Vår granne har ett körsbärsträd på sin tomt. Några meter bredvid trädet hade det kommit ett skott för ett nytt träd som var runt 30 cm högt. Då grannen är till åren kommen och inte ser något större behov av fler körsbär så frågade hon om jag ville ha skottet. Jag tackade ja mest för att vara artig, tog en spade, hoppade över staketet, grävde upp skottet och satte ner det på en lämplig plats i vår trädgård. Det hela tog kanske 3 minuter från frågan kom till skottet var nedgrävt på vår sida.
Nu tänker jag att jag skulle kunna ta mig an detta trädprojekt på tre sätt.
1. Glömma trädet. Leva övriga livet precis som vanligt. Eventuellt hälla på en kanna vatten en gång i månaden om jag råkar komma på det och det har varit väldigt torrt.
2. Lägga ner en del jobb på trädet. Vattna regelbundet och gå ut och mäta trädet en gång i månaden och se fram mot framtida körsbär. När det växer långsammare än väntat köps en säck gödsel som slängs på lite på vinst och förlust.
3. Engagera mig och förkovra mig i körsbärsträdsskötsel. Läsa på forum, låna böcker, fota mitt skott och fråga experter om råd. Sätta upp ett mål för hur högt trädet ska vara om 1, 3 och 5 år och hur många körsbär om året trädet ska ge om 10 år.
Nu är ju inte det här någon blogg om trädgårsskötsel. Utan jag kommer givetvis göra en koppling till sparande och investeringar.
Punkt 1 ovan skulle jag likna vid att sätta upp ett autogiro till några indexfonder. Det spelar ingen större roll att det tar lång tid för den riktiga ränta på räntaeffekten att ge full effekt. Eller att det troligtvis dröjer väldigt många år till det blir några körsbär. Eller kanske inte ens blir några körsbär alls. Eftersom trädet bara upptog 3 minuter av mitt liv och jag därefter inte lägger något engagemang på trädet har jag liksom inget att förlora. I sparande handlar det alltså om att designa livet så man klarar sig lika bra och trivs jättebra med livet utan de där kronorna som dras på autogiro varje månad. Det blir liksom ingen uppoffring och man måste inte gå in och titta på kontot varje månad och räkna ner dagarna till när man i framtiden ska bli riktigt rik. Utan livet rullar på och utan att man tänker på det så växer portföljen och körsbärsträdet av sig själv där någonstans i bakgrunden.
Punkt 2 tycker jag är det sämsta alternativet. Man lägger ner jobb och engagemang men utan att njuta av det. Det blir som ett arbete och en uppoffring under resans gång. Det kommer kännas som det tar en fruktansvärd tid innan allt jobb med trädet genererar några körsbär och är sen körsbären sura så känns allt jobb bortkastat. Att vänta flera år och lägga ner 10-tals timmars jobb för att få några sura körsbär är inget roligt. När det kommer till sparande motsvarar detta att vara för kortsiktig och göra sparandet till något jobbigt och tråkigt. Man lider varje månad när man måste stoppa in pengar i sparandet istället för att göra något kul och på jakt efter snabb avkastning tar man förhastade beslut och stora risker.
Väljer man istället vägen i punkt 3 blir även resan något värd. Man har skapat en intressant hobby som ger glädje även under resans gång. Resultatet blir troligtvis bättre än i punkt 2, men oavsett om körsbären blir goda eller inte så har man haft kul på vägen. Det spelar inte så stor roll om det tar 5 eller 10 år att få körsbär eftersom det inte varit något jobbigt utan något roligt. Det här motsvarar så klart de som har gjort aktiesparande till en hobby, där det är roligare att köpa 7 aktier i Kindred och följa rapporten och VD-presentationen än att sätta 1000 kr på en fotbollsmatch och följa matchen. Eller där man hellre köper en aktie i H&M än en t-shirt från samma ställe.
Vi är som jag skrivit några gånger mitt uppe i en flytt vilket innebär att arbetsbördan när det kommer till arbete kopplat till hemmet är kanske 10-dubblad mot det normala. Det har fått mig att inse dels hur lyxigt det faktiskt är att äga sin tid. Hade vi båda jobbat heltid hade vi så klart kunnat köpa in mer tjänster än vad vi gjort kopplat till flytten men med skatt och moms blir det en rätt dålig affär när man räknar på det. Även om många gillar att slänga sig med uttryck som att de tjänar bättre än en flyttgubbe eller städare på sitt jobb och därför borde lägga tiden på att jobba och kunna köpa in flyttgubbarnas och städarnas tid. Men den som tjänar bra och betalar 50% skatt får ofta inte ihop den kalkylen i slutänden. Plus all tid det tar att få tag på rätt folk, boka, betala faktura och bråka om att de inte gjorde så bra jobb som man kan förvänta sig. Så oavsett hur mycket tjänster man köper in så innebär en flytt till en annan stad en hel del jobb.
