Blog Archive
För några veckor sen skrev jag ett inlägg om hur man kunde använda en buffert på sparkonto till att minska behovet av ta ut pengar ur portföljen vid större börsnedgångar. Inlägget blev ovanligt populärt med många läsare och kommentarer. Så jag tänkte följa upp med ett liknande inlägg, dock med mycket mindre omfattande uträkning än senast.
Något som har slagit mig de senaste året är att flera av de jag träffat som slutat jobba vid en ålder mellan 40 och 50 precis som mig räknade med att börja leva på portföljen rätt snart efter sista arbetsdagen. Ofta använde man portföljens utdelning eller någon typ av 4%-regel för att se att man hade råd att sluta jobba. Men det verkar rätt vanligt att man skjuter upp uttagen eller i alla fall plockar ut mycket mindre än de tänkta 4% per år under de första åren utanför arbetslivet.
Orsakerna kan vara flera men följande är sånt jag kommer på spontant att jag hört exempel på:
- Att det går åt lite mindre pengar de första åren än det man tagit höjd för.
- Att man hittade något roligt extraknäck som drar in några tusenlappar i månaden.
- Att gamla jobbet ringde om behövde ens hjälp och plötsligt var lönen tredubblad om man kunde konsulta några timmar i månaden.
- Att man tröttnade lite på att inte jobba och hoppade in på ett tillfälligt jobb några månader.
- Att man flyttade till ett mindre centralt läge när man inte längre behövde jobba vilket frigjorde pengar man inte räknat in i 4% regeln.
- Att man har en partner som också hade tänkt sluta jobba inom kort men som inte riktigt känner sig redo att ta steget vilket drar in pengar till hushållet.
Notera att detta alltså inte är några teoretiska fantasier utan samtliga exempel ovan är från verkligheten och baserat på 4-5 personer jag känner/känner till. Nu har jag inte pratat om detta med några som är 50 och slutade jobba för 10 år sen, så mina erfarenheter är mest baserat på hur många verkar agera de 1-4 första åren utanför ordinarie arbetslivet. Jag ingår själv i högsta grad i flera av punkterna ovan, vilket innebär att jag 2,5 år efter min sista arbetsdag har plockat ut exakt 0 kr i portföljen såhär långt.
Man skulle kunna beskriva det som att FIRE-livet verkar komma lite gradvis för många. I teorin tänker man ofta något i stil med att man först jobbar 15 år och sen från en dag till en annan börjar leva på kapitalet som ska räcka de kommande 40 åren. I verkligheten verkar det många gånger vara en betydligt mycket mer glidande övergång som ser ut som något i stil med.
Fas 1 - Jobba hårt och spara 60-80% av lönen.
Fas 2 - Sluta jobba heltid men dra in 20-40% av den tidigare nettolönen. Eftersom dessa pengar motsvarar det man tidigare levde på gör man varken insättninger eller uttag ur portföljen. Portföljen får ligga orörd under dessa år.
Fas 3 - Jobba ännu mindre men dra in 5-10% av den tidigare nettolönen vilket minskar uttagen ur portföjen. För en som tidigare haft en hög sparkvot och fortfarande har låga kostnader kan 10% av gamla nettolönen motsvara att man bara behöver ta ut 2-3% av portföljen årligen istället för planerade 4%.
Fas 4 - Helt gå över till en uttagsfas, med en portfölj som nu är bra mycket större än när man gick från Fas 1 till Fas 2.
Det blir någon form av mild variant av "one more year syndrome". Man vågar ta steget och kliva ur ekorrhjulet med heltidsjobb men skjuter gärna upp uttagsfasen lite.
