde hon vara en ypperlig hyresgäst. Om vi tänker att hon ska bo i lägenheten i 20 år till så kan hon ändå plocka ut 6 000 kr i månaden från sitt kapital, vilket ihop med pensionen borde räcka ypperligt.
Nu är systemet som det är och jag har inga stora förhoppningar om att kunna påverka det med min blygsamma blogg. Så för personlig del så tänker jag främst på hur jag kan öka min flexibilitet och mina möjligheter att leva ett bra liv de kommande 50 åren. Jag har ju ingen aning om ifall jag vill bo i villa, bostadsrätt eller hyresrätt när jag är 72 år. Det blir nog extra viktigt att planera och tänka igenom alla möjligheter när man lever lite utanför det system som de flesta är inne och snurrar i. Jag tror ju att jag kommer vara gift med min fru då och att vi har minst 20 miljoner kronor i dagens penningvärde i kapital. Så utgångsläget borde vara bättre än för snittet tycker man, men man vet ju aldrig...
En sak jag gör är att sätta av några tusenlappar i månaden från min firma till ett pensionssparande. Inte för att det är överlägset skattemässigt här ocn nu när man har så låg inkomst som mig utan för att jag tänker att det kan vara bra att kunna visa upp en lite högre pension än den som jag som slutade jobba innan 40 kommer få. Men det kanske skulle gå att göra ännu mer för att öka flexibiliteten som 72 åring?