Jag har nyligen avslutat ett arbetsområde med mina elever i kursen Historia 1b och fokus denna gång var att applicera de källkritiska aspekterna – tendens-, beroende-, tids-, och äkthetskriteriet, och likt alltid är det underbart att se hur kloka, vetgiriga och kunniga eleverna är. Att få se tillika vara en del av utvecklingen hos unga, mogna och mycket kompetenta, för att inte nämna trevliga, människor är för mig ett nöje som dagligen gör att jag går med ett leende till jobbet.

Just detta segment inom historieämnet är inte enbart hängivet nämnda, utan kan och skall alltid appliceras oavsett sfär och sektor. Jag har inte riktigt hunnit klart med boken The Big Boss - Så tog Stefan Persson H&M ut i världen och blev Sveriges rikaste person (Palm & Alsgren, 2019), då det ömsom har varit mycket jobb, ömsom arbete med det absolut sista med boken (observera – det är 99,9 % klart!). Dock har jag hunnit med cirka 3/4 av dess innehåll och kände att jag efter detta redan nu kan författa ett par rader med mina tankar.

Istället för att själv ge en kortfattad förklaring av tendenskriteriet låter jag Berggren på Lunds Universitet göra detta: ”Det är inte ovanligt att källor är färgade av värderingar av olika slag. Det kan röra sig om mer eller mindre tydliga och uttalade politiska eller ideologiska värderingar, men det kan också handla om att författaren lägger sammanhangen tillrätta på något annat sätt.” Som läsare är det således viktigt att alltid vara observant på ovan och när jag läser Palms och Alsgrens alster slås jag av hur de har ansträngt sig för att presentera H&M i sin absolut sämsta dager. Är det rättvist? Allt ligger i betraktarens öga, men författarna lämnar ytterst få öppningar för ett alternativt perspektiv, ej heller andra, mer, för H&M, ”positiva” källor.

Jag påstår inte att H&M är guds bästa företag eller att familjen Persson är guds gåva till mänskligheten. Likt många, många andra näringslivstoppar har de nog såväl ett som två skelett i garderoben och ja – de drivs av pengar. Detta är ett signum för den kapitalistiska världens förespråkare och har såväl för- som nackdelar, vilka jag ej ämnar dryfta i detta inlägg. Emellertid skall tilläggas att bolaget i alla fall gör något och det är bättre än inget (hur hemskt och desperat det låter).

Boken har inte blivit ”godkänd” av H&M samt Familjen och om det beror på svartmålningen av personen Erling Persson (grundare), Stefan Persson (förädlaren) eller Karl-Johan Persson (han som skulle fördärva, men inte gjorde det), eller om den ”sektmålning” (vilken sägs ha sin grund i Walmarts dito) som basuneras ut vet jag icke och detta gör i och för sig detsamma, då faktum är att ingen från det utmålande och granskade objektet har applåderat arbetet bakom boken och dess utgivning. H&M har tydligt uttryckt sin åsikt i Dagens PS.

"[...]Stefan Persson lyckades med att, mer eller mindre, skapad en skräddarsydd lag för sig själv och sina likar[...]"
 

I boken intervjuas anställda och tidigare anställda. Därtill finns en mullvad(!). Gamla intervjuer, skandaler, öppningar av viktiga butiker, inköpsproblem, produktion i låglöneländer är också rubriker som gås igenom och just sistnämnda är det som författarna lägger extra tyngd på. Även om jag är fullt medveten om att varje mynt har två sidor och att det ofta känns som att författarna blir lite väl ”to much”, kommer jag på mig själv med att vända blad med en iver av att avancera i skildringen.

Något som för mig blev extra intressant att få ta del av hur Stefan Persson lyckades med att, mer eller mindre, skapa en skräddarsydd lag för sig själv och sina likar, vilken undantog bolagsägare som ägde mer än 25 %, från förmögenhetsskatt, vilket bland annat Kapital tydligt presenterar (jmfr. Astrid Lindgrens  Pomperipossa i Monismanien). Här skildrar författarna Persson som en egoist tillika en amoralisk person, som inte anser sig ha råd med det enorma skattetrycket medan dennes arbetare får slita än mer. Det är svartmålning, men med stil/klass – det vill jag ge författarna.

Jag har inga känslomässiga band till H&M och faktum är att jag sålde bolaget för över två år sedan (förlusten har jag tagit igen med bolag såsom Latour, Bure och Creades), men kanske är även jag färgad av att också ha sett, läst och upplevt H&M:s positiva insatser för hållbarhet och mer rättvisa löner/arbetstider et cetera(?). Det finns alltid mer att göra, men så dåligt som bolaget framställs håller jag inte som ”min” sanning av bolaget.

Boken är läsvärd och har du det minsta intresse för bolaget skall du verkligen se till att beta av dess sidor. Kanske har du redan gjort det? Vad är i sådana fall din åsikt? Om inte – kommer du att läsa den? Varför/varför inte?