Pensionsmyndigheten är en sjysst myndighet. De levererar, åtminstone. Nu är de på gång med ett verktyg som är en uttagsplanerare för pension. Den heter då lämpligen Uttagsplaneraren och kommer att släppas som en beta under hösten. Målgruppen är alla som fyller 54.
Detta verktyg är alltså ingen prognos med ett fuktat finger upp i luften. Nej, det kommer att handla om exakta planering och med reella belopp på ett mycket mer konkret sätt. Jag är nyfiken och kommer att testa detta verktyg så snart det finns tillgängligt.
Jag tänker månatligen från och med nu vara mer noggrann i uppföljningen av pensionsslantarna. Jag försöker ju göra detta i excel redan idag baserat på den information som jag finner på Min Pension.
Tittar jag på inkomstpensionen så har jag siffror ifrån 2017 att luta mig mot och för att inte göra en glädjekalkyl så använder jag dessa i kombination med en avkastningsförhoppning på 3 % årligen. På samma sätt gör jag med premiepensionen. Oavsett så är det mer än en osäker prognos även när jag räknar själv.
Min Pensions nuvarande verktyg har mycket i övrigt att önska. Typ att den skulle fungera, vilket den inte gör. Men det går att göra lite haltande tester men oavsett så ser det inte ljust ut i plånkan. Därför är det flera spelare i matchen som måste göra sitt jobb, inte minst Guldhönan.
Det finns några hållpunkter exempelvis bland skulderna. Under 2023 är frugans studielån avbetalt och dessa pengar kan då sparas i Guldhönan. Våra sammantagna skulder, bolån och skatteskuld för vinst försäljning bostad, når 50 % av bostadens värde, på ett ungefär, 2029 och amortering upphör och de pengarna kan då också sparas.
Att tro på att kunna leva på sin pension är naivt. Vi behöver alla spara undan egna slantar i större omfattning än vad många tror.
Varje dag ska vara en stor dag. I våra korta liv som är likt en blixt mellan två eviga mörker. Vi behöver fylla dem med vad som är meningsfullt för oss. Så vad kan en stor dag innehålla?
Min Stora Dag är en organisation som uppfyller önskningar och skapar viktiga pauser för barn och unga i Sverige med allvarliga sjukdomar och diagnoser. För ibland behövs något mer än mediciner och behandlingar. Det behövs något som ger kraft och glädje nog att orka fortsätta kämpa. Min Stora Dag finns för dessa barn.
Min Stora Dag är icke vinstdrivande och får inga statliga eller kommunala bidrag utan drivs helt med insamlade medel från privatpersoner, företag, föreningar och andra stiftelser. Volontärer och sjukvårdspersonal är en mycket viktig del av verksamheten.
Visionen är att alla 200 000 barn och unga med allvarliga sjukdomar och diagnoser i Sverige ska få en Stor dag. Under 2019 kommer Min Stora Dag genomföra nära 5 000 Stora Dagar.
Jag arbetar fem dagar i veckan i en relativt sett viktig verksamhet för samhället. Men inte fullt tillräckligt. Jag vill ha en större dag och skapa fler stora dagar. Mitt problem är att orken inte räcker till efter arbetsdagarna och helgerna är i sig korta och fylls med det som hör livet till i övrigt - allt från tvätt och städ till underhåll av huset.
En ledig dag per vecka. En stor dag.
Där jag inledningsvis bara vill vara lite mer mig själv. Landa in och tänka till. Sedan skapa kreativitet - göra musik, skriva texter, träffa mina föräldrar, hinna med familjen lite mera.
Och sedan. Sedan det här med att hjälpa andra. Jag vill engagera mig i Min Stora Dag. Det är rätt riktning. Att ge tillbaka mera. Jag kan bättre. Vi kan alla lite bättre.
Om du anskaffar dig en egen stor dag - vad skulle du fylla den med?
Jag har många i vänkretsen som inte tänker så mycket kring pensionen. De bara ser siffran 65 framför sig. Det är väl så min generation är uppväxt, det var 1976 som en lagändring satte pensionsåldern till just 65 år efter att ha legat på 67 år sedan 1913. I slutet av nittiotalet togs pensionsåldern bort och istället blev det möjligt att från 61 års ålder börja ta ut hela eller delar av pensionen. Sedan dess har medellivslängden för de som nått c:a 65 års ålder ökat med 12 till 14 år.
Men som sagt, jag hör mycket 65, 65 och 65 fortfarande. Jag vill ju gå tidigare än så. 62 år är min tanke. 61 år är inte så bra men 62 är ganska optimalt. Eller rättare sagt 62 år och en månad. Swedbank har ett räkneexempel på detta. Enligt beräkningen tappar en privatanställd tjänsteman, med en månadslön på 40 000 kronor i månaden, 5 630 kronor i månaden i total pension vid uttag från 65 om denne slutar jobba vid 61. Om samma person slutar vid 62 år och en månad blir tappet bara lite drygt hälften så stort, 2 940 kronor. Varför då? Det beror på att tjänstepensionen i det senare exemplet fortsätter att ticka in till just 65.
För att kunna gå tidigare behöver man pensionsspara. Nu finns det ju inget sådant längre men spara måste man. Grundkurs ett är att börja spara i tid, men det kan vara enklare sagt än gjort. I de barnalstrande åren är ekonomin oftare hårdare ansträngd. Enligt Swedbanks hushållsberäkningar har tvåbarnsfamiljen nödvändiga utgifter som ligger över 6 000 kronor högre än motsvarande familj med samma inkomst och utan barn. Det är därför inte kört att börja spara senare, efter att barnen flugit ut och ekonomin är starkare, även om det kanske bara är tio år kvar till pensionen. Som för mig, då.
