- Recensioner och mediaframträdanden om "Livet, Börsen & Allting"
- Min bok: "MER Börspsykologi" - recensioner, utlåtanden, media etc.
- Min bok - "Börspsykologi - så blir du en bättre investerare"
- Portföljsutveckling
- Utdelningar & totalt kapital
- Dokumentärer och serier
- Sidor där jag finner underlag för aktier/investeringar
- Poddar
- Gaius Marius - Roms Tredje Grundare
Blog Archive
Under veckan som gick kom Jona Simas ledare på Aftonbladet att bli viral. I sin text lyfter Sima dels fram att antalet unga idag är intresserade av pengar och sparkapital i allmänhet, men aktier, sparande med fokus mot investeringar i synnerhet. Vidare skriver ledarskribenten att det är synd och tråkigt då det hade varit mycket bättre om unga intresserade sig än mer för initiativ såsom de Greta Tunberg driver. ”En del av mig [Jona Sima] tycker det är lite synd att en så driven och samhällsintresserad ung kvinna [hänvisning till Molly Guggenheimer, 25 år gammal och förvaltare på Danske Bank] hamnat i aktievärlden. […] Varför inte i politiken eller i en mer samhällsnyttig verksamhet? Det är inte bara slöseri om de smartaste hjärnorna ägnar sig åt finansmarknaden. Det är direkt farligt, eftersom syftet aldrig är långsiktigt.”
Aftonbladet är en tidning med en tydlig röd och vänsterriktad opinion och således faller det sig naturligt att Sima har denna antagonistiska syn på pengar och investerande. Dock tycks hon inte tänka ett steg längre, det vi som läst en eller en annan bok om finansvärlden kallar för ”second orders consecenses”. Tänkt vad fantastiskt det är att unga, svenska medborgare i en sådan låg ålder inser vikten av att ha en trygg och stark buffert. Därtill det faktum att de som delägare i några av världens bolag kan vara med att påverka! Visst ska det förtydligas att en delägare som enbart äger ett fåtal aktier i Volvo inte har betydande röst, men tänk vad många små sådana kan åstadkomma tillsammans(!). Aktieinvesteringar kräver att man är påläst och intresserad. Inte bara om det specifika bolaget, utan om världen i dess helhet. Tänk vilken källa till kunskap och förståelse. Tänk vilken bra grund att skapa sig en bra plattform att utvecklas på; att förändra såväl sig själv som sin omgivning. Och tänk vad bra det är för AB Sverige om allt fler inte hamnar hos Kronofogden, tar dumma lån, lockas till konsumtionshets, lär sig att jämföra priser, värdera nytta och pris et cetera. Tänk vad skattepengar som sparas, men också genereras av en ansvarstagande befolkning.
Men nej, hävdar Sima. Det tycks nästa vara direkt skadligt och dåligt att ta ansvar för sig själv och sin ekonomi. Bättre då att gå med i ett parti, låta fakturorna förbli obetalda och sedan skylla ifrån sig. Det är ju inte så att den skyldiga hålls ansvarig, för inte ska vi ändra på tjänstemannaansvar och kan det skjutas upp så ska det såklart så göras.
Självklart lockas Sima av snabba klick och troligtvis älskar hon att (för)bli viral. Menar hon allvar, eller låtsats hon inte veta bättre? Vad driver utveckling – en politiker, eller en aktiv företagare? Vem skapar jobb och skatteintäkter? Vem skapar bolag som med tiden kan bli stora och internationella, såsom Spotify? Är det regeringen, eller den ansvarsfulla, driva och engagerade entreprenören?
Det skulle vara mycket roligt och högst intressant om det kunde bjudas in till en ledardiskussion i podd- eller videoformat där ledarskribenter från Dagens Industri och Aftonbladet diskuterar ekonomiska spörsmål. Emellertid är väl det en önskan som aldrig kommer att inträffa. Jag brukar föreläsa för Unga Aktiesparare och i de fall jag kan bidraga gör jag gärna det. Finns det något vackrare än att se unga individer ta ansvar och skapa ett sådant bra liv som möjligt för sig själva?
