Staten kommer tvingas att välja - är du vinnare eller förlorare?
Det vi har fått se i USA och då inte bara om det hemska som hände den 6/1, då anhängare till Donald Trump forcerade sig in i kongresshuset, utan det finns att se såväl i Norden som i andra delar av västvärlden. Mycket av detta hat; denna misstro mot såväl staten som sin granne beror på flera faktorer, men två av dessa är mer betydande än andra.
Ökad livslängd och automatisering av många ”enkla” arbeten.
Vi lever längre och längre och detta är ingen nyhet. Ej heller är det en nyhet att detta betyder att de som är i arbetsför ålder, dvs. mellan cirka 18–67, kommer få stå för en än mer tung börda; generera skatteintäkter att betala för äldrevård, omsorg, sjukvård, skola, polisväsende och alla andra delar som hör välfärdsstaten till. Tyvärr tycks ingen politiker ha velat ta tag i denna fråga och på allvar leda den. Säkert har en majoritet(?) av dem förstått(?) varthän trenden går, men ingen har vågat lyfta upp detta enorma problem, för det skulle ju kunna leda till att de blir mindre uppskattade av sina väljare, får mindre förtroende etc. (kort sagt; det har varit egoistiska faktorer som har drivit dem att inte lyfta denna extremt viktiga fråga).
Att ”maskiner och robotar” tar över är ej heller det en nyhet och även om detta ska tas med en nypa salt, för det kommer behövas människor som ser över/servar etc., men dessa kommer att vara mycket få i antalet relativt alla de som tidigare stod på bandet. Självklart finns nya jobb och självklart kan de som får lämna ett industrijobb klara sig, men i många fall erfordrar detta att de utbildar/vidareutbildar sig. Det är inte säkert att Jens, 52 år är ”så sugen” på det, eller att Lisa, 41, som var nöjd med sitt 7-16:00-jobb och inte har några andra arbetsambitioner, ”känner för det”. Alla vill inte börja studera och utbilda sig när de har passerat en viss ålder, eller så har de inga ambitioner för ett arbete som kräver en form av utbildning. Visst kommer de att tvingas till det, men innan detta händer kommer det gå flera år som fylls av meningslösa insatser från såväl arbetsförmedlingen sjukvården, Försäkringskassan et cetera – insatser som kostar pengar. Var kommer dessa pengar ifrån? Precis – skatteintäkter från de som arbetar. Det blir alltså en större och tyngre börda för de som är i arbete.
Inte bara blir det i många fall ett slöseri (för i vissa fall är insatserna från ovan myndigheter viktiga och adekvata), utan det blir också som så att tid, medel och energi läggs på sådant som egentligen inte borde ges detta. Således har vi en skev fördelning, vilket kommer att skapa ett än mer växande missnöje. Vi kommer att få se en växande del av befolkningen som kommer att såväl citera som parafrasera Leif Östlings ”Vad fan får jag för pengarna?”. Av denna skara består en del av de som hamnar utanför arbetsmarknaden och förväntar/har förväntat sig att då bli fångad av alla sociala- och ekonomiska skyddsnät som på pappret skall vara dem tillgängliga. Dessa kommer få en chock när de inser att verkligheten inte ens är i närheten av berättelsen/sagan. Sedan finns den andra delen och denna är de som arbetar; de kommer vara mycket arga över att se hur deras skatteintäkter slösas på insatser som egentligen inte borde göras.
Kommer dessa olika läger att ställas mot varandra? Självklart!
Incels
En del i ovan, för allt och alla går ihop på ett eller ett annat sätt, är den ökade graden av unga, outbildade/lågutbildade män som hamnar efter det andra könet, dvs. kvinnorna. Många och mycket tyder på att kvinnor idag har bättre studieresultat under alla skolans stadier, kommer in på de mest framstående och eftertraktade universiteten, får de mest eftertraktade och, oftast, högavlönade jobben et cetera. Kvar i Filipstad sitter Uffe och Stoffe, arga över att inte ha kommit in på sin drömutbildning. Medan de spyr galla över hur förjävligt allt är, sitter de och spelar Call of Duty, chattar och diskuterar i en discordkanal et cetera.
