Blog Archive
Hämmande befolkningstillväxt och brist på inflation i USA (och världen)
Jag har tidigare skrivit om varför jag inte tror på räntespöket, som föregås av inflation. Om det blir en sanning, en partiell sanning eller en ren och skär osanning återstår att se. Emellertid är det, som så ofta inom finansvärlden, mycket intressant att diskutera och reflektera kring.
Under vecka 30, närmare bestämt den 25 juli, publicerade Wall Street Journal en artikel som visade att USA:S befolkning minskar och antalet döda relativt nyfödda tar in på sistnämnda. Faktum är att USA:s befolkning enbart ökade med 0,35 % mellan 20 juli 2019–2020. Man kan även se att det är stater som bedöms som ”rurala”, dvs. mindre utvecklade relativt städer såsom New York, San Fransisco och Orlando är de som är mest drabbade.
Samma tendenser som ovan har vi sett i stora delar av världen, inte minst i Japan. Här börjar man få lite bukt på problemet, även om det är långt ifrån löst. Kina, som tidigare hade sin ”ett barn per familj”-doktrin har nu slopat denna och istället ökat till tre barn per familj.
Varför är detta ämne tillika dessa fakta så viktiga? Svaret är: ”av många anledningar”, bland annat för att en åldrande befolkning kommer vid pensionsålder att leva på just det, pension. Det betyder att de arbetsföra får bära ett ännu större last och givet att det finns färre att ersätta dem gör att det kommer bli än fattigare fattigpensionärer, än sämre statlig sjukvård och andra statliga tjänster.
En annan anledning är att befolkningstillväxt dels driver tillväxt, dels inflation. Fler konsumenter betyder fler produkter. Detta skapar en större efterfrågan. Om det finns färre människor som vill köpa ett Playstation femtioelva kommer färre sådana att produceras. Därtill kommer prishöjningar vara obefintliga. Vi har sett detta i lågkonjunkturer, men denna gång kan samma inträffa i en mer normaliserad konjunktur.
I diskussionen måste vi även ta med det jag skrev i mitt tidigare inlägg, nämligen att utveckling och teknik alltid drivs mot en produktion till lägre kostnad. Lägre produktionskostnad betyder, mer ofta än sällan, lägre pris till slutkund.
”Men det är väl bara att börja para sig igen”, tänker du? Absolut. Men betänk att 3–5 år med minskad befolkningstillväxt betyder 3–5 år när det kommer vara mycket (läs: jävligt) tight för de som arbetar och de som ska ha statlig finansierad vård, pension med mera.
Kina, som länge haft sin ”ett barn per familj”-politik kan komma att drabbas än hårdare. Betänk att det kan bli så mycket som 15 år där detta ”glapp” kan uppstå. Jag skriver ”kan”, för det behöver ej bli en realitet. Emellertid bör man som investerare vara medveten om denna befolknings-, produktions- och inflationsproblematik.
Lite makro är aldrig fel, eller hur?
Jag har flera gånger tidigare lyft fram hur viktigt jag finner ämnena historia i allmänhet, men kulturhistoria i synnerhet vara. Att identifiera, tolka och utvärdera mönster, trender och så vidare ger inte bara en skön ”f*n vad jag är smart”-känsla (reservation för hybris…), utan rätt använt kan det även ge starka fördelar i allt från Jeopardy och TP-kvällen föregått av en parmiddag till investeringar och... ja, korsord.
Ett område jag läst mycket kring den senaste tiden är försäkringsbranschen och försäkringar mer i allmänhet. Jag äger b.la. NN Group, AXA, Sampo och Admiral Group PLC. Många? Absolut, men istället för att ta ett enda bolag valde jag att skapa en korg, då dessa bolag skiljer sig åt med verksamheter mot olika geografier, har olika styrkor, såsom NN Group och dess styrka på livförsäkring.
