”Till mitten hunnen på vår levnads vandring”. Med b.la. dessa ord inleds Dantes välkända komedi – den gudomliga. Det sågs vid den tiden som vedertaget att en normal livslängd var 70 år och när Dante ska söka sin kära Beatrice har han alltså nyss hunnit fylla de 35. För oss, som lever under det moderna 2020-talet, är 70 den nya pensionsåldern – det är nu kryssningar skall avverkas, barnbarn tas med till Disneyland, trädgårdar skall påtas, kafferep hållas et cetera.
De två efterkommande verserna från den erkända skalden låter säga: ”hade jag i en dunkel skog gått vilse / och irrat bort mig från den rätta vägen”. Är det en tidig fyrtioårskris? Var det saknaden av allierade, hans kärlek samt de hot han fick från de styrande i Florens? Svaret är inte entydigt och likt ofta ligger det hos läsaren att själv tolka.
När jag nu, denna fredag den 22/1, bara är ett par timmar från att göra Dante sällskap ställer jag mig frågan om jag är vilsen. Är jag där jag innerst inne vill vara? Har jag åstadkommit det som jag velat tillika önskat? Har jag varit den människa som jag vill vara? Det är inga lätta frågor.
Jag drivs av att utvecklas; att ständigt öka min kunskap och detta oavsett om det är börs- och investeringsrelaterat, eller inom berör ett annat ämne, såsom historia eller film. Jag vet att jag mår bra när jag får vistas med likasinnade och diskutera ämnen som jag upplever ger mig värde och när jag tillåter mig själv att reflektera är det just det - vistas och diskutera med likasinnande - som jag gör under de flesta av årets 365 dagar.
När jag summerar den första halvleken kan jag se att jag har åstadkommit mycket och för det är jag stolt. Vad jag inte är stolt över är allt det och alla de som tyvärr har givits mindre tid och uppmärksamhet från mig. Tyvärr är detta valfrihets pris – när du säger ”ja” till något, säger du också ”nej” till allt annat. Att göra dessa val leder alltid till kval och ständigt måste man fråga sig: vad är det jag vill. Vad ger mig mest. Självklart får det inte bli en sorts egoism över det hela, men man bör skilja på en sund och en osund sådan. En sund är när man alltid lyssnar till samt följer sig själv, sitt driv, sina möjligheter, sin hälsa et cetera, medan en osund är att ständigt, oavsett sammanhang, placera sig själv i centrum – här finns hen som tar från bordet först och struntar i ifall det räcker och över till andra. Här är personen som ständigt pratar om sig själv. Ja, jag tror du förstår.
På mina 35 år har jag hunnit med att skaffa mig en utbildning som gör att jag kan arbeta som gymnasielärare – ett yrke jag älskar och håller högt. Jag har även hunnit med att läsa en master i pedagogik, läsa in behörighet för att undervisa i Svenska som andraspråk, samlat på mig några poäng i specialpedagogik med mera.
Jag har också, delvis via ovan, men också via det driv jag känner och för det jobb jag lägger ned, blivit utnämnd till förstelärare, vilket jag ser som hedersamt.
Utöver detta har såväl en som två och tre böcker författats och den tredje står snart, kring de sista två veckorna i mars, hos Sveriges bokhandlare. Att ha skrivit tre böcker känns nu, då det är ”klart”, som surrealistiskt, för aldrig hade jag trott att min fäbless för att fatta pennan skulle leda till något sådant. Jag vågar inte räkna på hur många timmars jobb som ligger bakom, men skulle någon fråga mig igen om jag skulle göra om denna insats tillika resa skulle svaret vara otvetydigt ”ja!”. Det ger enormt mycket att sitta. Ensam. Med skärmen framför ansiktet och tangentbordet under fingrarna. Det är utvecklande och är det något som man gör, är det att lära känna sig själv. På djupet. Man lär sig att identifiera, känna och analysera tankar, känslor och idéströmningar. Det är något av det mest berikande som man kan uppleva.
Förutom ovan har jag även lyckats skapa mig en ekonomisk trygghet – jag har en portfölj/ett kapital som inte gör att jag ligger sömnlös. Även om det svider skulle en plötslig utgift för ett nytt kylskåp, en ny tvättmaskin samt en ny Macbook inte påverka mig (förstå mig rätt).
