PerPenning
Likes
248
Antal inlägg
500
Följare
54
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
3 dagar

Bilavslut

 

Ja, jag lovar - detta blir mitt sista inlägg kring bil för nu är affären klappad och klar. Och även om jag gärna haft något likt bilden med vingar och sköna former så är det ju inget konstverk jag köpt utan ett bruksverktyg. Det blev ingen 1948 Norman Timbs Special utan en 2012 Opel Astra Non-Special.

 

Kalkylen blev som följer:

  • 17 000 kronor för mitt inbyte
  • 72 000 kronor som mellanbelopp

Klart det svider. Nu blir det till att snabbt kompensera upp denna garanterade förlust. 72 lakan är många ostkorkspåsar oavsett om man räknar så illa som Ulla.

 

Jag ratar av erfarenhet en sak: ny personbil. Värdeminskningen är grotesk, man blir deppad för alla repor och parkeringsskador och den härliga nybilslukten vänjer man sig fort av med. Värdeminskningen är den i särklass största enskilda utgiften för bilägandet. Bränsle, service och skatt är närmast bagateller i jämförelse. De första hundratalet mil är som att elda upp sedlar. Pengarna försvinner utan att det märks - förrän det är dags att byta eller sälja den. 

 

Statistiken säger att första årets värdefall ligger mellan 30 till 45 procent i genomsnitt. Och för Opel Astra ligger det nära det senare procenttalet och det beror på att många av dessa bilar har sålts nedsatt i kampanjer - ingen poppisbil, helt enkelt. Däremot är det en bra bil.

 

Tar vi miltalskalkylen istället hamnar värdeminskningen på från 14 kronor och uppåt. Plötsligt har bilens bränsleförbrukning på kanske 7-8 kronor milen inte längre så stor betydelse. 

 

Avgörande för andrahandsvärdet är inte i första hand om märket är 'premium' eller inte. I första hand är det bilens pris som avgör nivån på värdeminskningen. Den som köper en småbil som exempelvis Hyundai i10 har du inte så mycket att förlora, oavsett om bilen efter fem år har förlorat mer än halva värdet. Det är ändå mindre än vad dyrbilköparen förlorar på ett år.

 

Vinnare är också kombimodeller, billiga instegsmodeller och bilar utan tillvalspaket. Kunden på begagnatmarknaden är en rationell bilköpare som framför allt köper ett transportmedel. Många tillval kan därför betraktas som en engångskostnad och de faller i värde betydligt snabbare än bilen i övrigt. Begagnatkunden betalar inte extra för prestanda, lågprofilhjul och sportchassi. Bland de få tillval som är relativt ekonomiska är luftkonditionering och metalliclack.

 

Jag ratar också privatleasing. Bilföretag har de senaste åren marknadsfört privatleasing i stora braskande annonser - alltså att man hyr bil under en längre period. Men tro inte att det minskar värderaset. Värdeminskningskostnaden är oftast med råge inbakad i bilhyran. Privatleasingkalkyler är inte fördelaktigare än traditionellt köp av bil.

 

Jag väljer begagnad bil. 

 

Ha en underbar afton!

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
9 september

Sent på bollen

 

Jag trivs med helg. Jag mår gott en lördag och söndag. Då får jag ju göra vad jag vill. Just denna lördag är vigd åt att umgås under nöjsamma former med min älskade familj - vi ska ut på tur och promenera, titta på sedvärdheter och äta och dricka gott. Man ska vara rädd om sin fria tid, sin fritid.

 

Nu kom det till sist, det underbara dödkorset i OMXS30. Underbara? Jo, all förändring är underbar för det visar på utveckling och nu gick vi faktiskt - enligt denna enkla tekniska indikator - över i en björntrend.

 

 

Du kan så klart välja att förhålla dig till den eller inte. Jag, däremot, får ytterligare en förstärkt syn på att det är mycket försiktighet i mina investeringar framgent som gäller. Dessutom finns det ytterligare två viktigare faktorer - alla pratar investeringar och kvällstidningarna samt gratisblaskorna har investeringsartiklar. Och när det är så, det är då det börjar bli för överhettat. För vi vet alla att medelsvensson alltid är sent på bollen.

