- Recensioner och mediaframträdanden om "Livet, Börsen & Allting"
- Min bok: "MER Börspsykologi" - recensioner, utlåtanden, media etc.
- Min bok - "Börspsykologi - så blir du en bättre investerare"
- Portföljsutveckling
- Utdelningar & totalt kapital
- Dokumentärer och serier
- Sidor där jag finner underlag för aktier/investeringar
- Poddar
- Gaius Marius - Roms Tredje Grundare
Blog Archive
Till att börja med vill jag rikta mina starka gratulationer till bloggarna NorthLightInvestment samt Valient, som i dagarna har kommunicerat roliga nyheter beträffande deras FIRE-resor. Gällande förstnämnda har dennes FI-nivå (Financial Independence) nåtts och beträffande sistnämnda är ett datum så kort som 1,5 år framåt spikat. Att säga ”grattis” är tämligen mindre passande, för ska man säga ”grattis till att du har jobbat hår och ansträngt dig”? Grattis passar sig bäst när det handlar om födelsedagar och när slumpen vill oss väl, men när ansträngning, ihärdighet och en ren och skär j***a anamma ligger bakom är nog ”bra jobbat” mer passande. Såldes tar jag tillbaka mina ”gratulationer” och höjer istället min bägare samt basunerar ”bra jobbat”.
Ofta hamnar jag med näsan i artiklar som behandlar AI och hur den kommer ta allt mer plats i vårt samhälle, vardag och i vårt hem. Den kommer också få en än betydande del i investeringar, dvs. en s.k. ”robothandel”. Som alltid finns det för- och nackdelar med detta. En fördel är att sparande och investerande blir mer tillgängligt för många som önskar en exponering, men ej har tid, intresse eller kunskap för hur att gå tillväga (här får vi vara naiva och utgå från att de läser alla dokument, frigöranden mm. innan de köper tjänsten, så att de inte senare kommer och klagar e.d.). En nackdel är att allt mer kommer bli flödesstyrt och att allt mer handel kommer ske på statistiska underlag, för ännu finns inte den robothandlare som kan mäta, bedöma och värdera mjuka värden såsom starka IP:n, ledningens kompetens och så vidare. Finns idag en AI som kan ses som en sorts Warren Buffett? En som analyserar och bedömer bolaget, dess finanser, ledning, kultur, IP:n, historik med mera och som sedan kan fatta ett beslut om verksamheten, produkten samt tjänsten är långsiktigt hållbar? Nu säger jag inte att människor kan spå i teblad, men jag hoppas poängen kommer fram.
Vi har tidigare sett hur stora stoploser exekveras vid rapporter där sifforna lämnat mycket att önska, vilket fått aktien att initialt handlas ned. Det (tragi)komiska har dock varit att det i VD-orden och under följande konferenssamtalet framkommit att positiva X, Y och Z kommer ske snart, vilket får aktien att inte bara återta förlorad mark, utan även bryta ny sådan. Med tiden kommer AI:n bli bättre och bättre även här, men vi kommer aldrig komma ifrån att den skapas och konstrueras av människan och således kommer hennes för- respektive nackdelar att färga AI:n.
"Stupid is, stupid does" (Forrest Gump, 1994)
Människans edge är vårt psyke. Vår förmåga att göra det oväntade och gå emot alla konventioner; vi kan övertala oss själva till att bli contrarian. Detta ska man inte vara ”bara för att”, utan man ska vara det på adekvata grunder som man själv läst och diskuterat sig till. Om de är rätt eller fel vet enbart framtiden, men att gå motvalls ”bara för att” är inget jag rekommenderar.
Vad har vi småsparare, vi blott dödliga, för varje dag än mer vissna löv, att komma med? Vad är det som ger oss någon sorts fördel, kalla det ”edge”? Inte är vi direkt smartare, vilket för gemene man dels blev synligt när Deep Blue vann mot Kasparov 1997, dels 2016 när en dator för första gången vann i spelet ”Go”. Inte heller klarar vi av att räkna snabbare, eller bättre(?). Vi är heller inte lika uthålliga, för även om vi trycker i oss en Bic Mac 24/7 kommer vi förr eller senare att falla i sömn, vilket inte en AI gör så länge kontakten sitter i eluttaget. Och så vidare.