Som ett väldigt enkelt exempel på vad det skulle kunna motsvara i säkerhetsmarginal så gjorde jag tabellen nedan. Den tar inte alls hänsyn till börsen svängningar och inflation utgår bara ifrån att en person (eller ett par) som tänker sluta jobba vid 10 miljoner och därefter ta ut 4% om året. De 5 första åren så kommer det in lite pengar vid sidan om portföljen, aldrig så mycket att man kan spara nya pengar bara så man kan minska uttaget. De två första åren tar man inte ut några pengar alls, sen ökar uttagen successivt från år 3-5 innan man år 6 helt lever på portföljen. Det betyder då att man från år 6 och resten av livet kan ta ut 15-20% mer varje månad än om man hade börjat plocka ut pengar ur portföljen år 1.
Vi befinner oss nu i början av steg 2. Vi har inget nytt månadssparande in i portföljen men får lite pengar över varje månad som bygger buffert, och under mars och april kunde vi få loss en del pengar att stoppa in på börsen när det rasade som värst. Jag hade inga problem med att våga ta steget och säga upp mig och avbryta ett månadssparande på minst 20 000 kr i månaden. Men tror det kommer bli svårare mentalt att våga ta steget att verkligen plocka ut pengar ur portföljen.
I lördags morse plingade det till i mobilen om att utdelningen från Sampo landat på kontot. Själva utdelningen kom i mitten av förra veckan men det är alltid någon dags fördröjning när det kommer till utländska utdelningar hos Avanza. Som bekant är börsen stängd på helgen så jag fick tålmodigt vänta till idag på morgonen med att köpa nya aktier för pengarna. Just denna gång var det bara bra att få vänta då jag kunde köpa Investor till 472 kr idag på morgonen istället för 495 kr i torsdags morse. Förutom Investor som var största köpet blev det även Volati pref och Industrivärden i fallande skala. Jag försöker lägga varje köp på 800-995 kr vilket innebär 1 kr i courtage för mig. Så det är fullt möjligt att sprida köpen på flera bolag utan att det är några jättesummor som ska investeras.
Juni kommer bli en helt ok utdelningsmånad efter en trög vår. Innan dagens Sampo fick jag även från Johson&Johnson förra veckan. Och om några dagar kommer Stora Enso och sen i nästa vecka Investor. Det är bara att kriga på och återinvestera så hoppas jag nå 200 000 kr i utdelningar under 2021 om det blir någorlunda normalt utdelningsår.
Om ett par veckor ska vi ha halvårsavstämning på de möten (som jag ibland brukar kalla kick-off här på bloggen) som vi har två gånger om året. Vi bygger nu upp så bra buffert tack vare låg kostnader att jag tror vi kommer se på kick-offen att det rimliga är att vi kommer kunna planera för att återinvestera 100% av alla utdelningar även 2021. Men det får egentligen bli en senare fråga, men har inte kunnat låta bli att spåna på ungefär hur många aktier vi skulle kunna tänkas ha i december 2021.
Snöbollen rullar på!
Jag blir ibland kontaktad av personer som lyckats bli miljonärer innan de fyller 30. Att de kontaktar mig är rätt naturligt med tanke på namnet på min blogg och dessutom är de så klart stolta över vad de lyckats med, ofta efter hårt arbete i flera år. Egentligen är inte "miljonär innan 30" en så jätteviktig grej för mig. Det var ett mål jag satte upp när jag var runt 25 år och då började jag blogga och sen har det varit onödigt att byta namn på bloggen då jag efter några år fått många följare. Men egentligen tycker jag just 1 miljon vid 30 inte är en så central del av det jag vill fokusera på, det vill säga ekonomisk frihet. Om man når första miljonen vid 27, 30 eller 33 handlar mest om vid vilken ålder man börjar spara och inte minst vid vilken ålder man börjar jobba och tjäna pengar. För mig var 3 miljoner en mycket större milstolpe (10.000 i månaden enligt 4% regeln) för att inte tala om när jag vågade ta steget och sluta jobba runt ungefär 5 miljoner. Men gillar man siffror är så klart ändå miljonen en viktig milstolpe.