 

Intressanta dagar är det också kring Nordeas flytt av huvudkontor. Statsministern, som alltid duckar när han själv kommer under lupp, ryar nu om bankens etiska värderingar. Folk är förbannade och lämnar banken. Jag har min åsikt men tänker inte värdra den här. Däremot så är det fakta att Nordea är en bank som får uselt betyg av kunderna i Finansbarometern, som nämns över 10 000 gånger i de Panamadokument som lyfter fram hur rika fått hjälp att via skatteparadis undvika skatt och som har en styrelseordförande, den finländske finansmannen Björn Nalle Wahlroos, som häromåret hävdade att 80 procent av folket är idioter när det gäller pengar. Hmm, förresten - Björn är kanske inte helt fel ute? Jag tänkte kort uppehålla mig kring denne herre.

 

Björn Wahlroos är ingen nalle - han är mer lik en hyena. Han jobbar inte direkt med sin sympatiska sida utan är kantig, självupptagen, härskarmental och troligen psykopat. Jag har aldrig träffat mannen men gör ändå denna analys - jag lyssnade på hans sommarprogram 2014. Jag har dock inga dubier kring hans förmågor att leda ett eller flera företag till framgång - men få vill nog ha honom som chef. Men det sitter väl lite i det finska arvet och storskogens gener - finnar är ju ett folk som tiger på två språk, äter bark till frukost och bastar sig till döds, inga förutfattade meningar här. Men dum, det är han inte. Till skillnad från svetsloppan som kritiserar honom.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

29 augusti

Bra mat är prisvärd

 

Att spara pengar på mat är ett effektivt sätt att få mer slantar över. Men det är inte bara det - matsvinnet är i sig ett miljöproblem, ett etiskt bekymmer och rent slöseri. I snitt slängs 45 kilo mat och dryck per svensk årligen. I pengar handlar det om åtminstone tretusen kronor.

 

Kyl och frys gör livet lätt. Vi behöver heller inte hamstra utan det finns mat i butiken - varje dag. Konserver är bra mat och även all torrmat som kan förvaras mycket länge. Att lära sig att inte vara kräsen är också en fördel. Eller som smålänningen säger: hungern är den bästa kryddan och det finns vetenskapliga belägg för det. Dessutom blir man inte fet och dryg av att inte äta jämnt och ständigt.

 

Här kommer några av mina bästa tips för att spara pengar och miljö:

 

  • Ställ matvarorna i datumordning i kylen - äldst längst ut och närmast. Gäller framförallt mjölkprodukter, fisk och kött.
  • En regelbunden inventering för och kolla längt in i kylen. Man kan hitta hemskheter också som tyvärr måste sjöbegravas.
  • En färdig matkasse är faktiskt effektivt - utan svinn. Storpack är inte för alla. Att att köpa på sig och sedan inte göra av med är inte bra, speciellt inte om man kört med fetkombin till stormarknaden och fyllt bilen.
  • Frys in rester som inte ska gå åt under de närmaste dagarna. Rester är annars lätt att glömma bort i hastigheten och drabbas snart av grön påväxt.
  • Köp mat med kort datum. Ska det lagas ganska omgående är detta bra för din plånbok och att maten inte heller slängs i butiken.
  • Bäst-före-datum är en rekommendation utan förankring. Det finns massor med faktorer som gör mat otjänlig men detta datum är inte ett av dem. Titta, lukta och smaka - vi har sinnen av en anledning.
  • Har du mat över som inte tycks gå åt - laga en rätt efter egen uppfinningsrikedom. Det kan bli gott eller så blir det mindre gott. Bättre än att slänga. Lite tips finns här.

 

Pengar som man bara slänger - det är slöseri för allt och alla.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

27 augusti

Billigare bil

 

Jag kommer att behöva din hjälp. Men först så ska jag berätta kring bakgrunden. Den handlar om vikten om att placera hundratusentals kronor på uppfarten - för det är där som de helst ska vara, sägs det. De ska synas.

 

Vi är en familj med behov av bil - så är det i stora delar av landet även om våra folkvalda gärna navelskådar storstaden och hänvisar till tunnelbana, tåg eller buss. Det kan däremot inte finnas en fungerande vardag eller helg för flertalet svenskar utan en personbil. Familjen Penning behöver två.

