Att en människa med få tillgångar och född i fattigdom strävar mot en bättre och mer välmående tillvaro är inte konstigt. Men även de med mycket gör det gärna. Trots att en person kan vara född in i en förmögen familj och värld är det inte ovanligt att man ändå inte är nöjd med vad man har. Uttrycket mycket vill ha mer är inget fantasipåhitt. Att sträva mot mera än vad man har verkar nedärvt i vår mänsklighet. Väl värt att notera, dock, är att finansiellt och materiellt välstånd inte har något alls med lycka att göra. Att leva i de riktigt rikas värld är nog inte så komfortabelt. Eller? Strävan efter att passa in och att vara omtyckt, intriger och maktspel - alla ingredienser finns nog där.
Ernest Hemingway fångade det på sitt sätt i sina texter:
The rich were dull and they drank too much, or they played too much backgammon. They were dull and they were repetitious. He remembered poor Scott Fitzgerald and his romantic awe of them and how he had started a story once that began, “The very rich are different from you and me.” And how someone had said to Scott, “Yes, they have more money.” But that was not humorous to Scott. He thought they were a special glamorous race and when he found they weren't it wrecked him as much as any other thing that wrecked him.
Det är inget speciellt med pengar, egentligen. Eller att vara rik. Eller viktig, framgångsrik och ansedd. Det är däremot viktigt att inse att få saker är viktiga.
Du ska inte fastna i fantasier om dyra prylar, fina bilar eller häresäten, exotiska resor eller titlar. Du ska inte byta bort för mycket av det mest värdefulla i ditt liv - din tid - mot värdsliga ting eller pengar.
Istället ska du varje dag göra åtminstone något som försäkrar dig mot fattigdom, för tidig död och annat som ibland kallas otur men inte är det. Vägen mot förbättring är inkrementell, konsistent, ödmjuk och uthållig. Ditt företag, ditt jobb, din karriär, din bok, din kropp och hälsa eller vadhelst du värdesätter - något varje dag att bygga vidare på.
När man arbetar hemifrån, som jag gör nu, tenderar arbetsdagen flyta samman med fritiden. Jag klär mig inte mer än nödvändigt. Slår på datorn och läser de första mailen. Går iväg och startar en tvättmaskin. Jobbar med några arbetsuppgifter följt av ett möte i Skype. Skriver handlarlistan och tar en kopp kaffe på verandan. Några fler mail och uppgifter nu stående, eftersom jag har ett höjbart skrivbord. Ja, jag har till och med bättre arbetsutrustning hemma så som skärm och tangentbord. En tur på gymmer över lunchen. Och så vidare. Arbetsdagen blir inte åtta till fem utan mer av sju till sju. Men jag känner mindre stress över det som normalt ska göras efter en arbetsdag normalt sett - då jag redan är ganska trött. Hur gör du med ditt jobb? Jobbar du hemifrån?
Extremt trött på virustider då det inte finns någon planeringshorisont. Sommarsemestern är ett vitt, blankt papper utan några tankar alls. Att åka högst två timmars resväg hemifrån begränsar och någon trängsel är vi heller inte sugna på. Om jag inte varit sjuk redan så vill jag faktiskt inte heller bli det. Men det är tråkigt och trist samtidigt som det inte är någon katastrof - vi svälter inte och är inte döende omedelbart. Eller som någon uttryckte det: jag vaknade imorse och kan en dag börja bättre?
Listan att pyssla med hemma är däremot lång och jag är duktig på att skaffa mig fler aktiviteter. Både hemmarenovering och hobbies pockar på uppmärksamhet men om solen skiner, så som idag, kan jag skaffa mig dåligt samvete att jag inte är utomhus. Jag vill inte ha några tvång, dock, under ledig tid, det är inget som är roligt och det undviker jag. Om jag ska renovera hemma ska det inte finnas någon bortre tidshorisont när det ska vara klart - finns det det så lejar jag numera ut det.
Finanserna är numera lika roliga som målatfärgen som torkar - jag agerar inte alls utan sparar på som vanligt. Jag när fortfarande förhoppningen att kunna öka på kapitalet rejält de närmsta två åren. I vår budget har jag stuvat om lite. Eftersom alla pengar alltid är lika mycket värda så ägnar vi oss inte åt mental bokföring med semesterpengar och buffertslantar. Nej, alla pengar och skulder ligger i samma låda eller budget. Jag har dock gjort en seperation där bostadens värde och belåning ligger utanför. Där ligger också en skatteskuld för bostadsförsäljningen vi gjorde 2011. Och fram till för tre veckor sedan låg också frugans studielån där men är nu inflyttad i budgeten. Det känns mer rätt, liksom.