I Europa har vi en relativt stark försäkringsanda, både en privat och statlig sådan. Vi har alltid haft starka nationalstater, såväl på gott som ont. Något som har karaktäriserat de flesta av dessa sedan WW1 och WW2 är trygghetsnäten, såsom pensionssystem samt statliga/allmänna försäkringssystem. Detta är inte vad som står att finna i USA, i alla fall inte i lika hög omfattning. Om du har en minut över kan du leka med Google, eller Duckgogo, och söka på vad kostnaden för att föda barn i USA är. Eller vad det kommer kosta dig om du bryter benet och måste till akuten och få den vård som krävs. Jämför gärna sistnämnda med att vi i Sverige betalar en avgift om 200 kr och då får vi undersökning, röntgen, gips, medicin med mera. Visst får vi erfara de obligatoriska 5–6 timmarna i väntrummet, likväl…
Den europeiska befolkningen som grupp är mer försiktiga och tenderar att vara lite mer… pessimistiska, i brist på bättre ord, relativt den amerikanska. Det är fler ”men tänk om”, istället för ”Just do it!” á la Nike. Varför? Beror det på den amerikanska drömmen och att alla är så influerade av den att det mer ofta än sällan blir ”fake it untill you become it” som appliceras? Kanske, men det finns ett annat, mer starkare argument för denna skillnad i trygghetsnät, försäkringar och åsikterna kring det. Detta stavas just WW1 och WW2, men även de krig som föregick nämnda två.
Båda dessa världskrig kom, till största del, att ske på den europeiska kontinenten. Städer, hus, fabriker, bondgårdar, vägar, kyrkor… allt och alla blev sönderbombade. De som levde då, men också deras ättlingar, har fått se, höra och uppleva hur det är att växa upp i tider där allt i livet kan vändas snabbare än en reddit-aktie. Oavsett hur psykiskt och fysiskt stark du var kunde dessa fördelar inte täcka upp för ett hus, ett förlorat jobb under lågkonjunktur samtidigt som frugan ska föda och övriga tre så barn önskar mat i magen och tak över huvudet. Och ett Playstation. Och en Iphone. ”Alla andra har ju detta! Jag är den enda som inte har.”
USA har, sedan sitt frihetskrig 1776 och sitt inbördeskrig 1863, aldrig upplevt ett krig på hemmaplan. De har aldrig fått uppleva hur hemskt det är när allt, bokstavligen allt, rasar sönder och samman. Visst har de haft lågkonjunkturer, terroristattacker med mera, men jämför detta med Europa och dess senmoderna historia. Vem tror du är mest benägen att se till nedsidan – den europeiska bonden eller den amerikanska jänkaren?
Dock börjar lite av denna mentalitet á la ”staten ska skydda mig och jag är beredd att bidraga till det allmänna genom att betala skatt” att avtaga, då det i många europiska länder har varit lite, milt uttryckt, lite si och så med styrningen och förvaltningen av både kapitalet och förtroendet. Jag ämnar inte peka finger på Steffe, Maggan med flera, då vi kan se det i andra länder också. Jag enbart skriver en tolkning av långtgående mönster och långtgående tendenser.
Ponera att Europa och dess länder inte kommer uppleva något nytt storkrig (i dess mer traditionella mening och på dess mer konventionella förfaringssätt) – kommer den tidigare ”hellre fasta på ned- än uppsidan”-mentaliteten med betoning på och förtroende för statens roll att fortsätta? Sedan tillkommer såklart frågan om att försäkringar är och, i stigande grad(?), kommer fortsätta vara en klassfråga. Tand-, sjuk-, och psykisk vård kommer vara ytterligare en sak som skiljer de innanför från de utanför de gated communitys vi redan idag ser.
Det är hemskt och tråkigt, likväl ändrar det ej faktum. Och även om det känns ”hemskt” att skriva detta kan du, jag och övriga dra nytta och fördel av dessa mönster och tendenser genom att t.ex. investera i just försäkringsbolag.