 

Den senast inköpta vagnen var det första någonsin inköpt utan belåning. Den rönte en nedprutad prislapp av runt etthundratusen kronor och ett inbyte av gamla droskan. Det var ett bra köp i många hänseenden - 6 år gammal, niotusen mil på mätaren och i gott skick. Men det viktigaste var att den betalades ur kassa vilket i sig är jobbigt då det syns så tydligt. Köpet gröpte ur kassakistan vilket i sig är trist. Men när man lånar pengar till att köpa en bil mister lätt kostnaden fokus som istället hamnar på det roliga med en ny vagn. Att det är du i din framtid som får ta kostnaden struntar lätt du och här i.

 

Än mer bedrägligt är att låna på bostaden för dylika lån - då försvinner liksom lånet vips av sig själv och in i stora huslånet. Det syns inte att de där pengarna betalade en finfin SUV eller Tesla. Även om vi visserligen inte köpte annat än Volvosar och Passater så ägnade jag och frugan oss åt dessa självbedrägerier - under 16 år fördubblades vårt bostadslån av sådana köp och renoveringar.

 

Sedan köpet av vårt senaste och kanske sista hus år 2011 bestämde vi oss för att aldrig göra så mera. Aldrig låna mer på bostaden. Aldrig låna mer till konsumtionslån. Inte låna mera alls. Vi startade att amortera stadigfast och nådde i månadsskiftet 12 procent av total boendeskulden. Familjen Pennings kassakista stod för bilköpet. Nog nu.

 

Under sommaren har jag letat alternativ till bilbyte numero dos. Vi har tittat på en del men inte nått konsensus. Nu lutar det åt att beslutet är att försöka köra till våren med innevarande droska - för att det är dyrt att byta bil, för att det är tråkigt att betala för den och att det dränerar vägen mot ekonomisk frihet. Imorgon är det besiktning av vagnen och det kan ju påverkar det slutliga beslutet att kunna invänta ytterligare sex månader innan kostnaden kommer är bara en fördel.

 

Jag har vissa kriterier som jag vill förhålla mig till - men vad säger ni? Har ni några förslag på en bra, driftsäker, rostfri bil? Tips emotses. Vad jag däremot säger är:

 

  1. 2011 eller nyare - jag vill ha hyfsat modernt säkerhetstänk och bränsleekonomi i vagnen.
  2. Ingen diesel. Dess framtid ter sig synnerligen osäker.
  3. Minst golfklass - inte en för liten bil. Inte ens femmor i NCAP står emot mer plåt.
  4. Max 10 000 mil. Allt slits för varje mil och där ser jag en bra brytgräns, inte minst på prislappen.

Jag behöver din hjälp. Tack, kära du.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
6 augusti

Dagarna

 

Jag är ju så som många vet inte en av de yngre bloggarna även om Dagny med sina 103 år slår mig med hästlängder. Jag fyllde nyligen femtio år och är därför ett halvsekel. Av dessa år har jag nu, som det heter, förvärvsarbetat heltid under 23 år. Dessförinnan studerade jag, gjorde värnplikt eller ströarbetade. Med den normala måttstocken så har jag därför ungefär 15 år kvar till en eventuell pension.

 

Jag vädrar ofta min aversion mot lönearbete. Varför då? Jo, jag har svårt att finna nöjet och glädjen med det. Däremot så är jag beroende av att fortsatt jobba för att anskaffa slantar för leverne, försörjning och fritid. Jag har jobbat ganska länge, är rätt duglig på det jag gör och därför har jag en lön i motsvarande grad. Visst är det väl viktigt att en såld timma av mitt begränsade liv har en rimlig ersättningsnivå?

 

Jag och mina vänner som är i samma ålder vädrar ungefär samma sak - vi känner oss färdiga med arbetslivet. Vi ser inga nya roliga utmaningar, värden eller anledningar till att jobba, något som jag ser varje vardag hos många yngre kollegor - de är hungriga, jobbar över och stressar på för att få erkännanden, beröm och därmed ett värde. Jag med många, vi är bortom detta - jag bryr mig inte om att bli månadens medarbetare och ser inget speciellt i att göra perfektion av mina insatser.

 

Jag får då ibland mothugg från läsare som menar att jag borde rycka upp mig, skaffa ett annat jobb eller köra lite mental träning. De menar att om man nu är så mycket på arbetsplatsen så bör man göra något roligt av det. Jag ser det lite som att om man ler så blir man gladare - det är en travesti på sann lycka och fungerar inte, tro mig -  jag har provat. Nej, det finns något djupare i det här. Att vara bra på något, som jag faktiskt är, är inte av nöd och tvång roligt.