Vi har helt enkelt gjort allt själva vilket blir en ganska gedigen lista på arbete både före och efter flytt med rensning, hyra flyttbil, städa, packa, bära, köpa nya grejer till nya boendet, montera, möblera, tapetsera om, sätta upp tavlor, åka till soptippen med alla kartonger etc. Nu är vi mitt uppe i det hela och alltså inte klara med de sista punkterna än. Men något som slagit mig, förutom hur lyxigt det är att kunna lägga ner 4 timmar om dagen på det här och ändå ha 10 timmar fritid, är hur långt man kommer på kontinuerligt arbete. En lista på 100 punkter (vi gjorde ingen lista på 100 punkter utan saker dyker ju upp lite löpande inom ramen för någon mer övergripande plan) kan kännas helt orimlig men om man under i alla fall 5-6 dagar i veckan ser till att mata av några punkter varje dag så blir det en väldigt stor effekt på bara några veckor. Mycket mer än om man skulle slita 12 timmar om dagen under en helg och sen vara så less och trött att man inte orkade göra något mer på några veckor. Och kan man sen ha som vana att göra några grejer varje vecka även efter den inledande fasen så kommer man få ett boende i fantastiskt skick efter några år jämfört med om man inte gör något, låter det förfalla och sen drar igång ett jätteprojekt vad gäller renovering var 10e år.
Här gör jag självklart kopplingen till sparande. Att den stora kraften ligger inte i att tjäna ihop 50 000 kr i snabba pengar och sen pricka exakt rätt aktie som går 200% det första året. Utan nyckeln är att hitta ett sätt där du kan stoppa undan några tusenlappar i månaden och sen bara låta det rulla på år efter år utan avbrott. Tiden rullar på rätt snabbt och lika väl som att det snart gått 5 veckor och den 100 punkter långa listan redan är avklarad så kommer det snart gått 10-15 år och ditt månadssparande, som inte kändes så märkvärdigt efter några månader, har nu blivit miljonbelopp.
Att tiden är viktigare än hur många kronor man lyckas spara varje månad är en vanlig sanning hos sparekonomer och bloggare. Detta bevisas ofta med olika exempel som bygger på ränta på ränta. Ett sådan exempel är att en person som sparar 2 000 kr i månaden från 30 års åldern aldrig kommer ifatt kapitalet hos en person som sparar 1 000 kr i månaden från 20 års ålder (räknat på 8% avkastning). Inte ens om de håller på till de blir över 100 år gamla.
Detta används nästan uteslutande som ett argument för att man ska komma igång och spara tidigt, vilket så klart är ett rimligt och bra tips. Men nu när jag hunnit bli runt 40 år har jag de senaste åren hört rätt många jämnåriga personer beklaga sig över detta. De har förstått att jag lyckats bygga upp ett rätt stort kapital för att jag började spara redan för 15-20 år sedan och beklagar sig över att ingen berättade om ränta på ränta när de var 20 år. Samtidigt märker jag att ett minst lika stort problem som att de började sent är att de slutar för tidigt.
Redan efter något års sparande när kapitalet kommit upp i några hundra tusen så kommer det saker emellan som gör att de behöver ta ut en del av kapitalet. Det är något bostadsbyte som blev lite dyrare än planerat, en lite dyrare semester än vanligt för hela familjen eller en 40-årskris som mynnar ut i ett MC-kort med tillhörande MC-inköp. Det vill säga samma person som ångrar att inte snöbollen sattes i rullning tidigare har sen börjat hacka sönder snöbollen just när den börjat rulla.
Jag skrev i våras mitt under värsta Corona-raset att FIRE var ett uthållighetssport. Dvs att spara 40-70% av lönen i 10-20 år är ett rätt stort projekt och många kan falla bort under resans gång. Men jag börjar nu inse att det här med att spara 10-20% av lönen i 25-30 år verkar vara ett minst lika utmanande projekt för många.
Känner ni igen detta från er omgivning?