För flera år sedan satt jag ned och skissade på min plan – min strategi – om hur jag kunde nå den position som gör att jag kan äga min egen tid och nu, efter flera år, börjar jag se att den vägen var den rätta. Jag må inte vara hen som når +100 % i avkastning envar år, men jag är den som sakta men säkert, likt sköldpaddan, avancerar långsamma men mycket stabila steg. Jag är en försiktig general och ser mer till den eventuella ned- än uppsidan. Jag sover hellre gott och kan ägna dagtid till att vara närvarande i mitt arbete/vardag, men också med vänner, bekanta samt kollegor. Att inte behöva ”se till” portföljen stup i kvarten, men ändå veta att den finns där. Hårt arbetandes. För mig och ingen annan. Det är en enorm trygghet tillika ett lugn.
Vad kommer de nästkommande 35 åren att bära i sitt sköte? Om jag känner mig själv rätt kommer jag fortsätta med mitt skrivande och med att vidareutbilda mig i mitt yrke. En önskan om familj finns, såklart, men detta är inget jag stressar/pressa fram, utan det kommer att komma naturligt (när man som minst anar det, eller hur är det alla säger?). Gällande mitt skrivande har jag snart en ny, rolig nyhet att förtälja, men det projektet vill jag hedra med ett eget inlägg.
Kommer bloggen att fortsätta? Ingen aning och jag skriver när jag har tid, lust och energi. Så länge detta finns kommer bloggen att finnas, men vem vet; kanske blir det ett uppehåll? Kanske tar jag mitt pick och pack och drar (till Italien)? Framtiden är oviss och tack för det, för annars skulle livet vara mycket tråkigt.
Nu hör jag domaren blåsa till andra halvlek. Tack för att du tog dig tid att läsa och tack för att du är med mig.
"För övrigt anser jag att Kartago ska förstöras."
Ett höstlov stundar och detta är något som jag i år ser än mer fram emot. Jobbet har blivit än mer utmanande och detta beror dels på att kommunen applicerar ett besparingsprogram, vilket har gjort att vi lärare har fått mer undervisningstid, dels på att min nya tjänst som förstelärare har krävt mer (tid) än vad det från början var planerat för. Detta gör att det blir mer arbeta fram till jul och därefter är planen och förhoppningen att mer tid skall frigöras för denna del av min tjänst.
Utöver detta är det manusskrivande och jag befinner mig i slutfasen och känslan är, likt alltid, ambivalent. Var, när och hur slutar man en bok? Kan en sådan ta slut? Detta och annat är vad som just nu upptar mina tankar. Förlaget har även skickat ett utkast på ett omslag och jag tycker det ser riktigt bra ut. Dock kommer vissa redigerar behöva göras, men som ett utkast ser det mycket fin tillika bra ut!
Som om inte ovan vore nog fick jag tidigare i veckan ytterligare en god nyhet via mitt förlag. Jag kan ännu inte uttala mig om detta, men leendet på mina läppar var inte så litet. Faktum var att det var raka motsatsen. Anledningen till att jag ej kan säga mer i nuläget har med det finstilta att göra och hellre då att avvakta innan jag kommunicerar mer.
Börsen fortsätter att avancera och att se hur Creades under måndagen den 12/10 handlades till 100 % premie var för mig något jag aldrig trodde mig få uppleva. Jag har förståelse för att de värderades till en premie, men en sådan stor? Jag vill betona att Creades är ett mycket, mycket fint bolag och såväl ledning som styrelse gör ett mycket bra jobb, vilket inte bör studeras i aktiekursen, utan i det faktiska substansvärdet, som växer snabbare än min älskade brorson tillika lika mycket älskade brorsdotter(!) och den senaste rapporten, som släpptes igår, tisdag, var sannerligen inte dålig. Emellertid finns det en gräns mellan irrationell värdering 1.0 och densamma fast 2.0..