”It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness…” (Dickens, A Tale of Two Cities)
Ibland undrar jag om jag lever i ett annat land, eller om jag har en förvrängd uppfattning om den verklighet jag dels upplever mig se, höra och visats i, dels den jag får läsa mig till. Natten till fredagen den 22/10 skedde ännu en dödskjutning och denna gång inte i ett ”särskilt utsatt område”, utan i Hammarby Sjöstad. Kristersson uttalade sig och beklagade, såklart…, det hemska och sade att ”vanligt folk” nu är drabbade. Genast fick han mothugg från V och S, som anser att han med uttalandet ser alla som bor i förorter som ”annat folk”. Ja, det gäller ju att alltid hitta något att angripa på, men här blir det bara löjligt. Vad som är tragikomiskt i sammanhanget är att när S och V använder sig av ”vanligt folk”, som i meningar såsom ”vanligt folk har inte mer än 100 000 kr” e.d. så är det absolut inte som att de nedvärderar alla oss som har just mer än denna summa. Är jag, du och alla andra som sparat, investerat och tagit ansvar för vår ekonomiska situation att betrakta som ”annat folk”? Kanske till och med oönskade? Sådana som ska… hmm, straffas?
Många var det son jublade när Ulla Andersson kommunicerade sin avgång som ekonomisk talesperson för Vänsterpartiet, men knappt hann dessa jubel att fylla salarna innan partiets ledare, Nooshi Dagostar, proklamerade att Sveriges skattesystem är dysfunktionellt. Här har hon helt rätt, för det är nämligen just det. Emellertid är hennes fokus på att det är för låga skatter eller att vi ej har kvar skatter såsom arvs- och förmögenhetsskatt. Observera att fokus är på att öka statens intäkter, inte att istället fokusera på utgifterna.
Varje gång utspel likt dessa kommer slås jag av hur låga frukter som våra politiker låter de dödliga få plocka. Ser, hör och tänker inte människan längre än näsan räcker? Vi har idag kommuner som lägger 900 000 kr på en kommunalpoet som ska… ja, sprida karisma och kulturell stämning. 900 000 kr hade kunnat lägga på något annat, mer viktigt. Jag tänker lärare, sjukvård, poliser, brandmän och andra samhällsviktiga funktioner. Självklart är kultur viktigt och bra, men i valet mellan överlevnad – för det är vad det just nu handlar om i Sverige – och en dikt upplever jag att det inte ens är något val.
På tal om kultur tycker jag Alexander Bard har en poäng, då han intervjuas av Aron Flam i ett avsnitt som är ett par veckor gammalt. Staten ska enbart fokusera på vård, omsorg, rättsväsende och skola. Allt annat, såsom just kultur (läs: SVT) ska inte en stat beröra sig med. På frågan om han vill bli kulturminister svarar han först ”nej!”, men ändrar sig sedan: ”Absolut, som den som leder nedmonteringen av denna statliga sektion”.
Ofta undrar jag om alla de som kräver högre skatter har sett hur våra folkvalda politiker fullkomligt slösar med allas våra pengar? Har de besökt Slöseriombudsmannen? Har de sett hur Sveriges polis-, lärar-, sjuk- och brandkår går på knäna? Missade de mötet? Missade de att läsa valfri blaska det senaste decenniet? Min tro är att det finns mycket dökött i hela den statliga verksamheten. Administratörer som har administratörer som i sin tur har en samma. Därtill ska sekreteraren ha en sekreterare, för att inte glömma Elefantkyrkogården. Hur många arbetar för staten på en tjänst och med ett uppdrag som egentligen inte borde vara statligt, eller kommunalt?
Jag är inte avig till att betala mycket skatt. Jag är inte avig till att den höjs. Dock är jag det när jag ser att den slösas bort. Jag kan gå med på ett avtal, där staten säger att ”Hej Cristofer. Hoppas allt är bra. Vi kommer nu att banta ned staten och enbart fokusera på de mest samhällsbärande funktionerna. På detta sätt kommer vi att spara enorma summor. Syftet är att Sverige ska bli som i ’fornstor dagar’, där alla har rättigheter och snabbt får vård, omsorg samt högkvalitativ skola och rättsväsende. Du ska kunna gå på Sveriges gator utan att behöva se dig över axeln och du ska kunna sätta din dotter och son på vilken skola som helst och de kommer att få samma möjligheter och förutsättningar. Lärarna kommer ej ha överfulla klasser och ha så fulla scheman att de knappt hinner besöka toaletten. Blir du sjuk kommer du max behöva vänta tre minuter, inte tre månader på adekvat vård. Skulle det dock visa sig att det kommer att kosta lite mer kommer vi blid nödgade att höja skatten. Emellertid kommer vi såklart att noggrant och transparent redovisa vart varje krona går. Skulle detta fungera för dig?”
