Nu hägrar påsken och jag har fyra härliga lediga dagar i rad. Jag är ämnad för ledighet. Hela min natur trängtar och längtar efter otvång. Men även längre ledigheter klingar av och övergår till vanliga arbetsdagar igen.
Så det är intressant när jag tittar i riktningen mot karriär så är det inte högre tjänster eller mer ansvar jag söker utan fler semesterdagar och högre lön - för att kunna gå ner i tid. Med mina dryga femtio år och den erfarenhet jag skaffat mig så är det inte mer jobb jag söker utan mindre. Målet ligger kvar att vid 62 och några månader avsluta arbetslivet så som det ser ut idag. Men innan dess suktar jag efter en statlig eller regionstjänst och bort från den privata sektorn för där finns en del ytterligare möjligheter att avveckla sig i god ordning.
Vi ska jobba mer och längre enligt våra politiker. Samtidigt så sitter 104 före detta politiker och lyfter avgångsvederlag. En sådan är socialdemokraten Veronica Palm som lyft 1,9 miljoner kronor sedan hon hösten 2015 hoppade av riksdagen vid 42 års ålder. 5,1 miljoner har socialdemokraten Pär Axel Sahlberg fått utbetalt sedan han lämnade riksdagen för 13 år sedan. Och någon undrar varför vi har politikerförakt? Riksdagsledamöterna utformar själva regelverket för inkomstgarantin som bekostas via skattemedel. I mina ögon är det rent bedrägeri att låta sig försörjas på detta sätt.
Det är lönesamtal på gång på mitt företag och chefen skojade lite och sa att hon skulle skicka ut vad det blev och att det redan var klart. Lilla gumman, tänkte jag i mina för stunden härskande tankar , du vet inte vad som väntar.
Jag är nämligen mycket duktig på att hantera tystnad. När jag sagt vad jag vill säga så är jag tyst tills jag får ett svar. Jag kan vara tyst länge. Mycket länge.
Ni kan inte ana hur drypande jobbig stämningen det kan bli för den jag samtalar med men inte för mig. Det är dessutom effektivt. Människor tycker ofta att tystnad är stressande och behöver konfirmationer eller åtminstone någon respons - en nick eller ett humhum. Men jag är tyst. Och utan känslouttryck. Och ingen överslätande mimik. Jag är helt enkelt bra på att förhandla. Och jag ser fram emot det.
Jag älskar när folk slutar på min arbetsplats. Helst många i stora grupper. Det är i sådana situationer man ska tala lön med sin chef. I de stunder de verkligen behöver dig - då ska du tala lön. När projekten inte kan bemannas och när kunderna inte får vad som avtalats - då ska du tala lön. När nyckelpersoner försvinner ut genom dörren och du är kvar och kan saker bäst - då ska du tala lön.
För det är alltid så att det inte finns utrymme att betala dig mer. Så säger de oavsett om firman går bra eller dåligt. Jag har faktiskt aldrig hört något annat än att det inte finns mer än si eller så att betala. Och det är struntprat - det finns pengar men det är bara frågan vem som ska ha dem - du, någon annan eller chefen själv.
Dessutom talar man ofta om procent i löneförhandlingar och då finns också ränta-på-ränta-effekten att ta hänsyn till. Får du 2 eller 4 % första året och sedan kanske 3 % följande år så ser du skillnaden. Man utgår alltid ifrån vad man har när man förhandlar om lön så därför blir också varje förhandling i sig viktig över tid. Och så även om du byter arbetsgivare. Och allt hänger samman i pensionavsättningar och jada jada.
Så var aldrig blygsam. Var tuff. Tala om att du är bra och att du gör det bra. Berätta att du är viktig för din arbetsgivare. Och slutar samtalet med att du och din chef sitter och glor på varandra utan att säga något och klockan tickar på - dra då ditt ess ur rockärmen: res dig och konstatera att ni får ta ett nytt samtal senare och att chefen får återkomma med något mer. Detta är effektivt och du kan göra det här flera gånger. Arbetsgivaren vill bli klar med löneprocessen och tillåter inte att den drar ut hur långt som helst på tiden. Och det skapas en lärdom - att förhandla med Per Penning är jobbigt så vi tar höjd nästa gång för att slippa det här stöket.
Samtidigt så måste du vara realistisk så du ska ha lönestatistiken inläst där din typ av tjänst, sektor med mera finns med i samtalet. I annat fall blir det bara tramsigt så var tydlig men rimlig.
Glad Påsk på er förresten - nu njuter vi av vårvindarna!
Att fortsätta göra saker som är dåliga för oss, om och om igen. Är det dumhet? Eller obetänksamhet? Jag lutar mot det senare. För vi har alla varit där. Hur många gånger har vi inte gjort samma sak och med samma usla resultat? Vi har därför ett behov av att hålla ett öga på det som blir fel och rätta till det längs livets väg.