Jag har tidigare skrivit att jag inte hade för avsikt att sälja mitt innehav, men när premien nådde 100 % kunde jag inte negligera faktum. På en kurs på 993 kr hade jag en avkastning på 259 % (exk. två års utdelningar). Det är inte ”normalt” och framför allt inte i ett investmentbolag. Detta oavsett hur ”ny teknik-orienterade” de är.
Min tilltro till Sven Hagströmer och övriga på Creades är fortsatt mycket stor och jag hoppas att jag i en framtid ännu en gång kan titulera mig som delägare. Just Sven är en investerare tillika person som jag håller högt. Jag finner det mycket bra tillika roligt att han är aktiv i sociala medier samt inte säger ”nej” till intervjuer. Att han därtill har agerat med ett stort hjärta, i form med att skänka matlådor till vårdpersonal, under detta år som har präglats av covid-19 är för mig mycket roligt att se
Pengarna kommer nu få arbeta på annat håll och jag har redan använt en del av likviderna. Bland annat har tre nya bolag (ett nederländskt, ett kanadensiskt samt ett svenskt) fått göra övriga i portföljen sällskap. Efter detta har jag fortfarande kvar cirka 60 % av likviden och denna avser jag använda mig av under stundande rapportperiod tillika höst, som bland annat bjuder på en trumpen strid…
Jag går med förvisningen om att jag vet vad jag vet och vad jag inte vet. Därtill påminner jag mig alltid om att ”… A ool thinks himself to be wise but a wise man knows himself to be a fool.”
”Big History” är en genre som har vuxit sig fram under de senaste 20–30 åren. Genren gör anspråk på samt har som ambition att förklara långa historiska utvecklingar med breda penseldrag i syfte att skapa en vidare och mycket bred helhetsförståelse. Detta till skillnad från mer nischade alster, såsom Lindqvists om valfri fransk monark eller Lunds stolthet(?), Dick Harrisons, om allt från svensk till engelsk medeltid.
Genren kom att få en något mer uppmärksamhet då Harari släppte Sapiens: en kort historik över mänskligheten, vilken tydligt visar om genrens ambitioner; att förklara människans och stora mänskliga utvecklingar. Utöver denna bok, som är en ypperlig ”nybörjarbok/första-bok-inom-genren” att börja med, finns det andra som ger mycket till läsaren. Vissa av dessa har jag skrivit om på denna blogg, medan andra ännu inte har omtalats eller recenserats. I detta inlägg tänkte jag enbart dela några av de som jag håller lite högre än andra. Jag har valt att referera till senast utkomna version/tryck och i de fall det finns svensk översättning har jag valt denna. De flesta av böckerna släpptes tidigare än vad som står inom paranteserna.
Sapiens: En kort historik över mänskligheten (Harari, 2018). Även Hararis två andra böcker, Homo Deus samt 21 Lessons for... är läsvärda, även om sistnämnda kändes något... hmm, krystad.
Vete, vapen och virus (Diamond, 2020)
Collapse: How societies Choose to fail or succeed (Diamond, 2011)
The Evolution of Everything: How New Ideas Emerge (Ridley, 2016)
Berättelsen om allt (Christian, 2018)
Until the End of Time (Greene, 2020)
Why Nation Fail: The Origins of Power, Prosperity, and Povertry (Acemoglu, 2012)
Som jag har skrivit ovan har jag I vissa inlägg redan skrivit om nämnda böcker och jag kan inte med tillräckligt stor betoning trycka på hur givande böcker likt dessa är att förkovra sig i. Viktigt är att alltid ha ett öppet sinne samt att vara kritisk och genom detta kommer du, med stor sannolikhet, uppleva att du utvecklas och lär dig mycket av ovan författares alster.
Som jag skriver om boken Vete, Vapen och Virus är det fascinerande att få ta del av en teori som säger att vi i Europa och mellanöstern hade ”tur” som fick just de grödor som vi fick under jordbruksrevolutionen för en sisådär 10 000 år sedan. Likaså hade andra kontinenter och därmed folkslag inte en fullt ut lika stor sådan.