Mitt svar: JA! Men till dess. Gör om. Gör rätt och snälla, släng ideologipolitiken dit pepparn växer. Se vad som håller på att hända och laga för att det ej förvärras. Ja, kära politiker, ni kommer ej vinna många ”likes” på dagen, men i det långa loppet kommer ni att ha vunnit anseende och respekt. Dock är det ju inte därför som ni har era folkvalda tjänster, utan för att styra Sverige i rätt riktning, dvs. den motsatta ni just nu har. Sluta vara likt valfri Instagramkändis/influenser som jagar likes och ryggdunkningar.
”It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness…”
En miljon kronor. Läs det igen. En miljon kronor är idag inte en avsevärd summa. Hög, absolut, men avsevärt hög? Nej. Utlåtandet – en miljon - är mer en kvarleva från fornstora dagar, då det röktes gräs, boddes i kollektiv och Pippi Långstrump var något obskyrt och farligt.
En miljon är mycket pengar och för den summan kan du göra många saker. En miljon kan skapa en sorts trygghet och därmed lugn, men det är inte en summa som revolutionerar någon vars liv idag inte består av ett tråkigt, icke önskat kaos där det verkligen levs ur hand i mun.
I Sverige betalar vi skatt och för skatten har vi rätt till b.la. (bra?) sjukvård, skola och polisväsende. Jag skriver ”bra?” och då ämnar jag inte att på något sätt förminska eller nedvärdera alla duktiga och högst uppskattade sjuksköterskor, lärare, poliser et cetera, utan det jag åsyftar är det faktum att trots ökade anslag och ökade kostnader tycks väntetiderna bli längre, kvaliteten sämre, polisens medel mindre och färre och så vidare. Byråkratisering har sällan något gott med sig och förutom att den ofta enbart leder till mer komplexitet kommer den också med högre kostnader. Administratörer hittar på nya och egna jobb till sig själva, eller andra administratörer. Allt medan doktorer, sjuksköterskor, ambulans- och brandpersonal och poliser arbetar med livet som insats.
Jag har inga problem att betala en skatt så länge den används på ett effektivt och adekvat sätt. Elefantkyrkogården, rosa hästar mitt under en pandemi, riksdagsmän som skriver sig hemma och knappt arbetar medan de samtidigt hämtar hem löner många av oss bara kan drömma om är inte effektivt och adekvat användande av mina, dina och alla andra svenskars skattepengar. Det är slöseri och borde även klassas som brottsligt. Vi, folket, ger de folkvalda ett förtroende. Och de svarar med att äska mer pengar. Vi kan inte ens säga ”tack för kaffet”, då det är vi som står för det…
Många är vi som har arbetat, sparat och investerat. Många är vi som har valt att avstå en viss sorts konsumtion nu, för att kunna njuta av densamma lite längre fram. Många är vi som tar ansvar för vår egen ekonomi och arbetar för att den dels ska ge oss trygghet nu, dels i framtiden. Många är vi som förstår att vi till syvende och sist kommer vara nödgade att stå för hela, eller i alla fall stora delar, av kalaset när vi fyller +65 år.
Vänsterpartiet vill införa ett skattetak på 1 miljon kronor och att alla summor över denna ska beskattas med 30 %. Summan hade för mig varit högst passande om vi levt anno 1961. 1 miljon då motsvarar idag cirka 12 miljoner. Det är en ansenlig summa och har man ett sådant kapital har man nog ”mer än man behöver”. Men 1 miljon? Nej.
Jag hade absolut haft mer förståelse förslaget om jag vetat att det samtidigt gjordes en total översyn om vart alla nuvarande skatteintäkter går och varför det först inte prioriteras på att effektiveras utgifterna än att ständigt äska mer pengar. Vänsterpartiets förslag påminner mig om tonåringen som dag efter dag ber om att få låna 20 kronor för att handla i skolans cafeteria. Istället för att reflektera över var vederbörande lägger pengarna och varför samt inser att det är ohållbart i längden, är lösningen att gå till mamma och pappa och ”låna”. Sker det en förändring och insikt hos vår tonåring? Sannolikheten är för det är lika låg som VP:s förslag.