Du behöver gå ned i vikt men lyckas inte neka dig själv chokladkakan. Du skvallrar om människor fast du vet att du inte borde. Du ljuger om småsaker för att undvika de minsta konfrontationer trots att det är rätt väg att gå. Och betänk så mycket energi du lägger ned på alla dessa likartade försök - om och om igen.
Jag är förtjust i uttrycket adapt and overcome - var följsam i ditt angreppsätt av problem. Och när har du egentligen misslyckats? Jo, då du ger upp för gott. Innan dess existerar inget misslyckande utan bara en ny erfarenhet du kan använda dig av - ja, om du inte dog på kuppen, det vill säga.
Faller du av hästen så upp igen. Det väsentliga är att du försöker igen. Det viktiga är att du söker efter nya strategier för att klara av goda vanor och bekämpa dåliga. Vi behöver misslyckas så varför vara rädd för det? Ett litet barn som försöker lära sig att gå ger inte upp trots otaliga fall och snubblande. Barnet provar igen för ett misslyckande är inte en dålig sak. Och barnet jämför sig inte heller med andra bebisar.
Du ska inte heller jämföra dig med andra. Du ska vara nöjd med vetskapen att du varje dag försöker att bekämpa dina laster och korrigera dina fel. Ingen är perfekt och ska heller inte bli - bara lite bättre allt efter. Vi har alla vår egen personliga livsresa som bjuder oss olika utmaningar. Och på den ska vi leva med en strävan att bli en bättre version av oss själva.
Allt livet ber oss om är att vi ska göra mätbara framsteg inom en rimlig tid. Det är allt. Vi behöver inte uppnå andras beundran i storverk. Om du inte lyckas så försök igen. Om du faller tillbaks i dåliga vanor så tar du ett nytt omtag och försöker igen - på ett nytt sätt.
Du var kanske rökfri i en vecka och sedan tog du ett bloss igen. Du shoppade inte loss på en månad men föll sedan i en realisation. Analysera, konstatera och skapa en ny strategi. Du lyckades ju i en hel vecka och en månad! Du är därför en bättre version av dig själv! På det igen!
Börja att leva nu och räkna varje dag som ett liv för sig.
Seneca
Döm mig inte efter mina framgångar. Döm mig efter hur många gånger jag föll och reste mig igen.
Nelson Mandela
Existensens varande. Vad är det? Vad är det som påverkar vår förmåga att hantera kriser och svåra levnadsförhållanden? Livet måste ha mening, så heter boken skriven av Viktor Frankl, en gång en överlevare från koncentrationslägret Auschwitz och sedermera en pionjär inom psykologi. Ja, han borde ju veta en hel del i ämnet och boken i sig är ett minne om hans tid i lägret.
Frankl fann att skillnaden mellan människor som överlevde och människor som inte gjorde det ofta hade att göra med en sak: att se ett syfte med sitt liv. Med en stark känsla för livsmening hade man en större överlevnadsförmåga, något som kunde ta en genom svåra och till synes hopplösa tider. Avsaknad av sådan och man gav lättare upp.
De syften som Frankl nämner är bland annat att någon hade en käresta utanför lägret medan en annan en viktig uppgift de ville utföra någon gång, någonstans. Mest intressant var att innebörden i syftet eller meningen inte spelade någon roll utan det räckte att personen själv fann det viktigt - stort som smått.
Idag lever vi i fred och ro. Är det då fortfarande viktigt för oss att hitta syfte och mening i livet? Ja, det tror jag absolut. Mental hälsa bygger på en viss grad av spänning mellan vad vi redan uppnått, vad vi fortfarande vill uppnå och gapet mellan vad vi är och vad vi vill bli. Sådan uppmärksamhet är inneboende i oss och är därför oumbärlig för mentalt välbefinnande. Vi är ofta som lyckligast och mest uppfyllda av livet när vi gör något som ger oss stor mening och inspirerar oss. Utan mening så varför göra det alls?
Man ska inte försöka att gå i alla riktningar samtidigt utan ta sig tid att fundera kring vad som är värt att spatsera mot. Människor som arbetar för att köpa saker, skaffa en karriär men utan anledning, vad ger det för mening? Du behöver ständigt fråga dig vad du gör här. Vad är meningen i ditt liv? Din familj? Din karriär? En bok du avser att skriva? Vill du förändra världen eller helt enkelt vara den bästa versionen av dig själv? Att ha ett syfte som ger dig mening bygger ditt välbefinnande, din självkänsla och möjlighet att njuta i goda tider men också uppmuntra i svåra.
Det är viktigt att notera att syftet i sig är underordnat. Det är snarare strävan för det som väsentlig. Det är resan som ibland är uppåt och ibland utför som ger mening åt vad du gör. Att kämpa är väsentlig och utan kampen så skulle slutmålet vara meningslöst, eller hur? Den goda nyheten är att om syftet är starkt nog så verkar kampen inte som en kamp alls.
