PerPenning
Likes
248
Antal inlägg
499
Följare
54
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
22 juni

Shoppinggenen

 

 

Jag trodde aldrig att det skulle bli verklighet men det blev - jag har besökt Gekås i Ullared. Ett shoppingmecka som figurerar med flera egna TV-serier i kanal 5. Ett varuhus där det ibland krävs att man köar för att komma in. En butik med åttatusen numrerade kundvagnar. En affär där kunden enligt statistik plockar på sig varor för femton kronor per minut. En galen plats.

 

Jag är en ganska usel kund om Gekås får avgöra. Kundvagnen på bilden är min efter två timmars shoppande. Tror att jag landade på drygt åttahundra kronor till sist. Det finns få aktiviteter som dränerar min energi som att gå i butiker eller gallerior och Gekås trettiofemtusen kvadratmeter med tusentals besökare var inget undantag.

 

Sportbaren, där inga sportare häckar vill jag lova, tog jag mig sedermera en fatöl Staropramen och pustade ut. Jag vet inte hur många varor jag plockade upp för att de var billiga men som jag lade tillbaka då jag värderade det omedelbara behovet - jag har blivit duktigare, minsann. Och när jag satt där och vilade så insåg jag att jag inte hade sörjt en sekund om någon av misstag tagit min kundvagn och rullat iväg. Det fanns inget som jag inte kunde mista i den. Jo, möjligen femkronan.

 

Gekås speglar på många sätt svenskarnas privatekonomiska verklighet. Före och efter barnbidrag, före och efter lön och dessutom skatteåterbäring påverkar besöksantalet. Julruschen, regniga dagar och sommarmånaderna är också högsäsong. Julklappar, väderlek och semester är shoppingorsaker.

 

Gekås jobbar hårt på att shopping ska vara lustfyllt - därför producerar man en mängd kringaktiviteter och arrangemang så som restauranger, utställningar, camping, hundpassning och vad vet knappt gudarna. Det säljs mycket skräp, enligt mig, och hur hållbart det är med billig nyförsäljning och tydligt agera på volym - 178 000 jultomtar och 61 000 ljusslingor till jul så som exempel - behöver ingen ens fundera på. Vi får väl se hur det ter sig på sikt men det verkar som om svensken gladeligen shoppar vidare utan någon tanke på miljön. Både Gekås och vi kunder kör på med skygglappar monterade.

 

Så som en lagom otäck rysare är det möjligt att se hur köerna ter sig på Gekås via ett par webkameror på den här platsen. Happy shopping!

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

28 maj

Mitt sommarlov

 

Jag läste i tidningen, något som jag fortfarande tar mig för ibland, att semestertider är kredittider - många väljer att åka på semester med kredit. En undersökning visar att ungefär 15 procent av semestrande svenskar betalar sin resa på kredit. Vad finns det att säga om det?

 

All kredit är inte fel, är det första. Att betala med kreditkort är vanligt, innehåller ofta upptill 45 räntefria dagar och något som inte är illa alls - diverse reseförsäkringar. I denna zon befinner sig familjen Penning då vi beredvilligt betalar semesterkostnader med kreditkort för att nyttja de fördelar det ger. Dock betalar vi alltid av hela föregående månads skuld. Detta är ett simpelt, taktiskt val som dock inte alla klarar av att hantera eftersom det kräver viss planering.

 

Frågan är då egentligen hur många av de 15 procenten som sätter sig i skuld för att kunna resa? Några är det garanterat. Jag känner två familjer. Och jag tror att jag vet huvudorsaken: skuldkänslor.

 

Jag minns när jag var barn på 1970-talet och sommarlovet stundade. På många sätt var det en härlig tid med eoner av lediga dagar i solen. Men min familj var inte överdrivet välbeställd. Min far hade ett eget företag som han drev med långa, hårda arbetsdagar och låg utväxling i inkomst. Ja, det var inte lätt att driva företag då heller och det var en socialdemokratisk era, för er som minns. 

 

Han hade anställda som misskötte sig och som var hart omöjliga att säga upp. En gång minns jag att far min ändå sade upp en latmask på grund av arbetsbrist. Någon sådan brist fanns dock inte utan pappa arbetade under sex månader dubbla pass, vardag som helg, för att slippa återanställa honom på grund av den abskyra förtursregeln. Jag tror att det var grogrunden för hans kollaps som kom senare.