Vårt psyke är vår största allierade, men också vår största fiende. Med god vetskap om hur vi fungerar; vad som triggar oss, hur vår hjärna kan lura och et cetera kan vi hålla oss ifrån att ramla i alla de mentala fällor som ligger utplacerade. Har vi inte denna kunskap kan vårt psyke vara vår värsta fiende – vår nemesis som får Piff och Puff:s nemesis – Svinpäls – att framstå som katten Gustav.
Googles AI, Lambda, bryter ständigt ny mark och det är lika fascinerande som skrämmande att ta del av hur snabbt, tydligt och… vackert den utvecklas (läs gärna denna konversation mellan henne och hennes skapare, där de pratar om medvetenhet). Att männen i Silicon Valley, för att inte nämna alla andra hemliga platser på jorden där forskare sitter i grottor, kommer skapa en sorts Frankensteins monster tror jag är en lågoddsare. Frågan kommer vara hur vi därefter dels släcker bränderna, dels skapar något positivt av resterna.
Du, jag och alla andra har en edge mot AI:n. I alla fall än så länge, och den stavas ”psykologi”. Antingen kan psykologi vara oss vår värsta fiende, eller vår bästa allierad. Vilken roll vetskapen ska spela är upp till dig.
”Real stupidity beats artificial intelligence every time” (Terry Pratchett)
I mitt förra inlägg lyfte jag fram hur viktigt, men också svårt, det är att dels formulera, dels förhålla sig till sina egna, unika mål. Människan är ett rovdjur och har som prioritet att alltid skapa sig mer medel för en fortsatt överlevnad. Även om vi inte egentligen behöver den extra köttbiten suktar vi efter den, ty den kan behövas (även om vi redan har fullt i såväl kylskåp som frys). Mer vill ha mer. Girighet? Från ett perspektiv, ja. Sett från andra sidan av myntet är det inget annat än sunt och adekvat.
Om man inte är medveten om att man fortsätter springa i ett sorts ekorrhjul. Ständigt jagandes ett mål som aldrig nås – kan nås – är risken stor att man ”missar livet”. Uttrycket är väldigt flytande och högst tolkningsvänligt, likväl finns det inte något mer träffsäkert. Vad är meningen med att jaga medel som egentligen inte behövs? Om det inte är viljan att utveckla sig själv och vara med i en gemenskap – att bidra, vilket är ett fint och adekvat mål i sig självt, finns ingen anledning att fortsätta ställa väckarklockan för att slava för en lön man inte är beroende av.
Alla är vi unika och således har vi olika ambitioner och mål. Jag upplever att min ”mening” just nu är att vara och verka med mina underbara kollegor tillika underbara elever, för att inte glömma mina nära och kära. Jag upplever att arbetet som lärare ger mig mervärde. Ännu är jag beroende av en lön, men absolut har beroendegraden minskat för varje år som portföljen har vuxit. Hur kommer jag känna när den täcker den utgift jag har bedömt som ”normal” och långsiktigt gällande? Jag har ingen aning. Emellertid kan jag inte ta beslut idag utifrån hur jag tror jag kommer känna och tycka om X antal år. Allt jag kan göra är att alltid verka för att det alltid finns olik alternativ till den dagen då något ändras, såsom att jag inte finner jobbet givande, vill skola om mig e.d.
Så länge jag upplever att mitt arbete ger mig något; energi, utveckling, uppskattning, utmaningar med mera kommer jag fortsätta. Absolut kan samma nås på andra sätt som inte inbegriper att jobba som jag gör idag, men just nu är min uppfattning att gräset inte är grönare på andra sidan.
För den läsare som upplever att denne just nu springer i ett onödigt ekorrhjul, men har svårt att våga ta steget att testa livet som ”egen” kan det vara passande att läsa I väntan på Godot (du kan annars se den), skriven av Samuel Beckett. Pjäsen ryms inom absurdismen, en subgenre inom postmodernismen. I pjäsen skildras det hur livet är absurt, ty vi föds och dör. Däremellan händer mycket, men det spelar (”egentligen”) föga roll. Detta kan diskuteras och problematiseras, men för dig, mig och alla andra individer är det en sanning, för när ljuset släcks släckts det. Förvisso kan ett arv leva vidare, likt Edisons glödlampa, men för allas vår ingenjör är hans ljust just släkt.