Vi jobbar för pengar istället för att arbeta för syften. Vi söker efter fler sätt att tjäna mer pengar istället för att leta efter fler sätt som skapar mening. Vi har ersatt syftet med prylen. Vi har ersatt mening med ett fint hus, en snygg bil och en guldklocka som en pensionspresent. Och vi frågar oss varför ångest och depression bara växer sig större? Utan mening med livet - varför leva alls?
Fråga dig - vad är mitt sanna syfte? Varför är jag här om jag sattes till denna värld av ett enda skäl? Vad skulle det kunna vara? Om du bara kunde göra en enda sak i resten av ditt liv, vad skulle du göra? Vad skulle du vilja att ditt bidrag till mänskligheten skulle vara?
Viktor Frankl var klok i sina tankar och jag citerar:
Livet blir aldrig outhärdligt av omständigheter utan bara av brist på mening och syfte.
Ända sedan jag insåg, och det sent som vanligt, att jag betalar alldeles för mycket skatt i förhållande till utfallet i samhällskontraktet, har jag funderat på att gå ned i arbetstid. Eftersom jag tvingas, utöver kommunskatt, också betala statlig inkomstskatt på ytterligare 20 % kan man undra vad som är mest värt - slantar eller ledighet. Dessutom är årets löneförhandling ännu inte klar så det lär bli mer skatt att betala till staten. Den skamliga skatten för public service, eller stats-TV som jag föredrar att kalla den, kostar mig också 112 kronor extra per månad.
Det är enkelt att räkna på en ledig dag per vecka alternativt en dag varannan vecka - det blir en 80- eller 90-procentig tjänst. Så vad kostar då 10 procent? Ja, till att börja med är det månadslönen delat med tio, helt enkelt. Sedan börjar dock det svåra men angenäma.
För i mitt fall kostar 10 % ledighet 7 % lön. Och 20 % ledighet 16 % lön. Visst, det faller bort en del pensionsavsättningar men oavsett så är det lite billigare att vara ledig jämfört med att jobba och vi jämför tid med pengar. Och jag spar också reskostnad samt restid. Väljer jag att vara ledig en dag per vecka kommer jag undan den statliga skatten.
Jag har aldrig tidigare jobbat deltid så det kan vara dags för mig. Det finns så många vinster. Det blir roligare och mindre arbetsamt att arbeta de andra dagarna, jag hinner med mera - inte minst att motionera och ta hand om min hälsa.
Blir människor lyckligare av att arbeta 80 procent? Troligen är det så. Jag har ännu inte hört någon påstå motsatsen av de jag vet som jobbar mindre. Välmående är viktigare än pengar. Undrar om det är vanligare att deltidare blir utbrända än heltidare? Knappast.
Ett citat ifrån Flashback i frågan:
För min del har jag stortrivts när jag haft möjlighet att jobba 80 procent... Det är den perfekta balansen - i alla fall om man jobbar hela dagar och alltså får tre helgdagar istället för två... Man hinner inte bara vila upp sig och fixa det praktiska utan har tid och ork att hitta på roliga saker. Så, ja, 80 procent är fantastiskt, enligt mig. Har man en fast inkomst så kan man ju anpassa sina utgifter i enlighet med den... så jag skulle i framtiden gärna vilja jobba 80 procent igen. Gärna för alltid. Jag har andra intressen och skulle gärna vilja prova på lite eget företagande vid sidan om...
I dagens filosofiska djup finner jag livskraften i dina pengar. Du byter din dyrbara tid mot pengar. Pengar som därmed har ett lika stort värde som den tid du förbrukat i deras intjänande. Men till skillnad från din livstid som sakteliga rinner bort finns det en livskraft i dina slantar - de har förmågan att bli något mera. Kan pengar leva?
En tjänad krona är levande, vibrerande, fylld av löften, drömmar och idéer - så länge du inte konsumerar den.
När du förbrukat din krona på konsumtion är den död. Likstelheten infinner sig direkt. En konsumerad krona kan inte göra mer för dig, den har tappat sin lyster, sin förmåga och kraft. En ny, levande krona kostar dig delar av ditt livsspann.
En krona med liv har förmågan att kröna nya levande slantar. Kronor som investeras målar ett släktträd där nya kronor föds i nya led för att i sin tur bringa liv till nya kronor.
Kronor i ett släktträd dör aldrig utan sätter nya barn till livet i en evig dans. En enda arbetsdags timmar på ditt jobb kan på sikt vara värd hundratusen kronor. Eller mer. Är det inte värt att beakta?
Vi borde alla värdesätta vår tid så som vår högst värderade skatt. Du kan inte investera i tid. Du kan inte skapa nya timmar genom att spara på dem. Tiden är obeveklig och struntar i vad du gör med den. Däremot, de pengar du tjänar kan bli värda precis hur mycket som helst - bara du låter så många som möjligt av dem slippa avlivning mellan löningarna.