Visst vill vi leva länge? Långa lyckliga liv? Det är ju sådant som det forskas kring - hur vi ska kunna leva längre. Men det behövs ju egentligen inte. Att förlänga sitt liv ligger någon annanstans, bortom tiden. För vi har inte korta liv. Nej, de är faktiskt riktigt långa för de flesta av oss. Livet är tillräckligt långt och vi har fått en generös mängd av tid. Istället är det så att vi slösar med den på sådant som är föga värt.
För vi kommer att till sist tvingas inse att livet är ändligt. Och många kommer att inse att de gjorda sina liv korta. Livet är som en skattkista med guldmynt som går utmärkt att förslösa på det oviktiga. Pengar och ögonblick - de fungerar likadant. Tar vi hand om dem så ökar de i värde. Det finns inga anledningar att klaga på att det inte finns tid tillräckligt att göra allt vi vill göra. Istället behöver vi lära oss att använda vår tid så som en resurs och skapa oss den framgång vi vill ha i livet.
Människor som vinner stora pengar på lotteri tenderar att slösa bort dem så att de inom några få år eller månader är tillbaka där de började - de hade ingen förmögenhet innan och hade inte kunskapen nu att förvalta dem. Men trösten är att man kan lära sig och det gäller även livet. Att använda sin tid på ett bättre sätt ökar vår livsnjutning, vitalitet, glädje och vårt sammanhang. Det är nämligen inte ett långt liv vi är ute efter, egentligen. Det är ett fullt liv och en känsla - ett levande liv.
Att vi lägger så mycket vikt vid ägodelar och prylar är egentligen absurt. De går ju att köpa för pengar. Så fungerar det inte med tid så med ett enkelt resonemang borde vi värdera tiden så mycket högre. Den är ovärderlig så vi borde inte slarva bort den på aktiviteter eller människor som inte ger oss något tillbaka. Du kommer inte att leva för alltid. Fråga dig vad du skulle göra idag om det var din sista dag. Det är en graverande, smärtsam och svår fråga för dess svar är vad som är verkligt viktigt för dig och vad som kommer att ge dig mest mening och uppfyllelse. Vi rättfärdigar feghet med att det kan hända tråkigheter som kan bli vår död. Vi använder döden som en ursäkt för att inte leva.
Vi lever inte här och nu utan imorgon. Det verkar som om vi aldrig kommer att dö men vi lever inte fullt ut. Jag tränar imorgon. Jag ska äta hälsosamt imorgon. Jag ber om ursäkt imorgon. Men imorgon kan du vara borta för gott. Det är nu är det dags att agera och bli en bättre version av dig själv. Övervinn hinder och rädslor och blir modig. Skjut inte upp till imorgon vad som kan göras idag.
Vi ska egentligen inte jobba för att sukta efter pensionen. Vi borde istället arbeta för att leva. Du vet inte om du kommer att överleva tills pension så varför ska du spendera din livstid och förbereda sig för något som är både osäkert och ouppnåeligt nu? Vi behöver oftast jobba men vi behöver också vila, äventyr och kärlek - sådant som inte kan skjutas upp. Osjälviska handlingar är oftast den bästa tiden. Men lev inte för andra eftersom det är ditt liv. Lev det så som du vill men om du fyller det med att hjälpa andra kommer du att få ett otroligt liv, ett långt vackert liv. Enkelhet är bra. Var försiktig så att du inte fyller ditt liv med saker eller ägodelar som tar din tid från de viktiga sakerna.
Vi behöver verkligen inte mer tid. Vi behöver däremot göra bättre nytta av vår tid. Den som lyckas väl i detta kommer att se tillbaka på sitt liv, oavsett hur länge det varat, och känner sig nöjd med tidens innehåll och rikedom. Jag lever hellre tio år till fylld med det jag älskar än tjugo år till med det jag hatar. Och det är svar nog. Tiden är inte kort.
Lördag, skånsk vinter utomhus och en kopp starkt kaffe vid datorn. Ledig och jag trivs. Ingen hemma mer än jag och den sovande katten. Zoegas julkaffe doftar gott liksom julhyacinterna. Plockar lite med min tjänstepension. Livet är gott.
I min nya tjänstepension har jag valt SPP som förvaltare av min ITP. Jag har valt deras entrélösning som heter Ett val ITP som kan liknas vid premeiepensionens AP7 Såfa - den sköter sig själv. Avgiften är 0,13 procent. Månatligen fylls nu denna på med framtida soliga dagar.
Reglerna för ITP är sådana att jag måste placera hälften av pengarna i en trygg sparform också kallad traditionell försäkring. För mig finns dessa slantar hos Alecta där den kallas Alecta Optimal Pension. Första inbetalningen är gjord och lite lustigt får jag en prognos på månatlig utbetalning från 65 års ålder. Hela 20 kronor per månad, minsann, men tills jag dör av ålderdom. Men det är klart - på 10 års sikt är det hela 2 400 kronor per månad. Och vad jag kan se har jag en gammal ITP-plan hos Alecta som ger 2 187 kronor per månad. Hmm, det är inte lätt att få en sammansatt bild. Oavsett så är det så att även om jag kan ta ut pengarna tidigare än 65 års ålder så lär jag behöva slantar många år därefter.
