Rapportsäsongen går mot sitt slut och vi har fått ta del av såväl bra som dåliga rapporter; utdelningshöjningar och utdelningssänkningar. Vad gäller det sistnämnda är det hos många i allmänhet men hos utdelningsinvesterare i synnerhet likställt med oro, ångest och bekymmer. En sänkt utdelning kan bero på många orsaker, såsom att ett bolags vinst sjunkit, att bolaget ämnar expandera eller att man ämnar investera. Det kan också handla om att bolaget vill sänka sin skuld/belåning, om det nu har en sådan. Det sistnämnda gäller bland annat Industrivärden, som, med Lundberg i spetsen, sänkte sin utdelning med drygt 20 %. Detta fick många investerare att dra öronen åt sig och av de bloggar jag ögnat igenom är det många som valt att minska därtill sälja av hela innehavet. Om detta tillvägagångssätt är det rätta att göra låter jag förbli osagt, då vi alla investerar utifrån våra egna kriterier, mål, tidshorisonter et cetera. Dock vill jag säga mitt i denna diskussion och det är att man bör se längre än bara 1 år. Ämnar man bygga en pengamaskin och ha innehavet tills "death do you apart" måste man räkna med såväl utdelningssänkningar, korrektionen, sättningar som höjningar, race och uppgångar.

"Triremen ökade farten och innan det persiska fartyget hunnit gira stötte den bronsklädda ramen in i dess sida och orsakade ett förödande kaos. Överallt trängde vatten in och de fastkedjade roddarna försökte i panik att slita sig loss från de kedjor som höll dem fast. Mitt i detta kaos regnade pilar ned över däcket och beseglade de, i upplösningstillstånd befunna, persiska krigarna. I den kaskad av blod som prydde rökluften och skriken kunde jubelrop och okvädningsord höras från de grekiska hopliterna, som kände sig segerrusiga."

År 480 f. kr. hotade det persiska riket, som leddes av den omtalade och ryktade kung Xerxes, de grekiska statsstaterna i allmänhet men Aten i synnerhet. Under sin tid på tronen hade den persiska kungen byggt upp en armé av sällan skådat slag och expanderat sitt lands gränser till en volym som först skulle överträffas av Alexander den store. Näst på tur stod de filosofi- och (sken)demokratiälskade, för att använda kung Leonidas val av begrepp, "boylovers" i Aten. 

 

Förvisso var Aten en stark stat men i jämförelse med Persien framstod deras armé som en David. För att klara av motståndet, som statens styrande insåg gällde alla grekiska stater, bad man om hjälp, bland annat från Sparta. Hjälpen bistods och den karismatiske Leonidas tog sina 300 spartaner (samtliga väl insmorda i kroppsolja och minimalt klädda) och traskade iväg på en utflykt till Thermopyle, där de gjorde livet surt för otaliga bestialiska persier. De inoljade kropparna och minimala kläderna till trots räckte det inte hela vägen, utan samtliga spartaners liv blev slutligen beseglade. 

Samtidigt som perserna anföll landsvägen via Thermopyle skickade de också en invasionsflotta mot Salamis, där de ämnade invadera. Ett par år tidigare, 483 f. kr., hade en ledande politiker i Aten, Themistokles, lyckats med bedriften att övertala övriga statsmän att frysa den årliga utdelningen från de väldiga attiska silvergruvorna och istället spendera dessa på att bygga upp en flotta att klara av det annalkande hotet från Persien. Med andra ord kan man påstå att Themistokles var framsynt och om han satt på insiderinformation från Oraklet i Delphi kan vi endast sia om, då mig veterligen ingen av hans motståndare lät koppla in finansinspektionen. 

Tre år gick med en rasande takt och Ferdinand blev större och... förlåt, fel inlägg. Åren gick och när 480 f. kr. infann sig hade Atenarna lyckats bygga upp en stor flotta, om än hästlängder från den persiska dito. Dock lyckades man att, med hjälp av strategi, taktik och lite fula metoder såsom att sprida falska rykten om flottans position och ändamål till Xerxes, besegra de koriander- och saffransälskade fienderna vid Salamis. 

Xerxes stod ordlös på sitt väldiga skepp, tagen av den syn som mötte honom när de grekiska statsstaternas skepp krossade hans väldiga flotta. Han hade inget val än att beordra reträtt och fly hela vägen hem till sitt palats, där hans konkubiner fick ägna otaliga dagar till att trösta honom. 

