Blog Archive
Hämmande befolkningstillväxt och brist på inflation i USA (och världen)
Jag har tidigare skrivit om varför jag inte tror på räntespöket, som föregås av inflation. Om det blir en sanning, en partiell sanning eller en ren och skär osanning återstår att se. Emellertid är det, som så ofta inom finansvärlden, mycket intressant att diskutera och reflektera kring.
Under vecka 30, närmare bestämt den 25 juli, publicerade Wall Street Journal en artikel som visade att USA:S befolkning minskar och antalet döda relativt nyfödda tar in på sistnämnda. Faktum är att USA:s befolkning enbart ökade med 0,35 % mellan 20 juli 2019–2020. Man kan även se att det är stater som bedöms som ”rurala”, dvs. mindre utvecklade relativt städer såsom New York, San Fransisco och Orlando är de som är mest drabbade.
Samma tendenser som ovan har vi sett i stora delar av världen, inte minst i Japan. Här börjar man få lite bukt på problemet, även om det är långt ifrån löst. Kina, som tidigare hade sin ”ett barn per familj”-doktrin har nu slopat denna och istället ökat till tre barn per familj.
Varför är detta ämne tillika dessa fakta så viktiga? Svaret är: ”av många anledningar”, bland annat för att en åldrande befolkning kommer vid pensionsålder att leva på just det, pension. Det betyder att de arbetsföra får bära ett ännu större last och givet att det finns färre att ersätta dem gör att det kommer bli än fattigare fattigpensionärer, än sämre statlig sjukvård och andra statliga tjänster.
En annan anledning är att befolkningstillväxt dels driver tillväxt, dels inflation. Fler konsumenter betyder fler produkter. Detta skapar en större efterfrågan. Om det finns färre människor som vill köpa ett Playstation femtioelva kommer färre sådana att produceras. Därtill kommer prishöjningar vara obefintliga. Vi har sett detta i lågkonjunkturer, men denna gång kan samma inträffa i en mer normaliserad konjunktur.
I diskussionen måste vi även ta med det jag skrev i mitt tidigare inlägg, nämligen att utveckling och teknik alltid drivs mot en produktion till lägre kostnad. Lägre produktionskostnad betyder, mer ofta än sällan, lägre pris till slutkund.
”Men det är väl bara att börja para sig igen”, tänker du? Absolut. Men betänk att 3–5 år med minskad befolkningstillväxt betyder 3–5 år när det kommer vara mycket (läs: jävligt) tight för de som arbetar och de som ska ha statlig finansierad vård, pension med mera.
Kina, som länge haft sin ”ett barn per familj”-politik kan komma att drabbas än hårdare. Betänk att det kan bli så mycket som 15 år där detta ”glapp” kan uppstå. Jag skriver ”kan”, för det behöver ej bli en realitet. Emellertid bör man som investerare vara medveten om denna befolknings-, produktions- och inflationsproblematik.
Lite makro är aldrig fel, eller hur?
Jag hade i veckan i veckan en mycket intressant och givande diskussion med en vän som kommit att stå mig än mer nära det senaste året. Vederbörande är en person jag verkligen ser upp till och jag tar varje tillfälle som ges att lära av såväl hans erfarenhet som kloka insikter om allt mellan himmel och jord.
"Anyone who dares try to do that will have their heads bashed bloody against the Great Wall of Steel forged by over 1.4 billion Chinese people" (Xi jinping, bbc.com)
Vi kom in på historia i allmänhet och Kina i synnerhet. Det som just nu pågår där är en utveckling jag inte känner mig bekväm med. Har du läst 1884 av Orwell? Om inte finns inga ursäkter – det är semester och du har tid. Således läs. Inte bara för att Owell har ett bra och passande språk, utan även för det han skriver – innehållet – är så viktigt. Skrämmande, likväl viktigt.
I den värld som han målar upp finns tre nationer – Eurasien, Ostasien och Oceanien. Inom sistnämndas gränser finns provinsen Airstrip One (dagens GBR) och dessa är i ständigt krig mot antingen Eurasien eller Ostasien. Provinsen styrs av Partiet och de styr med en järnhand. Likt den sensokrati som Alexander Bard målar upp (jag har tidigare rek. Denna podd där han diskuterar nämnda) har Partiet full kontroll över sina invånare; kameror, hemlig polis med mera. De ser och hör allt och stackar den som inte är en ”duktig medborgare”.