 

För det tjatas ju om att om man bara tycker att något är roligt eller inspirerande så blir man bra på det. Det är nog så sant - att bli duktig på något kräver hårt arbete och utan lågan så blir det svårt. Men när du väl är duktig och glöden har fallnat? Vad gör man då? Slutar det jobb som ger gott om pengar och börjar om? Kanske.

 

Jag läste om Kim Ekdal Du Reitz, en av Sveriges absolut bästa handbollspelare, som mitt i en fantastisk karriär valde att sluta helt med sporten. Han säger själv att han aldrig identifierat sig med handboll, något som många andra spelare gör - för vad skulle de göra istället för att spela handboll? För Kim var träning och matcher bara en belastning de senare åren - han tyckte helt enkelt inte att det var roligt alls längre. Tänk att vara en av världens bästa på något och inte vilja göra det längre? Hur många är så modiga att de vågar ta steget och lämna allt?

 

Kim sammanfattar sitt val så vältaligt: jag vaknade på morgonen och ville bara snabbspola dagen fram till att träningen var slut. Nu vill jag bara att dagarna ska fortsätta, jag ser fram emot livet. Det har jag aldrig känt tidigare.

 

Så jag och många med mig - vi är i samma sits. Vi är duktiga på något som vi väljer att göra varje dag utan att ens tycka att det är roligt. Det kan egentligen inte få fortsätta så, det är inte rimligt. Men modet, det hittar jag inte. Inte heller alternativen ser jag utan det är ett famlande i mörker. Vad ska jag göra istället?

 

Jakten på den ekonomiska friheten är en del i svaret. För om jag inte hade behövt få in lönen, då hade jag slutat tvärt. Min lista över allt jag vill göra istället är lång. För jag vill ju också att dagarna ska fortsätta och inte behöva snabbspolas.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

2 augusti

Månadssummering 2017 juli

 

Då var både min sommarsemester och juli månad till sin ände. Det har varit en spännande månad och en rutinmånad. Lagt om bolånen och förhandlat ränterabatt, satt en rabattkant i trädgården och sett börsen få panik och spasmer om vartannat. Jag bromsade fallet i tid och kan fortsatt åtnjuta en uppgång för året runt åtta procent. Jag ser i min grumliga spåkula ett slut på denna uppgång och litar på den. Onekligen spännande är det.

 

Månadens höjdare var diskussionen jag hamnade i kring klokskapet i att låna pengar och att köpa indexfonder för dem. Inte för att jag ska råda andra men jag säger dock ja till indexfonder men ett absolut nej till att låna till dem. Men folk jagar alltid genvägar, det är väl mänskligt i sig - därmed inte nödvändigtvis så klokt.

 

Månaden som passerat kan kallas mellanmjölk. Familjen Penning hade lite mindre intäkter än vad vi är vana vid och gjorde faktiskt ingen avsättning alls till guldhönan. Det huvudsakliga skälet var dock ett annat - det fanns inga idéer kring bra köp så jag lät det bero. Ett annat skäl var att jag har haft semester.

 

Kapitaltillgångarna steg med med magra 1,07% eller 8 566 riksdaler vilket är betydligt lägre än vad 2017 har bjudit på hittills. Trösten är att det trots allt gick upp.

 

Skulderna fortsätter så klart nedåt - att amortera är alltid en viktig del i en privatekonomi, enligt mig. Minskningen var 0,31% eller 8 270 kronor.

 

Skuldsättningsgraden blev denna månad 328% jämfört med 333% föregående månad.

 

Skuldkvoten är nu 347% jämfört med 348% föregående månad.

 

Räntekvoten är 4,75% jämfört med föregående månads 4,76%.

 

Prognosen för helåret får sig en justering igen. Kapitaltillgångarna ska nu enligt mål nå 25% i ökning på helåret och skulderna fortsatt ned med 4 %. Sedan start 2011 ska då 184 % nås i kapitaltillgångar och skulderna -18 %.

 

Balans mellan skulder och tillgångar kan möjligen nu nås 2024.

 

Så, nu börjar augusti på riktigt.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
29 juli

Alltid pank

 

Jag vet att det är svårt. Svårt att se när duktiga investerare vandrar på vattnet likt en historisk Jesus och skapar rejäl vinst när index samtidigt krackelerar. Svårt när jag själv blott förmår att förhindra raset i min egen portfölj. Sådant kräva sans i sinnet - att jämföra mig med de bästa, när jag samtidigt inte vill anstränga mig så som de gör, är praktiskt taget rätt dumt. Och i det ljuset ter sig saker och ting något bättre.