Likt alltid ska du göra din egen analys. Allt som jag skriver här är inte en rekommendation. Pengar kan både öka och minska i värde och det finns ingen försäkring (haha… suck, ständigt denna Monty Pyhtonhumor…) mot ogenomtänkta och icke på underlag av en egen analys-investeringar.
Det har nog inte undgått någon om att marknaden tar höjd för en ökad inflation och med det eventuellt höjda räntor. Detta torde vara den främsta anledningen till att, framför allt, tillväxtorienterade bolag har tappat från mycket höga nivåer till mer ”normala” givet deras extrema tillväxt och, i de flesta fall, extremt lönsamma och kassaflödesgenererande utbud (tjänster/produkter). Inflation och räntor är makro och det sägs att man ska fokusera på bolagen och jag håller detta för sant. Dock är makro dels intressant, dels är det viktigt att förstå varför bolagens aktiekurser sjunker och varför dessa möjligheter(?) till inköp ges.
Att vi kommer få en högre inflation tror jag är en sanning utan modifikation. Jag tror också vi kommer så se s.k. ”inflationschocker”, såsom vi gjorde tidigare under våren. Emellertid tror jag att dessa kommer vara relativt kortvariga och att inflationen sakta, men säkert, kommer att ebba ut till att ligga kring 1-1,5 procent. På onsdag, den 16/6, kommer Powell göra sin stämma hörd och visst kommer alla att sitta och lyssna på varje stavelse. Det kommer absolut även bli lite räntesnack i Jacksonville den 5-8 augusti, då FED-ledamöterna samlar till möte för att ömsom klia varandras ryggar, ömsom se viktiga ut och se ut att göra nytta för deras höga löner. Dock tror jag inte det blir mer. Och skulle det bli mer pratar vi om räntor som i historiskt mått mätt är låga. Absolut är det ”nya tider” nu och en låg ränta idag kan vara lika ”straffande” som en på 4-5 procent förr var för de mer tillväxtorienterade, likväl… 0,5-1,75 procent torde vara det intervall som jag ser som en möjlighet. Tror… Om det nu ens blir några räntor att tala om.
Varför tror jag inte att det kommer bli en stor räntehöjning och att nuvarande rädsla kommer falla in under Buddhas ”This too shall pass”?
- Löneökningarna är låga och i vissa fall obefintliga. Förvisso börjar det nu komma rapporter om ökningar i USA, men är dessa enbart en tillfällighet, eller är de nu här för att stanna?
- Produktion och tjänsteutbud blir än mer billigare iom. alla förbättringar som ständigt sker. Detta leder till att priset till kund sällan höjs, utan mer ofta minskar. Således är ny teknik till sin natur deflationistisk.
- Utöver detta har vi en relativt hög arbetslöshet och i relation till att mycket inom produktion mer och mer övergår till A.I. samt blir än mer automatiserat kommer många, men långt ifrån alla, antingen tvingas till att skola om sig, eller sätta sig på en stubbe, beklaga sig och sedan rösta på de röda.
- I och med att de ”besuttna” blir ”mer besuttna” och de ”rika” blir ”mer rika” kommer en räntehöjning slå hårt mot båda läger. Mer troligt är att de förstnämnda har lån, på allt från bostad till bil och säkert sin PS5:a, och att sistnämnda har detsamma (i alla fall på hus och bil), men att de även har tillgångar som staten vill kunna tappa ur likt vore de en kran. En räntehöjning kommer slå hårt på båda, men framför allt på de besuttna. Vad leder detta till? Större klassklyftor. Och då är vi där igen; de rika har det så bra och måste ”straffas” med miljonärsskatter… jag orkar inte skriva om detta, för dessa hot(?) aka. förslag är så barnsliga och bakom all verklighetskontakt som finns. Säkert vinner de lite sympatier, men hos alla som har mer än två pommes frites på tallriken inser att det enda de (röda) gör är att skrämma de rika ur landet och med de öka skattebördan på de ”mindre” rika.