Jag fann denna lista för flera år sedan och har sedan dess utgått från den, men såklart har även andra listor och förslag tagits emot. Min önskan och mitt mål har alltid varit, och fortsätter så vara, att förstå. Att få svar på den evinnerliga frågan: ”varför”. Varför X? Varför Y? Jag går med vetskapen om att det inte alltid finns ett klart och av alla accepterat svar, men jag tror att genom att läsa, vistas med oliktänkande och med personer som inte är rädda att visa och säga sin åsikt kommer jag komma närmare ett svar.
Läser du böcker likt ovan? Vilka är dina favoriter och vilka vill du rekommendera?
Nyss hemkommen från jobbet och med en dubbel espresso vid min sida ska jag ta denna onsdag, en s.k. lillördag, att ”bara vara”. De senaste veckorna har varit mycket ansträngande, roliga och givande, likväl ansträngande. Jag försöker vara, i rimlig mån, aktiv på twitter med att svara på meddelanden och lämna feedback, men likt allt går i vågor har min tid även här nödgats minska. Jag upplever inte någon sorts press att vara aktiv och alltid anträffbar, eller att tweeta om såväl Mind Capital (bra sammanfattat av Aktiepappa) som om Simon Blechers deltagande i senaste Penderpodden. Precis som med 99 % av allt i livet har jag, du samt alla och envar ett val och när detta är taget betyder det att andra saker tyvärr måste strykas. Att säga ”ja” till något är att samtidigt säga ”nej” till alla andra alternativ. För mig är jobbet fokus och därefter mitt manusskrivande. Självklart vill jag blogga mer och vara mer involverad i twittertrådar med allt från recept till att ifrågasätta profiler som inte bara säljer kurser där det erbjuds energibars vars datum sedan länge passerat gå, utan som dessutom tycks äga alla bolags vars aktier agerar draglok än vice versa.
Nåväl… anledningen att jag tar mig denna tid att skriva detta inlägg (har bedömningsarbete på +15 timmar samt manus, men att sitta 24/7 med bedömning fungerar inte. Hjärnan måste vila och elevernas rättssäkerhet tillika rättighet till likvärdig bedömning är essentiellt) är att jag såg att det, om än inte på datumet, så åtminstone på dagen är 6 månader sedan Börspsykologi släpptes. Onsdagen den 18/3 kom den att sippra ut, även om det officiella datumet var satt till den 25:e.
Innan jag fortsätter vill jag betona att jag ständigt reflekterar över att inte vara den som ständigt skriver om sin bok, eller tweetar reklam om den och att den finns att köpa. Jag vill inte vara den som är den jobbiga i rummet och som alla önskar skall lämna festen innan den ens har börjat. Emellertid vill jag denna dag fokusera på just boken.
Jag hade inte räknat med det fina och positiva mottagande tillika medieuppslag som den har fått och jag tror fortfarande inte att jag har förstått det. I flikarna till vänster har jag samlat recensioner, poddavsnitt et cetera och när jag själv besöker denna flik känner jag… jag vet inte. Är det stolthet? Glädje? En känsla av ångesten som släpper från axlarna? Jag kan helt ärligt inte svara tydligt på denna fråga, för jag är fortfarande inne i en status om ett sorts kaos – otaliga känslor slåss om att få företräde.
Redan i juni skrev bolaget och berättade en rolig nyhet – de önskade mig skriva en uppföljare och denna bearbetas just nu och jag har just nu kontakt med ett par av Sveriges främsta investerare, vilka läser och kommer med feedback. Att verka med dessa är inget annat än magiskt. Beräknad release på bok nummer två är Q1 2021 och jag räknar med att det blir under mars, som fallet var med den första boken. Jag hade inte räknat med kontrakt på en uppföljare, utan var helt inne på att återgå till min själsfrände – Marius. Emellertid berättade han att han absolut kunde vänta lite till. Det är ju liksom inte som så att han går någonstans (stackarn har ju legat begravd i ca 2070 år…).
