PerPenning
Likes
248
Antal inlägg
501
Följare
54
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
27 juli

Aldrig nöjd

 

Jag lyssnade på podden På riktigt med de båda gamla Lyxfällanrävarna Charlie och Mathias där Jan Bolmeson från ekonomibloggen Rika Tillsammans gästade. Ja, jag var faktiskt med på ett litet hörn. Podden har haft en lite svajig resa rent kvalitetsmässigt men så är ju också radiomedia lite annorlunda jämfört med TV. Tycker dock att de börjar bemästra det riktigt väl nu.

 

En som kan tala på ett sätt som fungerar väl i poddvärlden är dock Jan Bolmeson som med ett lite sävligt och eftertänksamt framförande gör att man inte missar budskapet. Det finns de som inte gillar Jan utan ser honom som en krängare av träd i Afrika och en säljare av Balansekonomikurser - något som är ganska orättvist. På Jans blogg finns det oerhört mycket av värde att läsa och förkovra sig i. Han är trots sina kvaliteter som sakkunnig inom ekonomi både ödmjuk och tycks drivas av en vilja att hjälpa andra - inte tjäna pengar på dem.

 

Mitt problem med Charlie och Mathias är mina egna tillkortakommanden. De har kommit så långt, de har förmögenheter, är kloka med både sparande och konsumtion - vilket gör mig så frustrerad och irriterad. Jag undrar därför hur många av poddens lyssnare som känner liknande irrationella strömningar i sinnet? Jag är ju inte sämst i klassen kring privatekonomi men likväl långt efter dessa herrar. Så hur känner en lyssnare som fortfarande står där i startblocken, kanske femtio år gammal och utan medel och mening? Jag inbillar mig att det känns helt hopplöst.

 

För podden På riktigt drivs ju av två personer som få kan relatera till. Charlie och Mathias är inte representativa - de tillhör eliten, något som inte helt sällan hörs mellan raderna, framförallt från Mathias med en viss präktighet. Jag tror inte att speciellt många ser sig ha eller kunna skaffa sig förmågan att göra deras resa. Detta är i sig problemet - att folkbilda är bra men det blir lite härsket när experterna som aldrig misslyckats gör det. Eller har de tabbat sig någon gång? Berätta om det i så fall så lite mänsklighet skönjas.

 

Jan Bolmeson är däremot öppenhjärtlig och berättar om sina misstag, sin bakgrund och varför han agerar som han gör. Sådant berör och sådant kommer man ihåg. Och eftersom jag är en person som saknar disciplin, tillräcklig långsiktighet och dessutom har en shoppinggen så behöver jag höra mer av den varan - jag behöver se allvaret i medelsvenssons privatekonomiska verklighet där så mycket mera vilar på oss enskilda numera jämfört med förr. Vill jag ha en dräglig tillvaro och vill jag ha en pension? Ta då ansvar, herr Penning!

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
10 juli

Att bli frisk

 

Jag är sjuk. Riktigt sjuk. En del kallar det mansförkylning men det är något mycket värre än så. Dagarna lever jag så som zombie, hasar mig fram och ger ifrån mig gutturala läten och ljud och om nätterna brottas min kallsvettiga kropp med lakan medan min hjärna hakar upp sig upprepande, vansinniga, galna mardrömmar.

 

Jag levde i min sjukdoms kval onsdag till fredag förra veckan och knotade på med att jobba hemifrån för att skona mina kollegor från smittrisken. Mitt jobb är ganska krävande och dessa arbetsdagar tog nästan kål på mig. Jag var helt enkelt utslagen efter mina timmar i kontorsstolen och sov mest eller slumrande oroligt. Men när helgen kom så slog kroppen bakut och jag blev ännu sämre. Lördagen och söndagen var en dimma och en illusion - jag minns inte när mått sämre.

 

Efter att natten mellan helg och vardag var hemsk på alla de sätt så tog jag beslutet att sjukskriva mig. Det var ett kval men samtidigt en lättnad - jag hade inte orkat fortsätta. Jag behöver vila. Det stora kvalet ligger i ekonomin - det är jättedyrt att vara sjuk.