Jag fick ett ganska personligt mail som jag inte kommer kunna återge i detalj men jag hoppas poängen ska framgå ändå. Det var en person vars liv inte hade utvecklats som personen i fråga hade hoppats under 2019-2020 och sparandet hade då blivit en stor tröst. Jag tycker tankegången var intressant och jag tänkte en hel del på frågan under gårdagen. Låt mig ta några fiktiva exempel så tror jag ni förstår grundtanken:
En person vill träffa en livspartner men i väntan på att den ska dyka upp så sparar man så mycket det bara går för att ha en bra ekonomisk grund den dagen man träffar någon. Då kan ju pengarna komma väl till pass om man ska köpa hus och bilda familj. Ju längre tid det tar innan man träffar någon desto mer kapital hinner man bygga upp och desto bättre blir de ekonomiska förutsättningarna när man väl träffar någon. När man så på nyårsafton ser tillbaka på ytterligare ett år som singel så kan man glädja sig åt att man sparat 10 000 kr i månaden.
En familj vill bygga sitt drömhus på en specifik plats vid vattnet. Men det tar tid att få loss marken, bygglov och övriga tillstånd på plats. Någon granne har överklagat och de som hade räknat med att kunna flytta in till midsommar 2019 ska först nu börja gjuta betongplattan. I väntan på huset har de tvingats bo i en för liten lägenhet. Den har visserligen bara kostat 4 000 kr i månaden jämfört med 12 000 kr i månaden som de räknar med att månadskostnaden i huset kommer bli.
I grunden tycker jag detta känns som något sunt. Dvs att man kan inte påverka allt i sin omgivning och när något går lite segt så behöver man inte se det som ett förlorat år. Utan kan se det som ett år där man skapat förutsättningar för framtiden. Om man i alla fall lyckats spara pengar under året.
Faran blir så klart för alla de saker som faktiskt går att påverka. Om man intalar sig att man inte kan påverka sin situation och ignorerar problem inom helt andra områden med att istället fokusera på att spara pengar. Och åren sen rullar på med större och större förmögenhet men färre och färre år kvar att leva det liv man önskar leva.
Vad tror ni? Är det vanligt att man ser sparandet som en tröst? Och är det risk att man fokuserar på sparandet istället för huvudproblemet?
Jag fick i förra veckan ett tips från en av er läsare som hade läst tidningen Allas. Jag publicerade tidningsklippet på Twitter och det fick en väldigt stor spridning med över 50 000 personer som såg bilden och många hundra kommentarer och likes. Flera bloggare och sparekonomer hakade på och har skrivit om "rådet".
Problemet är givetvis att Allas-redaktionen räknar med 0 avkastning i 40 år (och 10 månader om året), vilket får det att låta mycket svårare än vad det är att bli miljonär på sparande. Men det behöver jag inte förklara för er som läser den här bloggen. Och det är just det som är min poäng med det här inlägget. Vi befinner oss i en liten bubbla på Twitter och bloggar där vi som är redan frälsta diskuterar detaljer som en fonds avbränning på 0,1% av utländsk källskatt, om man kan ta ut 3,8 eller 4,2% av kapitalet varje år och om det är läge att köpa amerikanska aktier nu när kronan stärkts mot dollarn.
Samtidigt sitter det säkert hundra tusentals människor i Sverige med en stor del av sitt kapital i sin ISK i likvider (för att de startat det och stoppat in pengar men sen glömt/inte fattat att man måste köpa en fond också) vilket gör att de betalar schablonskatt på nollränta. Och säkert miljontals människor som har någon blandfond med 50/50 aktier och ränta med 1,5% avgift (vilket motsvarar 3% avgift på aktiedelen). Det skulle heller inte förvåna mig om några av de 1 000-2 000 miljarder som svenska folket har på sparkonto med nollränta egentligen är ett sparande på minst 15 års sikt. För att inte tala om de som har 30 000 kr på något glömt sparkonto och samtidigt 20 000 i blankolån med 100 gånger högre ränta än de får på sparkontot.
Det är ju de här personerna man verkligen skulle behöva nå. Frågan är bara hur? Någon enstaka ny person helt utan intresse råkar säkert ramla in här på bloggen någon gång, men då kanske inte nivån på de senaste inläggen är rätt för att fånga upp intresset. Sparekonomerna gör att stort jobb med sin medverkan i tidningar, magasin och TV. Så det kanske inte är min roll att försöka lösa det, men jag tycker verkligen att det skulle vara roligt att få sätta tänderna i några personer som verkligen börjar från noll och ge lite grundläggande vägledning, som verkligen skulle göra skillnad för dessa personer. Något som ytterligare försvårar det hela är att det är noga reglerat hur och vem som får ge privatekonomisk rådgivning direkt till en person.
Har ni några tips på hur vi gemensamt skulle kunna hjälpa fler att förstå grunderna i sparande och investeringar?