Igår, söndag, kunde vi läsa om Ulla Anderssons förslag om hur staten skall kräma ur än fler skatter från Sveriges "rikaste", vilket enligt nämnda är de som tjänar över 42 000 kr. För mig är detta medelklass, men Ulla och jag tycks leva i olika världar. Oasvett kom hennes debatt passande med den bok som jag har läst den senaste 1,5 veckan. Jag ställde även frågan, som såklart inte besvarades, på twitter och frågade vad hon/V tänkte kring deras förslags fjärde punkt...
Nåväl - åter till en mycket bra bok!
Jag har under den senaste 1,5 veckan läst en majoritet av Daniel Markovits senaste bok, The Meritocrazy Trap: How America’s Foundational Myth Feeds Inequality, Dismantels the Middle Class and Devours the Elite, och upplever att det har varit en minst sagt intressant och matnyttig läsning.
Författaren börjar med att konstatera att Thomas Piketty har fel; ty det är inte kapitalägare som drar ifrån i den moderna ekonomin. Den ekonomiska eliten domineras tvärtom av personer som har behövt arbeta för sin position, vilket han tydligt styrker med en historisk resa med start mitt under ett brinnande WW2. Sedan 1940 och fram till idag har arbetsdagen/arbetstiderna för de 60 % som har lägst inkomster minskat med cirka 20 %. Således har ”pöbelns” arbetstider minskat.
Tvärtom är det för de som 10 % som har högst inkomster. Under 1940-talet och åren därefter kunde dessa arbeta på sin bank, som stängde 15:00, eller på sin juridikfirma, som senast slog igen 17:00, och sedan gå hem, vistas med nära och kära och sedan konsumera likt vore det julafton 24/7 365 dagar om året.
Beträffande det skikt som låg mellan de med lägst respektive högst inkomster är arbetstiden relativt oförändrad.
Idag ser världen helt annorlunda ut och idag är det ett krav, med reservation för undantag som bekräftar regeln, att studera vid ett sådant högt ansett universitet som möjligt och sedan arbeta sig fram mot de allt högre lönenivåerna. Att vara ett bolag troget är inte heller det något som idag är legio, utan mer ofta än sällan är det ett sorts hoppande från ett jobb till ett annat (med tillägget att det för varje hopp blir några sedlar extra in på kontot).
En elit har sedan 1950-talet vuxit fram och denna har skapats av människor som har studerat, arbetat, investerat såväl tid som kapital i sig själva. De främsta av dessa bildar idag det som vi kan kalla för en ”meritokrati”.
De högt bildade bodde förr utspritt, vilket till en viss del gynnade de olika samhällena. Idag bor en majoritet av dessa i stora städer – världsmetropoler – såsom New York, London och Paris. Detta gör att det blir en än tydliga delning mellan ”vi” och ”de”. Vad som också är intressant är att de högt bildade mer ofta än sällan gifter sig med sina likar, vilket enbart spär på den växande klassklyftan, men som också visar, vilket är positivt, att kvinnor har kommit att tillskansa sig allt mer (ut)bildning.
De utbildade, som bor och verkar i staden, skapar för varje generation ett något större glapp till skiktet under dem. Absolut är det möjligt att göra klassresor, men det är något som enbart kommer att bli svårare och svårare spår Markovits. En anledning till detta är en bra utbildning kostar och i länder som USA är det enbart de som har det gott ställt som har råd att ge sina barn en bra och livsavgörande utbildning. Skillnaden i utbildningskostnader mellan de rikaste och fattigaste, skriver författaren, motsvarar en investering över tid en summa på 10 miljoner dollar per barn! Inte konstigt att elituniversitet är härbärgen för de rikas avkommor.
Livet efter utbildningen präglas av arbete. Den typiska amerikanska juristen beräknades 1963 ha haft kring 1300 debiteringstimmar/år. Idag anses det som ”krav” på de högra juristfirmorna vara ca 2400 timmar/år. Detta motsvarar sex dagars arbetsvecka från 08-20:00 utan semester och sjukdagar. Visserligen tjänar, inflationsjusterat, dagens jurister 3x så mycket som vid 1963. I finanssektorn har utvecklingen gått ännu snabbare, där det mer är legio att en chef arbetar ca 17 timmar/dag, sju dagar i veckan med åtminstone 10 timmars närvaro på kontoret. Betänkt detta: i Silicon Valley är det cirka 260 soldagar per år och ändå rapporterar flera kliniker i området hur många lider av brist på D-vitamin…
Som framkommer är detta ett problem – sjukskrivningar, stress, press et cetera är något som kommer som ett brev på posten och det är många som inte mäktar med det höga tempot tillika de höga kraven. Dock finns det de som gör detta och så länge dessa fortsätter att utmana väggen, spår författaren, kommer meritokratins avstånd till övriga enbart att växa.