Vad Partiet även gör är att de bestämmer vad som är sant och vad som inte är det. De äger och kontrollerar alla medier och kan således skriva, säga och göra precis vad de vill. Ena dagen är de i krig mot Ostasien och då skriver Partiet och dess myndigheter om hur hemska och onda fienden är och historiskt har varit. Denna historia kan sedan skrivas om, när fred har nåtts och fienden nu istället är Eurasien! Ena dagen skriver de historien enligt X, andra enligt Y. De äger historien, nuet och framtiden. Om de säger att fienden är M är det en sanning och säger du emot kommer du ”mystiskt försvinna”.
”Den som kontrollerar historien, kontrollerar nuet och den som kontrollerar nuet, kontrollerar även framtiden.”
Det som just nu händer i Kina, där Xi Jinping styr och ställer, är farligt likt den dystopi som Orwell målade upp i 1984. Xi Jinping och kommunistpartiet har lyckats förändra den tidigare synen om Mao Zedong och hans insatser för Landet framför övriga. Det sker just nu en glorifiering av den man ledde Kina och som var ansvarig för mellan 40 till 70 miljoner kinesers död, framför allt via ”det stora språnget” från 1958.
Kina blir mer och mer låst, stängt och kontrollerat. För oss i väst kan det avsnitt som blev mer viralt än övriga från Black Mirror framstå som något komiskt och löjeväckande, men faktum är att det i Kina redan är en del av den bistra verkligheten. Översyn. Insyn. Kontroll. Spridningen och etablerande av rädsla för att göra fel – att gå emot Partiet är vida utspridd. Detta är verkligheten i dagens Kina. Umgås du med en tidigare dömd, eller en som uttryckt, om än aldrig explicit, tankar och åsikter som går emot Partiet är risken stor att även du kommer att bli straffad. Parallellerna till Gestapo, BRAC på Kuba och GPU är lika synliga som hemska att se tillika dra.
Vi har gång på gång fått se hur Partiet utövar sin makt mot bolag som verkar för att skapa mervärde. Antgroup och dess enorma IPO sköts upp och Jack Ma, grundaren av Alibaba och Antgroup, försvann i tre månader. Hot mot Tencent och nya regleringar inom allt från betalningslösningar som tv-spelande är ytterligare ett exempel och Didi – taxibolagstjänsten – som börsintroducerades relativt nyligen och fick se sin app tas bort efter en påbörjad och pågående granskning av Partiet är ett tredje sådant.
Att investera i kinesiska bolag behöver ej vara fel, men man måste vara medveten om att de står och faller med Xi Jinpings nycker. Vaknar han upp på fel humör kan det orsaka att just ditt bolags börsvärde minskar med åtskilliga miljarder yen/dollar. Låter det otroligt? Kanske, men det ändrar inte faktum. Risken finns och som bekant är risk det som finns kvar på bordet efter att du har tänkt på och tagit höjd för ”allt”. Jag tycker bolag såsom Alibaba, JD, Didi med flera är intressanta, men den risk som finns med Partiet är tillräckligt trolig för att jag undviker att investera i dem. Rätt eller fel? Jag kan enbart utgå från mig och ämnar inte att peka finger.
Har du det minsta intresse av att förstå dagens värld, dess utmaningar men också de risker som finns över hur morgondagens värld kan komma att se ut rekommenderar jag att läsa såväl The Guardians som Wall Street Journals artiklar samt på hemsidan Kinamedia.se.
Vi som investerar i bolag investerar i just bolag. Mer ofta än sällan tenderar vi att se politik som makro, men i fallet med Kina tror jag man gör sig en tjänst att tänka såväl en som två gånger. Är jag för pessimistisk i min syn? Kanske, kanske inte. Jag är dock mycket bekymrad över vad vi ser i dagens Kina. Att det kommer blåsa upp än mer kring Hongkong och Taiwan är jag övertygad om, speciellt då ett av Xi Jinpengs... förlåt; Kinas mål är att "ha löst Tawian-frågan" samt "ha en miltär i världsklass".
Hur reflekterar och förhåller du dig till kinesiska bolag? Varför?
Att diskutera politik är en fritidshobby många ägnar sig åt och jag kan själv finna det intressant. Det är också en svensk(?) nationalsport som får såväl fotboll som Leauge of Legends att framstå som de nationalla mästerskapen i plockepinn… Emellertid försöker jag att lägga mindre tid på detta, speciellt via blogg och twitter. Det är inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag helst vill ha ett fokus på just bolag och investeringar. Emellertid känner jag nu, denna dag, ett starkt driv att skriva några rader
Stefan Löfven – du valdes till statsminister och vilken titel eller vilket epitet du nu har sedan misstroenderöstningen är av föga betydelse för mig, ty du har varit statsminister de senaste 7 åren. Ledare för en nation. Ledare för ministrar. Ledare för ett folk. Jag röstade inte på dig, men jag tror på demokratin och således följde jag det valresultat och den överenskommelse som skedde i januari 2019. Min mor och far uppfostrade mig att hedra och hylla de demokratiska värdena och detta tackar jag dem för, ty inget är vackrare än just en fungerande demokrati.