 

Men jag gillade sommarlovet. Jag var ett tacksamt barn som roade mig själv med enkla medel. Den veckan eller möjligen de två som min far tog semester under sommaren åkte vi vanligtvis med vår Saab V4 till någon ort i södra Sverige, bodde på vandrarhem och tittade på glastillverkning eller besökte en djurpark. Det var härligt - sällan var familjen samlad mer än vid dessa få dagar.

 

 

Jag minns när skolan började. Vanligt var att vi skulle skriva en berättelse som skulle heta Mitt sommarlov där vi skulle berätta om allt som hänt oss under ledigheten. Det var jobbigt, jag hade inte så mycket att skriva om i jämförelse med många klasskamrater som rest till Mallorca eller kanske varit och campat. Jag hade ju mest gungat eller lekt med mina plastgubbar i sandlådan. Jag kände viss avundsjuka. Jag kände att vi inte hade råd.

 

Detta upprepade sig på andra lov. Vissa åkte till Alperna på sportlovet medan jag var på biblioteket och läste böcker, andra åkte till sin mormor i Norrland men jag åkte till farmor fyra gator bort. Än fler åkte och bodde på hotell och ibland med flygplan. Vi åkte bil till Kalmar och bodde hos en sur gubbe som hyrde ut rum i sin villa.

 

Med detta sagt vill jag påpeka att jag hade en lycklig uppväxt. Det fanns sociala skillnader i en skolklass liksom idag. Men vi förstod att det var olika för olika människor. Vi var glada ändå och vi var glada över att det vi gjorde tillsammans i vår familj stärkte den. Jag blev inte en sämre människa för att jag växte upp i en familj med begränsade medel. Det var fina år.

 

Idag tror jag att problemet ligger hos föräldrarna. Man vill inte att ens barn ska behöva känna skillnader, inte kunna få allt som alla andra får och därmed riskera att hamna utanför. Alla ska ha en dyr mobil och fina gympaskor - och alla ska få åka på semester till Thailand eller Kanarieöarna. Kosta vad det kosta vill och det gör det också.

 

Att inte ha råd löser man idag enkelt med krediter, något som inte fanns i min barndom. Då hade man pengar eller så hade man det inte - låna gjorde man till sin bostad och då inte helt enkelt det heller. Idag finns en uppsjö av möjligheter att låna. Sök på Låna till semester på Google så är det löst. Skuldkänslor och curling av sina barn sätter rationellt tänkande i karantän och man skjuter tråkigheter som återbetalning och ränta åt sidan.

 

Det är enligt mossiga mig ett av dagens större problem - att barn av idag inte lär sig något annat än att allt är gratis, löser sig problemfritt och att mor och far och samhället alltid finns där som en bankomat. Men om vi bortser ifrån min sura attityd till barnuppfostran så återstår ändå det tokiga i att låna till ledighet - att den i efterhand blir dyr och ångestfylld. Och med handen på hjärtat - hur känns det egentligen att åka på semester på kredit? Går det att njuta och koppla av?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

5 april

Världens kornbod

 

När jag var barn så kallades Skåne, min hemtrakt, för Sveriges kornbod. Det var så att min landsände försåg landet i övrigt med mycket av de livsmedel som behövdes. Och sådant duger ju - vi skåningar fick annat av värde tillbaka. Vad minns jag visserligen inte. Vad som inte är lika bra, enligt min uppfattning, är att Sverige i allmänhet och Skåne i synnerhet tycks ses som hela världens kornbod. En falang av dessa är tiggare från öst.

 

Nu kanske någon inom sig ropar på rasistmonstret. Men jag är lugn, trygg och djupt förvissad om att jag inte är någon rasist. Det finns en ryggmärgsreflex hos många att tjuta rasist då åsikter kring icke-svenska människor förs på tal. Och det finns en ryggradslös politikerkår som visar på sann oförmåga i sina ämbeten. Det här handlar om tiggeri. Om tiggeri tycker jag inte. Tiggeri bör förbjudas.