Har du sett Jan Emanuels reklam om Sveriges skattesystem? Lika komisk som tragisk och jag funderar på att maila och fråga om herr Emanuel kan addera följande: ”Välkommen till Sverige, landet där du uppmuntras att ta lån och leva på bidrag (så att staten kan få mer ”makt” över dig) och där du straffas om du tar ansvar, har större inkomster än utgifter samt planerar för din ekonomiska framtid. Ja, du läste rätt – istället för att premiera sparande och investerande straffas du för det. Ja, ack jag vet – de är bortom all sans och vett.”
Visst- Vänsterpartiet skapar nu debatt och visst vinner de nog några lätt hängande frukter, men inte mer. Hoppas jag...
Jag har tidigare skrivit om varför jag inte tror på räntespöket, som föregås av inflation. Om det blir en sanning, en partiell sanning eller en ren och skär osanning återstår att se. Emellertid är det, som så ofta inom finansvärlden, mycket intressant att diskutera och reflektera kring.
Under vecka 30, närmare bestämt den 25 juli, publicerade Wall Street Journal en artikel som visade att USA:S befolkning minskar och antalet döda relativt nyfödda tar in på sistnämnda. Faktum är att USA:s befolkning enbart ökade med 0,35 % mellan 20 juli 2019–2020. Man kan även se att det är stater som bedöms som ”rurala”, dvs. mindre utvecklade relativt städer såsom New York, San Fransisco och Orlando är de som är mest drabbade.
Samma tendenser som ovan har vi sett i stora delar av världen, inte minst i Japan. Här börjar man få lite bukt på problemet, även om det är långt ifrån löst. Kina, som tidigare hade sin ”ett barn per familj”-doktrin har nu slopat denna och istället ökat till tre barn per familj.
Varför är detta ämne tillika dessa fakta så viktiga? Svaret är: ”av många anledningar”, bland annat för att en åldrande befolkning kommer vid pensionsålder att leva på just det, pension. Det betyder att de arbetsföra får bära ett ännu större last och givet att det finns färre att ersätta dem gör att det kommer bli än fattigare fattigpensionärer, än sämre statlig sjukvård och andra statliga tjänster.
En annan anledning är att befolkningstillväxt dels driver tillväxt, dels inflation. Fler konsumenter betyder fler produkter. Detta skapar en större efterfrågan. Om det finns färre människor som vill köpa ett Playstation femtioelva kommer färre sådana att produceras. Därtill kommer prishöjningar vara obefintliga. Vi har sett detta i lågkonjunkturer, men denna gång kan samma inträffa i en mer normaliserad konjunktur.
I diskussionen måste vi även ta med det jag skrev i mitt tidigare inlägg, nämligen att utveckling och teknik alltid drivs mot en produktion till lägre kostnad. Lägre produktionskostnad betyder, mer ofta än sällan, lägre pris till slutkund.
”Men det är väl bara att börja para sig igen”, tänker du? Absolut. Men betänk att 3–5 år med minskad befolkningstillväxt betyder 3–5 år när det kommer vara mycket (läs: jävligt) tight för de som arbetar och de som ska ha statlig finansierad vård, pension med mera.
Kina, som länge haft sin ”ett barn per familj”-politik kan komma att drabbas än hårdare. Betänk att det kan bli så mycket som 15 år där detta ”glapp” kan uppstå. Jag skriver ”kan”, för det behöver ej bli en realitet. Emellertid bör man som investerare vara medveten om denna befolknings-, produktions- och inflationsproblematik.
Lite makro är aldrig fel, eller hur?
Jag hade i veckan i veckan en mycket intressant och givande diskussion med en vän som kommit att stå mig än mer nära det senaste året. Vederbörande är en person jag verkligen ser upp till och jag tar varje tillfälle som ges att lära av såväl hans erfarenhet som kloka insikter om allt mellan himmel och jord.
"Anyone who dares try to do that will have their heads bashed bloody against the Great Wall of Steel forged by over 1.4 billion Chinese people" (Xi jinping, bbc.com)
Vi kom in på historia i allmänhet och Kina i synnerhet. Det som just nu pågår där är en utveckling jag inte känner mig bekväm med. Har du läst 1884 av Orwell? Om inte finns inga ursäkter – det är semester och du har tid. Således läs. Inte bara för att Owell har ett bra och passande språk, utan även för det han skriver – innehållet – är så viktigt. Skrämmande, likväl viktigt.