 

Ett av mina starkare barnaminnen är att jag alltid saknade pengar. Jag var alltid pank, helt enkelt. Så som telning räckte aldrig veckopengen - det behövdes godis, Fantomen och fler legobitar. Som yngling hade jag inte råd att köpa de LP-skivor, kassettband att spela in Rakt över disc på eller ens ett vettigt schampo till min tonårsfeta kalufs. Jag sneglade avundsjukt på de av mina kompisar som köpte en platta i skivaffären, hade TDK-band att spela in på och Yves Rocher i duschen efter jympan. Jag kom inte långt med min enda platta med Agneta Fältskog, mina Ton-i-ton-band från BP-macken och Timotei som visserligen doftade gott men var ett maskerat diskmedel.

 

Jag fick aldrig någon ekonomisk skolning - inte hemifrån och inte från skolan. Alla pengar som på ett eller annat sätt nådde mig, via månadspeng eller reklamutdelningen, konsumerades och inget sparades. Varför var det så? Jag, mina syskon och mina föräldrar pratade aldrig om pengar, vad de är, hur de skapas och vad de innebär för oss. Sorgligt och obetänksamt vilket också har lett till att jag idag inte är miljonär - så som jag borde varit. Jag har inte sparat något alls förrän en gryende insikt började gro när jag var runt de trettiofem.

 

Jag skulle inte plöjt ned mina slantar i tonåren på flipperspel och öl. Jag skulle sparat 10 procent av min inkomst från mitt första jobb fram till idag. Jag borde tänkte efter både en och två gånger innan jag gjort all den korkade konsumtion som blev till stora belopp över tid. Men nu blev det så och jag kan inte ändra på historien. Den enda positiva som finns kvar är frustrationen över att alltid känna mig pank, något jag numera inte är. Men känslan har funnits med mig under så lång tid att den är så som ett smärtsamt tandläkarbesök - då blir man flitigare med både tråd och borste.

 

Så jag är trots allt ganska nöjd nu att jag lyckats bromsa fallet i min portfölj med endast 1,5% då OMXS30 tappat 5,8% under samma tidsperiod. Jag har en viss riskaversion just av den anledningen - jag vill inte bli pank igen.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
27 juli

Aldrig nöjd

 

Jag lyssnade på podden På riktigt med de båda gamla Lyxfällanrävarna Charlie och Mathias där Jan Bolmeson från ekonomibloggen Rika Tillsammans gästade. Ja, jag var faktiskt med på ett litet hörn. Podden har haft en lite svajig resa rent kvalitetsmässigt men så är ju också radiomedia lite annorlunda jämfört med TV. Tycker dock att de börjar bemästra det riktigt väl nu.

 

En som kan tala på ett sätt som fungerar väl i poddvärlden är dock Jan Bolmeson som med ett lite sävligt och eftertänksamt framförande gör att man inte missar budskapet. Det finns de som inte gillar Jan utan ser honom som en krängare av träd i Afrika och en säljare av Balansekonomikurser - något som är ganska orättvist. På Jans blogg finns det oerhört mycket av värde att läsa och förkovra sig i. Han är trots sina kvaliteter som sakkunnig inom ekonomi både ödmjuk och tycks drivas av en vilja att hjälpa andra - inte tjäna pengar på dem.

 

Mitt problem med Charlie och Mathias är mina egna tillkortakommanden. De har kommit så långt, de har förmögenheter, är kloka med både sparande och konsumtion - vilket gör mig så frustrerad och irriterad. Jag undrar därför hur många av poddens lyssnare som känner liknande irrationella strömningar i sinnet? Jag är ju inte sämst i klassen kring privatekonomi men likväl långt efter dessa herrar. Så hur känner en lyssnare som fortfarande står där i startblocken, kanske femtio år gammal och utan medel och mening? Jag inbillar mig att det känns helt hopplöst.