En av de som lyckats bli miljonärer innan 30 kontaktade mig för några veckor sedan och frågade om jag visste hur vanligt det var att man klarade detta. Då jag inte hade någon koll och heller inte lyckades hitta någon bra statistik efter 15 minuters sökning på nätet så frågade jag Nicklas Andersson på Avanza om han kunde ta fram statistik från deras kunder.
Han var snäll nog att kolla upp och gav mig beskedet att av Avanzas kunder under 30 år är det 2,6% som har över 1 miljon i tillgångar hos Avanza.
Det är väl inte en helt representativ grupp kanske då man får anta att de som har ett konto hos en nätmäklare har ett större intresse för sparande och investeringar än de som bara är kund på storbanken där de har sitt lönekonto. Å andra sidan kommer vi bara åt tillgångarna som finns hos just Avanza så det finns så klart tillgångar som inte kommer med i statistiken. Rimligtvis bör det vara fler 29 åringar än 20 åringar som är miljonärer så siffran borde vara lite högre än 2,6% om man kollar unikt på 29 åringar.
En ren gissning från min sida blir att om vi väger ihop dessa faktorer så borde vi landa på ungefär 3-5%. Det vill säga ungefär en person i varje skolklass som tog studenten för 10 år sen är idag miljonär i finansiella tillgångar.
Trots mitt stora intresse för sparande och ekonomi tycker jag alltid det blir rätt rörigt när det kommer till tjänstepensioner. Så även nu.
Bakgrunden är att det under 2019 var det mycket fokus på frågan om flytträtt av tjänstepensioner både i poddar, bloggar och media. Så vitt jag kan förstå kom inte regeringen riktigt i mål med att få till en lösning som upplevdes som tillräcklig av övriga partier. Ändå gick tydligen regeringens förslag igenom och nya regler infördes från 1/1 2020.
För att reda ut vad som egentligen hänt och var vi befinner oss just nu tog jag kontakt med Frida Bratt Sparekonom på Nordnet som är en av de som varit mest aktiv i debatten kring flytträtt av tjänstepensioner.
Hej Frida och tack för att du tar dig tid att svara på mina frågor. Om vi börjar med förslaget som regeringen presenterade i höstas som övriga partier inte var helt imponerade av. Hur såg förslaget ut och varför gick det inte igenom i riksdagen?
Förslaget som presenterades av regeringen gick ut på att pensionsbolag skulle tillåtas ta ut en avgift som motsvarar dels den administrativa kostnaden för en flytt, men också den så kallade anskaffningskostnaden i upp till 10 år. Med anskaffningskostnad menas på ren svenska de provisioner pensionsbolaget betalat ut till exempelvis förmedlare, för att få spararen som kund. Förslaget från regeringen var anmärkningsvärt av flera anledningar. Dels utgick man helt från branschens perspektiv, där pensionsbolag alltså tilläts vältra över kostnader för de provisioner man betalat ut på eget bevåg, på spararen. Ett helt felaktigt perspektiv, vilket flera partier sedan höll med om. Anmärkningsvärt var också att det ursprungliga förslaget, det som gick ut på remissrunda till pensionsbolagen, föreslog att dessa anskaffningskostnader skulle få tas ut i fem år. Men pensionsbolagen sparkade bakut och krävde 10 år – varpå regeringen alltså ändrade sig. Slutligen föreslog man detta med motiveringen att man måste skydda kvarvarande sparare. Men kvarvarande sparare drabbas inte av flyttar från en fondförsäkring, bara i en traditionell livförsäkring. En stor brist med förslaget var alltså att man inte gjorde skillnad mellan traditionell livförsäkring och fondförsäkring, trots att förutsättningarna för flytt ser helt olika ut.
Det här är svåra frågor som kräver ett intresse och att man orkar sätta sig in i problemet. Vi upplevde att regeringen ville göra rätt, men att inflytandet från de stora pensionsjättarna blivit för stort. Som tur var fick vi övriga partier förutom de i regeringen att lyssna och förstå problemet med förslaget.