Ovan ”grupp” är en som har vuxit fram under en lång tid och så sent som den 6/1 kom P3 Dystopia ut med ett avsnitt som ”Incels”, vilket är begreppet för de unga män som tvingas till ett ickevalt tillika icke-önskvärt celibat leverne (ie. Utanförskap). De blir en exkluderad grupp, eller ser sig i alla fall som en sådan, och här har vi den nya underklassen. Om 5, 10, 15 och 20 år ses detta vara en enorm samhällsekonomisk fara, men absolut en social och välmående sådan; vi kommer ha en underklass av unga män i åldrarna 18-35, som inte har klarat av att hålla jämna steg med kvinnorna och för varje dag som går, ökar glappet. Att kvinnor sedan är de som kan överleva helt själva (t.ex. provrörsbefruktning) gör att de är än mer starkare.
Ovan fara tillika problematik lyfter även Alexander Bard och Jan Söderqvist fram i sin bok Digital Libido (gällande Bard diskuterar han även detta i denna och denna pod, varav förstnämnda jag tidigare skrivit om). Inte bara dessa herrar, utan även fler, såsom Emma Leijnse, journalist och författare till boken Fördel kvinna: Den tysta utbildningsrevolutionen, presenterar detta tydliga och övergripande Youtube-klipp.
Staten kommer tvingas att välja (ie. prioritera), för nuvarande skattesystem är inte anpassat och acklimatiserat för 2020-talet och decennierna därefter. Vad kommer att prioriteras? Skolan? Pensionen? Trygghet och kampen mot kriminaliteten? Detta är frågan som ingen (politiker) vill vistas med, men som tyvärr kräver all energi och koncentration. Beroende på vad du tror kan du exponera dig; tror du t.ex. att det kommer bli mer ”var man för sig själv” gällande pensionen är det absolut första steget att börja spara och investera. Tror du att privata skolor kommer bli mer legio än dess antonym är AcadeMedia (ACAD) ett bolag att hålla koll på. Beträffande säkerhet finns b.la. Securitas och G4S.
Tror du på ovan beskrivna utveckling och hur anpassar du dig samt hur exponerar du dig mot det?
(Tillägg gällande något helt annat; innan jul sålde min bok slut(!) och många har frågat om när den åter finns i lager. Jag har nu fått svar från förlaget, som låter hälsa att den finns på lager hos dem (PUG.se) och kommer finnas på Adlibris m.fl. på måndag.Förra veckan, närmare bestämt onsdagen den den 16/12, nåddes världen av att delstaten Massachutsetts anmäler närmäklaren Robin Hood, som under den värsta tiden under de stora börsfallen under mars kom att bli mycket uppmärksammad. Utöver nämnda delstat kom nyheter under den efterföljande torsdagen att den amerikanska finansinspektionen – SEC – ”… anklagar den populära nätmäklaren Robin Hood för att ha vilselett sparare om hur bolagets appbaserade aktiehandel genererar pengar och för att ha misslyckats med att genomföra utlovad handel.” Det dröjde inte många timmar till innan den sista nyheten för dagen nådde marknaden – Robin Hood gick med på att betala en böter om $65 miljoner.
De senaste åren har vi alla fått se hur en sorts ”gameification” har kommit att ske. Dagligen tycker jag mig kunna se hur såväl Avanza som andra aktörer berättar om kommande, nya funktioner på såväl hemsidan som i appen och visst är det uppskattat, men tro inte att det inte finns en bakomliggande tanke. Allt är inte bara skapat för att ge den bästa upplevelsen, utan även för att locka till köp och därmed göra steget från tanke till aktion hos konsumenten/användaren så minimalt som möjligt. Jag anklagar inte Avanza och dess likar, utan applåderar dem. Precis som de stora ”jättarna”, Facebook, Alphabet, Amazon, Twitter et cetera, vet de hur människans psyke fungerar och vilka knappar man skall erbjuda vid vissa specifika tidpunkter.