 

De allra flesta människor som blir sjuka är korttidssjuka - det är ju förkylningar och influenser. Sveriges sjukförsäkringssystem fungerar som så att arbetsgivaren är skyldig att betala sjuklön under de första fjorton sjukdagarna. Detta är ju i sig en belastning på ett företag och ju mindre antal anställda desto tuffare, det har jag all förståelse för. Men jag som arbetstagare tar också en rejäl smäll.

 

Den första sjukdagen är en karensdag utan ersättning. Därefter får man som högst 714 kronor per dag - detta motsvarar en månadslön på c:a 15 800 kronor. Jag undrar vilka heltidsjobb som ligger på en sådan nivå idag? Ett enkelt räkneexempel applicerat på mig själv innebär att jag är sjuk tre dagar. Då får jag för dessa tre dagar 23 procent av min lön. Det är ganska hårda papper.

 

Riktigt besvärligt kan det bli för människor om de blir långtidssjukskrivna, det kan man se när man exempelvis läser forum i familjeliv.se. Många får en chock när de, trots ett av världens hårdaste skattetryck, inser att de blir rejält stukade ekonomiskt. Staten tar gärna pengarna från oss på en progressiv skala men en sådan används inte i den andra riktningen. Det är därför heller inte förvånande att de som faller hårdast vid lång sjukdom är de som tjänade bra medan de arbetade.

 

Jag är övertygad om att måndagssjukan inte existerar sedan många år - det är för dyrt. Och tyvärr är det så dyrt att människor tvekar att sjukskriva sig trots att de är sjuka. Man kämpar på trots allt. Pendeln har slagit över och slagit över för långt. Svensk arbetsmarknad ska väl inte behöva liknas vid ett arbetsläger där piskan viner?

 

Våra politiker fortsätter sitt verklighetsfrånvända ösande ur vår gemensamma skattkista och lovar miljardsatsningar på än det ena, än det andra. Jag undrar dock om de någon endaste gång tänker på att de där pengarna i skattkistan fylls på av människor som släpar sig ur sängen och till jobbet varje dag men får behålla inte ens hälften av inkomsten. Jag undrar om de inser vikten av att människor just går till jobbet? Med de förutsättningar som ges när man blir sjuk går nog alldeles för många till jobbet ändå - vilket skapar fler problem än samhällsvinster. Jag undrar varför intresset för människor i vårt samhälle som verkligen anstränger sig och kämpar på är så lågt.

 

Det var länge sedan som jag insåg att var och en måste se över sitt eget hus. Var och en måste spara till sin pension, sina sjuka dagar och alla andra dagar. Var och en behöver budgetera, planera och konsolidera sina privatekonomier. För ingen är egentligen betjänt av att ens tro att vårt välfärdssystem finns där för oss när vi behöver det. Nej, samhällskontraktet är urlakat och dess text suddig -  det enda som består är kravet på oss att arbeta, helst även när vi inte förmår, och kravet på att betala så mycket skatt det bara går - att lura oss på.

 

En av de allra första bloggar som jag läste och som jag inspirerades mycket av hette Frisk Ekonomi och skrevs av en kvinna i yngre medelåldern som fått en diagnos kring en allvarligare sjukdom och som därför oroade sig, med full rätt, vad det skulle komma att innebära för hennes familj och deras ekonomi. Detta var för över tio år sedan men är inte mindre aktuellt idag - blir du sjuk, och inte kan tillfriskna, är du påverkad ekonomiskt härifrån till din evighet.

 

Det är dyrt att vara sjuk. Men just idag är det en lättnad att jag trots allt - fortfarande - har rättigheten att sjukskriva mig. Hur det annars hade gått vet jag inte men min kropp och min hjärna är trötta och behöver vila. Ingen blir heller glad över att jag gör ett dåligt jobb, allra minst jag själv. Och när man är sjuk så kokar allting ändå ned till en enda önskan - att bli frisk.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
18 februari

Korkade medelklass

 

Inte förvånande den här gången heller, kanske jag ska sammanfatta det som. Att den stora, grå massan än en gång låtit sig luras på grund av lättja, ointresse och dumhet är en favorit i repris för alla de där som vill ha våra pengar - de där pengarna som vi faktiskt sliter hårt för. Och hade vi inte varit så lättlurade, vi den korkade medelklassen, så hade marknaden snart sanerat sig själva. Men det fungerar ju, så varför sluta?

