Blog Archive
Jag fick ett ganska personligt mail som jag inte kommer kunna återge i detalj men jag hoppas poängen ska framgå ändå. Det var en person vars liv inte hade utvecklats som personen i fråga hade hoppats under 2019-2020 och sparandet hade då blivit en stor tröst. Jag tycker tankegången var intressant och jag tänkte en hel del på frågan under gårdagen. Låt mig ta några fiktiva exempel så tror jag ni förstår grundtanken:
En person vill träffa en livspartner men i väntan på att den ska dyka upp så sparar man så mycket det bara går för att ha en bra ekonomisk grund den dagen man träffar någon. Då kan ju pengarna komma väl till pass om man ska köpa hus och bilda familj. Ju längre tid det tar innan man träffar någon desto mer kapital hinner man bygga upp och desto bättre blir de ekonomiska förutsättningarna när man väl träffar någon. När man så på nyårsafton ser tillbaka på ytterligare ett år som singel så kan man glädja sig åt att man sparat 10 000 kr i månaden.
En familj vill bygga sitt drömhus på en specifik plats vid vattnet. Men det tar tid att få loss marken, bygglov och övriga tillstånd på plats. Någon granne har överklagat och de som hade räknat med att kunna flytta in till midsommar 2019 ska först nu börja gjuta betongplattan. I väntan på huset har de tvingats bo i en för liten lägenhet. Den har visserligen bara kostat 4 000 kr i månaden jämfört med 12 000 kr i månaden som de räknar med att månadskostnaden i huset kommer bli.
I grunden tycker jag detta känns som något sunt. Dvs att man kan inte påverka allt i sin omgivning och när något går lite segt så behöver man inte se det som ett förlorat år. Utan kan se det som ett år där man skapat förutsättningar för framtiden. Om man i alla fall lyckats spara pengar under året.
Faran blir så klart för alla de saker som faktiskt går att påverka. Om man intalar sig att man inte kan påverka sin situation och ignorerar problem inom helt andra områden med att istället fokusera på att spara pengar. Och åren sen rullar på med större och större förmögenhet men färre och färre år kvar att leva det liv man önskar leva.
Vad tror ni? Är det vanligt att man ser sparandet som en tröst? Och är det risk att man fokuserar på sparandet istället för huvudproblemet?
Jag fick i förra veckan ett tips från en av er läsare som hade läst tidningen Allas. Jag publicerade tidningsklippet på Twitter och det fick en väldigt stor spridning med över 50 000 personer som såg bilden och många hundra kommentarer och likes. Flera bloggare och sparekonomer hakade på och har skrivit om "rådet".
Problemet är givetvis att Allas-redaktionen räknar med 0 avkastning i 40 år (och 10 månader om året), vilket får det att låta mycket svårare än vad det är att bli miljonär på sparande. Men det behöver jag inte förklara för er som läser den här bloggen. Och det är just det som är min poäng med det här inlägget. Vi befinner oss i en liten bubbla på Twitter och bloggar där vi som är redan frälsta diskuterar detaljer som en fonds avbränning på 0,1% av utländsk källskatt, om man kan ta ut 3,8 eller 4,2% av kapitalet varje år och om det är läge att köpa amerikanska aktier nu när kronan stärkts mot dollarn.
Samtidigt sitter det säkert hundra tusentals människor i Sverige med en stor del av sitt kapital i sin ISK i likvider (för att de startat det och stoppat in pengar men sen glömt/inte fattat att man måste köpa en fond också) vilket gör att de betalar schablonskatt på nollränta. Och säkert miljontals människor som har någon blandfond med 50/50 aktier och ränta med 1,5% avgift (vilket motsvarar 3% avgift på aktiedelen). Det skulle heller inte förvåna mig om några av de 1 000-2 000 miljarder som svenska folket har på sparkonto med nollränta egentligen är ett sparande på minst 15 års sikt. För att inte tala om de som har 30 000 kr på något glömt sparkonto och samtidigt 20 000 i blankolån med 100 gånger högre ränta än de får på sparkontot.
Det är ju de här personerna man verkligen skulle behöva nå. Frågan är bara hur? Någon enstaka ny person helt utan intresse råkar säkert ramla in här på bloggen någon gång, men då kanske inte nivån på de senaste inläggen är rätt för att fånga upp intresset. Sparekonomerna gör att stort jobb med sin medverkan i tidningar, magasin och TV. Så det kanske inte är min roll att försöka lösa det, men jag tycker verkligen att det skulle vara roligt att få sätta tänderna i några personer som verkligen börjar från noll och ge lite grundläggande vägledning, som verkligen skulle göra skillnad för dessa personer. Något som ytterligare försvårar det hela är att det är noga reglerat hur och vem som får ge privatekonomisk rådgivning direkt till en person.