Nu är jag inte fullt insatt i Robin Hood och det nyss öppnade tillika avslutade fallet mot dem, men likt många av mina fränder (host… Sparo), och som jag själv tidigare gång på gång har betonat, har den enskilda individen ett ansvar. Robin Hood-spektaklet och spelinspektionens alla utspel det senaste året med allt från max 5000 kr per vecka hos en och samma leverantör (med följden att alla hoppar mellan olika av dessa samt till de oreglerade, där inga maxbelopp existerar) till att ingen reklam får göras under dagtid är bara några axplock på hur staten och de styrande behandlar ”folket” likt vore de sex år och beroende av såväl sin snuttefilt som napp med bamsemotiv.
Jag förstår att det framkommer som att jag lägger i både en som två övre växlar av detta och att jag överdramatiserar och att jag till viss del jämför äpplen och päron, men… har individen INGEN EGEN SKYLDIGHET samt att vara ANSVARIG FÖR SITT EGET BETEENDE? Är det verkligen Klarnas fel att herr Karlsson köper såväl ett PS5 som Occulus Quest 2 och även slänger med lite extra tillbehör när han ändå håller på? Han måste ju hålla jämna steg med alla som figurerar i hans flöden på både Twitter som Instagram. Att han inte har råd är inte en ursäkt och det där med betalning löser sig ju alltid – det är ju trots allt avbetalning och då är det ju billigare…
Ja, det finns individer som har problem och som har diverse psykologiska nedsättningar samt andra utmaningar och dessa skall alla se till att hjälpa och inte att utnyttja, men inte har var och varannan Svensson det, eller? För drygt en vecka sedan skrev Sparo om den äldre man som inte bara en, utan två(!), gånger agerat likt han saknade en förmåga att tänka själv och med det inse att det alltid finns två sidor av ett och samma mynt.
Jag börjar undra om den inflation som tycks saknas gällande valuta istället har infunnit sig beträffande ålder och kognitiv utveckling (läs; att bli, vara och agera likt en vuxen som tar tänker efter innan och sedan tar ansvar för sina ageranden).
Den värld som tycks skapas, eller redan till en viss grad har skapats, tycks gå ut på att oavsett vad jag – individen – gör för fel så är felet egentligen inte mitt, utan istället är det alla de som erbjuder tjänster och produkter. Det är deras fel att jag lockas att köpa, för inte kan jag stå på mig och utgå från min unika livs- och ekonomiska situation? Vad kommer härnäst? Ha begränsade öppettider på diverse livsmedelsaffärer, för det har visat sig att de som lider av fetma orsakad av överkonsumtion av socker tenderar att åka och handla på fredagar kl 15-17:00? Vissa lider tyvärr av bulimi, som är en hemsk psykologisk utmaning, och här visar data att de tycks besöka affären sent på kvällen för att köpa överflöd av allt från kladdkakor till Frödinges blåbärspaj. Således kommer alla ICA-butiker i SWE att vara stängda efter kl 19:00(?).
Vem vet, snart kanske det kommer förslag på att Systembolaget skall hålla stängt även på lördagar, då det visar sig att folk tenderar att dricka mer under sin ledighet och att detta, i vissa fall, men långt ifrån alla, leder till våld, oro et cetera (att staten inte förstår att alla då kommer köpa en vfardag och spara till helgen är, tyvärr, en no-brainer). Jag ämnar inte bagatellisera sistnämnda och jag vet att det finns de som har blivit drabbade/drabbas av berusade människor. Dock är det en annan (viktig!) debatt, men problemet och till viss del lösningen är densamma; det är individen som är ansvarig för sina handlingar.
Jag har god lust att maila Jackson, Nolan och Tarantino och lägga fram mitt manusförslag på en ny film – ”The Last Grown Up on Planet Earth”. Det jag just nu ägnar all tankeverksamhet åt är att reflektera kring vilka som skall spela huvudrollerna. Förslag?