Men trots att riksdagen gav regeringen bakläxa så infördes nya reglerna enligt förslaget ovan från 1/1 i år? Varför då?
Därför att det innehöll andra skatterättsliga delar som man behövde få på plats. Och istället för att förslaget kastades helt i papperskorgen ansåg man att processen blir mer effektiv om man inför förslaget i sin helhet med krav på att regeringen ska återkomma med ett nytt förslag som gäller just delen om avgifter. Jag tror det var ett bra beslut. I flera fall kan man se att flyttavgifterna faktiskt har blivit lägre till följd av den nya lagen, även om det finns undantag. Folksam lyckades exempelvis höja avgiften med hänvisning till den nya lagen (men backade sedan media påpekat detta). Det är tydligt att lagstiftningen inte är tillräcklig, och därför är det bra att den bara infördes med kravet på betydligt skarpare skrivning kring avgifterna.
Hur ser planen ut framåt både vad gäller tidsplan och innehåll i nya och skarpare regler som underlättar flytten för spararna?
Regeringen har absolut agerat skyndsamt i detta och har återkommit med ett nytt skarpare förslag, som innebär att en flytt av en fondförsäkring ska kosta max 0,0127 prisbasbelopp, vilket motsvarar 600 kr för 2020. Ett bra förslag! Förslaget har gått ut på remiss nu och har som väntat kritiserats av jättarna i branschen. De största bolagen gick under den värsta coronakrisen till och med ihop och försökte få Per Bolund att fördröja införandet med hänvisning till coronakrisen. Vad den nu har med lägre avgifter för pensionsflyttar att göra. Jag hoppas och tror att vi kan få de skarpare reglerna till årsskiftet.
Ni på Nordnet presenterade i höstas ett förslag som ni kallade 500:2 metoden. Hur långt bort är det att ett sådant förslag skulle bli verklighet?
Med 500:2 menar vi 500 kronor för en flytt av en fondförsäkring som max ska ta 2 månader. Nu valde regeringen att koppla avgiften till ett prisbasbelopp, och det landade på 600 kronor. Det är ett bra förslag, som alltså ligger nära vårt eget. Poängen är att avgiften ska vara tydlig och transparent för spararen. Och dessutom ha en koppling till det administrativa arbete som krävs för en flytt. Någon regel om maxtid för flytt finns dock inte med i förslaget. Där önskar vi på Nordnet att man satte en maxtid samt vidtog åtgärder för att minska krånglet som sparare upplever runt en flytt; så som underskrift från före detta arbetsgivare. Vi tycker också att lagstiftaren bör initiera en branschportal genom vilken flyttar kan administreras. Dessutom tycker vi att försäkringar tecknade före 2007 också ska omfattas, vilket inte finns med i förslaget. Men FI har fått i uppgift att titta på frågan, och det är positivt.
Hur kan det vara en så komplicerad fråga att spararen ska få flytta sina egna pensionspengar? Vad använder de stora pensionsbolagen som givetvis är emot flytträtten för argument?
Inlåsta sparare är kassakor. Det är enorma summor varje år som sparare måste betala för sin fondförsäkring exempelvis i sin icke-kollektivavtalade tjänstepension, närmare bestämt 2,6 miljarder kronor per år, enligt en uträkning vi gjort. När inlåsta sparare kan flytta från dåliga villkor måste pensionsjättarna konkurrera med bra villkor snarare än inlåsning, och givetvis kan det drabba intjäningen. Men det ska ju inte spararna straffas för.
Argumentet som förs fram av pensionsjättarna är att kvarvarande sparare kan drabbas vid flyttar, och att man månar om de sparare som väljer att stanna. Det är ett sätt att förvirra och förvilla i debatten. I traditionell livförsäkring kan kvarvarande sparare drabbas vid flytt. Men i fondförsäkring finns ingen sådan mekanism. Och det är ju en förändring av villkoren för flytt av just fondförsäkring som vi drivit och som frågan gäller.