Grekland utnyttjade sitt nyskapade övertag och kom att bilda ett sjöfartsförbund, som gick under namnet "Attiska Sjöfartsförbundet", till vilket alla joniska städer och öar anslöts. Innan Xerxes hunnit med att färdigställa sina planer på ett nytt erövringsförsök hade den grekiska alliansen vuxit sig till en stormakt, kraftig nog att få den persiske kungen på andra tankar. Alla var lyckliga och i Aten rådde ännu en gång glädje och välstånd (t.o.m. jag, Sofokles, var med på segerfesten som korggosse), även bland de mest giriga Krösus-wannabe:s, som nu åter igen fick ta del av sin utdelning från de rika silvergruvorna... 

Många av dessa sorkar försökte i efterhand att framställa sig som att de hade varit välmeniga till den frysning av utdelning som genomförts och att de visste, att de i längden skulle bli mer än väl belönade. Dock visste de med mer än bara bark i huvudet bättre, men valde att inte öppna sina munnar; ty det fanns ingen vinning i att käbbla om vem som hade sagt si eller så. Lundberg... förlåt ännu en gång; Themistokles' framsynthet hade räddat dem!
 

Themistokles - en antikens Lundberg?

Undertecknads erkännande/tillägg: Även om denna berättelse slutade väl tar den ej slut där, utan likt alltid är vår historia oändlig; ständigt skrivande. Tyvärr blev Themistokles landsförvisad 470 f. kr. genom ostracism och begav sig till Susa, där han blev konsult till sin tidigare fiende - perserna(!). Slutligen föll också det attiska sjöfartsförbundet, romarna invaderade och dessa blev i sin tur besegrade av goterna, som i sin tur..ja, ni förstår nog men... hey, grekerna hade ju i alla fall en något sånär tid med välstånd, lycka och utdelningar =)
 

OBS - just nu har PUG Förlag sin "Black Week"-REA. Här finner du mina, sagt med största ödmjukhet, och många andra intressanta och spännande böcker.

Få saker tycks beröra finanstwitter, eller bloggosfären, så mycket som diskussionerna om FIRE. Antingen tillhör man lägret som säger att 200 000 kr per år i utdelningar räcker mer än väl, eller tillhör man lägret som säger att allt utom +300 000 kr + en enorm buffert är direkt skadligt. Sedan finns det, som alltid, ett brett mellanlager. Jag reflekterar sällan över vad hen, hen och hen anser, då allt är extremt individuellt och inte sällan mynnar ”diskussionerna” ut i antingen 1) dumförklaringar och personliga påhopp och/eller 2) att man blockerar varandra och börjar attacker med subtweets eller dylikt. Ja, du läser rätt – människan i sitt esse. Sandlådan. Kriget om vem som ska ha rätten att få äga hinken och spaden. King of the hill.

Det är lika skrämmande som fascinerande hur människans alla förtjänster, men också avigsidor, kommer fram i en koncentrerad form i sociala medier som t.ex. twitter. Flockmentaliteten sitter i benmärgen och alltid ska det vara antingen vitt eller svart. Nyanser, eller insikten om att även Yin behöver sin Yang tycks, när det hettar till, inte finnas.

För mig ändras inte livet om person A exekverar FIRE med en buffert om en årslön samt en årlig utdelning om 200 000 kronor, eller om person B exekverar FIRE med en buffert om tre årslöner samt årliga utdelningar norr om 350 000 kronor. Alla har vi våra egna, unika liv med våra egna, unika utgifter, hobbys med mera. Vad som är ”rätt” för mig behöver inte nödvändigtvis vara rätt för dig. Att se och läsa vad andra anser, tycker och tänker i sin process och vid beslutet kan vara givande, för ibland kan frågor man tidigare ej tänkt på framkomma och med det hjälpa den ena processen, men tyvärr är det mer ”du är dum i huvudet” eller vice versa.

För mig har aldrig FIRE lockat. Absolut beror det på att jag trivs med och på mitt jobb samt med min övriga livstillvaro. Absolut finns alltid saker att justera och som idag är långt ifrån perfekta, men som helhet har jag inte mycket att beklaga mig över. Jag lägger hellre tid på att stärka det som är bra och positivt, så kan dess plats och kraft bli än större och konkurrera ut de mindre positiva delarna, precis som ett innehav som minskar i portföljen då andra, bättre och stabilare bolag avancerar. Jag nämner detta tankesätt i  min fösta bok – Börspsykologi – och kopplar då till attraktionslagen.