 

Att andra EU-medborgare kan resa till Sverige och ägna sig åt tiggeri är förkastligt. De länder vars medborgare som finns här har ett ansvar som vår regering borde utställt för länge sedan. Det finns påtryckningsmedel och det kallas pengar och bidrag. Men inget sker och vem är förvånad? En så här svag regering har vi nog inte sett på mannaminne.

 

Sverige och Finland är de enda länderna i Europa som helt saknar en tiggeriförbudslag. Jag frågar vår regering varför? Att fattiga människor inte ser någon annan utväg än att tigga på andra länders gator kan jag till viss del förstå. Dessvärre är tiggeriet synnerligen organiserat och mest troligt innefattar kriminella nätverk. Jag behöver inte titta så långt.

 

En personbil kör varje morgon ut en kvinna och en man till vår lilla by. Dessa båda marscherar sedan iväg till varsin av de två livsmedelbutiker som finns här och placerar sig där. Runt fem på eftermiddagen traskar de tillbaka till en upphämtningsplats där personbilen återigen plockar upp dem. Det verkar som om de inte jobbar kväll eller helg, nu när jag funderar. Men de kanske är någon annanstans och tigger då.

 

Jag ger aldrig några pengar till romska tiggare, vilket de flesta är. Däremot gav jag en hundring till en svensk, alkoholiserad man på Burger King härom veckan. I Sverige är vi dåliga på att ta hand om våra egna först. Vad gör vi och samhället för dessa? Sverigebilden är märkligt nog viktigare än att ta tag i de faktiska problemen.

 

Jag har, rätt eller fel, dessutom svårt för människor som är helt passiva. Att sitta rätt upp och ned och förvänta sig pengar. Det gäller tiggare, arbetslösa och alla andra som bara vill nyttja systemet. Människor som alltid ser sig själva som offer och dessutom påtalar det kommer heller aldrig att ens försöka något. All heder till den romske man som åtminstone spelade dragspel utanför pressbyrå. Men det finns så klart och skrupelfria människor i Sverige som utnyttjar dessa fattiga människor på olika sätt, riktiga svin.

 

I min kommun finns det gott om organisationer som hjälper utländska tiggare på olika sätt. Det kan tyckas hedervärt. Jag anser det vara kontraproduktivt. Tiggeriet tar nämligen numera otäcka vändningar - det finns både hot och trakasserier mot folk från dessa grupper. Desperation kring att få pengar skapar dessa situationer. Tiggeriförbud är en del, om än liten, i lösningen.

 

De stora delarna i lösningarna måste vara politiska, både i Sverige men i högsta grad inom EU. Men så länge miljöpartister och kommunister tillåts styra en svag socialdemokrati så lär inte mycket hända. Jag har tyvärr inga stora förhoppningar kring nästa val heller då SD kommer att växa sig större - ett parti som har enkla lösningar på allt och oduglingar i sina led. Hur en ny regering kommer att te sig är svårt att sia om men syltryggar finns det gott om i alla partier.

 

Vår regering det fulla ansvaret för den uppkomna situationen. Man har låtit Sverige bli världens kornbod. Men som sagt, Sverigebilden är viktigare än vad de egna medborgarna vill och önskar. I den riktning vi är på väg ter sig inte rolig alls.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
13 december 2016

Livsstil

 

Jag är med i facket, närmare bestämt JUSEK som är en sammansatt förkortning för jurister, systemvetare och ekonomer. Personligen har jag ingen avig inställning till fackföreningar och det beror säkert på att jag haft både nytta och glädje av att vara med. Sedan är jag heller inte historielös och ovetande av vad möjligheten till att organisera sig har gjort för arbetsvillkoren. Men som sagt, det finns säkert de som är beredda på att diskutera varför man ska vara med i facket - något som denna lilla artikel inte handlar om.

 

Jag fick i dagarna min fackförenings tidning som heter Karriär. Namnet ifråga är inget som någonsin gett mig positiva vibrationer. Per definition innebär karriär att avancera på sin arbetsplats kring arbetsuppgifter, position och lön. Men allt har ett pris, så även att göra karriär, och vad man är beredd på att betala är upp till var och en. För egen del är karriär ingen del av mina mål.

 

Tidningen är ett temanummer, kan tänkas, kring att du är mer än ditt jobb. Det besvärligare med skriften i sig är att varje nummer tycks handla mest om arbetsrelaterad stress. Att just denna upplaga ställer det hela på sin spets - arbete som livsstil eller att betala räkningar ter sig fånigt. Det är en grov förenkling och det finns mer att ta av.