Vad som är extra intressant i boken är hur det idag blir allt vanligare med konsumtionslån, vilket är fakta vi alla har blivit bekanta med de senaste två åren. Det som blir lika fascinerande som hemskt att läsa är att det idag finns över 22 000 butiker specialiserade på payday-loans, vilket är kortfristiga lån tills nästa lön kommer. Du lånar således ett par tusen den 15:e som ett sorts förskott på dion lön och, i de bästa av världar, betalar tillbaka den 25:e. Beror detta på att männsikan lvere över sin inkomst och jagas till den konsumtionshest som sociala medier bidrar till? beror det på ett mycket dåligt jobb med en ännu sämre lön? Säkert är svaret en blanding och lika säkert är att det är långt ifrån så enkelt som man som observatör tror.
Bokens budskap är att det inte bara är de som har ärvt sin förmögenhet som idag befinner sig bland eliten, utan de har kämpat sig till den. Dock är kraven för att vara kvar bland molnen så hårda att många inte mäktar med dem. Bland pöblen, det vill säga den majoritet som lever i "det undre skiktet" finns en sorts hets att hålla jämna steg med de i det övre och detta främst inom komsumtion. Då de ej har de likvider som krävs för detta går det ofta så långt att de belånar sig. Således skapas meritokratins fälla.
Jag finner boken läsvärd och har du det minsta intresse av ovan råder jag dig att köpa, alternativt låna, den.
Jag vet inte när det hände och sanningen är nog den att det skedde mer långsamt och precis som när en groda kokas kom vi aldrig att uppleva en snabb och tydlig övergång från ”A till B”. Då, för flera år sedan, var det fortfarande en fri värld där olika bolag och dess produkter fanns på det stora, vida Internet – World Wide Webb. Idag är det helt annorlunda och frågan om exakt var som det gick snett är svår att svara på.
Jag kommer ihåg när det började; det var en amerikansk president som uppmärksammade världen om att Kina, under flera år, agerat fult och amoraliskt genom att ta tillika sno såväl data, patent, företagsprodukter, teknologi et cetera likt vore de deras att bara ta. Bara sådär. Jag vet inte om väst i allmänhet, men USA i synnerhet, var så mycket bättre, men givet de fakta som då presenterades tycktes det mer vara det förstnämnda, dvs. att det var Kina som varit den mer ”fula fisken”.
Det började med att vissa tullar på fysiska varor kom till och därefter spred sig detta s.k. ”handelskrig” till att inrymma så mycket mer, som just nämnda teknologi. Bolag såsom Huawei, ByteDance et cetera kom att få möta mycket hårt motstånd i väst och öst kom att svara med att bli ännu hårdare och restriktiva mot bolag såsom Facebook, Apple, Alphabet et cetera.
Många visste sedan tidigare att det Kalla Kriget aldrig tog slut och att det bara hade kommit till att bli mer kallt. Dock var det aldrig, likt Koreakonflikten, klargjort. Precis som under 1960–1991 var en tid med hög spändhet och där oro och rädsla för vad ”den andra sidan/fienden” kunde göra, kom tiden kring 2020 och därefter att präglas av en liknande. Kunde Kina nästla sig in i västs teknologiska infrastruktur och ta kontroll? Banksystem, personliga data, sjukjournaler et cetera var bara några av många känsliga data som kunde förstöra ett helt samhälle och en hel ekonomi.
Data hade under det andra milleniets första två decennier kommit att bli det nya svarta, men det var först nu, kring 2015–2020 som världen, dvs. Svenssons, kom att bli mer uppmärksammade på det och mer insatta i problematiken.
Det hela gick så långsamt, men var ändå så tydligt. De gamla gränsdragningarna från Kalla Kriget, som förvisso inte hade åldrats bort men vars färg absolut hade eroderat, kom nu att målas om med starka och klara färger.