Vad som även nådde mig i juni var att den första upplagan sålt slut och att manus skickats på ett andra tryck. DEN känslan är verkligen grym – tack alla som har köpt/köper. Jag vill betona att det för mig inte handlar om de futtiga kronor som jag får för varje såld bok, utan för mig handlar det om, vilket jag ofta återkommer till i poddar, att hjälpa andra att utvecklas till det bättre. Kan min bok hjälpa Stina i Åmål att bli mer säker på sig själv och sin aktiehandel då är jag mer än nöjd. Det är, för att dra sig med engelska uttryck, ” mission accomplished”. Känslan att hjälpa andra att utvecklas; att hjälpa andra att bli bättre versioner av sig själva… det är min mening med livet.
Jag såg igår att Kavsatu skrev att hans bok fanns på 23 bibliotek och valde då att själv se hur det var för min. 53 stycken. Det är även det något jag aldrig hade kunnat föreställa mig.
Vad vill jag då säga med detta inlägg? Jag skrev tidigare att jag inte kan säga vad känslan/känslorna är, men nu, precis när jag skriver dessa rader kl 16:16 denna onsdag den 16 september 2020, känner jag att det är inget annat än lycka. Du, som läser denna text, har en lika stor del i denna som jag. Jag hade inte kunnat göra det utan alla som har stöttat mig. Många av dessa är synliga på twitter och bland bloggar, medan andra är mer att betrakta som ubåtar, men tillsammans har ni gemensamt den uppskattade stöttningen.
Hösten kommer vara mycket fingerarbete för mig och absolut kommer jag vara lite mer ”off” än vanligt, men jag hoppas att ni alla vill fortsätta att följa resan mot inte bara ekonomisk frihet (även om jag inte ser mig själv sluta läraryrket – världens mest underbara sådana, så är det inte långt kvar innan en gräns har nåtts), utan även mot färdigställandet av Börspsykologi nummer 2.
Tack. Tack för allt. Njut nu av denna underbara lillördag och kom ihåg; känslor är känslor och tankar tankar. De är inte sanningar och den makt som de har är den som du ger dem. Du är herre/kvinna över dem – inte vice versa!
Sommaren och semestern lider mot sitt slut - höjdpunkter.
Ännu en sommar, men inte en sådan som är och har varit likt alla andra. Det tål att upprepas, men den sommar – det år – som vi har haft är ett som kommer att gå till historieböckerna. Blir det året då världen slöt sig samman i kampen mot detta virus även känt som ”covid-19”? Året då människan, ännu en gång och föga förvånande, via sina gärningar visade sin brist på såväl insikt som ansvarstagande á la ”det gäller inte mig” och att ”men… nu får det väl ändå räcka? Det är sommar och då ska man, virus eller ej, hänga på uteserveringar och på stränder”? Året då vi blev påminda om att även om vi har en historia har vi en tendens att inte lyssna till den? Året då vi på allvar gick från en ”analog” tid till en digitaliserad?
Jag vet inte och säkert blir det likt ofta; en salig blandning. Det jag dock vet är att jag har eftersträvat att försöka att observera och lära mig så mycket som möjligt – inte bara om viruset, politik, sjukvård et cetera, utan om hur jag, vänner, bekanta och alla andra har reagerat. Varför gör X si och Y så? Varför kommer dessa tankar och vad grundar de sig på?
Självklart har reflektionerna berört såväl det vardagliga som det mer börsrelaterade livet och som jag ofta poängterar är det ingen skillnad. Ja, det är två olika ”världar” men vi – du, jag och alla andra – är desamma och således har vi samma mentala fallgropar i både den ena och den andra världen. Det är inte som så att system 1 och system 2 bara finns i börsvärlden.
Sommaren har varit extra lugn och inte bara för viruset, utan även på grund av den skada jag ådrog mig strax innan jag gick på semester. Således har mer tid än vad jag hade planerat för gått till bok- och rapportläsning (såväl bolagsrapporter som forskningsanknutna sådana). Det har även blivit en del film- och serietittande och ej att förglömma; poddlyssnande, varav en stor del har skett i Varamon (där hänsyn till covid-19 har tagits. I alla fall av mig).