 

Att det skulle finnas prestige i att vara stressad? Att livets väsentligheter finns i gliporna mellan jobbmöten och dagishämtningar? Tips om hur du hanterar stressen före jul? Och efter? Att svensken dyrkar sitt arbete? Jag känner inte igen mig men jag må vara udda. Påståenden som att vi är mest lyckliga på fritiden om vi har ett jobb kan jag inte ta till mig. Som alltid, jag skulle inte lönejobba en dag till om jag inte behövde slantarna.

 

När jag kommer till sidan 34 i tidningen blir det extra jobbigt. Där finns en veckotidningsrelaterad 24-dagars detox mot stress. Jag tar mig för pannan. Blaskan går i cylinderarkivet.

 

Vad är egentligen en livsstil? En psykolog myntade uttrycket på 1920-talet och ger mig the creeps. Jag är inte mycket för att placeras i ett fack utifrån identitet, kultur och den så kallade samhällsklassen, sådant skiter jag i fullständigt. Jag har ingen strävan varken dit eller tillbaka och jag letar inte efter någon målsättning inom det som normeras till livsstil. Men många gör, det vet jag, och det är viktigt för dem. Hur ser du på att jobba? Är det en komponent i din livsstil? Bryr du dig ens om det?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

5 december 2016

Åsikter i all sin enkelhet

 

Provocerande, kanske, men jag finner det både roande och oroande när människor är ståndaktiga i sina åsikter. Det kan vara ekonomi, så klart, och även tusen andra ting. Att tycka något är en mänsklig rättighet, utan tvekan. Det mesta tyckandet som existerar bygger ju ofta på något, det kan vara kunskap man förvärvat, hörsägen man gillar eller identifierar sig med och även ett sätt att sätta sig själv i strålkastarljuset. Det finns många människor som trivs i att sola sig i glansen av sig själva, i den gruppen finns det allt från politiker till den lilla medborgaren på bloggen.

 

Att ha en åsikt men samtidigt att lyssna på andras åsikter borgar för ett trevligt samtalsklimat. Att högljutt försöka tala om att ens egen åsikt är den enda rätta gör det inte och leder dessutom inte till någon nytta alls. M-politikern Delmon Haffo med sitt dra åt helvete hora är ett exempel på den senare men bara ett exempel på politiker som tappat fotfästet i verkligheten.

 

Än värre är att ha en massa åsikter och samtidigt vilja tysta andras. Ett sådant aktuellt exempel är mer horribelt då demokratiminister Bah-Khunke vill se inskränkningar i vad människor får uttrycka på nätet.

 

Människor som har starka åsikter och en motvilja till att lyssna på andras - lyssnar jag inte på. Det finns inget mer misstänkt än någon som vet något som jag då inte tycks veta och att denna kunskap är helt rätt, ofelbar och okränkbar. I denna fålla finns så klart aktietipsarna men också alla våra religioner, från tröttande Islam till heltokiga Scientologin. Det är också denna grupp människor som jag oroar mig mest kring -  de som förenklar, inte vill ta till sig fakta, inte vill resonera eller lyssna och samtidigt vill hävda att alla andra har fel. Och har man fel så ska man hycklas med, förolämpas och ryas åt. Ja, det gäller även aktietipsare, som sagt.

 

Allra värst är de människor som återfinns i kategorin före men som dessutom vill döda dig. Där har vi de som sympatiserar med Daesh, också kallad Islamiska staten, men också sådana som Syndikalisterna som via omstörtande revolution vill ta oss alla tillbaka till en tid som flytt. Blodet hettade på mig när de senare och dess Göteborgsavdelning önskade livet ur alla poliser på ett sätt som innebär mycket lidande för dem och deras anhöriga. Där Daesh och dess anhang är galna och farliga - där är grupper som Syndikalisterna rent av samhällsomstörtande i sin galna och verklighetsfrånvridna skepnad. Dessa människor är jag faktiskt riktigt rädd för. Eller är de de människor, förresten? Tvivlet gnager.