Så vitt jag kan förstå gäller inget av ovanstående oss som har kollektivavtalad tjänstepension. Varför är inte denna grupp, som väl ändå är i majoritet, inte inblandad i debatten om flytträtt av tjänstepension?
Därför att flytträtten fungerar inom kollektivavtalen. Här förekommer inte de uppblåsta procentuella avgifterna, utan det är fasta låga avgifter för flytt, vilka har förhandlats fram av de valcentraler som finns inom kollektivavtalen. Och inom försäkringarna är det också låga nedpressade avgifter. Sedan är det ju så att flytträtten inom kollektivavtalen i sig är begränsad – du kan ju bara flytta till de upphandlade alternativen. Men det är en annan diskussion. Kollektivavtalad tjänstepension har generellt låga avgifter och schyssta villkor. Det är utanför kollektivavtalen som behovet av en rejäl reform för att sänka flyttavgifterna är akut.
Reklam: Intervjun är en del av ett samarbete med Nordnet där jag också sparar till min pension via en IPS. Tyvärr kan jag inte flytta min tjänstepension till Nordnet då jag under mina år som anställd hade kollektivavtalad tjänstepension. Vill du kolla om du kan flytta din Tjänstepension och sluta vara en kassako för pensionsjättarna så gör du det här.
Finansiella instrument kan både öka och minska i värde. Det finns en risk att du inte får tillbaka de pengar du investerar.
Det är extremt sällan jag säljer några aktier. Men nu har det hänt. Jag har under ett antal år haft ett amerikanskt fastighetsbolag i portföljen som tidigare hette HCP och numera heter Healthpeak Properties Inc. De var länge en väldigt stabil utdelare och när jag köpte bolaget var det aktien med högst direktavkastning av samtliga utdelningsaristokrater (bolag som höjt utdelningen varje år i minst 25 år irad) på amerikanska börsen. Ett par år efter mitt köp blev det lite problem med någon stor hyresgäst och bolaget delades upp i två bolag gamla HCP och ett nytt QCP som blev det avkoppade bolag där problemhyresgästen låg. Utdelningen sänktes i samband med affären under 2016 och jag sålde mina QCP rätt omgående. Sen dess HCP haft en stabil utdelning men utan att återgå till att höja utdelningen varje år. Av aktierna i min portfölj är det bolaget jag har haft absolut sämst koll på. Utdelningarna har dock tickat in varje kvartal och då jag haft dåligt med utdelningar i dollar har jag tyckt det fått sköta sig själv och rulla på.
När Avanza bjöd på gratis courtage för amerikanska aktier i slutet av maj föddes tanken på att jag kanske skulle passa på att sälja. Men det blev inte av. När jag idag såg att aktien gått upp 20% på en vecka slog jag ändå till och sålde rubbet. Att jag inte haft någon större koll på bolaget har jag inte sett som något större problem då det är ett stort bolag på en väl genomlyst marknad som den amerikanska, så priset har nog varit relativt rättvist. Men det känns ändå skönt att vara av med bolaget, inte minst då det har varit en väldigt volatil aktie som kan både gå upp och ner 5% per dag under den senaste turbulenta tiden.
Pengarna jag fick loss sattes genast i arbete genom att jag köpte 140 Volati pref och 70 Sampo. Då Healthpeak Properties är en aktie med hög direktavkastning så kändes det mest logiskt att byta till nya bolag som också de ger en hög utdelning. Jag försöker ha en total mix i portföljen som ska ge runt 4% direktavkastning på portföljen som helhet (ett normalt utdelningsår).
Innehaven i tabellen i vår aktie- och fondportfölj är uppdaterade efter dagens affärer. Strategin långsiktigt ligger kvar i att göra så få försäljningar som möjligt och det mest troliga är att detta blev årets första och sista försäljning. De försäljningar som ligger närmast till hands är att flytta över pengarna från ABB, Essity och Volvo till Investor och Industrivärden. Men det kan lika gärna bli 2021 eller 2022.