Hur ofta går du in på Min Pension och tar dig en titt? En gång om året bör nog vara ett minimum.
Vad som är helt säkert är att min pension lär bli skral om jag inte är en duktig sparare. Det gäller att ligga i. Du som är tjugofem har det dock fint förspänt - börja spara nu och gör det med måtta och det blir stora belopp över tid.
Får du högre pension ju längre du väntar med att ta ut den? Fel, det är månadsbeloppen som blir högre, men sammanlagt blir det ett statistiskt nollsummespel. Ett argument för att ta ut pensionen redan vid 61 års ålder och spara dessa pengar är att du då får ett kapital som du kan komma åt med hela beloppet på en gång om du exempelvis vill köpa en bostad. Väntar du med att ta ut pensionen sparas dina pengar i pensionssystemet, och där kan du bara komma åt dem i form av ett förhöjt pensionsbelopp varje månad. Dessutom förloras pengarna om du dör.
Nu är det dags för årets avsättning till premiepensionen - 2,5 procent av den allmänna pensionen är dina att förvalta genom att välja en eller flera fonder. Ja, eller inte välja alls som också är ett alternativ.
Som mest får du lite drygt 11 600 kronor och på mitt premiepensionskonto bokfördes pengarna den 12 december. Alltihop åkte in i den trista men för årstiden trygga Lannebo Likviditetsfond. Knappt trehundratusen kronor uppgår min PPM till just nu. Min värdeutveckling har varit relativt medioker med 4 procent per år, något som jag hoppas bättra på rejält efter nästa paniska urblåsning av börsen. Jag kommer att återgå till AP7 Såfa igen, det är säkert.
Efter några år - närmare bestämt tre - utan kollektivavtalad tjänstepension är jag nu tillbaka i det spåret. Dock verkar det nu som om beräkningen på Min Pension fått tuppjuck så jag kan inte längre göra några vettiga prognoser. Nåväl, det rättar väl till sig på sikt. Huvudsaken är att avsättningarna är höga och tydliga. För mig är det Alecta och SPP som står för förvaltningen.
Som det ser ut så betalas drygt 2 400 kronor in till Alecta och ungefär 2 800 kronor till SPP.
Som så många unga av idag var jag dum i många år. Pension var ett icke-intresse och hade jag kunnat ta de där pensionspengarna, där och då, och konsumerat upp dem hade jag säkert gjort det. I vissa hänseenden tror jag inte på individens frihet och pension är ett av dem. Vi är helt enkelt inte förmögna att hantera så långsiktiga ting under livet. Och det ironiska är ju att långsiktigheten är den stora styrkan i pensionssparandet.
Än mer absurt är att om vi försöker engagera oss i vår framtida pension genom att aktivt välja och byta fonder så blir det ofta fel. Låga avgifter är oerhört viktigt. Aktivt förvaltade fonder är i sig ett lotteri och kräver lupp och tid att bevaka. Så som ung finns det bättre vägar att gå - det har jag lärt mig alldeles för sent.
Att ha kollektivavtal på sin arbetsplats är nummer ett, anser jag. Du ska inte arbeta hos en arbetsgivare som inte har detta - så enkelt är det. Ytterst få, om några, erbjuder bättre förmåner och pensionsavkastning än arbetsgivare som har detta på plats. Att erbjuda sina medarbetare ett kollektivavtal är att måna om dem, alla andra argument är ihåliga. Dessutom skjuter dessa arbetsgivare sig oftast i foten då andra lösningar oftast är dyrare och sämre för arbetstagaren. Exempelvis var min förra tjänstepensionslösning kopplad till SEB med ett mediokert fondutbud att välja bland samt höga fondavgifter. För även här är avgifterna A och O.
Den allmänna pensionen, den bara finns där - inget vi kan göra med. 16 procent av din lön och övriga inkomster sätts här. AP-fonderna förvaltar dessa pengar och hur de gör det behöver vi inte ägna tid åt.
Ytterligare 2,5 procent sätts i premiepensionen. Den senare är möjlig att aktivt placera men jag anser starkt att om du är före de trettio så är AP7 Såfa det bästa valet - sedan bara glöm bort premiepensionen några årtionden.
Tjänstepensionen kan kräva en mindre insats men även den marginell. Även här är avgiften av högsta vikt. Indexfonder är i sig bra med sin inbyggda hedge över tid. Och oavsett vilket bolag som förvaltar dina pensionspengar så finns det hyfsat bra val med låga avgifter.
En sparad femhundring i månaden kan kapa tre till fyra år av din pensionsålder. Beräkningar visar att en sparad femhundring i månaden från 25 års ålder ger ungefär 1 600 kronor mer i pension per månad från 65 års ålder. Det är lika mycket som tre eller fyra års extra jobb utöver den vanliga pensionsåldern.
Jag oroar mig. Jag känner att jag inte kan skydda mina barn.
