Förtroende, det förtjänar man. Och det finns en koppling mellan förtjänat förtroende och etik, enligt mig. Att påstå något, det behöver en förankring i fakta som kan verifieras - helst så enkelt som möjligt. I årets valrörelse duggar påståendena tätt, från vänster till höger, kring sin egna förträfflighet och de andras tillkortakommanden. Det är inte lätt att tro på någon.
Ett exempel är regeringens påstående att fler unga människor går ut grundskolan med godkända betyg. Det låter ju bra - men i vilken kontext? Hur ser det ut i jämförelse med andra länder? Inom EU? I Norden? Sådant utelämnas. Samtidigt så läser jag att nitton elever med bottenlåga 0,05 i poäng på högskoleprovet har kommit in på höstens lärarutbildning - och att mer än var fjärde intagen har 0,5 eller lägre i poäng. I kontext till detta var medelvärdet i våras på högskoleprovet 0,88. Då frågar jag mig: vad ger i framtiden allt mer obegåvade lärare högpresterande elever för förutsättningar? Och i ärlighetens namn - kan man ens klara lärarutbildningen med ett resultat sämre än slumpen?
Omvärldens syn på Sverige via Mr Market är tydlig. Man tror inte på Sverige framgent, helt enkelt. Höstens val lär leda till en osalig röra och än mer osäkerhet. Den bästa indikatorn på det här är den svenska valutans värdeutveckling som har varit synnerligen usel. Räntan spelar roll, så klart, men är knappast hela bilden. Enligt Blomberg finns det endast elva länder i hela världen som haft en sämre valutautveckling än Sverige under året och det är knappast en smickrande lista.
Venezuela, Turkiet, Argentina, Angola, Brasilien, Ryssland, Sydafrika, Swaziland, Namibia, Lesotho och Pakistan. Därefter kommer vi. Och får vi en regering i höst där vänsterpartiet får en vågmästarroll lär marknaden göra ytterligare tummen ned. Så mitt heta tips blir att semestra i Sverige och inte konsumera något importerat.
Men även investeringar som görs i främmande valuta kostar mera. Samtidigt så säger statistiken att det jämnar ut sig på sikt så jag fortsätter att köpa på mig globalfonder med mera.
Jag har också skaffat mig ett nytt kreditkort, nämligen NOWO. På mitt kreditkort från Handelsbanken så har jag fått en återbäring i form av 0,35% på alla inköp samtidigt som kortet kostar mig 360 kronor per år. NOWO:s Mastercard skiljer sig inte ifrån Handelsbankens grundförmåner men är kostnadsfritt. Återbäringen är dock 2%. Anslutet finns också massor av butiker som ger ytterligare återbäring.
Det finns en bra knapp som går att lägga till i Chrome eller Firefox där sökningar du gör indikerar om du kan få rabatt i en viss butik. Utöver detta kan du koppla ett automatiskt dagsspar från ditt konto som dras varje dag (jag sparar 20 kronor på detta sätt) och autospar som sparar en viss procent av ditt köp varje gång du använder kortet (här kör jag med 10%).
Baksidan är att detta är ett kreditkort och när det avser sådana skall fakturan fullbetalas varje månad annars faller hela konceptet. Det andra negativa är att fonden som ditt sparande hamnar är NOWO:s egen med de förutsättningar som du kan läsa om här. Att Henrik Tell sitter i styrelsen tycker jag dock är ett kvalitetsbetyg i sig.
Idag är det min sista semesterdag. På måndag börjar allvaret.
Det blir aldrig naturligt för mig. Det sitter inte bra utan skaver. Lite som klädesplagg jag inte trivs i. Jag är en T-tröja med shorts-snubbe. Eller med sköna jeans. Däremot aldrig slips. Kavaj vid milt tvång. Helst inga strumpor. Och skor i mjukt material som sviktar skönt. Så är det med lån. Lån är skulder. Att vara satt i skuld är obekvämt.
Jag är skolad sedan barnsben att skulder äro av ondo och om man tvingas till att låna är prioritet ett att betala av skulden så fort det går. Det är fult att vara skyldig, det hörs ju på ordet.