 

Tyvärr är nätet en skådeplats för navelskåderi och det är dessvärre inbyggt i dess funktion - du har ingen äkta dialog med någon när du skriver och får kommentarer tillbaka. Förmågan till empati och förståelse fungerar inte utan en äkta, mänsklig dialog. Åsikter prövas egentligen aldrig utan staplas bara på och emot varandra - inga insikter nås. Sociala medier har egentligen inget med någon social bindning att göra.

 

Så, vad vill jag då ha sagt med detta inlägg, något som inte är helt tydligt. Jo, att lyssnandets konst är hotad trots att det är den som lär oss något. Det gäller så klart också läsandets och betraktandets konst som finns i samma familj. Ju mer man lär sig desto svårare blir det att generalisera, förenkla och bagatellisera, därmed i sig en vaccination mot korkade åsikter. För med kunskap blir det helt enkelt mer skralt med åsikter som inte är väl underbyggda och automatiskt färre totalt. För en åsikt är väl värd att lyssnas på och borde värderas. Respektera andras åsikter men samtidigt se till att din åsikt kan respekteras då den är väl underbyggd.

 

Åsikter kan ibland tolkas som sanningar, vilket är helt fel. Sanningar är som gungfly och kräver underbyggda källor för att ens vara en gnutta trovärdiga. Fakta kan också vinklas för att visa på en sorts sanning då en åsikt i botten är själva utgångspunkten. Inte är det lätt att tolka världen och inte ens media av idag har en speciellt stor trovärdighet längre. Så vad gör man? Vem och vad kan man lita på? Det är nog vår tids största knäckfråga.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
5 oktober 2016

Herr Potatishuvud

 

Segare förkylning får man leta efter. Både jag och frun har nu gått i klinch om vem som kan prestera den värsta hostan eller det gulaste snoret. Båda barnen har tillfrisknat men de båda hårt arbetande föräldrarna gör så gott de kan för att både arbeta och hålla hushållet under armarna. ICA:s egen matkasse med trettiominutersrecept har räddat kvällsvarden flera gånger. TV-serier i soffan har blivit den enda sysselsättning som orkats med före ett tidigt sänggående. Skaffa ett liv, det vill vi göra. Men innan dess helst bli friska.

 

Vi ska väl vara glada att den finns en sjukförsäkring som stöttar oss när vi blir sjuka. Visserligen inget stort belopp men likväl en slant som utgör ett skyddsnät. Jag stör mig dock på karensdagen. Om jag går ner på knä en dag och bara inte orkar eller förmår att jobba på grund av sjukdom - varför ska jag då ändå försöka släpa mig dit, göra en medioker insats och kanske även smitta ned kollegor? Det är en cynisk regel enligt mig. Det måste ju spela roll vilken relation det finns mellan arbetsgivare och arbetstagare? Jag är lojal mot min arbetsplats och mina kollegor - det borde kunna få vara det i motsats riktning. Man kan ju vara cynisk tillbaka och stanna hemma fler dagar än nödvändigt - när man ändå förlorat pengar. Jag ser inte nyttan med det, inte alls. Kanske beror det på att jag alltid jobbar oavsett om jag är sjuk eller frisk.

 

Det närmar sig ett månadsbokslut men jag är inte där än. Under månaden så har jag köpt på mig BultenDometic Group och FingerPrint Cards. Dessutom har jag ökat i de båda spelleverantörerna Paradox och StarbreezeEvolution Gaming och I.A.R Systems har fått lämna. Aktierna är nu 75% av portföljen - vi får se när börskraschen kommer. Under tiden så köpte jag två, rosa Sverigelotten med hopp om fin utdelning.

 

Jag såg premiäravsnittet igår av West World. En trevligt och spännande inledning. Speciellt nu när jag sett färdigt på säsong 2 av Fear the Walking Dead. Ja ni ser! En sjuk soffpotatis.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
5 juli 2016

Mellan raderna

 

Vad månde ske? Var kommer det att sluta? Jag hatar verkligen förnumstigheten i att peka finger åt människor i onåd på grund av deras kortsiktighet eller okunskap. Det finns ingen vinst i det och inget gott kommer heller ur det. Det stora problemet ligger i hur vår lagstiftning formulerat sin dom när du målat in dig i hörnet rent privatekonomiskt.