Om nu livet är absurt, varför då inte leva om möjlighet till det finns? Absurdismen i allmänhet och Becketts pjäs i synnerhet är negativ, pessimistisk och modstulen, men det finns insikter att vinna. Att ”unna sig” behöver inte vara att köpa dyra råvaror, eller dyra bilar á la en hedonistisk livsstil. Att ”unna sig” kan mycket väl vara att tillåta sig leva ett liv som man trivs med och mår bra av. Mer komplicerat behöver det inte vara.
Men är inte att ”leva” enbart absurt när man vet att det enda man med säkerhet kan veta är att man 1) föds, 2) betalar skatt och 3) dör? Det stämmer, men förr eller senare måste man bestämma sig på vilken nivå av djupt tänkande man vill landa. Diskussionen kan med fördel sträckas till att även inbegripa existentialismen á la Albert Camus Främlingen och J. P. Sartre – något jag skrev om för nästan exakt två år sedan.
Syftet med livet torde vara att leva. Vad ”meningen” är och betyder är högst individuellt och jag tror på att göra det som man för dagen/tiden upplever sig må bra av och som man i stunden bedömer vara det ”långsiktigt” bästa för en (detta kan såklart alltid ändras, men jag hoppas poängen når fram). Absolut är inte alla dagar som lärare, vilket är fallet hos mig, perfekta, likt jag har svårt att se att alla dina dagar som knegare är så. Men så länge majoriteten av dagarna är energigivande, utvecklande och så vidare torde detta tyda på att du mår bra, eller hur? Krångligare är det inte.
Det talas ofta om ”lycka” och att man ständigt ska vara lycklig (jag behandlade begreppet och tillståndet i tre inlägg under anno 2016). Det är en utopi som aldrig kan infrias, så sluta drömma. För att lycka ska kunna existera måste också dess dikotomi existera. Att ha tråkigt är grunden till att också kunna sysselsätta sig och skapa och göra något roligt. Ingen sill utan nubbe och så vidare. Jag tror också det skulle bli tråkigt att gå runt likt man fick Prozac injicerat ur ett aldrig sinande droppstativ.
Den utopiska världen är nog den bästa smörja näst intill världens religioner har lurat på mänskligheten. Paradiset? Himlen? Nirvana? Om och när vi kommer till himlen kommer allt vara så perfekt vi önskar det? I min värld låter det mycket tråkigt. Ligger lejon och lamm bredvid varandra på en perfekt gräsmatta? Är alla grusgångar krattade så perfekt att begreppet blir missvisande? Och så vidare? Men vad ska lejonen äta om inte lamm? Hur kan grusgångar vara perfekt krattade om vi går på dem? Och gräset växer inte och således behöver klippas? ”Det är någon annan som gör allt detta och nej, lejonen äter vegansk kost i himlen”, svarar du. Okej – och allt vi gör är bara och glider runt? Tråkigt! Utan motstånd kan vi inte uppleva stimulans.
”Lycka är som en fjäril, som då den jagas alltid är utom räckhåll, men som, om du lugnt sätter dig, kan slå sig ner på dig”, sade N. Hawthorne och här finns mycket visdom.
Livet är vad du och vi alla gör det till. Och… det är lika sant som det är absurt.
Vad blir kontentan av detta vildsinta filosofierande? Lev och lev som du vill. Tappa dock aldrig bort dig själv i jakten på X och Y. Var medveten om det absurda att vi lever, betalar skatt och sedan dör. Allt du gör däremellan är upp till dig och det är ditt ansvar att göra det bästa av det. Och ja, det är absurt att ens försöka leva gott när man ändå ska dö, men tar vi det till den nivån blir vi anklagade för att lida av depression och vips kanske just Prozac är vårt piller som ger oss den eviga och beständiga lyckan? Förlåt… där blev det barnsligt, men jag hoppas att du är med på noterna.
I en värld där blott en tweet eller ett inlägg på Instagram, Facebook, Tik Tok med flera kan skapa en fjärilseffekt så stark att få kan inse dess kraft är idag det nya normala. Nyheter sprids än snabbare idag än igår och ofta via flera, olika medier. Förr var det antingen en springande budbärare á la Inkariket, eller en budbärare resandes till häst. För att inte glömma gamla hederliga röksignaler. Förutom brevduvor kom därefter telegrafen, som följdes av telefonen och därefter gick det snabbt.