Det finns ungefär tre år kvar på detta studielån innan de pengarna kan omfördelas till investeringar. Och egentligen så är det bara bostaden som är ett objekt som inte kan ses som en skuld eller en investering - den är vårt hem och någonstans ska vi bo. Än så länge finns inte våra bilar i vår budget men kanske ska de det? De är ett svart hål som inte syns nu i sin värdeminskning. Men med tanke på deras ålder, skick och körssträcka kan den med gott samvete begränsas till en tusenlapp per bil.
Nu blir det helgmacka på verandan. Må väl i era liv.
Vad är väl en investering? Kort är det väl något du byter pengar mot för att få något tillbaka? Mer pengar kan det vara men jag sträcker det gärna till sådant som glädje, välbefinnande, funktion och tid. Jag kan tänka mig att betala för mer eller bättre tid - en stund i solen, kanske. Eller att njuta av något så som mat eller dryck. Eller filantropi, det ger mycket tillbaka att stötta eller att hjälpa. Men i denna stund kommer en slant att investeras i bostaden för förnyad funktionalitet, inga större summor, dock, utan i runda slängar tjugofemtusen kronor.
Familjen Penning känner heller ingen semesterångest. Vi behöver inte resa iväg för vi trivs där vi är - och i den närmsta omnejden. För det första bor vi i en oas, ett paradis och i en grön lunga. Skogen och naturen finns hundra meter bort från vårt hus, vi hör hästar gnägga och kossor råma. Trädgården är full av sång och surr och i fjärran över fälten betar hjort och rådjur. Nej, jag är ingen storstadsmänniska och jag tror egentligen ingen är det - vår mänskliga natur är skapad för annat än betongdjungeln.
Att sänka tempot, frigöra tid och inte jämföra sig med andra är stressens motmedel. Ibland skulle jag kunna tänka mig ett leverne i en liten norrlandsby även om jag inser att jag kanske romantiserar kring det. Att arbeta så mycket som vi människor gör kanske heller inte är rätt och riktigt? Men att hitta det jobb som man finner roligt är nog det viktigaste. Och att behålla det.
Mer än var 10:e svensk kommer inom kort att sakna ett arbete enligt prognos. Att då, som jag, både ha ett tryggt, välbetalt jobb och ett roligt sådant är en ren, skär dröm. Detsamma gäller fru Penning. Så vi kan leva så som tidigare, undantaget den sociala sfären, och dra in slantar som aldrig förr och fortsätta att investera i ett vikande börsklimat med hopp om en rejäl belöning i nästa högkonjunktur. Ja, och även om vi har trygga jobb så är vi med i a-kassan - jag kan inte se så många anledningar att någon inte skulle det. Men uppenbarligen har den poletten inte fallit ned hela vägen. Att ha ett jobb är en mycket bra investering. Att ha en inkomst när jobbet försvinner är det näst bästa.
Vad finns det mer värt att investera i? Här kommer två tips från mig - ett bihotell till de små rara solitärbina och en bok till dig. Boken heter Mer pengar för pengarna och är ett alster från Småspararguiden som är, hör och häpna, oberoende rådgivare. För mindre än två hundralappar får du rådgivning värd så mycket mera. Ja, detta tips är inte sponsrat, så ni vet. Själv har jag köpt boken och inte bara ett bihotell utan tre.
Jag fortsätter att peta in varje slant jag har i mina investeringar så ofta jag kan. Det kan vara så lite som en tusenlapp per tillfälle. Jag ser framför mig en orolig marknad under sommaren och var och när en faktiskt vändning kan skönjas vet ingen. Den här börskraschen är unik i sin karaktär vilket är spännande - den har faktiskt förändrat våra beteenden i grunden.
Har ni tänkt på att vi inte tänker längre på att inte skaka hand? Den hälsning som för inte så länge sedan ansågs vad alla skulle begagna sig av i vårt land annars tog du inte seden dit du kom? På två månaders tid övergav vi alla handskakningen och ersatte den med vad helst vi kunde - så länge vi inte rörde vid varandra. Och jag funderar på om det återgår till det normala - vad det nu är.
Normen, det normala, det majoriteten gör. Som inte skiljer sig ifrån vad som anses vanligt - ett medelvärde, ett genomsnitt, det ordinära och vanilj-vanliga. Är det så bra? Knappast om du är en investerare. Följer du massan blir du en del av den och kan inte göra de goda affärerna? Vem vill då vara normal? Du ska köpa när blodet flyter på gatorna, eller hur?
Samhället kommer att förändras, det gör det redan fortare än någonsin. Vår distansering från varandra driver på digitaliseringen och distansarbetet. Varför ska vi resa kors och tvärs i jobbet för ett möte? Varför ska firman hyra kontorsutrymme? Det finns de som ser denna utveckling med oro medan andra gör det med framförsikt. Jag har ingen aning om denna distansering gör oss till mindre av människor, vår natur är konstruerad för kollektivet som skydd, omsorg och välbefinnande. Kan vi hantera det här? Ingår det i vår fantastiska förmåga att anpassa oss? Jag inbillar mig det.