Den 19/10 släppte SSU sin rapport Om ojämlikhet och samma dag passade de på att hävda sig på Den Röda Tidningens debattsida. I sin rapport hävdar de att Sverige har blivit ett skatteparadis för rika och att de som skattar mest på inkomst är de ”vanliga” människorna. Med andra ord slår de fast, vilket sedan tidigare är känt, att det är högre skatt på inkomst av (förvärvs)kapital än på ägande av kapital, såsom i diverse värdepapper eller fastigheter.
Likt alltid är gällande är botemedlet mot detta att höja skatter. ”Har vi en extra kostnad? Höj!” Just den (enkla) lösningen att höja ter sig alltid så lätt, för det är ju ”bara” att höja dem (med medvetenhet att vi får lex IKEA, Spotify etc.). Det är de rikas fel att det råder klasskillnader och om de nu har det så gott ställt kan de sannerligen se till att inte bara dra sitt, utan även ett extra, strå i den ökända stacken.
Känner vi igen oss? Ja, frågan var retorisk. Jag vill på inga sätt förminska eller förringa de samhällsmedborgare som arbetar hårt, men tyvärr för en, ursäkt min franska, skitlön. Jag vill ej heller förringa dem som gör så gott de kan, anstränger sig, går på arbetsintervjuer, går en yrkesutbildning e.d. och pga. detta är i behov av stöd. Jag har nära och kära som dels lever som sjukpensionärer, dels går arbetslösa.
Det som jag istället blir irriterad av att läsa är hur SSU, men också många andra ”röda” partier, får det att låta som att det bara är de ”rika” som kan spara och investera. Detta är en framgångsrik lögn i stil med den som Baudleaire uttryckte om djävulen: ”The greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he didn’t exist.”
Jag är född och uppvuxen i en arbetarklassfamilj. Den alltid efterlängtade och ”lyxiga” fredagsmiddagen under min uppväxt var grillad korv alt. fläskfilé, pommes, Heintz ketchup och bostongurka. Eventuellt något liten sallad till det. Semestrar var att familjen satte sig i en Nissan Micra och begav sig till Liseberg. Oftast sov vi över hos ett par släktingar och fick således 2-3 dagar i Göteborg. Jag betalade för mitt eget körkort och när jag ville börja spela golf fick jag stå för fiolerna… förlåt; klubborna. Jag ville göra/testa/ha X och oftast var det jag som bekostade detta. Mina föräldrar har givit mig allt och för det är jag tacksam; de har givit mig förståelse och vetskap om att jag kan skapa mig den framtid och det liv jag vill. De har givit mig all sin kärlek och allt sitt stöttande och för detta är jag dem evigt tacksam. Det är detta som har gjort att jag idag har tagit mig igenom inte bara en femårig universitetsutbildning, utan även läst diverse andra kurser/program (totalt motsvarar mina HP 8 helårsstudier). Det är detta som har gjort att jag idag har en underbart och uppskattat jobb, en stabil ekonomi, en hobby i form av författarskap et cetera.
Jag skulle kunna fortsätta men jag tror (läs: vet) att du som läser detta förstår budskapet. Likt Voltaire och upplysningsmännen under 1700-talet insåg jag att jag ”måste odla min egen trädgård”. På mer ”vanligt” språk, för att sno ett uttryck från valfri vänsterpartist i allmänhet, men Ulla Andersson i synnerhet, kallas detta för ”som man sår, får man skörda” alternativt ”som man bäddar får man ligga”.
I Sverige har vi ISK samt KF. Dessa är framtagna för att förenkla sparande och investeringar i värdepapper och alla, precis alla, kan börja att spara samt investera. Du måste inte ha 10 miljoner på banken, utan likt Lao Tse sade; ”… även en tusenmilafärd börjar med ett steg”.