 

Den här gången var det Allra Fonder som hamnat under lupp så som oseriösa på många sätt. Etthundratrettiotusen sparare med belopp runt arton miljarder kronor har låtit sig pungslås. Nu deppar man och ropar efter ansvar - inte ska man väl behöva vara en expert för att spara till pensionen?

 

Nej, men inte tusan behöver man vara manhaftig, bortkollrad och oupplyst heller. Det krävs ingen magistersexamen i ekonomi för att kunna granska avgifter, jämförelseindex och kvalitet - det gör vi ju när vi köper mjölk eller tomater.

 

Dessutom är det så att god kvalitet säljer sig själv. Då behövs inga dundrande reklamkampanjer, inga aggressiva telefonförsäljare eller gratis biobesök. Vill man ha en bra pensionsutveckling så krävs inte mycket alls. Morningstar är enligt mig allt som behövs för att välja fonder - vanliga fonder eller pensionfonder. Morningstars rating gör det väldigt enkelt att välja vilka fonder som presterat bäst - gå gärna in och sök på Allra. Varför har de varit så populära undrar jag allt? Vill ni rasa och förfasas så läs gärna här.

 

Eget ansvar går hand i hand med egen förmåga. Svårare än så är det inte. Skyll på andra så har du också räckt över ansvaret och i princip skänkt bort ditt förmyndarskap. Men det är uppenbarligen för jobbigt för många. Sorgligt.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
5 februari

Inifrån

 

Jag tänkte inleda denna text med en fråga som är viktig och värd att läsa två gånger.

 

Hur stor vikt lägger du vid din inre röst i ditt förhållande till alla yttre omständigheter - människor, relationer, konflikter och företeelser?

 

Jag tycker att detta är en viktig fråga att ställa sig, inte en gång utan med regelbundenhet. För vi påverkas, både medvetet och omedvetet, av åsikter, fördomar, sanningar och osanningar. Att tänka igenom saker du hör och läser och förankra eller förkasta det utifrån din egen inre kunskap och etik är visserligen ansträngande men nödvändigt för självrespekten.

 

Ta bara en genomsnittlig svensk midsommarfest. Så oerhört mycket som sägs utan något större innehåll, inte minst i rus och dimma. Gör en egen studie på din midsommarafton och lyssna in dig - hur mycket av värde, glädje eller nytta för andra och ens värt att kallas intelligens i samtalet kommer du att höra? Det som kallas skitsnack tror jag kommer att dominera. Det skrävlas och det hålls med, mörka rasistiska eller sexistiska inre demoner får fritt spelrum över en del tungor. Svartsjuka, hätskhet, elak ironi och falskhet kanske också bubblar upp?

 

Vi påverkas alla av varandra i grupp, det kan skapas grupptryck och farliga kollektiva tankar. Det är därför som frågan måste ställas då och då. Är jag sann mot den jag är, de värderingar jag har och min etik och moral?

 

Allt måste komma inifrån. Till sist är det det enda som spelar någon roll. Att aldrig sälja ut sina åsikter eller ståndpunkter för att vara till lags. Skönhet kommer inifrån, sägs det. Motivation måste komma inifrån, sägs det. Jag säger att DU måste komma inifrån. Andras syn på dig är alltid sekundär och att ens fundera på vad andra tycker om dig är ovärdigt dig - för ditt värde kommer inifrån, skapat av dig.

 

Som barn och även tonåring kämpade jag hårt med att passa in de sammanhang som dök upp. Det är många gånger tufft att vara ung. Det som för mig är beklämmande är att många vuxna fortsätter att anpassa och ställa in sig i tron att vinna fördelar i sina relationer, karriärer och sina liv. De väljer att tumma på sin övertygelse och åsidosätta sina värderingar och därmed trampa på sig själva.

 

Som ett avslutande exempel gör jag som jag började - en fråga. Hur svarar du på den?