Drömscenariot för världens stater torde nog vara en inflation på ca 1-2 procent men med nollräntor. På det sättet finns kan de fila lite på de ofantliga lån som de tagit det senaste året.
Men vad vet jag. Jag är en enkel bonde från en bondehålla. Som jag skrev i inläggets inledning ska och är fokus på bolagen, men visst är det roligt att spåna i kaffesumpen? Risken med detta är, när man ej får rätt, att man får göra spåmännen i Dantes åttonde krets fjärde dike sällskap. Du vet, de som på grund av sina löger och falska profetior tvangs att vandra runt och runt med deras huvuden vända i 180 grader; ty de kunde ej se framåt så varför skulle då deras huvuden/blickar vara riktad(e) dit?
”Fokusera på bolagen och låt makro sköta sig själv.” Detta är något jag har fått mig berättat från min första dag som hobbyinvesterare och jag håller det sagda för sant, men med tillägget att jag tror att det finns visa små förtjänster att vinna på att ändå ta med makro i sina tankar, framför allt då det gäller till att förstå hur eventuella köplägen kan komma att infinna sig.
Vad vet vi om hösten? Vi vet att vi riskerar en andravåg av covid-19. Vi vet att det kommer att vara ett val i USA och vi vet att det kommer att vara komplicerade relationer mellan UK och EU samt inom EU iom. bidrag/lån-problematiken.
Om vi börjar med det första – covid-19. Jag tror inte att något land kommer att repetera den nedstängning som de gjorde under mars-juni, utan istället kommer begränsade områden att stängas under en kortare tid, precis som vi kan se hända i t.ex. Barcelona idag. Kostnaderna att stänga ned är för stora relativt att inte stänga ned och frågan om mänskliga liv kontra pengar är således mycket central. Vad är rätt och vad är fel? Här är vi alla utlämnade till oss själva. Det vi dock vet är att för varje dag närmar vi oss ett vaccin. Den genomsnittliga tiden för framställandet av ett sådant är vid ”vanliga fall” cirka tre år, men jag tror att det kommer att gå mycket snabbare denna gång, då världens regeringar öser ut pengar över bolag verksamma inom berörda bransch. Därtill sker samarbeten av aldrig tidigare skådade slag och har vi tur kan vi ha ett fungerande och ”riskfritt” vaccin under Q2-Q3 2021. Vi får bara hoppas att inget land gör ”en Sverige”, då den skada som kom med vaccinationen mot svininfluensan är en skam och gällande de som idag är drabbade av narkolepsi är det hemskt att få läsa om hur de nekas bidrag, hjälp et cetera och hur de liksom måste ”hävda sin rätt” till dessa.
Världen kommer inte att bli exakt densamma efter covid-19, men mycket kommer att så vara. Historien har en tendens att om inte upprepa sig, så åtminstone härmas.
Beträffande valet i USA vet vi att Trump skjuter såväl rakt som snett, precis som ett hagelgevär, och att han tar varje möjlighet som kommer. Om ingen finns, försöker han att skapa sig en sådan. Hur ska han få bort fokus på hur illa han har skött bekämpningen mot viruset i USA? Jo, genom att skylla på Kina och lägga fokus på dem. Det är inte en tillfällighet att det nu börjas med nedstängda konsulat och hot om handel et cetera. Det hela stavas politik och detta är Trumps försök att vinna väljare, eller att få kritiska väljare att ”glömma bort” hur illa nämnda har skött stora delar av sitt ämbete. Jag är fullkomligt övertygad att vi kommer att få se mycket, mycket mer mellan USA och Kina fram till valet. Är marknaden inställd på detta? Ja, i alla fall till en viss del. Vi har lärt oss hur jargongen går, men var går gränsen? Det kommer att vara höstens epicentrum.