Men för att en sådan ska fungera och där medborgarna ska känna tilltro till såväl ledare som system krävs att just dessa fungerar och levererar det som de är ditsatta att göra. Att kalla till otaliga presskonferenser (vilket, förutom att vara din paradgren, tycks vara det som du tycks tro vara lösningen?), säga ”att det är ett angrepp på hela vår rättsstat och demokratiska samhälle” och sedan proklamera att alla resurser står till förfogande ser ju vackert och bra ut. Emellertid hade vi inte varit här idag om du och dina ministrar agerat proaktivt. Om ni, för 7, 6, 5, 4, 3, 2 ja till och med 1 år sedan hade sett och agerat, för inget av det vi ser idag är en nyhet kommen likt en blixt från klar himmel. Detsamma gäller det vi idag får läsa och höra om. Inget av allt detta har kommit till oss som vore det en överraskning i ett Kinderägg.
Jag vill, såhär ett par stycken in i denna text, också betona att jag hade skrivit samma text om det hade varit Uffe, Ebba, Annie eller någon annan som suttit på den högsta av stolar de senaste 7 åren. Just nu, ursäkta min franska, skiter jag fullständigt i om Sveriges statminister har en röd, blå eller grön slips. Som en ledare för en nation, en nation med cirka 10 miljoner invånare, ska man leda och inte bara delegera och gömma sig bakom andra. Ännu en gång vill jag att min franska ursäktas, men vid Hades – agera. Ta beslut. Gör verkstad av allt snack. Varje dag som går utan aktion är en förlorad dag – en dag med fler offer. Offer vars liv förstörs (för alltid?).
”Gör din plikt. Kräv din rätt!”
Jag vill bo och verka i ett land där jag vet att polisen finns där när jag behöver dem. Jag vill bo och verka i ett land där jag vet att akuten är öppen för mig om/när jag behöver akut vård, eller att sjukvården kan ta emot när jag har lunginflammation eller dylikt. Jag vill bo och verka i ett land där jag vet att min mor, far och slutligen även jag själv får en bra, professionell och trygg ålderdom. Jag betalar skatt – jag bidrar. Jag ställer upp och följer regler och lagar. ”Gör din plikt. Kräv din rätt!”, vilket du, Stefan, även själv sade.
Vi har mindre poliser per capita idag än vad vi hade för 2010. Då hade vi 216 per 100 000 invånare. Idag är den siffran 201. Sedan tillkommer den högst adekvata frågan om hur många av dessa som är ute på fältet och hur många som innehar skrivbordstjänst.
Antalet brott stiger. Genom att studera Crime Index, eller Eurostats siffror kan inte ens den bästa retoriken dölja fakta. Eller varför inte beställa Statistas statistik för antalet brott sedan 2010?
Ovan har jag bara nämnt ett litet axplock av allt som just nu går åt helt fel riktning i vårt land. Jag har inte ens börjat med skolväsendet, äldreomsorgen eller pensionen. Och, för att ej förglömma, slöseriombudsmannens mindre angenäma 10-topplista. Pengar tycks ej vara ett problem, utan problemet tycks vara de som är ansvariga för dessa… Nedan bild är från Slöseriombudsmannen. Medan Sverige bokstavligt talat brinner och polisen äskar pengar ska Malmö leta ”the sound of f****g music”?!
Jag vill bo och verka i ett land där jag vet att polisen finns där när jag behöver dem. Jag vill bo och verka i ett land där jag vet att akuten är öppen för mig om/när jag behöver akut vård, eller att sjukvården kan ta emot när jag har lunginflammation eller dylikt. Jag vill bo och verka i ett land där jag vet att min mor, far och slutligen även jag själv får en bra, professionell och trygg ålderdom.
Kom inte till mig och säg att allt kommer bli bra. Visa det istället. Pengar finns och detsamma gäller befolkningens vilja också. Det får vara slut på alla floskler och allt tomt prat. Gör din plikt! (Och sedan kan du kräva din rätt).
Jag har flera gånger tidigare lyft fram hur viktigt jag finner ämnena historia i allmänhet, men kulturhistoria i synnerhet vara. Att identifiera, tolka och utvärdera mönster, trender och så vidare ger inte bara en skön ”f*n vad jag är smart”-känsla (reservation för hybris…), utan rätt använt kan det även ge starka fördelar i allt från Jeopardy och TP-kvällen föregått av en parmiddag till investeringar och... ja, korsord.