 

Om du arbetade på ett företag och fick chansen till en ny fantastisk tjänst med hög lön men din nya chef uttryckte tydliga rasistiska åsikter - hur skulle du då agera?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
30 december 2016

Bankrutt

 

Jag har samkört några aktuella artiklar kring svenskarna och deras privatekonomi. Vi sparar generellt mer pengar och det är klokt - det ligger på ungefär 6 procent av den disponibla inkomsten. Den kunde alltså vara lite bättre, att spara undan minst 1 krona av 10 bör vara en käpphäst. Samtidigt så åtgår, trots det låga ränteläget, i snitt 25 procent av inkomsterna till boendekostnader - en siffra som de senare åren varit ganska stabil. Om jag jämför ligger familjen Pennings boendekostnad på 10 procent. Utöver dessa fakta så anser sig en av åtta klara sig högst en månad utan lön. Dessa parametrar, när de vägs samman, ger mig gåshud.

 

Ett sparande skapar handlingsutrymme vilket är prima. Men om en fjärdedel av alla slantar in åtgår till boendet i en värld där boräntorna enkelt kan dubbleras flera gånger om ter sig framtiden svår och torftig. Mycket gröt till middag och och vin ersätts med vatten. Kanske tvingas gå från sin boning?

 

Att ryktet kring att det enbart skulle vara låginkomsttagare och ensamstående som saknar en buffert är felaktigt. Bland personer med en inkomst på mellan 45 och 50 tusen kronor i månaden är det 17 procent som uppger att de klarar sig maximalt en månad utan inkomst. Det är en grymt fin inkomstnivå och därtill kopplat ett synnerligen märkligt beteende. Hur är det möjligt? Jag frågar mig gång på gång.

 

Sammantaget är det 4 av 10 svenskar som anser sig klara högst 6 månader om inkomsten försvinner. Däremot säger 48 procent att de klarar sig mer än ett halvår. Inte oväntat är det i gruppen 40–69 år där flest säger sig klara mer än sex månader.

 

De som redan sparar idag har helt enkelt ökat sitt sparande. De som borde börja spara har inte börjat alls. Att vara oförstående kring att en utebliven lön innebär 30 dagar ifrån betalningsproblem känns naivt. Blir man arbetslös tar det sällan mindre än 7-8 veckor innan a-kassan betalas ut. Därför kan man säga att en miniminivå på ett sparande borde vara 3 månadslöner. Bostadsbubblan ter sig vara också en mental kollaps.

 

Några fler intressanta fakta är att det finns blinda fläckar. Amortering av bolån räknas exempelvis  inte in i sparkvoten vilket enligt min syn är felaktigt. Inte heller privatleasing av personbilar ingår i lånen vilket är lika illa.

 

Men det finns tid kvar innan räntorna rör sig uppåt, så ännu är det inte försent att ta tag i rodret och segla mot en tryggare hamn. Däremot återstår det att se om dessa varningsklockor ringer högt nog? Spänningen är stor.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

11 oktober 2016

Tankar kring boende

 

Tre tankar i en kombination kring boendets vedermödor.

 

Den första handlar om reavinstskatten på villor för äldre som önskar att sälja och flytta till något mindre och underhållsmässigt enklare. Det finns i Sverige över trehundrafemtiotusen villor där det bor en enda person. Tacka tusen för det - att betala 22 % i skatt på vinsten i en försäljning? Och där de resterande slantarna sedan inte räcker till för en annan bostad? Svenskt regelverk är föråldrat, orättvist och flagrant oförskämt mot äldre människor. Reavinstskatten tar ingen hänsyn till inflationen eller hur länge du bott i en bostad. Att vara äldre och ta banklån är dessutom svårt och gör du vinst på din bostad får du inget bostadstillägg. Billiga hyresrätter med tillgänglighetsanpassning är dessutom få. Nej, man tvingas bo kvar i en stor villa i väntan på döden. Skäms, regering och riksdag!