Jag har inte heller varit så obstinat med att räkna på framtida utdelningar, då jag alltid utgå från att ”nästa år hyvlas alla utdelningar med 50 % - förbered dig på detta”. Med andra ord; räkna med det värsta, hoppas på det bästa. Förstå mig rätt, för jag är inte naiv, men jag har alltid varit den försiktiga generalen och jag vet att det finns både positiva och negativa sidor i den rollen.

Jag har också alltid bedömt mig vara så långt från de summor som för många är på den nivån då de kan tänka sig att exekvera FIRE och således inte känt att detta område ska vara prioriterat. Istället har jag återinvesterat alla utdelningar, sparat och investerat av lönen samt alla sidoinkomster och kört på, år in och år ut. Detta fortsätter jag med än idag och har inga tankar på att ändra något. Emellertid kan jag inte sticka under stol med vilka tankar som börjar forma sig inuti mitt huvud. Det talas ofta om snöbollen och snöbollseffekten och hur magisk denna är. Det är den. Vad som också är lika magiskt är att oavsett hur mycket du läst om den; oavsett hur mycket du sett, läst och hört andra leva den/dra nytta av den är det, enligt mig, omöjligt att föreställa sig hur snabbt det går när det väl tar fart. Hjärnan, som mer ofta än sällan tänker extremt linjärt samt binärt, har mycket svårt att föreställa sig hur ränta-på-ränta utvecklas över tid.

Jag skrev en tweet för cirka en vecka sedan där jag kungjorde att årets utdelningar täcker mina årliga utgifter x2. Känslan att se detta; få uppleva det är ännu inte klar och jag vet inte vad det är som jag känner – om jag ens känner något. Jag upplever mig mer tafatt och… ”numb”, i alla fall än så länge. Kanske har jag inte lyckat inse och faktiskt ta åt mig att alla de senaste årens ansträngningar nu lett till ett stort delmål? Kanske.

Jag hyser dock inga nya tankar om att säga upp mig och bli ”fri”. Jag vet att möjligheten finns där, men för att jag ens, på allvar, skulle överväga den vill jag ha fallskärm, knäskydd, hjälm och såväl bälte som hängslen. Vissa av mina djävulsadvokater säger att jag är relativt nära dessa skydd, men jag är av annan åsikt. Troligtvis ligger sanningen någonstans däremellan.

Jag kommer aldrig tvinga mig att sitta ned och komma till ett beslutet om vad, när, hur och varför – sådant ska och bör få växa fram mer organiskt. Det är precis som man vaknar upp och känner att ”nej, nu är det f*n dag att renovera badrummet” eller dylikt. Man är liksom less på det; det har vuxit, likt en svulst eller dylikt.

FI, ja. RE, nej. Beträffande nästa års utdelningar räknar jag med att flera bolag, såsom Thule, Bröderna Johansen (AOJ), Inwido, Peab och NCC, kommer sänka, men att de om 2–3 delar ut mer än vad de gör under detta räkenskapsår. Jag finner detta positivt, för bolagen ska inte dela ut mer än att verksamheten kan fortgå utan att den sitter i en ekonomiskt utmanande position á la lex H&M. Jag investerar med mål att utdelningarna, från alla bolag, som grupp ska vara i stigande trend, år efter år. Under vissa år kommer vissa sänka, andra behålla och övriga höja. Nettot ska alltid vara åt det sistnämnda. Jag säljer inte bolag enbart bara för att de sänker utdelningen. Om bolaget gör så för att komma i en än starkare och bättre position för att därefter kunna höja utdelningarna igen kan det vara positivt – eller hur? Två steg framåt, ett bakåt. Två steg framåt, ett bakåt. Och så vidare.

FIRE kommer fortsätta beröra och bra är det, men till alla som deltar; kom ihåg att alla är olika och har olika livssituationer, förutsättningar et cetera. Lyssna och läs, men när du aktivt deltar glöm aldrig bort att din livsvärld inte är den som alla andra lever i samt delar.  

Jag kommer fortsätta enligt tidigare fastställda plan och strategi, då den fungerar. Visst justerar jag lite här och där, men det är allt.