Det hela gick så långsamt, men var ändå så tydligt; ty först fanns bara en ”Vida Världens Webb” för att sedan bli två – en för väst och en för öst och detta kom att slå mot alla, såväl bolag som konsumenter. Var det oundvikligt? Kunde det ha stoppats? Jag vet inte. Vad jag dock vet är att idag finns få, om ens några, produkter och tjänster som inte är anpassade efter just den ena eller den andra sidans regler och normer. Den fria virtuella världen är idag inte så fri. Kanske var den heller aldrig det, utan kanske gick vi med den naiva övertgyelsen att så bara var fallet? Jag vet inte.
Det hela gick så långsamt, men var ändå så tydligt.
Jag går med tanken att Kina/Asien mer och mer kommer att gå mot ett sorts eget Internet och att samma sak, per automatik, kommer att ske i väst. Hur kan detta drabba bolag som just nu värderas lika högt som den förväntade tillväxten gör gällande? Ponera att ”gränsen” stängs – hur mycket kommer många av dagens växande internetjättar att drabbas?
Har marknaden prisat in en seger för Trump? En för Biden? Nuvarande prognoser visar att Biden har ett övertag, men hur ofta har vi inte sett det och sedan stå med hakan i golvet när det verkliga, och det som över huvud taget betyder något, resultatet presenteras? Brexit samt Trump vs. Clinton är bara två av relativt många bataljer där vinnaren har varit den otippade.
Jag är mycket intresserad av politik i allmänhet, men amerikansk i synnerhet och finner det intressant att se hur många kloka huvuden det finns på andra sidan pölen, men också lika skrämmande hur många okloka dito som finns.
Att försöka sig på att tajma valet med sina investeringar är något jag inte vill rekommendera och inget jag själv ämnar göra, utan jag fortsätter med den välbeprövade formeln att sprida ut inköp över tid, vilket mer ofta än sällan tenderar att infalla sig då lönen anländer till kontot.
Trots att jag ej ämnar försöka mig på en sorts tajming kommer jag ändå vara beredd att använda lite ur den krigskassa som jag har och det enda som jag tror kan skapa ett sorts fall på börsen är inte om Trump vinner. Ej heller är det att Biden vinner. Nej, det som kan skapa en liten oro är att ingen av kombattanterna ömsom accepterar sin förlust, ömsom den andras vinst och att detta drar ut på tiden. Det har länge talats om den risk som finns att Trump ”vägrar att flytta ut” och hur ofta får vi just nu inte läsa om hur nämnda börjar bygga en bas med lögner(?) om det förfärliga med poströstning och det fusk som förekommer med det.
Jag är inställd på att det, tyvärr, kan bli allt ifrån et par dagar till ett par veckor innan det finns en klar, av alla (i alla fall de som måste) accepterad vinnare och detta kommer inte se som något sorts styrkebesked i världens ögon. Kina, flera länder i Mellanöstern, Ryssland med flera kommer att se svaghet och i USA kommer det bli upplopp, inbördes stridigheter mellan de båda falangernas anhängare et cetera.
Oavsett vem som vinner är frågan hur lång tid det kommer ta innan dennas vinst accepteras, för jag har svårt att se att Trump, om han nu förlorar, håller ett tal likt Clinton höll 2016, där han dels erkänner sig besegrad, dels tackar Biden för en god och bra kamp. Istället tror jag vi kommer se ”fake news”, ”cheating”, ”China is responsable for this” et cetera. Förvisso lockar popcornmaskinen, men tyvärr är det för hemskt för att kallas tragikomiskt. Det är allvar. En av världens supermakter är just nu, och riskerar att så fortsätta vara, en sandlåda. I denna sandlåda finns inga vinnare, utan bara förlorare.
Timothy Snyder, skribent på Washington Post, drar en parallell till Balerus president, Lukasjenko i sin artikel What Americans Should Learn from Belarus. Denna kan bedöms som märklig, men skillnaden är "bara" att Lukasjenko beväpnar sig med vapen, medan Trump med verbala sådana; "fake news", "don't trust them (Biden/Demokarterna)" et cetera. Skribenten gör gällande att man nu, gärna igår, i USA måste förbereda, för det handlar om att försvara demokratin, den som många, många tar för givet. Detta görs genom de sex P:na, som kommer att försvara en legitim valseger mot ett politiskt kaos; Preperation, predominance, protest, peace, presistence och pluralism.
