Pappa, har jag hundratusen på banken? Det har Ove i min klass. Frågan fick jag av sonen häromdagen. Nej, det har du inte. Vi sparar inte pengar till dig.
Det höjde kanske din puls? Vilka föräldrar! Att inte spara till sina barn för att, så som alla våra sparinstitut uttrycker det, ge dem en bra start i livet - det är ansvarslöst. Ring socialen!
Jag lyssnar på mången podd och ett stort antal handlar om privatekonomi. Och i de samtal som där förs finns så mycket klokskap och kunskap som jag lär av. Ända tills ämnet glider in på sparande till barnen - där försvinner det mesta av begåvningen ut genom fönstret. Alla enormt pålästa privatekonomer, de sparar till sina barn. Varför undrar jag? Analysen finns inte där utan det är lite luddigheter som att det är bra med en kontantinsats till första lägenheten, finansiering av studier eller kort och gott: ge dem en bra start i livet.
Men vad är en bra start i livet? Vem har gjort en grundlig studie i detta och kan ge mig det jag alltid bygger alla beslut på - fakta. Empiriskt handlar det om ting som en god utbildning, en meningsfull fritid, trygghet i sin tillvaro och möjlighet till att kunna påverka frågor som rör dem själva. Självklart låter det - men tänker vi som föräldrar i dessa banor i tillräcklig omfattning? Har du en dialog med ditt barn kring vad han eller hon vill? Vad som motiverar? Vad som är av vikt? Hur han eller hon tänker?
Från mitt perspektiv är det enkelt att se att våra barn är vår akilleshäl och vår blinda fläck. Vi skulle göra allt för dem för vi älskar dem gränslöst. Men kan kärlek kväva? Styr vi för mycket i alla vår gränslösa kärlek? Absolut - vi förstår inte bättre. Men faktum är att ditt barn är en människa som förr eller senare kommer att vara klokare än du är - de är evolutionen i ditt släktled. Att bestämma vad som är rätt eller fel för dem är fruktlöst och fel i grunden. All lärdom kommer ur dialog och inte pekpinnar - men framförallt ur erfarenhet. Barn behöver misslyckas, förstå vad ett misslyckande är och försöka igen. Och igen.
Om du vill se vad barn kan uträtta så måste du sluta att ge dem saker. Sluta att ge dem pengar utan motprestation. Barn är inte människor som vi älskar för att de är barn, utan för att vi på sikt blir vänner - våra allra viktigaste vänner. Barn behöver uppfostran när de växer upp men därefter är vi som föräldrar klara med den uppgiften. Många klarar inte av det senare, tyvärr. Men barn som blir ledsna av motgångar blir inte olyckliga utan rustas för ett liv där de kommer att möta motgångar. Ledsna barn ska ha kärlek, vår tid och vår omtanke. Efter tröst - på det igen!
Två citat av författaren Elbert Hubbard sammanfattar mina tankar ganska väl - ett handlar om insats och ett om att ge:
De som aldrig anstränger sig att göra mer än de får betalt för, får heller aldrig mer betalt för det de gör.
Om föräldrar gör för mycket för sina barn så kommer inte barnen att göra mycket för sig själv.
Jag har stort förtroende i mina barns förmågor. Jag ser det ofta, ibland dagligen. Båda telningarna vet att de inte kommer att få några pengar på ett konto den dagen de fyller arton år. Eller senare, för den delen. De har lärt sig att förhålla sig till detta. Den äldre sparar flitigt av sin lön, är sparsam i sitt leverne och siktar nu på en högre utbildning. Den yngre pantar burkar, säljer saker på nätet och är planerar sin framtid. Jag har aldrig förmanat och pekat att det är viktigt att vara klok med pengar - däremot har jag förklarat för dem vad sparande över tid ger för makalösa effekter och att de inte får några pengar av sina föräldrar. Jag har också berättat för dem att de pengar de kommer att ha i sina liv är de de tjänar - men framförallt de som de sparar. Jag har också berättat att om mina föräldrar hade lärt mig dessa saker när jag var barn, de saknade dock kunskap och insikt, så hade jag varit ekonomiskt oberoende vid de fyrtio fylla - garanterat.
Jag ser i min närhet där ungdomar fått dels arvspengar men också färdigsparade konton när de blivit myndiga. Och jag har inte sett något gott utav det - slantarna har varit en gratis bankomat för fest och skoj. Man har fått pengarna utan motprestation och vad kan en människa lära sig av det? Inte mycket - inte vad pengar är värda, inte hur de skapas och inte något gott beteende. Föräldrarna är för många av dessa en källa till inkomst där man kan tigga lite mera trots att barnen borde klara sig själva sedan många år tillbaka. Många av dessa vuxna barn har ingen aning om vad det kostar att flytta hemifrån och de stannar i sina tonårsrum. Den blinda fläcken gör sig påmind om och om igen.