Gällande EU samt Brexit är det för svårt att just nu förstå vidden av. För tillfället har kompisband knutits allt starkare inom EU, men det tragikomiska är att många länder inte ser sig som just ”kompisar”. Detta kommer att återspeglas de kommande åren och jag är rädd för att vi, men framför allt den generation som idag är cirka 10-15 år, kommer att få dra det stora lasset. Pengar som nu både ges bort och lånas ut är pengar som på något sätt skall tillbaka och ingen vet exakt hur detta skall gå till mer än att "någon" ska stå för notan. Det vi vet är det kommer att bli problem och här är jag tveksam till om samarbetet är så starkt som vi tror, för var går gränsen för vad svenskar, tyskar, holländare, belgare et cetera kan tolerera?
Det är och fortsätter vara lika skrämmande som intressanta tider och allt vi kan göra är att anpassa oss, ty det vet vi är sant: ”As many more individuals of each species are born than can possibly survive; and as, consequently, there is a frequently recurring struggle for existence, it follows that any being, if it vary however slightly in any manner profitable to itself, under the complex and sometimes varying conditions of life, will have a better chance of surviving, and thus be naturally selected. From the strong principle of inheritance, any selected variety will tend to propagate its new and modified form.”
Innan jag idag går in på inläggets essens vill jag först framföra min djupa tack till såväl Z2036 som Lars, som under söndagen gav mig utmärkelsen "Årets blogg". Jag känner mig mycket hedrad, ärad och tacksam, men jag vill hävda att jag inte är värd denna. Emellertid tar jag å det ödmjukaste emot den. Tack till Lars, Z2036 och till alal er andra som besöker, läser och kommenterar. Då det är T-minus 1 dag vill jag också passa på att önska er alla en underbar tillika härlig jul!
Jag är en av dem som uppskattar att läsa makronyheter, men jag baserar inte mina investeringar enbart på dessa. Att läsa om världsnyheter och vad som händer inom vissa regioner ger mig kunskap och insikter, vilka kan hjälpa mig att förstå bolag och branscher på ett mer övergripande plan. Därtill drivs jag av nyfikenhet och en vilja att ständigt lära mig nya saker och att utvecklas.
Om 2020 finns mycket att säga, men på en mer världsomspännande plan kommer framför allt valet i USA, Brexit och handelsavtalen att vara i strålkastarens sken. Observera att jag skriver ”-en” vid ”avtal”, då det inte bara är handelsavtalet mellan USA och Kina, utan också mellan förstnämnda och Europa samt det mellan Japan och Sydkorea.
"[...[I have made the greatest deal ever i the enrire history of USA[...]"
Beträffande valet i USA, som jag i detta inlägg ämnar att fokusera på, kommer det gå till historien som det mest smutsiga i moderna tider; Trump kommer att göra allt för att få fortsätta sitta i det ovala rummet och då han ser börsen som ett derivat på hur ”duktig” han är, kommer han göra allt för att denna står på ATH lagom till november. Kommer han att lyckas? Kanske och det som talar för det är att det kring Q1 2020 och därefter börs synas reaktioner/konsekvenser av FED:s första sänkning av räntan under 2019 (ofta ligger effekterna cirka 6 månader efter), vilket kan driva upp konsumtionen hos amerikanerna.
Tyvärr finns det mer som talar emot; handelsavtalet, vilket påverkar bolagens vinster, har redan nu visat sig sätta djupa sår hos bolagen. Lägg därtill de avtagande effekterna från Trumps skattesänkningar från 2017 samt höga jämförelsetal och det kan bli lite oreda på marknaderna. Skulle denna oreda komma kommer Trump att anklaga FED och då denna institution inte kommer att göra mycket (eller, enligt Trump, ”för lite”), kommer Trump att rikta sin ilska mot EU och ECB, som via sina minusräntor ”fuskar”. Hotet från USA mot EU och de båda parternas handel kommer att vara mycket omtalat detta år och frågan är om EU är starka nog att stå emot?