Numera är jag och frun gravt skuldsatta. Vem kunde tro det en gång? Att vara skyldig bortom två hela miljoner kronor? Att ha satt sig i denna situation är beklämmande. Och varje dag, sedan många år, arbetar vi oss successivt, men ack så sakta, oss ur skuldberoendet.
Många människor av idag ser inte på skulder så som jag gör. Nej, det är helt naturligt att vara skyldig pengar en masse och helst ska de inte betalas tillbaka heller. Jag kan inte hantera det och inte ta in det - är du skuldsatt så betala din skuld, för bövelen!
Är du i skuld så är ränta av stort intresse. Ju lägre ränta desto snabbare går det att bli skuldfri. Därför är internet i sig en välsignelse. Har du behövt att låna pengar finns det tjänster som Sambla som utan kostnad hjälper dig att sänka din ränta. Du finner där utmanarna så som Lendify och Brocc, bland andra. Paketera ihop till lägre ränta och gör en amorteringsplan!
Skulder, enligt mig, kan bara vara av tre slag. Studielån är det första, bolån är det andra och krediter som betalas av varje månad det tredje. I dagens ränteläge är både studie- och bolån tveksamma att amortera hårt på men det kommer en dag då åtminstone bolånen kan bli smärtsamt dyra. Så alternativet till att amortera är aldrig att konsumera - utan att spara eller investera dessa pengar.
|
|
|
Arrendator Månsson ser sin amortering till fabrikör Höglund gå upp i rök i filmen Den enfaldige mördaren. |
Jag tänker ibland på vår tids lycka - att vi inte är så fattiga som många var för mindre än två generationer sedan. Våra förutsättningar är groteskt vackra - så varför förvaltar vi inte dem bättre? Väx upp! Blir skuldfri!
En liknelse som jag tycker är lite rolig är att se privatekonomin så som en borg eller ett slott. Mitt hem och min borg behöver minsann underhåll. Murarna behöver fogas. Vindbryggan måste oljas. Försvaret drillas. För därute, någonstans i skogarna, finns fienden som ständigt letar efter sprickor i befästningen och som inget hellre önskar än att ta sig in genom porten eller över muren för att sprida skräck och förödelse. Den där fienden heter Lån. Vi som dväljs innanför murarna är klanen Kapital.
Bland fienden finns Krediter, Bolån och andra fulingar. De tär på vår säkerhet, sätter skräck i oss och begränsar vårt handlingsutrymme. De måste elimineras för att skapa frid i vårt rike.
Försvaret är våra pengar. Vi behöver rekrytera och bygga upp vår förmåga att hantera fienden. Varje månad köper vi nya legoknektar för många tusenlappar men får också frivilliga kallad Avkastning att ansluta sig. Några uslingar lyckas vi göra ned också, kanske ett tiotal per månad.
Men fienden är fortsatt stark och deras led rymmer trefaldigt så många. Att gå ut och konfrontera dem innan vi är många nog är ingen bra idé. Nej, vi får avvakta tills truppen rymmer fler än motståndarna. Deras belägring är kostsam för dem och vi tillåter inte att de kan förstärkas heller. Inga nya Krediter kan nå våra murar och inte heller några Bolån.
Men en vacker dag är det dags - dagen då Kapital besegrar Lån och världen blir vacker och trygg igen.
Trams? Ja, så är det. Men lite kul.
Min semester sjunger på de sista verserna. Jag är nöjd - klimathotet till trots har det varit underbart med sol, bad och vackra solnedgångar med en kall mojito mot gommen. Att vara ledig är en lisa för själen och en nedkoppling av tankegångarna. Det är så lätt att nå sig själv, sitt inre jag. Det räcker egentligen att titta på katten för att inse att vi människor kanske fått en del om bakfoten. För att sträva mot något kräver att vi vet vad det är vi önskar nå och i ett ekorrhjul kommer vi ingen vart.