Jag klagar inte, för det tjänar ingeting till. Visst hade det varit roligt att ha kunnat cykla, åka longboard, spela volleyboll et cetera, men det var/är bara att acceptera situationen som den är, för skadan skiter fullständigt i vad jag vill eller inte vill. Just detta – acceptans – är en förmåga som är extremt mäktig och någon jag gärna vill få andra att bli uppmärksamma på. Att sitta fast i bilköer, telefonköer, tråkiga och intetsägande möten et cetera är oftast att jämföra med en herkulesprövning, men det blir inte bättre av att klaga, utan genom att acceptera situationen som den är och förhålla sig till detta gör att det upplevs som lättare och mindre energi förslösas till att klaga/må skit/vara irriterad och arg. Det låter lätt, men i praktiken är det, i alla fall till en början, svårt. Likväl – vad är alternativet?
Denna sommar blev, som sagt, inte som någon hade tänkt sig. Själv hade jag verkligen sett fram emot ett VM, en resa samt lite annat och allt har kommit att skjutas upp och även om det är dryga 10 månader kvar är min längtan efter 2021 års sommar redan nu stark.
Jag ser en mycket spännande höst framför mig. Dels fortsätter jag med manus för min kommande bok, som beräknas släppas tidig vår 2021, dels har jag fått nya och intressanta arbetsuppgifter i min roll som förstelärare. Utöver detta har jag ett litet projekt som jag ännu inte kan och vill berätta om. Emellertid bottnar allt i hälsan – så länge tid och energi existerar finns inga direkta hinder, men jag kommer aldrig att pressa mig så hårt att den beryktade och avskydda ”väggen-gränsen” nås. Jag har ingen som står och hotar mig med ett vapen, utan det är jag som bestämmer såväl takt som tempo.
Vad har varit sommarens godbitar?
Podd: Land of the Giants kom att bli den nya pod som jag aldrig tidigare hade hört talas om och säsong 1, som handlar om Amazon, plöjdes på en dag och just idag, tisdag den 4/8, släpptes sista avsnittet av årets säsong som handlar om Netflix.
Film: Jag älskar film och serier och har snart över 2500 ratings på imdb (skulle vara fler om jag betygsatte varje avsnitt i en serie, men enligt mig skall en serie ha ett betyg och inte olika avsnittsbetyg). Det är alltid svårt att välja ut några ”favoriter” och ännu svårare att bara välja ut en(!), men Jojo Rabbit måste verkligen ges scenljus och detta trots att detta var den andra gången som jag såg den (såg den på premiärdagen).
Serie: Billions samt Exit. Förvisso upplevs nuvarande säsong av Billions som den mer mindre bra, men jag hoppas och tror att det blir bättre. Exit kom som en blixt från klar himmel och kul att det blir en andra säsong.
Album: Först hade jag tänkt att skriva Ozzy Osbournes nya, men sedan kom Alanis Morisette med sitt Such Pretty Forks in the Road. Således var den saken utagerad.
Bok: Oj – här blir det extremt svårt. Jag har läst många och jag räknar aldrig antalet, men det bör ligga kring cirka 15 stycken och om jag ska ta ut en skönlitterär blir det Säg inget om Lydia (Ng, 2020) och inom fackgenren blir det jämt skägg mellan Irrational Exuberance (Shiller, 2016) samt Until the end of Time (Greene, 2020).
Tidskrift: Jag läser många tidskrifter men det är svårt att hinna hålla sig à jour med samtliga. Således är sommaren tacksam att ta igen från de som tyvärr inte hinns med under arbetssäsongen, såsom The Economist, Aktiespararen, Privata affärer, Axess, Populär Historia, Världens Historia, Språktidningen, PC Gamer et cetera, och således har det varit mycket roligt att plöja samtliga utgåvor sedan julen 2019 från Filter och National Geographic.
Brädsspel: Ticket to Ride går alltid hem och denna sommar har jag testat expansionen med Japan och Italien, som har varit mycket rolig.
TV-spel: I julas tog jag mig tid att spela igenom The Legend of Zelda: Link's Awakening och denna sommar har det blivit Luigis Mansion 3. Minimal ansträning tillsammans med "mysfaktor" var exakt vad jag eftersökta och Nintendo levereade.
Vad har varit dina favoriter i samtliga eller i valfritt urval av ovan nämnda kategorier? Kom ihåg att du bara får ta de som du har konsumerat mellan juni-augusti.