Det är aldrig fel på barnen. De är inte bortskämda utan det är vi föräldrar som skämmer bort. Våra barns förmågor är gränslösa och vi bör ge dem de bästa förutsättningarna för att åstadkomma det de vill göra i sina liv - det är vår uppgift: att förebereda dem för livet därute. I det arbetet finns inte en gratis kontantinsats till lägenheten eller hundratusen på ett konto. Barn behöver få lära sig att deras åsikter är värda att höras, att kompromisser är möjliga, att man bör tänka efter innan man gör som andra säger åt en och att människor kan dela med sig och hjälpa andra utan att först ha funderat över om de förtjänar det eller ej.
Pratar ni med era barn någon gång om yrkesval? Och i ett led kring detta - studieinriktning? Det finns ju lite olika tankar kring det här med jobb. För ett barn eller en ungdom är nog ett framtida yrke ganska diffust och de första tankarna går nog inte i riktning mot varför man i grund arbetar: försörjning. Att betala hyra och sätta mat på bordet är ju inget reellt för en ung människa.
För egen del har jag aldrig haft för avsikt att påverka mina barn i en eller annan riktning, något som jag ser hos en del föräldrar i bekantskapskretsen. I grunden är istället min önskan att mina barn ska bli nöjda med de val de gör i livet - och att göra sådana handlar för mig att vara medveten om vad olika val innebär.
Det finns två trötta uttryck som definierar ytterligheterna i yrkeslivet och de lyder:
- Jobba med det du älskar och du jobbar inte en dag till i ditt liv
- Om man ändå måste jobba så varför inte tjäna pengar?
Ofta lönar det sig att studera vidare efter gymnasiet och det är en viktig aspekt. Den genomsnittliga livslönen för en person med akademisk utbildning är ungefär 16 procent högre jämfört med någon som bara har gått gymnasiet. Tyvärr är det inte alla utbildningar som lönar sig i längden. Det finns flera utbildningar där det ur ett ekonomiskt perspektiv hade varit mer lönsamt att börja jobba direkt efter gymnasiet istället för att studera vidare.
De utbildningar som ger jobb med en hög livslön är bland annat civilingenjörer, civilekonomer, jurister och läkare. De utbildningar som idag är en ekonomisk förlust över tid är yrken så som lärare, socionomer och sjuksköterskor. Och det här må vara för jäfligt - men det är fakta.
Den grupp som är mest gynnad av högre studier är läkare, jurister, ekonomer, civilingenjörer och tandläkare. Med en livslön på mellan 20 och 27 miljoner kronor har dessa tjänat in kostnaden för sin utbildning inklusive lönebortfall under studietiden efter ett tiotal år i sina yrken. Livslönen blir mellan 23 och 59 procent högre jämfört med en person med gymnasieutbildning.
Sämre är det att vara konstnär, arbetsterapeut, lärare i årskurs 1 till 6, sjuksköterska och socionom. Inga av dessa yrken är det lönsamt att utbilda sig till. Livslönen blir mindre än i jämförelse med en person som börjar arbeta efter gymnasiet - någonstans mellan 1 och 10 procent.
Och det här är bara fakta. Och fakta ger olika konsekvenser som man inte ska blunda för. Med rätt fakta till hands bör man göra sina val - det finns dock inga rätt eller fel val.
Dessutom vill jag påstå att det för de flesta av oss borde vara positivt att byta arbete eller inriktning en eller flera gånger under livet - jag tror att ytterst få yrken är tillräckligt roliga eller spännande att den känslan räcker till hela vägen. Samtidigt så finns det så klart människor som älskar sina jobb och inte heller vill göra något annat - och dessa kan jag bara gratulera.
Lön är inte allt. Lön är inte ens hälften. Men lön är likväl viktig. Varför då? Jo, för att jobbet är inte hela livet. Det är inte ens hälften. Det egna självförverkligandet ligger oftast någon annanstans.
Mitt hem är min borg. Även om banken äger det mesta? Vårt boende är av största intresse för oss alla. Där står vår säng. Där har vi vår matplats och vårt vilorum. Där umgås familj och där har våra barn sin trygghet. Ett boende är inte en investering i första hand utan ett grundläggande behov. Och när det gäller basala behov, som de i den berömda pyramiden av Abraham Maslow, är just tak över huvudet en av de ingående trygghetsbehoven - långt ifrån självkänsla och sjölvförverkligande där investeringar troligen bör ta plats.