Vi både amorterar och sparar - det är ägg i flera korgar, det. Amorteringen står för det säkra sparandet, det som är omöjligt att förlora på trots låg avkastning. Tidigare pension är målet men även en tidigare arbetstidssänkning.
Jag insåg inte, märkligt, nog att det finns varianter på att gå ned i tid utan det var en kommentar här på bloggen som tog mig ur mitt stelbenta tänkande. Mitt arbete är relativt fritt och en arbetsdag kanske är tio timmar medan en annan är sex. Och med en tidnedgång till exempelvis 90 % skulle jag kunna ta en hel ledig dag per vecka genom att arbeta nio timmar de andra fyra dagarna. Eller vid 85 % skulle det bli åtta och en halv i genomsnitt.
En dag extra ledigt per vecka. Det låter mumma. Jag ska prova på. Det ska jag. Mina vänner ska jobba till 65. Inte jag. Inte då.
Inkomster och utgifter - den enkla beskrivningen av en privatekonomi. Pengar kommer in och pengar försvinner. En ekonomi som blöder läcker ut mer pengar än vad som kommer in. Motsatsen är vägen mot ekonomisk frihet. Detta stora flertalet svenskar, däremot, har en privaekonomi i balans, det som innebär att man lever från lön till lön - vilket egentligen är en mycket riskabel balans.
Verkligheten är mer komplicerad med löner, bidrag, lån, bolån, krediter och avbetalningar. Det är svårare att få en klar bild över sin privatekonomi. Det är lätt att glida in i en lånefälla som åderlåter inkomsterna till den grad att inget blir över till nödens torft. Hade jag varit en ung vuxen idag, istället för på 80-talet, hade jag varit en kandidat för Lyxfällan.
Jag brukar lyssna på Jan och Carolines blogg och lånade deras bild över vart inkomsterna skulle kunna ledas i en privatekonomi för att sänka sin risk. Pedagogiskt visar man fyra hinkar där den första hinken, bufferten, är något som alla talar om men få har. När denna hink är säkrad är det möjligt att med överskottet investera i hela tre olika hinkar.
Principen är dock enbart gällande om du genererar ett överskott i din privatekonomi - du får pengar över när allt är betalt. Jag känner många, och jag menar många, som runt den tjugonde inte har fler kronor kvar och suktar efter löningsdags.
|
|
|
Lön vs Utgifter |
Så vi har egentligen först en löningshink. I den rinner allt från lön till avkastning ned. Den hinken har ett antal hål som kan liknas vid månadens räkningar, kostnader och liknande. Finns det många hål i en hink kallas det såll eller kanske durkslag - det spelar ingen roll hur mycket du tjänar eller drar in utan allt tar slut snabbt och resolut.
Det är här kraften ska sättas in - se till att täta hinken så mycket det går. Det är lösningen på alla ekonomiska bekymmer. Sedan är privatekonomin ett självspelande piano.
Familjen Penning har inte fyra hinkar. Vi har inte ens en bufferthink värd namnet. Vi har istället hårddragit och kastat bort all mental bokföring och har alla pengar i olika avkastande nivåer. Årslöner på banken är inte vår melodi - aldrig pengar utan avkastning.
Oförutsett uppkomna kostnader, vad de nu må vara, hantera vi med en 45-dagars kredit. Behövs sedan pengar utöver inkommande löner till att reglera krediten hinner vi enkelt att ta ut pengar ifrån någon av investeringarna.
Vi vill göra det så enkelt det går. Hur gör ni?
Som jag nämnt tidigare står svenska kommuner inför ekonomiska utmaningar - nu och framöver. Både du och jag bor i en kommun och betalar kommunalskatt. På varje hundralapp du tjänar skattar du en viss procent och den skiljer sig stort åt beroende på var du bor.
I Sverige har just nu Dorotea kommun högst skatt medan Österåkers kommun har den lägsta. I Dorotea är skattesatsen 35,15 % och i Österåker 29,18 %. Tjänar du exempelvis tjugofemtusen kronor så blir skillnaden i ditt lönekuvert ungefär ettusen kronor - en försvarlig summa pengar.
I riket i stort är genomsnittet 31,19 %. Var ligger din kommun? I min ligger den på 32,42 % vilket får anses vara högt.
Kommunskatten påverkas av många faktorer - allt ifrån ekonomin till det politiska styret. Demografin spelar också stor roll men även det svenska Robin Hood-systemet där fattigare kommuner får ta del av rikare kommuners skatteintäkter. Många kommuner dignar också under kostnader för flyktingar som staten så smidigt lagt över ansvaret för. Med tanke på allt fattigare kommuner i stort lär vi få se skattehöjningar framgent.
Dorotea kommun, den dyraste kommunen att bo i, ligger i Västerbotten och 21 mil från närmsta storstad Umeå. Med runt 3 000 innevånare är skatteunderlaget skakigt, det motsvarar min lilla by på skåneslätten. Och befolkningsminskningen fortsätter, inte ens flyktingar vill stanna kvar och demografin är mörk inför framtiden.
Österåker kommun ligger i Stockholms län med Åkersberga som centralort. Befolkningsunderlaget är 45 000 plus, arbetsmarknaden i en helt annan klass. Bostäderna håller så klart också en helt annan prislapp. Demografin är mer framtidsljus.
Så ska man flytta till en kommun med lägre skatt? Är det en bra idé? Troligen inte av denna enda anledning men nog bör man beakta sådana saker om man avser att röra på sig. Två angränsande kommuner kan ju ha helt olika förutsättningar. Du som inte jobbar längre, av en eller annan anledning, har dessutom större frihet att välja var du vill bo utan att behöva fundera på arbetsplatsens läge.