Ett område jag läst mycket kring den senaste tiden är försäkringsbranschen och försäkringar mer i allmänhet. Jag äger b.la. NN Group, AXA, Sampo och Admiral Group PLC. Många? Absolut, men istället för att ta ett enda bolag valde jag att skapa en korg, då dessa bolag skiljer sig åt med verksamheter mot olika geografier, har olika styrkor, såsom NN Group och dess styrka på livförsäkring.
I Europa har vi en relativt stark försäkringsanda, både en privat och statlig sådan. Vi har alltid haft starka nationalstater, såväl på gott som ont. Något som har karaktäriserat de flesta av dessa sedan WW1 och WW2 är trygghetsnäten, såsom pensionssystem samt statliga/allmänna försäkringssystem. Detta är inte vad som står att finna i USA, i alla fall inte i lika hög omfattning. Om du har en minut över kan du leka med Google, eller Duckgogo, och söka på vad kostnaden för att föda barn i USA är. Eller vad det kommer kosta dig om du bryter benet och måste till akuten och få den vård som krävs. Jämför gärna sistnämnda med att vi i Sverige betalar en avgift om 200 kr och då får vi undersökning, röntgen, gips, medicin med mera. Visst får vi erfara de obligatoriska 5–6 timmarna i väntrummet, likväl…
Den europeiska befolkningen som grupp är mer försiktiga och tenderar att vara lite mer… pessimistiska, i brist på bättre ord, relativt den amerikanska. Det är fler ”men tänk om”, istället för ”Just do it!” á la Nike. Varför? Beror det på den amerikanska drömmen och att alla är så influerade av den att det mer ofta än sällan blir ”fake it untill you become it” som appliceras? Kanske, men det finns ett annat, mer starkare argument för denna skillnad i trygghetsnät, försäkringar och åsikterna kring det. Detta stavas just WW1 och WW2, men även de krig som föregick nämnda två.
Båda dessa världskrig kom, till största del, att ske på den europeiska kontinenten. Städer, hus, fabriker, bondgårdar, vägar, kyrkor… allt och alla blev sönderbombade. De som levde då, men också deras ättlingar, har fått se, höra och uppleva hur det är att växa upp i tider där allt i livet kan vändas snabbare än en reddit-aktie. Oavsett hur psykiskt och fysiskt stark du var kunde dessa fördelar inte täcka upp för ett hus, ett förlorat jobb under lågkonjunktur samtidigt som frugan ska föda och övriga tre så barn önskar mat i magen och tak över huvudet. Och ett Playstation. Och en Iphone. ”Alla andra har ju detta! Jag är den enda som inte har.”
USA har, sedan sitt frihetskrig 1776 och sitt inbördeskrig 1863, aldrig upplevt ett krig på hemmaplan. De har aldrig fått uppleva hur hemskt det är när allt, bokstavligen allt, rasar sönder och samman. Visst har de haft lågkonjunkturer, terroristattacker med mera, men jämför detta med Europa och dess senmoderna historia. Vem tror du är mest benägen att se till nedsidan – den europeiska bonden eller den amerikanska jänkaren?
Dock börjar lite av denna mentalitet á la ”staten ska skydda mig och jag är beredd att bidraga till det allmänna genom att betala skatt” att avtaga, då det i många europiska länder har varit lite, milt uttryckt, lite si och så med styrningen och förvaltningen av både kapitalet och förtroendet. Jag ämnar inte peka finger på Steffe, Maggan med flera, då vi kan se det i andra länder också. Jag enbart skriver en tolkning av långtgående mönster och långtgående tendenser.
Ponera att Europa och dess länder inte kommer uppleva något nytt storkrig (i dess mer traditionella mening och på dess mer konventionella förfaringssätt) – kommer den tidigare ”hellre fasta på ned- än uppsidan”-mentaliteten med betoning på och förtroende för statens roll att fortsätta? Sedan tillkommer såklart frågan om att försäkringar är och, i stigande grad(?), kommer fortsätta vara en klassfråga. Tand-, sjuk-, och psykisk vård kommer vara ytterligare en sak som skiljer de innanför från de utanför de gated communitys vi redan idag ser.
Det är hemskt och tråkigt, likväl ändrar det ej faktum. Och även om det känns ”hemskt” att skriva detta kan du, jag och övriga dra nytta och fördel av dessa mönster och tendenser genom att t.ex. investera i just försäkringsbolag.