I den värld som han målar upp finns tre nationer – Eurasien, Ostasien och Oceanien. Inom sistnämndas gränser finns provinsen Airstrip One (dagens GBR) och dessa är i ständigt krig mot antingen Eurasien eller Ostasien. Provinsen styrs av Partiet och de styr med en järnhand. Likt den sensokrati som Alexander Bard målar upp (jag har tidigare rek. Denna podd där han diskuterar nämnda) har Partiet full kontroll över sina invånare; kameror, hemlig polis med mera. De ser och hör allt och stackar den som inte är en ”duktig medborgare”.
Vad Partiet även gör är att de bestämmer vad som är sant och vad som inte är det. De äger och kontrollerar alla medier och kan således skriva, säga och göra precis vad de vill. Ena dagen är de i krig mot Ostasien och då skriver Partiet och dess myndigheter om hur hemska och onda fienden är och historiskt har varit. Denna historia kan sedan skrivas om, när fred har nåtts och fienden nu istället är Eurasien! Ena dagen skriver de historien enligt X, andra enligt Y. De äger historien, nuet och framtiden. Om de säger att fienden är M är det en sanning och säger du emot kommer du ”mystiskt försvinna”.
”Den som kontrollerar historien, kontrollerar nuet och den som kontrollerar nuet, kontrollerar även framtiden.”
Det som just nu händer i Kina, där Xi Jinping styr och ställer, är farligt likt den dystopi som Orwell målade upp i 1984. Xi Jinping och kommunistpartiet har lyckats förändra den tidigare synen om Mao Zedong och hans insatser för Landet framför övriga. Det sker just nu en glorifiering av den man ledde Kina och som var ansvarig för mellan 40 till 70 miljoner kinesers död, framför allt via ”det stora språnget” från 1958.
Kina blir mer och mer låst, stängt och kontrollerat. För oss i väst kan det avsnitt som blev mer viralt än övriga från Black Mirror framstå som något komiskt och löjeväckande, men faktum är att det i Kina redan är en del av den bistra verkligheten. Översyn. Insyn. Kontroll. Spridningen och etablerande av rädsla för att göra fel – att gå emot Partiet är vida utspridd. Detta är verkligheten i dagens Kina. Umgås du med en tidigare dömd, eller en som uttryckt, om än aldrig explicit, tankar och åsikter som går emot Partiet är risken stor att även du kommer att bli straffad. Parallellerna till Gestapo, BRAC på Kuba och GPU är lika synliga som hemska att se tillika dra.
Vi har gång på gång fått se hur Partiet utövar sin makt mot bolag som verkar för att skapa mervärde. Antgroup och dess enorma IPO sköts upp och Jack Ma, grundaren av Alibaba och Antgroup, försvann i tre månader. Hot mot Tencent och nya regleringar inom allt från betalningslösningar som tv-spelande är ytterligare ett exempel och Didi – taxibolagstjänsten – som börsintroducerades relativt nyligen och fick se sin app tas bort efter en påbörjad och pågående granskning av Partiet är ett tredje sådant.
Att investera i kinesiska bolag behöver ej vara fel, men man måste vara medveten om att de står och faller med Xi Jinpings nycker. Vaknar han upp på fel humör kan det orsaka att just ditt bolags börsvärde minskar med åtskilliga miljarder yen/dollar. Låter det otroligt? Kanske, men det ändrar inte faktum. Risken finns och som bekant är risk det som finns kvar på bordet efter att du har tänkt på och tagit höjd för ”allt”. Jag tycker bolag såsom Alibaba, JD, Didi med flera är intressanta, men den risk som finns med Partiet är tillräckligt trolig för att jag undviker att investera i dem. Rätt eller fel? Jag kan enbart utgå från mig och ämnar inte att peka finger.
Har du det minsta intresse av att förstå dagens värld, dess utmaningar men också de risker som finns över hur morgondagens värld kan komma att se ut rekommenderar jag att läsa såväl The Guardians som Wall Street Journals artiklar samt på hemsidan Kinamedia.se.
Vi som investerar i bolag investerar i just bolag. Mer ofta än sällan tenderar vi att se politik som makro, men i fallet med Kina tror jag man gör sig en tjänst att tänka såväl en som två gånger. Är jag för pessimistisk i min syn? Kanske, kanske inte. Jag är dock mycket bekymrad över vad vi ser i dagens Kina. Att det kommer blåsa upp än mer kring Hongkong och Taiwan är jag övertygad om, speciellt då ett av Xi Jinpengs... förlåt; Kinas mål är att "ha löst Tawian-frågan" samt "ha en miltär i världsklass".
Hur reflekterar och förhåller du dig till kinesiska bolag? Varför?