 

Samtidigt som detta permanentas så visar det sig att svensken i gemen aldrig varit mer skuldsatt än nu. Grattis, Lyxfällan - nya adepter till framtida säsonger lär fylla på leden. 3 600 miljarder kalla är utlånade till de svenska hushållen. I den statistik som SCB tar fram varje kvartal kring hushållens finansiella ställning kan utläsas att skulsättningen ökat mer än fyra gånger sedan 1996 då familjen Penning äntrade bostadsmarknaden.

 

Var femte villaägare oroar sig också för att behöva tvingas flytta. Ja, jag förmodar att de där åldringsvillorna inte finns med här - där finns en annan typ av oro. Nej, det handlar om i huvudsak yngre villaägare med höga bolån. Oron handlar om sämre tider, arbetslöshet och sjukdom. Det gäller att hålla sig frisk och att kunna arbeta för att mota högre framtida räntekostnader. 30 procent svarar att de skulle behöva förstärka sin ekonomi med minst 6 000 kronor per månad för att behålla sin bostad och levnadsstandard om någon i hushållet förlorar jobbet eller blir långtidssjukskriven.

Levnadsstandard? Ja, i vår lilla by körs det runt i fina bilar trots att man inte nått trettioårssträcket. Att amortera är mest ett tvång för dessa unga familjer och en ränta på 3 procent är en mardröm. Lite lustigt är att det nu introduceras en försäkring för att kunna bo kvar vi arbetslöshet eller sjukdom. Undrar hur många som kommer att nappa på den? Premien på försäkringen är dold bakom ett telefonsamtal.

 

Det finns mycket klokskap i att lära sig lite företagsekonomi och sedan applicera denna lärdom på den privata ekonomin. Skillnaderna är inte så stora. Att balansera en budget, att ha soliditet och intäkter och kostnader i balans med en möjlighet till utdelning - ett sparande, en semester eller annat som förgyller livet. Att bo ståndsmässigt är ingen mänsklig rättighet.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

12 oktober 2015

Curling i finanserna

Föräldraskapet är något som de allra flesta inte har en aning kring innan de blir just föräldrar själva. Ja, vi har ju alla mammor och pappor av olika särarter men jag är ganska övertygad om att de flesta av oss har hittat brister i dessa människors föräldraskap och att vi därmed försöker att inte göra likadant. Vad vi själva däremot brister i är allt det andra - inte så konstigt för våra barn är vår allra svagaste punkt alla kategorier. Ja, iallafall om du älskar dem.

 

Ett fel vi gör är att vi betalar för våra barn. Vi betalar för våra barn långt upp i åldrarna dessutom. Det är allt från busskort, mobiltelefoner och abonnemang, gymkort och dyrare kläder. Detta är inget bra alls. Är du en god förälder så vill du lära dina barn slantars värde och ovan beteende premierar då inte dessa lärdomar.

 

Vi pratar alltså om att skjuta till extrapengar lite godtyckligt utöver de överenskomna belopp som kanske ingår i en månadspeng eller ett studiebidrag. En slumpartad bonus utan motprestation, något som är mycket, mycket sällsynt i arbetslivet. Att inte veta förutsättningar för sin lön, vilket man kan jämföra pengar som barn får av sina föräldrar, är stressande och konflikthärdar. Ett större ansvar för sina pengar gör barn nöjdare, mindre stressade och lär ut hushållande och planering.

 

Jag tycker definitivt inte att gymnasieelever ska behöva jobba med extrajobb för att få sin ekonomi att gå ihop. Gymnasiestudier är ansträngande och tar tid och ska prioriteras. Bättre är att föräldrar betalar sina barn ett överenskommet belopp i lokala löneförhandlingar. Allt handlar om kommunikation och förhandling. Extrapengar ska bannlysas. Punkt.

 

Det är lättare för barnen att acceptera att kompisarna har mer pengar, och att de inte alltid har råd att göra allt som kompisarna kan göra, om de själva tar beslutet att avstå för att de inte har tillräckligt med pengar, än om föräldrarna tar det beslutet.

 

Till syvende och sist - telningarna ska klara sig själva en dag, en dag som kommer fortare än vad de flesta föräldrar hinner med att ana.

 

Taggar (forum): 
Taggar (blogg): 

Blog Archive

Blog Archive
2017 (104)
Sep (9)

Taggar