Våra barn kanske inte blir lika empatiska i genomsnitt som vi är men det kanske inte heller behövs? De utvecklar andra förmågor med maskinernas hjälp. Och en dag blir det kanske så som Stephen Hawkins siade om - att maskinerna blir en förlängning av oss med det mänskliga väsendet i sina inre, allt medan vi själva dör ut. Vår svaghet - kroppen - har gjort sitt medan vårt intellekt utvecklas exponentiellt i allt snabbare takt. Det är så vi når andra världar och skapar nya?
Vem vet förresten om man gör rätt? Eller det gör man väl egentligen aldrig, helt rätt. Det blir inte perfekt men lite lagom bra när det görs så gott det går. Det är därför jag köper, ofta och regelbundet. Det enda jag vet säkert är att jag köper billigare än för någon månad sedan. Jag göder min guldhöna som nu börjar bli fetlagd. Vi lånar inte mer, vi amorterar. Vi konsumerar inte mera, vi investerar. Vi gör som vanligt och lite mera - då våra kostnader har minskat. Det är onormalt.
Ibland känner jag mig, för en stund, som en alltför sträng far. Det blir vid tillfällen då mitt och fruns tillvägagångssätt med pengar och barn ställs i kontrast till vissa andras - släktingar och vänner. I grund är det så att vi aldrig ger pengar utan motprestation. Det är ju så det fungerar i samhället i stort. Tja, eller borde göra. Alla resonerar inte som vi eller så är de känslostyrda och impulsiva.
Jag har alltid sett föräldraskapet som ett uppdrag att forma barn till självständiga människor. Hela djurvärlden fungerar så och varför skulle vi skilja ut oss? Historien är också fylld av människor som fick allt serverat på guldsked men miste allt men också med människor som inget hade men byggde sitt eget imperium. Visst är det ytterligheter i mångt och mycket men samtidigt döljer sig en sanning där.
Utgå ifrån att inget händer om du inte gör något själv. Det har jag berättat i varierande ordalag för våra barn. Det har på ett eller annat sätt givit effekt och så även kring pengar - pengar kommer inte bara flygande. Det gör det dock för andras barn och ibland har ett styng av avundsjuka skönjats hos ett av barnen, åtminstone. Pappa, varför har jag inte hundratusen kronor som jag får när jag fyller arton år? Så som Nisse, Lisa och Bengt?
Ja, det beror på att vi inte är snälla föräldrar - där snäll översätts till naiv. Om du vet att du ska få en stor summa pengar en dag i närtid, vilka incitament har du då att anstränga dig i uppfinningsrikedom och handling? Om du inte behöver anstränga dig för att få en hundralapp, hur ska du då kunna veta pengars värde i insats, tid och möda? Vad har du för anledning i att förstå vad ränta och amortering är? Eller sparandets magi?
Hur andra väljer att göra är deras val. Men när saken kommer upp i ett samtal eller diskussion så ser jag ofta en besvärande min hos dessa som ständigt rullar den röda mattan framför sina barns fötter. De rycker uppgivet på axlar, de suckar och de ursäktar sig med att vad ska man göra. Ja vad ska man göra? Kanske ingenting alls?
Erfarenheter måste byggas. Är min veckopeng slut är den slut. Om jag inte städar mitt rum uteblir månadspengen. Om jag inte jobbar, fast jag bor hemma, så har jag inga pengar att göra något för. Om jag inte planerar för mitt eget liv utanför mitt barndomshem kanske jag måste flytta ändå. Om jag är tjugotre år utan en plan är jag fortsatt fattig och medellös. Jag kanske inte kan förverkliga mig själv, välja att ta ett sabbatsår eller läsa kurser på universitetet som inte leder till ett jobb - bara för att jag vill det. Jag kanske, kanske måste bli vuxen och försörja mig själv?
Jag lämnade mitt föräldrahem som sjuttonåring. Det var mitt val och jag såg aldrig tillbaka. Jag gjorde många erfarenheter, allt från goda till riktigt trista. Mina föräldrar fanns alltid där, i bakgrunden, när jag behövde träffas, prata eller till och med låna en slant. Jag fick dock aldrig några pengar men kanske en sak jag behövde. Jag var vuxen i själen vid de tjugo.
Föräldraskapet är att vara där om barnet faller - om det är ett år gammalt eller kanske tjugo år. Kanske lyfta på fötter och torka av en tår på kinden. Kanske att inte lyfta upp alls utan ge stöd i hur man gör på bästa sätt för att resa sig. Barn är olika men min övertygelse är att om man gör det för lätt för sitt barn blir de inte tillräckligt dugliga. Livet är underbart men också ibland svårt.
Vissheten kring att jag och fru Penning har möjligheterna att stötta våra barn, om och när det behövs, är vår frihet och vårt lugn. Det mest intressanta är att våra barn inte har några förväntningar vilket är bra - förväntningar är besvikelsens moder.
I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd. Och nog smakar det brödet bäst?