 

För podden På riktigt drivs ju av två personer som få kan relatera till. Charlie och Mathias är inte representativa - de tillhör eliten, något som inte helt sällan hörs mellan raderna, framförallt från Mathias med en viss präktighet. Jag tror inte att speciellt många ser sig ha eller kunna skaffa sig förmågan att göra deras resa. Detta är i sig problemet - att folkbilda är bra men det blir lite härsket när experterna som aldrig misslyckats gör det. Eller har de tabbat sig någon gång? Berätta om det i så fall så lite mänsklighet skönjas.

 

Jan Bolmeson är däremot öppenhjärtlig och berättar om sina misstag, sin bakgrund och varför han agerar som han gör. Sådant berör och sådant kommer man ihåg. Och eftersom jag är en person som saknar disciplin, tillräcklig långsiktighet och dessutom har en shoppinggen så behöver jag höra mer av den varan - jag behöver se allvaret i medelsvenssons privatekonomiska verklighet där så mycket mera vilar på oss enskilda numera jämfört med förr. Vill jag ha en dräglig tillvaro och vill jag ha en pension? Ta då ansvar, herr Penning!

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
13 juli

Budget på tavla

 

Jag har ett fortsatt intresse för att ibland se ett eller annat avsnitt av Lyxfällan. Och den berömda budgettavlan har jag länge hyst en förkärlek till. Den är lite som den gamla, hederliga svarta tavlan jag hade i småskolan där man med kritor kunde skapa alster. Det sägs att det är riktiga pengar de använder i TV-programmet men jag är skeptisk.

 

Tavlan är fördelad enligt programledarna som nedan:

 

Boende Alla kostnader som rör ditt boende. Hyra, bostadsrättsavgift, kostnader för el och värme, hemförsäkring, tv-abonnemang, sophämtning, ränte- och amorteringskostnader och eventuella bolån.

 

Mat Hit räknas både kostnaden för mat du lagar hemma och när du äter ute på restaurang. Glöm inte bort småutgifterna som fika, en kaffe på stan eller sportdryck på gymmet.

 

Transport Utgifter för eventuell bil, som drivmedel, service, skatter och försäkring. Hit räknas även busskort, taxiresor och inköp av till exempel en cykel.

 

Kläder Kostnaden för kläder och skor.

 

Sparande Alla de pengar du lägger undan till olika typer av sparanden.

 

Lån Hit räknas alla lån förutom bolån, till exempel studielån, sms-lån och saker du har köpt på avbetalning.

 

Övrigt Allt som inte ryms i de andra kategorierna, exempelvis frisörbesök, tobak, nöjen, mobil, spel, inköp av möbler.

 

Jag använder samma kategorisering som dessa i familjen Pennings budget med några mindre skillnader:

  • Alla amorteringar hamnar under Sparande
  • TV och liknande hamnar under Övrigt

För januari till juni 2017 ser vår budgettavla ut som nedan och det blir lite speciellt eftersom vi använder YNAB:s metoder:

  • Boende 12 %
  • Mat 12 %
  • Transport 6 %
  • Kläder 1 %
  • Sparande 46 %
  • Lån 1 %
  • Övrigt 22 %

För det första halvåret har våra inkomster varit extraordinära men kommer att vara rätt goda även andra halvåret. 2018 blir ett normalår igen.

 

I den pågående säsongen av Lyxfällan som är nummer 22 (!) gjorde jag en sammanställning av ett antal avsnitts budgettavlor. Några intressanta iakttagelser var:

  • Kläder är ingen stor kostnad, åtminstone inte med intjänade pengar. Kreditköp?
  • Få av deltagarna säger jag utan istället man - för att distansera sig från ansvar?
  • Det finns alltid pengar till cigg men sällan till barnen.
  • Övrigt är den överskuggande största posten i snitt över deltagarna.
  • Och är det inte Övrigt så är det Lån.
  • Sparande är noll kronor för elva av tolv familjer.
  • Ingen går mindre än tiotusen kronor minus varje månad.
  • Värst är över 40 000 kronor minus per månad.