Har ni några tips på hur vi gemensamt skulle kunna hjälpa fler att förstå grunderna i sparande och investeringar?
Bloggaren Tid och Pengar har skrivit ett bra inlägg om att göra budget och vad man ska tänka på att göra och undvika. Framförallt tycker jag bilden av hur genomsnittssvensken fördelar sina kostnader varje månad var intressant.
Svensk konsumtion enligt SCB 2019
Det jag framförallt tycker är intressant med grafen är att den stämmer relativt väl med hur vi spenderar våra pengar. Det är bara det att vi under tiden vi hade två heltidslöner hade en 3 gånger större cirkel vid sidan om som hette sparande. Men av de 25% av lönen som vi spenderade så var fördelningen inte alltför olik diagrammet ovan. För att ta ett konkret exempel så hade vi under några år ungefär 60 000 kr i månaden efter skatt på två personer och spenderade 15 000 kr i månaden och sparade 45 000 kr. Nu är inkomsterna mindre om man räknar från lönearbete, men plussar man ihop ett möjligt uttag från portföljen om cirka 4% med våra inkomster från arbete handlar det fortfarande om cirka 60 000 kr i månaden. Kostnaderna har gått upp lite under senare år till runt 20 000 i månaden men är nu nere på 15 000 igen de senaste månaderna med mindre aktivitet och inställda resor.
Jag har alltid haft väldigt bra koll på inkomster och sparande men aldrig hållit på med budget eller kassabok så exakt hur kostnaderna fördelats över tid kan jag inte redovisa i detalj. Jag vet bara att varje gång jag tänkt igenom vad vi borde kunna spara så blir jag förvånad över att det blir pengar över varje månad och sparandet blir större än planerat. Så jag misstänker att jag överdriver vissa kostnader när jag tänker igenom en normal månad i huvudet. Men jag skulle säga att cirkeldiagrammet stämmer bra med vår verklighet med en liten korrigering om man slår ihop livsmedel, restaurang och alkohol till en kategori. Där mat från matbutiken i vårt fall står för en lite större del på de två andras bekostnad.
Vissa småposter som post och telekom och hälso- och sjukvård lägger vi med all säkerhet lite mindre på än i digrammet men det är så små poster så det är lite strunt samma om det ska stå 1,5% istället för 3%. Om man lägger in resor under rekreation ska vi upp lite där.
Vad är då slutsatsen kring detta att vår fördelning av kostnaderna i procent var så lik genomsnittsvenskens? Ja kanske att det inte finns några hemliga poster som man kan dra in jättemycket på och vips komma upp i 50% eller 75% sparkvot. Utan jämfört med den som inte sparar något behöver den som vill spara 50% av lönen helt enkelt äta billigare, bo billigare, ha ett billigare telefonabonnemang, cykla istället för att ta bilen när det är möjligt, träna på ett lite billigare gym, hålla på med löpning istället för motocross, köpa en säng på IKEA istället för med rutor på osv osv.
Om man inte sparar något idag och vill komma upp i 5 eller 10% sparkvot kan man nog däremot göra en kassabok och se var pengarna tar vägen och hitta den lägst hängande frukten, dvs det man lägger pengar på men upplever att man inte får så mycket värde tillbaka ifrån.
Skulle vara kul att höra er läsares tankar. Kommentera gärna med ungefärlig sparkvot och om det är några poster som tydligt skiljer sig från er verklighet, så får vi se om det går att utläsa någon röd tråd i sambandet mellan sparkvot och posternas fördelning.
Något som slagit mig till och från under mina 16-17 år med målmedvetet och regelbundet sparande är hur olika delmål kan öka motivationen och glädjen i sparandet. Det finns absolut en fördel för många (kanske de allra flesta?) med att automatiskt sparande via autogiro som går in i några fonder månad efter månad ut, år efter år och som man tänker så lite som möjligt på. Man ska helst glömma bort att man ens har det där sparandet, ju mindre man tänker på det desto bättre. Det är enkelt och bra och man vänjer sig vid att inte bränna hela lönen varje månad om sparnadet dras de första dagarna efter lönen.