Upplopp, anklagelser, utredningar, polsi- och nationalgardsinsatser... detta befarar jag kommer att inträffa och ännu en gång - det finns ingavinnare, bara förlorare.
Tror du att ovan nämnda risk med allt från ett par dagar till veckor där ingen klar och accepterad vinnare finns är adekvat?
Förutom en lednings inkompetens är det största risken i bolag inom spel- och dobbelsektorn den politiska tillika regulatoriska. Ena dagen är det någon politiker som basunerar ”dessa bolag ska betala mer i skatt! Ja, så mycket skatt att Astrid Lindgrens Pomeperipossa-debakel kommer att framstå som rena rama semestern”, medan den andra är tyst.
Såväl politiker som spelbolagen vet att det inte finns någon politiker som är något sånär beläst inom ekonomi som vet att nämnda bolag inte är negativt för staten. Genom deras verksamhet kommer nämligen många skattepengar in. Ja, tyvärr finns det de spelare som inte klarar av att spela med förnuft och förutom att det är synd om dem kostar de samhället i form av sjukvård. Jag ämnar inte förminska denna negativa sida med betting och gällande min åsikt har jag skrivit om det i detta inlägg. Det jag vill ha fokus på i detta inlägg är att den politiska och regulatoriska risken inte bara är synlig inom spel- och betting, utan nu även inom sociala medier.
Natten till fredagen den 7/8 skrev Trump under en exekutiv order som förbjöd amerikanska bolag att göra affärer med tjänsterna WeChatt samt TikTok, varav förstnämnda är en tjänst från det kinesiska Tencent och sistnämnda en dito från ByteDance. Plötsligt ändras spelreglerna och detta tvärt. Självklart spionerar båda sidorna på varandra och är det inte genom TikTok är det genom allt från Fortnite via hej-kom-och-hjälp-mig till Tinder. Edward Snowden kom att visa detta under 2013-2014 genom att Sverige samarbetat med NSA (National Security Act) då vi inte bara låg/ligger(?) i framkant inom internetanslutningar och uppkopplingar, utan även för att vi ligger nära Ryssland.
Frågan är inte om någon har rent mjöl i påsen, utan om hur hög volym av det smutsiga innehållet egentligen är. Att hitta ett land med hundra procent rent mjöl tror jag kan bli svårt(?).
Just nu finns inte bolag såsom Facebook och Alphabet i Kina, men jag fruktar att Trumps agerande kan få oanade spridningseffekter till andra regioner. Om detta kommer vi bli varse och jag hoppas att min fruktan inte realiseras.
Prosus – det nederländska investmentbolag som b.la. äger 31 % av Tencent och som jag tidigare har diskuterat, kom att drabbas under nämnda fredag och självklart följer de händelseutvecklingen noggrant. Inte bara för att Tencent är ett stort innehav hos dem, utan även för att hela deras portfölj består av ”e” som i ”e-handel”, "e-hälsa", "e-dejting" et cetera.
Varför hög substansrabatt i Prosus?
Gällande Prosus och deras substansrabatt, som innan fredagen den 7/8 låg på cirka 25 %, har jag fått frågor om. ”Varför så hög?”. Mitt svar – långt ifrån alla vågar lita på Kina och deras bolag. Visst har Tencent hittills visat sig vara ”äkta vara”, men detta trodde många om Luckin Coffée också. Därtill kan den kinesiska staten när som helst förstatliga vilket bolag som helst, såsom just Tencent. Detta är inte en långsökt risk, utan i allra högsta grad reell. Som investerare i Prosus måste man vara medveten om detta – rabatten kommer alltid att vara relativt hög så länge Tencent står för en sådan stor del av portföljen.
Jag väljer att acceptera denna risk. Förvisso är min tillit till Tencent inte hundraprocentig och ej heller till Xi Jipings klåfingrighet, man jag tror att ledningen hos Prosus vet hur att tälja guld i andra innehav och att Tencents del sakteligen kommer att minska. Om inte är det ingen fara, för så länge inget av ovan inträffar är det en "win-win". Prosus visar att att såväl EK/A, omsättning/A samt VPA är i stigande trend (R12, 3 år) och även om aktiekursen inte nödvändigtvis följer detta på instasekunden kommer den förr eller senare att så göra. Glöm aldrig att skilja på bolag och aktie. Jag investerar i förstnämnda.