 

Jag mår direkt illa när jag hör hur folk är mer oroliga för sina bostäders värde än att oskyldiga barn riskerar att hamna utan ett tryggt hem utan hänvisas till härbärgen. Vad fan är det för fel i huvudet på er? Hela vårt samhälle vilar på vårt gemensamma och vår vilja att värna om det. Ditt fina husvärde, vad är det värt när bildäcken brinner och det är slagsmål på gatorna?

 

De allra flesta försöker. Ett exempel är bloggaren Starta om mitt i livet. Denna familj har hamnat på kant med pengar men jobbar nu intensivt för att nå balans. Sådana berättelser är starka och jag önskar dem alla lycka till. Andra kämpar på men ser inte vägen ut. Lagerarbetaren med panikångest som inte får ihop det hur han än försöker. Som vars hälsa nu sviktar och där familjen riskerar att kantra. Det går att läsa mellan raderna att krediter är en del av orsaken. Är det inte dags att lagstifta igen kring ocker?

 

Ocker är enligt svensk rätt ett brott som består i att den som utnyttjar någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå, döms för ocker till böter eller fängelse i högst två år. I 1734 års lag var gränsen satt vid 6 %, all ränta högre än så betraktades som ocker.

 

Det är så enkelt att bara peka finger. Men de som gör så är små människor. Men det i sig är ingen evig dom - var och en kan välja att växa.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
5 juni 2016

Bidrar du?

Emellanåt funderar jag på om vi som bor i vårt avlånga land inte är blasé? De generationer som fick kämpa med allt från kampen om demokratin, mat på bordet och inte minst kvinnlig rösträtt är på väg bort, kvar är vi som skördat frukterna av dessa ansträngningar. Allt var serverat för oss, vi behövde bara sätta oss till bords. Skillnaden mellan oss och bortskämda barn är hårfin.

 

Jag tror att det finns en stor fara i den liknöjdhet som råder. Vi tänker mer på att sko oss själva, köpa bil och sommarstuga än att mota fascism i grind eller att slå vakt om demokratiska värden. Hur många av oss läser de nyheter om vår värld som har en ny Stalin i öst och möjligen en ny Mussolini i väst och istället förfasas över stora barngrupper på dagis? Att navelskåda och att gnälla kringbagateller är synnerligen nysvenskt.

 

Jag blir lätt illamående när jag läser eller hör traders som ständigt översätter världspolitik till hur det påverkar deras aktieportföljer. Samtidigt så är jag inte förvånad - girighet är inte vackert men mänskligt men trångsynt och enfaldigt. För i slutänden så är det ju ändå så att hela vår tillvaro och dess trygghet bygger på vår gemensamma samhällsbyggnad - finns det ingen läkare att ta hand om dig när du blir sjuk, en polis när du blir utsatt för brott och ett försvar mot aggressiva grannar så spelar allt det andra mindre roll.

 

Samhällsbyggnad är ett intressant ämne, anser jag. Det finns ju något som ibland kallas den tärande sektorn - den offentliga som bärs upp av våra skattemedel. Detta är kvalificerad tjurbajs på renaste svenska. Det åtgår visserligen skattemedel till vård, omsorg, skola och så vidare men det finns också ett stort värde i dessa funktioner. Däremot så finns det verkligt tärande yrken, eller vad det ska kallas. Sådant som ingen av oss har någon nytta eller glädje av. Jag slänger iväg några brandfacklor.

 

Du som är daytrader - du är ingenting. Du tillför inget. Du är en som enbart åker snålskjuts. Du är en tärande sektor. Till din sort lägger jag pokerspelare, finansiella rådgivare, stora delar av banksektorn, arbetsskygga, övervintrande studenter, många politiker, flertalet makthavare och samtligt anställda på arbetsförmedlingen. Vad ska vi med er till?

 

Vad är ditt syfte? Vad tillför du? Vad är ditt bidrag till vårt gemensamma? Att du konsumerar och betalar skatt är då inte ett svar moget.

 

Eller du struntar i vilket bara du blir välbemedlad och tät? Är du ett ego? Många av er är det. Jag ser det varje dag i olika situationer. Skithögar med bara sitt eget bästa för ögonen. Kanske man int ska vara blöt? Bunt ihop och slå ihjäl dom? :-)

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 

Blog Archive

Blog Archive
2017 (102)
Sep (7)

Taggar