Att arbeta för att varje månad få en lön, det gör vi i stort flertal. Sluta att arbeta är lika med att ingen lön erhålls och är inget alternativ för de flesta jag känner. Jag har också noterat att människor i stort, när de byter jobb, deppar över att de kanske bara lyckas arbeta ihop tio eller femton semesterdagar till den kommande sommaren. Jag brukar replikera att om du börjar en anställning före den 31:a augusti så har du rätt till 25 semesterdagar, annars är det 5 dagar. Och det gäller fram till det nya semesteråret och sedan är det nya 25 dagars rätt. Då blir folk brydda och ibland glada - tills jag berättar att dagarna kan vara obetalda. Då går det ju inte, säger de. Jodå, det är ju bara att spara undan lite pengar till de obetalda dagarna, säger jag. Då går de. Men, ropar jag, det handlar om uppskjuten belöning! Hallå?
Vi som insett sparandets dygd, vi inser att vi inte är ensamma. Vi har ju en kader av slantar i olika investeringar som arbetar medan vi har semester. Vår finansmotor stannar inte vid ledighet eller ens arbetslöshet. Efter sommarens lata dagar har våra vänner arbetat ihop än fler bidrag till framtiden. Det är en fröjd och en tröst. Varje spadtag vi tar på jobbet, varje papper vi vänder eller bokslut vi stämmer av skapar pengar för oss - samtidigt som våra vänner arbetar parallellt.
När vi sedan slutar arbetsdagen, tar en löprunda, lagar middag och kanske kopplar av en stund med en bok eller ett avsnitt - då arbetar vännerna vidare, oförtrutet för din skull. Verkliga vänner, minsann. Och en dag, och den kommer, så tjänar helt plötsligt dina vänner ihop fler nya slantar än vad du själv förmår. Och den dagen är frågan om du ens ska göra fler dagsverken alls?
Så var rädd om dina kära vänner, vårda dem och omhulda dem. Ta dem på allvar och var dem trogen - och du har vänner för livet som kommer att göra allt för dig. Ja, det gäller så klart inte bara dina pengar utan dina riktiga vänner. Men kanske den tid du saknar för de senare blir större på sikt? Du kanske ger dig bättre förutsättningar att vara en bättre vän?
Vid en tillställning härförleden hamnade jag i ett surrealistiskt samtal med en yngre man. Det var så absurt att jag inte riktigt visste vilken fot jag skulle stå på. Här fanns två människor inbegripna i en lugn och sansad konversation som pågick i två olika språk. Från min sida vikten av livet, från hans sida karriärstegen.
Han hade en tydlig plan huggen i granit och texten ifylld med sitt eget blod och sin egen svett. Planen var utstakad - vid trettio skulle han vara mellanchef och vid fyrtio verkställande direktör. Han och hans sambo hade ännu ingen familj och innan så skedde skulle målen fyllas. Jag själv, som är ointresserad av både karriär och status, hade inte värst mycket att tillägga. Det hade bara låtit märkligt och jag tror att han inte hade förstått - han levde i att den väg han skulle springa var den enda som fanns för att - ja, för att vad då? Han hade mål men syftet syntes inte till.
Jag frågade försiktigt om hur mycket han arbetade. Minst hundra timmar i veckan kom svaret frankt. Eh? Det blir ju knappt tio timmar över per dygn och sova behöver man ju? Sova - det kan jag göra när jag blir pensionär, replikerade han. Sedan fortsatte han med att berätta om den nya bilen han beställt. Min insikt blev att jag inte hade mer att säga i ämnet.
Att arbeta är bra för oss och något positivt, sägs det. Stressnivån hos arbetande är lägre än hos en arbetslös. Att arbeta innebär en tillhörighet och ger oss meningsfullhet, menar man. Jag ser dock en grov förenkling - att arbeta är för mig något du gör, i första hand, för din försörjning. Minst stressad av alla måste ju vara den som inte behöver oroa sig för pengar.
Jag själv som ett exempel - jag skulle tycka att två eller tre dagar i veckan kunde innehålla något som kan jämföras med arbete, kanske så som volontär eller möjligen politik. Resterande dagar skulle vigas åt min familj och mina hobbies. Betvivlar att min stressnivå skulle vara högre än jämfört med dagens 40-timmarsveckor med deadlines och projekthets. Det är lätt för mig - jag har inga karriärmål utan blott frihet i tid och rum som mål.
Att finna syfte med sin tillvaro som inte innefattar krav av lönearbete ser jag så som enkelt. Hur ser du på det?