Fördelningen i genomsnitt blev så här:

  • Boende 12 %
  • Mat 13 %
  • Transport 9 %
  • Kläder 2 %
  • Sparande 0 %
  • Lån 27 %
  • Övrigt 37 %

I genomsnitt går man 21 608 kronor minus per månad.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
8 juli

Ditt lopp, ingen annans

 

Vi har alla olika förutsättningar - inom alla områden. Sara Sjöström har en begåvning för att simma fort är ett exempel för idrotten. Sara Larsson kan sjunga vackert. Warren Buffet kan läsa årsredovisningar med framgång. Sen har vi alla därutöver som vill, försöker och gläds åt att simma, sjunga och läsa men som inte kan nå samma nivå - på grund av en mängd förutsättningar, allt från handikapp till ledig tid att hinna. Och i sig kan detta bli ett hinder för att ens försöka bli en gnutta bättre eller mer framgångsrik. Det är synd - för man ska aldrig förneka det man kan eller har åstadkommit, inte heller ska man lyssna på alla de som bedömer det du gjort och förkastar det som dåligt utan man ska glädjas och känna sig nöjd.

 

Om du för ett år sedan inte kunde springa en kilometer men kan det idag - beröm dig! Om du amorterat blott en femhundring per månad på ditt mångmiljonlån - gläds åt det. Om du inte har råd att ge dina barn en semesterresa men kan ge dem en tältsemester i trädgården - dunka dig i ryggen! Förutsättningar är just förutsättningar - de är startlinjen som du behöver förhålla dig till. Livet är orättvist och sådant är livets natur. Men endast du kan avgöra om och hur du avser att förflytta dig - i vilken riktning.

 

Att slänga löpardojorna och försöka springa barfota i grus är mindre fruktbart. Detsamma är det att låna mer pengar om din privatekonomi inte tål det. Inte heller ska du titta på de som uppenbarligen är duktigare, bättre eller mer begåvade än du i att åstadkomma något - risken är bara att du inte gör något alls.

 

Ett exempel från min egen värld är att jag kan uppleva att vi sparar för lite pengar. Femtio, sextio och åttio procent av nettoinkomsterna sparar gnetiga bloggare varje månad för att nå ett mål. Varför gör inte vi så? Vill vi inte tillräckligt mycket? Ja, det är ju ett av skälen då vi valt att inte göra resan utan njutningar längs vägen. Men i sak gör jag fel i att jämföra med andra.

 

Om jag istället tittar tillbaka då jag startade att skriva min blogg 2007, det vill säga tio år tillbaka. Då hade jag sparat några år och hade en röra av fonder och aktier. Det belopp som vi då hade uppgick till knappt en sjundedel av vad vi har idag. Och det belopp vi sparade per månad var 4 % av inkomsterna, idag är det 32 %. Allt går i rätt riktning och min jämförelse är min egen - allt är frid och fröjd.

 

Vi hade billån, de är numera bortamorterade. Vi bor numera närmare alla samhällsfunktioner vilket sparar massor av tid och pengar. För tio år sedan hade vi ingen buffert alls och diskmaskinen gick i bitar. Vi hade en stor fest dit alla buffertslantar gick, nämligen. Mycket dumheter men samtidigt så skrev jag då följande klokhet som består:

 

Bert Karlsson sa en gång en klok sak tycker jag. Han sa 'det är inte inkomsten som är viktigast, utan utgifterna'. Och det ligger mycket i detta, anser jag. Det är så lätt att 'växa i kostymen' när man får mer i lönekuvertet.

Idag förstår jag inte hur jag och min fru lyckades överleva under studieåren.

Men att krympa kostymen är inte helt enkelt. Var ska man börja skära? Köra bil mindre? Dra in barnens Bamsetidning? Sluta äta lunch på jobbet och ha med matlåda?

Frågan är vad som är utgifter som ger tillräckligt tillbaka och vad som är onödigt och inte ger så mycket? Så Bamsetidningen blir kvar, lunch äter jag ibland - låda ibland och bilen körs lite mindre. Hur resonerar ni?

En del av ekonomibloggarna jag läser har, enligt min mening, en något fanatisk inställning. Att få ihop mer och mer pengar verkar vara ett självändamål medan att någon gång leva och njuta är underordnat. Jag kritiserar inte eftersom jag när jag var något yngre också trodde att jag skulle leva för evigt - eller rättare sagt, inte tänkte på min egen dödlighet. Att bara sträva mot ett mål är inte längre min melodi, imorgon kanske jag blir sjuk.

 

Och så resonerade jag för tio år sedan - nu är jag än närmre ett slut, när det må komma. Men även lopp som man tvingas avbryta är ett lopp. Så det är bara att snöra på sig skorna, ta dig vidare och njuta under turen framåt. Hur du förflyttar dig relativt dig är det enda intressanta.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2017 (103)
Sep (8)

Taggar