Livets största investering kallas den ibland - bostaden. Nej, snarare är det livets största kostnad. Många ser sig som vinnare i en bostadskarriär där den egna bostaden värderats upp - i vissa delar av landet synnerligen dramatiskt. Och nog kan det bli en nettoinvestering men knappast om man inte väljer att flytta till områden med en lägre värdeökning. Att byta en lägenhet i centrala Stockholm till en annan är en svår ekvation att värdera. De största vinnarna är istället banken, som lånar ut mer pengar, och staten som erhåller skatteintäkter.
Många är orosmolnen. Ett nedtrappat ränteavdrag är på tapeten, det talas om en till tre procent om året. Detta kommer direkt att slå på prisnivåerna. Ett annat är boräntorna som idag snittar på 1,5 procent som möjligen fördubblas under de kommande åren. Och är du en medlem i en bostadsrättsförening slår det dubbelt - både på dina egna lån och föreningens. Och sitter du i en nyproducerad lägenhet - har du koll på föreningens ekonomi?
De senaste fem åren har skulderna i nyproducerade bostadsrättsföreningar ökat med 35 procent och förväntas stiga ytterligare. Många byggbolag har nämligen märkt att de kan öka sina marginaler genom att öka föreningslånen. Mellan 2015 och 2016 ökade belåningen med 14 procent. Man döljer helt enkelt systematiskt föreningarnas skulder genom att sätta låga amorteringar och avgifter. För köparna är risken mycket påtaglig - man riskerar att drabbas av höga månadsavgifter så snart räntan höjs. Högbelånade föreningar är i regel räntekänsliga vilket innebär att en räntehöjning får stora konsekvenser för föreningens ekonomi. Medlemmarnas månadsavgifter kan då ofta behöva höjas.
Bostadsrättsföreningar kan minska sin skuldbörda genom att amortera vilket minskar räntekänsligheten - det är en enkel kalkyl. Den genomsnittliga årliga amorteringstakten i nya bostadsrättsföreningar under 2011–2017 endast 1,23 procent trots det låga ränteläget. Många spekulanter fokuserar dessvärre enbart på föreningens månadsavgift.
Enligt en undersökning från Novus ser allt färre sin bostad så som en investering. Sunt tycker jag. Då ökar ocksp medvetenheten kring risk. Knappt hälften av de tillfrågade, en minskning med 29 %, ser sin bostad så som en investering numera. Det finns också en ökad oro för en bostadsbubbla, framförallt i storstäderna. Generellt så tycks människor utanför storstadsregionerna ha ett sundare förhållningssätt till sitt boende men den avstannande prisutvecklingen påverkar nog allas medvetenhet.
Jag tycker att även bostäder borde ha en riskinformation i mäklarens prospekt. Investering i bostad innebär alltid en ekonomisk risk. Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. De pengar som placeras i bostaden kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att en investerare får tillbaka hela det insatta kapitalet. Eller vad säger du?
Att vara spontan ligger i min natur. Det är spännande att göra saker nyckfullt och utan större eftertanke. Mindre bra är det att dra mitt kreditkort tid i otid utan att bry mig om konsekvenserna för min privatekonomi. Mycket bättre är det att ha en budget och samtidigt ändå ha råd att köpa allt jag vill ha.
Systemet för hur detta går till hittade jag på 'Get Rich Slowly' som är en mycket trevlig privatekonomisk blogg. Det fina i kråksången är att med modellen så kan jag köpa allt jag vill ha och samtidigt få pengar över! Hur är det möjligt?
Så här går det till:
- Allt som du vill köpa som kostar mer än 500 kronor skrivs ned på en lista som kan kallas för 'Önskelistan'.
- Skriv ned ungefär priset vad varje sak kostar på önskelistan.
- Skriv ned datumet bredvid varje objekt på listan då du lade till det.
- Därefter skriver du ned en trea eller en tolva bredvid objektet. En trea bredvid allt billigare än 2000 kronor och en tolva bredvid allt över 2000 kronor.
Önskelistan är inte till för villaköp, bilar eller jordenruntresor utan för saker som en cykel, en dator, smycken, evenemang, kameror, kläder och skor med mera. Du kan dock utifrån din egen livssituation sätta gränsbeloppet 500 kronor till vad som bäst passar dig.