Men för den som vill ta sparandet till nästa nivå och göra det till en hobby och hitta motivation för att spara lite extra är det troligtvis inte superinspirerande med ett autogiro i fonder. Även om portföljen bör växa över tid så kommer svängningarna vara stora vilket kan utmana motivationen då man inte ser resultatet av ett extra sparande om börsen under en kortare period går ner mycket mer än vad man stoppar in i form av nytt sparande.
Jag märkte själv att sparandet blev ännu lite svårare att följa när portföljen blev lite större. När jag passerade 1 miljon kronor hade jag fortfarande mest fonder i portföljen och när portföljen svängde med 10 000 kr om dagen så kändes inte 1 000 kr hit eller dit i månadssparande som bara gick in i det "stora svarta hålet" i form av den totala portföljen alltid så avgörande. I just mitt fall har jag aldrig haft några motivationsproblem när det kommer till sparande, men jag kan ändå känna skillnaden i att bryta ner helheten i mindre specifika projekt.
Den största skillnaden för mig var när jag växlade över till mer aktier än fonder och började sätta upp ett mål i antal aktier snarare än portföljvärde. Men även det kan ibland bli lite diffust om man har som mål att under året köpa 50 Investor, 100 Industrivärden och 200 Telia så blir det inte sådär jättetydligt vad ett extra sparande på låt säga 2 000 kr innebär för totalen. Det försvinner återigen lite i det svarta hålet av totalt sparande och befintlig portfölj.
Jag har därför under några perioder kör igång lite separata projekt utöver det ordinarie sparandet. Tex öronmärkt pengar från extrajobb till att gå till en specifik aktie, med målet att jag under ett år ska kunna köpa tex 20 aktier i ABB förutom huvudplanen med månadssparande i fonder och planerade aktier från lön och återinvesterad utdelning. Då känns det helt plötsligt som en extra tusenlapp i sparande gör skillnad i form av 5 nya ABB-aktier som gör att man når 25% av det specifika målet.
Några förslag på denna typ av projekt skulle kunna vara:
- Extrajobb där lönen ska gå till en specifik aktie med slutmål på tex 100 aktier.
- Minskad konsumtion av något specifikt som du vill dra ner på som går till ett speciellt sparkonto för buffet eller framtida resa.
- Sälja gamla prylar som bara ligger och skräpar som ska gå för att snabbare få ihop till en kontantinsats på kommande bostad.
- Plocka burkar i soprummet som du köper en preferensaktie för som du sen gör något kul varje kvartal när utdelningen kommer in.
- Göra några hundår med riktigt låga kostnader för att amortera av lite på bolånet som blev lite väl högt när ni inte kunde kliva av budgivningen på drömhuset även om det blev dyrare än planerat.
Ja ni förstår nog och kan hitta på något som passar just er om ni tycker tanken verkar lockande. Tanken är just att den som redan sparar flera tusen månaden ska kunna hitta glädje och ett kul projekt kring att spara några extra kronor. Du kan säkert hitta på något som ger 200 kr i månaden och som du kan hålla på uthålligt med i många år. Har du lyckats bygga upp en portfölj på en miljon och redan sparar 5000 kr i månaden så kommer inte just dessa 200 kr göra någon dramatisk skillnad för totalen. Men det blir en mäktig kraft med ränta på ränta även på små belopp och snart har du en pengamaskin som kan ge dig en gratis glass varje fredag resten av livet bara från ditt lilla extrajobb.
För egen del är jag just nu sugen på att bygga upp en kontantbuffert på ett par hundra tusen extra mot vad vi tidigare nöjt oss med. För att klara framtida kriser med sänkta utdelningar utan att få ont i magen eller riskera att behöva börja jobba om vi inte vill. Och kanske att kunna fyndköpa lite billiga aktier vid kommande ras. Ett par hundra tusen kommer så klart ta tid att spara ihop när alla utdelningar ska återinvesteras och vi jobbar så lite som vi gör. Men det är ett långsiktigt projekt och på sätt och vis mer inspirerande och mätbart än att bara stoppa in pengarna i portföljen som svänger med 100 000 kr om dagen. Sen hoppas och tror jag att utdelningarna snart är tillbaka på lite mer normala nivåer så vi kan närma oss målet i antal aktier genom att återinvestera utdelningar. Det jag så snart som möjligt skulle vilja komma upp i är 4000 Industrivärden (3660 idag), 2500 Investor (2050 idag), 700 Sampo (640 idag) och 150 Volati pref (104 idag).