Likt alltid ska du göra din egen analys. Allt som jag skriver här är inte en rekommendation. Pengar kan både öka och minska i värde och det finns ingen försäkring (haha… suck, ständigt denna Monty Pyhtonhumor…) mot ogenomtänkta och icke på underlag av en egen analys-investeringar.
Det har nog inte undgått någon om att marknaden tar höjd för en ökad inflation och med det eventuellt höjda räntor. Detta torde vara den främsta anledningen till att, framför allt, tillväxtorienterade bolag har tappat från mycket höga nivåer till mer ”normala” givet deras extrema tillväxt och, i de flesta fall, extremt lönsamma och kassaflödesgenererande utbud (tjänster/produkter). Inflation och räntor är makro och det sägs att man ska fokusera på bolagen och jag håller detta för sant. Dock är makro dels intressant, dels är det viktigt att förstå varför bolagens aktiekurser sjunker och varför dessa möjligheter(?) till inköp ges.
Att vi kommer få en högre inflation tror jag är en sanning utan modifikation. Jag tror också vi kommer så se s.k. ”inflationschocker”, såsom vi gjorde tidigare under våren. Emellertid tror jag att dessa kommer vara relativt kortvariga och att inflationen sakta, men säkert, kommer att ebba ut till att ligga kring 1-1,5 procent. På onsdag, den 16/6, kommer Powell göra sin stämma hörd och visst kommer alla att sitta och lyssna på varje stavelse. Det kommer absolut även bli lite räntesnack i Jacksonville den 5-8 augusti, då FED-ledamöterna samlar till möte för att ömsom klia varandras ryggar, ömsom se viktiga ut och se ut att göra nytta för deras höga löner. Dock tror jag inte det blir mer. Och skulle det bli mer pratar vi om räntor som i historiskt mått mätt är låga. Absolut är det ”nya tider” nu och en låg ränta idag kan vara lika ”straffande” som en på 4-5 procent förr var för de mer tillväxtorienterade, likväl… 0,5-1,75 procent torde vara det intervall som jag ser som en möjlighet. Tror… Om det nu ens blir några räntor att tala om.
Varför tror jag inte att det kommer bli en stor räntehöjning och att nuvarande rädsla kommer falla in under Buddhas ”This too shall pass”?
- Löneökningarna är låga och i vissa fall obefintliga. Förvisso börjar det nu komma rapporter om ökningar i USA, men är dessa enbart en tillfällighet, eller är de nu här för att stanna?
- Produktion och tjänsteutbud blir än mer billigare iom. alla förbättringar som ständigt sker. Detta leder till att priset till kund sällan höjs, utan mer ofta minskar. Således är ny teknik till sin natur deflationistisk.
- Utöver detta har vi en relativt hög arbetslöshet och i relation till att mycket inom produktion mer och mer övergår till A.I. samt blir än mer automatiserat kommer många, men långt ifrån alla, antingen tvingas till att skola om sig, eller sätta sig på en stubbe, beklaga sig och sedan rösta på de röda.
- I och med att de ”besuttna” blir ”mer besuttna” och de ”rika” blir ”mer rika” kommer en räntehöjning slå hårt mot båda läger. Mer troligt är att de förstnämnda har lån, på allt från bostad till bil och säkert sin PS5:a, och att sistnämnda har detsamma (i alla fall på hus och bil), men att de även har tillgångar som staten vill kunna tappa ur likt vore de en kran. En räntehöjning kommer slå hårt på båda, men framför allt på de besuttna. Vad leder detta till? Större klassklyftor. Och då är vi där igen; de rika har det så bra och måste ”straffas” med miljonärsskatter… jag orkar inte skriva om detta, för dessa hot(?) aka. förslag är så barnsliga och bakom all verklighetskontakt som finns. Säkert vinner de lite sympatier, men hos alla som har mer än två pommes frites på tallriken inser att det enda de (röda) gör är att skrämma de rika ur landet och med de öka skattebördan på de ”mindre” rika.
Drömscenariot för världens stater torde nog vara en inflation på ca 1-2 procent men med nollräntor. På det sättet finns kan de fila lite på de ofantliga lån som de tagit det senaste året.
Men vad vet jag. Jag är en enkel bonde från en bondehålla. Som jag skrev i inläggets inledning ska och är fokus på bolagen, men visst är det roligt att spåna i kaffesumpen? Risken med detta är, när man ej får rätt, att man får göra spåmännen i Dantes åttonde krets fjärde dike sällskap. Du vet, de som på grund av sina löger och falska profetior tvangs att vandra runt och runt med deras huvuden vända i 180 grader; ty de kunde ej se framåt så varför skulle då deras huvuden/blickar vara riktad(e) dit?