Saker med en 3:a får du inte inhandla förrän efter tre månader. De med en 12:a måste du vänta tolv månader! Under tiden ska du ägna dig åt undersökningsarbete! Ta reda på så mycket som möjligt kring ditt potentiella köp. Jämför modeller, priser, egenskaper och kvalitet. Kläm, känn och prova. Är den bra nog eller är den det inte?
När du går genom denna undersökningsprocess är risken - eller chansen - stor att du kommer att upptäcka att en pryl inte längre är lika intressant som då du först skrev upp den på önskelistan. Om du upptäcker att så är fallet så stryk saken från listan. Troligen kommer du att upptäcka att få saker får stanna kvar där - de som blir kvar är de som verkligen över tid betyder något extra för dig.
Metoden tar död på impulsköp när till och med nya kalsonger kräver tre månaders betänketid. Dessutom så försvinner det dåliga samvetet, dels för att impulsköpet är borta, dels för att din lista med inköp blir en medveten, planerad handling - som du vid inköpstillfället förtjänar. Den grundliga undersökningen som måste föregå inköpet gör att du mest troligt köper färre saker och därmed sparar pengar.
Familjen Svensson köpte sig ett nytt, fint hus under 2005. Det verkade vara en naturlig sak att göra då herr Svensson fått en fin löneförhöjning. Ja, de tjänade ju faktiskt mer än genomsnittet och fru Svenssons jobb var en säker inkomst i kommunen fast den var betydligt lägre än sin mans. De hade förtjänat ett bättre boende.
Det nya hemmet krävde dock en del. En omläggning av gräsmattan och lite nya buskar och träd samt en åkgräsklippare. Och det nya, större huset behövde nya möbler och inte skulle det vara något begagnat loppisfynd. Nya gardiner och mattor saknades också. Men det var inte allt. När de köpte sitt nya hus byttes den begagnade gamla kombin ut till en ny, blank familje-SUV. Semesterresorna kunde de heller inte göra avkall på. Utifrån såg det ut som om familjen Svensson levde ett drömliv. Men när lönekontona gapade tunna i mitten av månaden ordnades livstilen med kreditkort och skulden växte snabbt på ett par år.
Vi finansieras allt med krediter eftersom vi trodde att vi hade råd med betalningarna sa fru Svensson. Vid en viss punkt hade de så många kreditbetalningar så att inkomsterna näst intill tecknades in varje månad. De var inte dumma och insåg att det inte fungerade längre utan satte sig ned och skapade en plan för att komma ur sitt trängda läge. Det hela började med att fru Svensson arbetade extra och kanaliserade varje krona för att lösa krediter. De skapade också en budget och kapade allt som inte var nödvändigt. Till sist var de av med krediterna bortsett från lånen på fastigheten.
Vad Svenssons gjorde, till skillnad från det stora flertalet, var att de tog till drastiska åtgärder när de insåg att det barkade åt skogen. Alla de andra överbelånade familjerna, som inget gjort med sin privatekonomi, fortsätter att köpa de saker som deras grannar köper och åker på samma semestrar som alla andra.
Krediter är ett tveeggat svärd som många med mig borde undvika helt. Du ska vara en mer än normalt duglig sparekonom för att hitta något positivt med ett kreditkort. De flesta människor tenderar nämligen att spendera mer med kreditkort än med reda pengar på kontot.
Människor med höga inkomster är inte bättre. De sätter sig också ofta i ekonomiskt trångmål och hamnar på kant med fogden på grund av överkonsumtion och kreditnyttjande. Att sitta i en BMW i en märkeströja är inget kul när man kör mot personlig konkurs. Det spelar ingen roll hur mycket du tjänar eller vad du har - det finns alltid någon som har mer. Så häng inte med i spelet, sluta jämföra dig med andra och inse att de som har allt ofta har ett liv fyllt med skulder, stress och överarbete. Eftersom du aldrig vet hur någon annans ekonomiska bilden verkligen ser ut är det viktigt att inte se sin uteblivna framgång som sitt personliga misslyckande. Oavsett hur mycket du tjänar är det viktigt att spendera mindre - varje annan strategi är ett recept för misslyckande.
Oavsett hur mycket du tjänar kommer de som har allt alltid att finnas där. De kommer att ha finare kläder, bättre bil och befinna sig högre på statusskalan än dig. De kanske till och med kommer att verka gladare och lyckligare än de flesta. De kommer att ha mer bortskämda ungar och umgänge från fina gatan. Men strunta i det, sök och finn ditt egenvärde istället. Materiella ägodelar kan inte fylla ett tomt liv. Istället för att spendera tanklöst, lägga din energi på dig själv, din familj och dina relationer - för där finns verkliga värden.