Att höja skatter är som läkaren som lyssnar på den sjuka patienten och sedan ”bara” skriver ut medicin. Det bekämpar symptomet, men löser inte det grundläggande problemet. Vad staten istället skall göra är att instifta privatekonomi som obligatoriskt ämne i högstadiet, eller på gymnasiet. Lär ut vad ränta är och att avbetalning inte betyder att vara X är billigare(!); vikten av ett sparande; vikten av en budget et cetera.
Tyvärr och självklart kommer inte allt att bli bättre, men mycket. Hur mycket kostar inte kronofogdens skuldsaneringar oss svenskar? För att inte nämna alla de bidrag som skulle kunna undvikas och läggas på annat, såsom än ännu bättre vård? Eller varför inte på skolan, som tyvärr befinner sig i ett sorts förfall.
Jag vet och är fullt medveten om att det finns många aspekter av diskuterad fråga och att det sällan är enkelt. Däremot vill jag hävda att med en (grundläggande) ekonomisk kunnig därtill medveten svensk medborgare kan mycket i det svenska samhället bli bättre. Vinnaren är inte bara den enskilda, utan även hela samhället.
Om alla partier kunde enas om att privatekonomi kunde bli ett obligatoriskt ämne i skolan tror jag att många av de skuldfällor som många idag sitter i kan undvikas. Jag tror att många kommer att få ett bättre psykiskt mående. Jag tror att många kommer att känna en sorts stabilitet i livet och vardagen.
Jag skriver det som många innan mig redan har skrivit. Jag säger det som många andra redan har skrikit sig hesa över. Bör jag istället vara tyst och tänka att det aldrig kommer att bli bättre? Nej, för det är att ge upp; att inte söka och eftersträva en bättre värld. Utopiskt? Det må så vara, men jag uppmanar alla politiker, oavsett om partifärgen är röd, grön eller blå, att fokusera på den underliggande problematiken och inte på symptomen. Det får vara nog med medicin och av det ett drogberoende. Riv plåstret. Patienten kommer att skrika och klaga, men låt hen så göra, för i det långa loppet kommer hen att bli starkare samt att må bättre.
SSU (med flera) skriver att det är dyrt att vara fattig. Ja, det är det; att vara fattig på kunskap och hur att applicera denna.
Igår, söndag, kunde vi läsa om Ulla Anderssons förslag om hur staten skall kräma ur än fler skatter från Sveriges "rikaste", vilket enligt nämnda är de som tjänar över 42 000 kr. För mig är detta medelklass, men Ulla och jag tycks leva i olika världar. Oasvett kom hennes debatt passande med den bok som jag har läst den senaste 1,5 veckan. Jag ställde även frågan, som såklart inte besvarades, på twitter och frågade vad hon/V tänkte kring deras förslags fjärde punkt...
Nåväl - åter till en mycket bra bok!
Jag har under den senaste 1,5 veckan läst en majoritet av Daniel Markovits senaste bok, The Meritocrazy Trap: How America’s Foundational Myth Feeds Inequality, Dismantels the Middle Class and Devours the Elite, och upplever att det har varit en minst sagt intressant och matnyttig läsning.
Författaren börjar med att konstatera att Thomas Piketty har fel; ty det är inte kapitalägare som drar ifrån i den moderna ekonomin. Den ekonomiska eliten domineras tvärtom av personer som har behövt arbeta för sin position, vilket han tydligt styrker med en historisk resa med start mitt under ett brinnande WW2. Sedan 1940 och fram till idag har arbetsdagen/arbetstiderna för de 60 % som har lägst inkomster minskat med cirka 20 %. Således har ”pöbelns” arbetstider minskat.
Tvärtom är det för de som 10 % som har högst inkomster. Under 1940-talet och åren därefter kunde dessa arbeta på sin bank, som stängde 15:00, eller på sin juridikfirma, som senast slog igen 17:00, och sedan gå hem, vistas med nära och kära och sedan konsumera likt vore det julafton 24/7 365 dagar om året.