Det här inget inlägg i något politiskt ställningstagande. Istället handlar det om min frustration, så som en vanlig svensk medborgare som stiger upp i ottan varje morgon, sköter mitt arbete och troget betalar min skatt, kring hur de som kallar sig politiker visar sådant väljarförakt. Ja, jag tycker så - efter valnatten har de inte ägnat oss en tanke utan i månader istället spelat sitt ideologiska spel kring makt och härlighet.
För medan folk skjuter varandra till döds utanför förskolor och vanliga människor drabbas av våldtäkter, hot och fysiskt våld sitter dessa tomtar i kammaren och dricker kaffe och äter kaka och kommer inte fram till något alls. Medan vanliga lärare kämpar med att få ihop barnens skolgång, medan vanlig vårdpersonal fortsatt går på knäna och bränner ut sig i sin förtvivlan över att inte räcka till fortsätter dessa löjens politiker att twittra om än den ena, än den andras politiska hänvist och därmed tillkortakommande som lämplig politiker.
Jag skäms över dem. Det här är så pinsamt. Att man i maktens korridorer inte kan bete sig vuxet. På det sätt som riksdagspartierna beter sig hade aldrig fungerat någon annanstans. Ett företag hade gått i konkurs och en förening hade lösts upp. Och i denna sandlåda som det är fortsätter partiledarna som om folket inte finns i sin jakt på makten, ja den där satans makten som är så viktig för så många av dem.
Det är så mycket ideologi på riskplan och så lite praktisk politik. Det är åtminstone tur att politiker i många kommuner tar ett ansvar för sina invånare och skapar lösningar över både partier och blockgränser. För det är väl så det ska fungera? Att vi väljer våra politiker och att de sedan, så som vuxna människor gör, pratar med varandra för att finna de lösningar som bäst representerar oss, vi, väljarna? Det fungerar dock inte i riksdagen där man istället fryser ut varandra, inte tar i hand med vissa och är oförskämda och elaka - så som små barn som inte lärt sig bättre gör.
Så jag är arg, frustrad och tycker att det här är så pinsamt. Svensk riksdag är fylld av politruker som ser mest till sig själv och sitt parti men glömmer bort oss - vi som betalar deras löner. Vi som varje dag arbetar och försöker få ihop våra liv och samtidigt hedra samhällskontraktet - det samhällskontrakt som många omgångar av politiker, oavsett hemvist, har glömt bort i sin jakt på ämbetet.
Vad kan vi göra, vi det lilla fotfolket, som nu tittar på den här såpoperan? Vi som bara vill ha tillbaka ett Sverige där vi kände oss trygga, hjälpte varandra och kände oss stolta över vårt land. Det finns inte där idag och det gör mig ledsen - jag vill ju bara kunna lämna över ett Sverige till våra barn som är ett snäpp bättre än tidigare, precis så som så många generationer har gjort tidigare. Det är väl inte för sent? Jag hoppas att det inte är för sent.
November månad 2018 blev en dyster börsmånad för mig. Det var också den här månaden som jag valde att stuva om på däck och lastsäkra. En del säger att vi enbart är i en korrigeringsfas men samtidigt är det ingen som vet helt säkert - är detta början på en större nedgång?
Sparandet i månaden var nettonegativt med drygt 2 500 kronor. Långt värre var det långsiktiga sparandets handlösa fall och jag slutade på minus 5,8 procent. Riktigt dåligt och deprimerande men så är det bara. Kunde varit värre, kunde ha ägt Starbreeze.
Jag är nu relativt sett mycket mera riskavert och aktiedelarna och fonderna består av en mindre andel. Jag kommer dock inte att lämna marknaden helt eftersom jag månadssparar fortsatt och kommer att göra så i åtminstone tio år till. Vi får väl se vad min mentala tålighet består i för virke.
Lånen minskade sin vana trogen även om det var marginellt. Trevligast kring belåning är att min sista betalning på mitt studielån sker i december. Magiskt - ett lån slutbetalt.
Pensionen, som ju är en del av inkomsten efter arbetslivet, kommer i veckan att fyllas på med slantar i inkomst- och premiepension. I premiepensionen har jag parkerat mig i Lannebo likviditetsfond tills vidare. Där stannar jag tills jag vet mera om världsbilden. Jag gillar AP7:an men avvaktar.
I år bokförs en insättning på 267 miljarder kronor, i snitt 45 940 kronor per person på pensionsspararnas konton för inkomstpension. För premiepensionen sätts det in 41,4 miljarder kronor. Det motsvarar ett genomsnitt på 7247 kronor per sparare. Man ska vara rädd om sin framtida pension, minsann.
I denna takt av den privatekonomiska utvecklingen nås om 20 månader den första miljonen. Miljon 2 är 7,5 år bort och om 3 miljoner kanske nås är prognosen just nu drygt 13 år. Vi får väl se.
Sparandets fördelning är nu lagt enligt följande:
- 50 % Lysa med en fördelning på 55 % i räntor resp. 45 % i aktiefonder.
- 15 % Brocc konsumentutlåning.
- 15 % Lendify konsumentutlåning.
- 8 % Pepins Invest med bl.a. Alvestaglass.
- 6 % Spiltan Investmentbolag onoterat.
- 3 % Trine.
- Resterande i varierande utbud.