Jag är osäker på om kommentarsfunktionen funkar för er alla, men om den funkar vore det kul att höra vad ni tror om upplägget och om det är något som vill dela med sig av något specifikt upplägg och mål på temat ovan.
Jag har under årens lopp ofta slagits av tanken att det är helt obegripligt hur välavlönade personer lyckas göra av med sina pengar. Och då pratar jag inte om några höjdare med fantasilöner utan vanliga kontorsarbetande tjänstemän med en lön lite över genomsnittet.
När jag och min fru både jobbade sparade vi runt 50 000 kr i månaden ihop. Då pratar jag om rent sparande från lönen, ingen återinvestering av utdelning eller annat som byggde på att vi redan hade ett kapital. Visst då levde vi ganska sparsamt, men säg 40 000 kr då. Då hade vi alltså kunnat lägga 10 000 kr till i månaden eller över 300 kr om dagen i valfri slösaktig konsumtion i form av uteluncher, after works och snittblommor. Visst då hade vi inga barn så säg 35 000 kr då. Jaja, vi hade visserligen bra boränta och låg belåning på bostaden tack vare god ekonomi i grunden så säg 33 000 kr då. Ok vi hade ingen sommarstuga eller båt så säg 25 000 kr i månaden i sparande då. Men poängen kvarstår, när jag tittade på mina kollegor och vänner med minimalt sparande och deras livstil så fattar jag inte riktigt hur de kunde göra av med alla pengar. Hur jag än räknar på det borde de fått minst 10 000 kr per person och månad över. Lika svårt som det var för mig att fatta var deras pengar tog vägen var det nog för många kollegor att fatta vad jag menade när jag sa att jag skulle sluta jobba eftersom jag inte behövde mer pengar.. Utifrån sett verkade de flesta i omgivningen leva ungefär som oss. Det var ingen som flög med första klass på semestern eller hade en bil som deltog i Gumball 3000.
På samma sätt blir det lite märkligt när man hör historier om pensionärer som får så låg pension att de inte klarar sig, trots att de jobbat och slitit i 40 år. För det första låter det ofta som det skulle gå att klara sig på den låga pensionen som de berättar om i tidningen och för det andra undrar man hur man kan ha lyckats jobba i 40 år utan att spara några pengar.
Igår när jag skulle kolla EFN börslunch på Youtube fick jag förslag på några andra klipp som fick mig att tänka lite på detta fenomen igen. Klippen var från en serie som jag måste missat när den gått på TV och byggde på att Adam Alsing åker runt i Sverige och hälsar på samlare och betygsätter deras samling. Här är första programmet som förklarar konceptet ganska bra. https://www.youtube.com/watch?v=Pz1yXyHVhlA. Han åkte även hem till folk som byggt helt sjuka "man caves" https://www.youtube.com/watch?v=IUqmxLBNV00.
Jag vet så klart inte vad personerna i klippen har för ekonomi i form av arv, lön etc och de pratade aldrig om värdet eller kostnaden i de klipp jag såg. Min magkänsla är ändå att detta i stor utsträckning är personer som brinner så för sin hobby att de varje månad lägger en ansenlig del av lönen på att köpa serietidningar, Nintendospel från 1986, Carolaprylar på Tradera eller avbetalning på hemmabion med monsterljud som de har i källaren. För personer som har haft samlandet som största hobby i 20 år är det ju fullt möjligt att köpa grejer för 3 miljoner på en vanlig lön precis som det går att köpa aktier och fonder för 3 miljoner under samma period. Vilket onekligen leder till en rätt massiv samling av leksaksgubbar. Skillnaden är att den som köper aktier och fonder för 3 miljoner under 20 år med stor sannolikhet är ganska nära att kunna sluta jobba, en rimlig värdeökning inräknad. Den som har tre rum fulla med leksaksgubbar eller serietidningar kan kanske inte sluta jobba eller ens omsätta samligen i pengar som ens är i närheten av vad man lagt ner. Men man vet i alla fall var pengarna tagit vägen jämfört med den som bara lyckas bränna pengarna varje månad utan att få något beständigt som går att titta på. Vilket verkar vara det vanligaste upplägget.
Det finns nog trots allt en liten likhet mellan suget att köpa det där saknade Tintinalbumet som kompletterar samlingen som att köpa de där sista 8 aktierna som gör att man går från 2992 till jämna och fina 3000 aktier i Investor.