Vem som blir demokraternas presidentkandidat kommer såklart att påverka. Blir det Warren kommer detta att skapa en enorm osäkerhet, då hon ämnar radikalisera inte bara skattesystemet, utan även sjukvården, teknikbolagens dominans et cetera. Sjukvården har alltid varit i ropet under valår och det är ”sedan gammalt” att det mer ofta än sällan brukar bli köplägen i bolag såsom Abbvie, Abbot Laboratories, Amigen et cetera kring valtider.
Många aktörer och ”experter” vill hävda att om det blir Sanders, eller Warren, kommer möjligheten för Trump att väljas om att öka, då alternativet är sämre/värre ur ett mer, kortsiktigt skall tilläggas, marknadsmässigt perspektiv. Blir det istället Bidden eller Bloomberg kan kampen få en annan nyans. Oavsett kommer det bli en kamp fylld med nya lågvattensmärken. Att demokraterna nu gick vidare med riksrätten kommer mer skjuta dem själva än motståndarna i sjank, då det skall mycket till för att Trump skall fällas av republikanerna i senatshuset. Beträffande Trump, republikanerna och deras kunskaper om PR måste jag ännu en gång erkänna att jag blir imponerad. När de under omröstningen, men också på olika event inför, under (Trump höll t.ex. ett kampanjmöte i Michigan då det röstades om hans möjliga åtal) och efter har fått demokraternas attack att inte bara bli en attack mot Trump, utan mot alla som har röstat på honom (dvs. You either with us, or against us) har de inte bara splittrat USA än mer, utan de har även skapat ett perfekt utgångsläge för valet, då de kommer att vinna åtalet (och därmed valet?). Ett exempel som kan lyftas fram från de dryga åtta timmar långa föroläpningarnas kamp under omröstningen var det "roliga" att republikanerna höll en tyst minut för alla de som hade röstat på Trump för att "hedra" dem...
Till valet skall även handelsavtalet räknas in, då Trump ämnar att, i oktober 2020 kunna stå på en scen framför lyriska följare, antingen kunna säga; ”jag är den enda som kan skapa ett bra avtal med Kina”, eller ”I have made the greatest deal ever i the enrire history of USA”. Även om det inte är det ”bästa avtalet” kommer det att vara det i hans värld och, tyvärr, är det det viktiga…
Gällande avtalet kan det adderas att jag tror det är likt Mats Qviberg sa – ”Det är som Jesus. Alla tror på honom men ingen har sett det”. Därtill kan tilläggas att det nog kommer att bli tvåsiffriga faser innan avtalet är klart; fas 1 är förrätten till förrätten, om en sdet. Att det sedan skrivs behöver inte betyda att det följs och säkerligen kommer det som vi har vant oss med sedan Trump svor presidenteden att vara legio under många, många år framöver. Konflikten handlar nämligen inte bara om handel, utan om världsdominans, denna såväl ekonomiskt som militärt.
Nu har bara valet lyfts fram id etta inlägg och många andra makrohändelser kommer att inträffa, vilka några redan har nämnts i inläggets början, såsom Brexit. Det kommer, minst sagt, bli ett händelserikt år, men frågan är om det kommer att vara något helt annat som det kommer att berättas berättelser om i framtiden, såsom att Italien vill göra en ”exit” ur EU, eller att Tyskland har fått nog av alla lån från Grekland m.fl.?
Inför detta inlägg läste jag mina korta reflektioner från 2018, där jag b.la. diskuterade handelsavtalet mellan USA och Kina. När detta inlägg skrivs har parterna gått ut med att fas 1 (av hur många?) har nåtts, men ingen har ännu sett det påskirvna avtalet. Emellertid blev det någorlunda som jag trodde för ett år sedan: "Och ja, självklart påverkar handelskonflikten; en konflikt som kommer att fortgå till slutet av 2019, då Trump, strategen, kommer att "fixa det" lagom till att hans omvalskampanj har startat igång."
Att skriva om makro och diskutera det tar tid, men vad ser du mest ”fram” emot år 2020? Varför/varför inte?