Beträffande det skikt som låg mellan de med lägst respektive högst inkomster är arbetstiden relativt oförändrad.
Idag ser världen helt annorlunda ut och idag är det ett krav, med reservation för undantag som bekräftar regeln, att studera vid ett sådant högt ansett universitet som möjligt och sedan arbeta sig fram mot de allt högre lönenivåerna. Att vara ett bolag troget är inte heller det något som idag är legio, utan mer ofta än sällan är det ett sorts hoppande från ett jobb till ett annat (med tillägget att det för varje hopp blir några sedlar extra in på kontot).
En elit har sedan 1950-talet vuxit fram och denna har skapats av människor som har studerat, arbetat, investerat såväl tid som kapital i sig själva. De främsta av dessa bildar idag det som vi kan kalla för en ”meritokrati”.
De högt bildade bodde förr utspritt, vilket till en viss del gynnade de olika samhällena. Idag bor en majoritet av dessa i stora städer – världsmetropoler – såsom New York, London och Paris. Detta gör att det blir en än tydliga delning mellan ”vi” och ”de”. Vad som också är intressant är att de högt bildade mer ofta än sällan gifter sig med sina likar, vilket enbart spär på den växande klassklyftan, men som också visar, vilket är positivt, att kvinnor har kommit att tillskansa sig allt mer (ut)bildning.
De utbildade, som bor och verkar i staden, skapar för varje generation ett något större glapp till skiktet under dem. Absolut är det möjligt att göra klassresor, men det är något som enbart kommer att bli svårare och svårare spår Markovits. En anledning till detta är en bra utbildning kostar och i länder som USA är det enbart de som har det gott ställt som har råd att ge sina barn en bra och livsavgörande utbildning. Skillnaden i utbildningskostnader mellan de rikaste och fattigaste, skriver författaren, motsvarar en investering över tid en summa på 10 miljoner dollar per barn! Inte konstigt att elituniversitet är härbärgen för de rikas avkommor.
Livet efter utbildningen präglas av arbete. Den typiska amerikanska juristen beräknades 1963 ha haft kring 1300 debiteringstimmar/år. Idag anses det som ”krav” på de högra juristfirmorna vara ca 2400 timmar/år. Detta motsvarar sex dagars arbetsvecka från 08-20:00 utan semester och sjukdagar. Visserligen tjänar, inflationsjusterat, dagens jurister 3x så mycket som vid 1963. I finanssektorn har utvecklingen gått ännu snabbare, där det mer är legio att en chef arbetar ca 17 timmar/dag, sju dagar i veckan med åtminstone 10 timmars närvaro på kontoret. Betänkt detta: i Silicon Valley är det cirka 260 soldagar per år och ändå rapporterar flera kliniker i området hur många lider av brist på D-vitamin…
Som framkommer är detta ett problem – sjukskrivningar, stress, press et cetera är något som kommer som ett brev på posten och det är många som inte mäktar med det höga tempot tillika de höga kraven. Dock finns det de som gör detta och så länge dessa fortsätter att utmana väggen, spår författaren, kommer meritokratins avstånd till övriga enbart att växa.
Vad som är extra intressant i boken är hur det idag blir allt vanligare med konsumtionslån, vilket är fakta vi alla har blivit bekanta med de senaste två åren. Det som blir lika fascinerande som hemskt att läsa är att det idag finns över 22 000 butiker specialiserade på payday-loans, vilket är kortfristiga lån tills nästa lön kommer. Du lånar således ett par tusen den 15:e som ett sorts förskott på dion lön och, i de bästa av världar, betalar tillbaka den 25:e. Beror detta på att männsikan lvere över sin inkomst och jagas till den konsumtionshest som sociala medier bidrar till? beror det på ett mycket dåligt jobb med en ännu sämre lön? Säkert är svaret en blanding och lika säkert är att det är långt ifrån så enkelt som man som observatör tror.