Tror du att den politiska risken kommer att öka i andra sektorer kommande år? Kommer Square att tillåtas i hela världen? PayPal? Får vi handla via bolag X om vi bor i georgrafi Y?
Jag vill börja med att berätta att jag inte på något sätt ser ned på eller nedvärderar kvinnor. Jag är extremt noga med att i min historieundervisning, men också i svenska 2 och under delkursen ”litteraturhistoria, lyfta fram deras underordnade roll i historien. Förvisso fick kvinnor i Sverige rösträtt 1919, men att säga att de därefter blev och har behandlats likt männens likar är en hyperbol så kraftig att inte ens Karl Alfred, eller Hulken, skulle orka med att lyfta.
Med det sagt… snälla Annika Strandhäll – kan du vara vänlig att inte försöka vinna lätta PK-poäng i tider likt dessa och med sådana okloka utspel att jag får rysningar? Hos de som ej ser igenom vad du egentligen suktar efter, dvs. makt och uppskattning, kanske du vinner ett par enkla poäng, men hos oss övriga blir det bara sandlådenivåer, om ens det.
”KVINNOR BETALAR ALLTID HÖGSTA PRISET I KRISER”. Så skrev nämnda Strandhäll och Helén Fritzon och även om jag har svårt att förstå varför de behöver versaler för att få ut sitt budskap låter jag bli att dryfta den frågan. Istället vill jag återkomma till hur de snabbt önskar berätta och visa hur kvinnor hamnar högst upp i offerpyramiden. Ännu en gång vill jag betona att jag mycket väl är medveten om att många kvinnor i dagens samhälle blir diskriminerade, misshandlade, utnyttjade et cetera och att detta är mycket hemskt, men jag vill gärna se mer nyans från politiker som befinner sig på dessa nivåer i det svenska, politiska landskapet och när de knyter an frågan till covid-19.
Att kvinnor drabbas är det nog ingen som säger emot, men vad sägs om att granska andemeningen i Strandhälls skrift tillika uttalande. Antalet grafer som är i omlopp på valfri social media därtill i vanliga dagstabloider såsom Expressen, Aftonbladet, Business Insider et cetera visar att två av tre av de som dör i sviterna av covid-19 är män. I Sverige är cirka tre av fyra som behöver intensivvård män och denna åldersrepresentation finns i alla ålderskategorier. Varför är det ingen som kan ge svar på, men det ändrar ej faktum. Möjligt kan det bero på att fler män är konsumenter av cancerpinnar, men det finns ännu ingen forksning som kan visa kausalitet på det antagandet.
Enligt jämställdhetsmyndigheten tenderar (unga) män att drabbas mer av nedstängda skolor och arbete/studier hemifrån och fler män än kvinnor riskerar att bli arbetslösa.
Även Agnes Wold har omfamnat feministflaggan och sagt att ”Många auktoritära ledare har den här grejen att de vill stänga gränser, de vill ha kontroll, de vill stoppa undan kvinnor och barn någonstans. Det är patriarkal smittpolitik. Tack och lov har Sverige en Folkhälsomyndighet som förstår det här […] Att stänga skolor är ett politiskt beslut. Man vill visa att man är lite macho som kan ta tuffa beslut. Men det är förödande för kvinnor och barn.”
Låt oss se ut i Europa och studera dessa patriarkala ledare. Kanske menas Merkel i Tyskland? Fredriksen i Danmark? Solberg i Norge? Marin i Finland? Är det dessa som har bedrivit (patriarkalisk) machopolitik? I sådana fall tycks det bara var allas vår svetsare ”Steffe” som står upp för feminismen under denna hemska covid-19-kris. Tack gode gud för det!
Att ha en genusdebatt finner jag essentiellt för det samhälle tillika framtid som jag/vi vill bygga, men denna skall utgå från rim och reson. Till dess säger jag likt Lennart Jähkel - Fjöl av (se gärna länken, där Katrin Sundberg ger instruktioner till Pistvaktdansen och hur denna är en bra karantängympa).