Bokens budskap är att det inte bara är de som har ärvt sin förmögenhet som idag befinner sig bland eliten, utan de har kämpat sig till den. Dock är kraven för att vara kvar bland molnen så hårda att många inte mäktar med dem. Bland pöblen, det vill säga den majoritet som lever i "det undre skiktet" finns en sorts hets att hålla jämna steg med de i det övre och detta främst inom komsumtion. Då de ej har de likvider som krävs för detta går det ofta så långt att de belånar sig. Således skapas meritokratins fälla.
Jag finner boken läsvärd och har du det minsta intresse av ovan råder jag dig att köpa, alternativt låna, den.
Jag vet inte när det hände och sanningen är nog den att det skedde mer långsamt och precis som när en groda kokas kom vi aldrig att uppleva en snabb och tydlig övergång från ”A till B”. Då, för flera år sedan, var det fortfarande en fri värld där olika bolag och dess produkter fanns på det stora, vida Internet – World Wide Webb. Idag är det helt annorlunda och frågan om exakt var som det gick snett är svår att svara på.
Jag kommer ihåg när det började; det var en amerikansk president som uppmärksammade världen om att Kina, under flera år, agerat fult och amoraliskt genom att ta tillika sno såväl data, patent, företagsprodukter, teknologi et cetera likt vore de deras att bara ta. Bara sådär. Jag vet inte om väst i allmänhet, men USA i synnerhet, var så mycket bättre, men givet de fakta som då presenterades tycktes det mer vara det förstnämnda, dvs. att det var Kina som varit den mer ”fula fisken”.
Det började med att vissa tullar på fysiska varor kom till och därefter spred sig detta s.k. ”handelskrig” till att inrymma så mycket mer, som just nämnda teknologi. Bolag såsom Huawei, ByteDance et cetera kom att få möta mycket hårt motstånd i väst och öst kom att svara med att bli ännu hårdare och restriktiva mot bolag såsom Facebook, Apple, Alphabet et cetera.
Många visste sedan tidigare att det Kalla Kriget aldrig tog slut och att det bara hade kommit till att bli mer kallt. Dock var det aldrig, likt Koreakonflikten, klargjort. Precis som under 1960–1991 var en tid med hög spändhet och där oro och rädsla för vad ”den andra sidan/fienden” kunde göra, kom tiden kring 2020 och därefter att präglas av en liknande. Kunde Kina nästla sig in i västs teknologiska infrastruktur och ta kontroll? Banksystem, personliga data, sjukjournaler et cetera var bara några av många känsliga data som kunde förstöra ett helt samhälle och en hel ekonomi.
Data hade under det andra milleniets första två decennier kommit att bli det nya svarta, men det var först nu, kring 2015–2020 som världen, dvs. Svenssons, kom att bli mer uppmärksammade på det och mer insatta i problematiken.
Det hela gick så långsamt, men var ändå så tydligt. De gamla gränsdragningarna från Kalla Kriget, som förvisso inte hade åldrats bort men vars färg absolut hade eroderat, kom nu att målas om med starka och klara färger.
Det hela gick så långsamt, men var ändå så tydligt; ty först fanns bara en ”Vida Världens Webb” för att sedan bli två – en för väst och en för öst och detta kom att slå mot alla, såväl bolag som konsumenter. Var det oundvikligt? Kunde det ha stoppats? Jag vet inte. Vad jag dock vet är att idag finns få, om ens några, produkter och tjänster som inte är anpassade efter just den ena eller den andra sidans regler och normer. Den fria virtuella världen är idag inte så fri. Kanske var den heller aldrig det, utan kanske gick vi med den naiva övertgyelsen att så bara var fallet? Jag vet inte.
Det hela gick så långsamt, men var ändå så tydligt.
Jag går med tanken att Kina/Asien mer och mer kommer att gå mot ett sorts eget Internet och att samma sak, per automatik, kommer att ske i väst. Hur kan detta drabba bolag som just nu värderas lika högt som den förväntade tillväxten gör gällande? Ponera att ”gränsen” stängs – hur mycket kommer många av dagens växande internetjättar att drabbas?