Ju mer nyheter vi nås av; ju mer utlåtanden, tankar, åsikter med mera vi får ta del av i valfri sociala media, desto mer information tvingas hjärnan att bearbeta. Detta är såväl positivt som negativt. Positivt då människors underlag för vidare tankeutveckling och (själv)reflektion ökar. Negativt då hjärnan avskyr att nå ”information overload”. Den vill ha det enkelt. Minsta lilla insats till maximal nytta. För mycket information skapar kortslutningar – ”men va!? Nej, så kan det inte vara?! Men… åhh…” Ständigt slits tankarna än hit, än dit. Så mycket fakta; så mycket alternativa fakta; så många åsikter, tankar och förståsigpåenden från alla och envar. Det är klart att allt känns som ”för mycket” för oss.
I tider när nyheter sprids lika snabbt som SBB hinner sälja av lite av sitt bestånd blir vår perception, vårt fokus och vår förmåga att klara av att ta ett steg tillbaka och analysera förminskad, ty hjärnan har fokus på överlevnad och letar alltid efter hot. Det är därför vi lockas att läsa alla negativa rubriker och dras till dysterkvistar och de som spår jordens undergång. Kan vi får reda på 1) när jorden kan gå under kan vi laga för att vi 2) kan vara proaktiva.
Vi hatar att ta del av negativa nyheter, för det ger oss ett obehag, men vi upplever att vi måste och behöver det, för kunskapen kan ge oss svaret på hur att överleva. När allt kommer omkring är vi ju rovdjur vars främsta fokus är just att överleva.
Idag är det många som säger att marknaden är mer osäker. Att en sådan osäkerhet som vi ser sällan har skådats. Det är förvisso sant att en osäkerhet föreligger och att det alltid finns en viss grad av sådan, men vi begår en tankevurpa att påstå att det är mycket mer osäkerhet idag än igår. Det var om inte lika mycket, så åtminstone en hög grad av osäkerhet 1929, 1939, 1973, 1987 och så vidare. Skillnaden är dock att världen är mer globaliserad idag (handelsavtal mm.) och tack vara den tekniska utvecklingen nås vi idag av mer nyheter och information. Och detta med en mycket snabb hastighet (jämför post med Internet). Det gör att vi upplever mer osäkerhet, men sett till hur mycket som har förändrats med handelsavtal, bolagsexpansioner med mera är den upplevde osäkerheten inte i paritet med den underliggande, faktiska verkligheten.
Ponera att du lever i södra USA anno 1962 och datumet är den 16 oktober. Du har inte läst några tidningar, eller diskuterat nyheter e.d. med någon annan. Du är inte en eremit, men lek med tanken att du är en nyhetseremit; ty du vet inget om USA:s och världens situation kring dessa dagar. Allt det du upplever osäkert är det du tar del av. Kanske är du osäker för din skörd, eller för ditt boskap, ty vädret har varit dåligt och många av dina kreatur har tyvärr drabbats av diverse åkommor. Kanske kommer du tvingas till att ta lån för att överleva vintern?
Du är inte medveten om att det just nu råder ett kallt krig och att Kubakrisen just blossat upp. Kärnvapen på Kuba. Robotar som kan nå mer eller mindre hela USA. Med blott ett knapptryck kan Chrusjtjov mer eller mindre utplåna hela USA, som kommer svara med minst samma vedergällning mot Sovjetunionen. Medan alla andra är mycket osäkra, rädda och oroliga är du likt en filbunke, trots att faran består. Den är betydande, men den skapar ingen osäkerhet hos dig, för du är inte medveten om den.
Idag måste vi lära oss, träna oss, att veta hur att dels ta del av information, dels hur att förhålla oss till den. Som investerare är det mycket viktigt att du skapar dig ett bra system och förfaringsätt, för annars är risken stor att du kommer famla bland såväl adekvata fakta som alternativa sådana. Att du kommer fastna och låta dig ryckas med i andra åsikter, tolkningar et cetera, innan du ens hunnit skaffa dig egna.
Osäkerhet var inte lika stor igår som den är idag, men vår exponering mot alla nyheter, kommunikationer med mera har ökat och således upplevs det mer doom & gloom än vad som kanske och egentligen är fallet.
Jag har alltid förfäktat långsiktighet. Att jaga valfritt jämförelseindex på dags-, vecko-, månads-, kvartals- eller årbasis ligger inte i mitt intresse. Jag är inte ute efter att mäta könsorganet framför alla andra i stammen. Jag lockats inte heller till tanken att stå där i cirkelns mitt och slå mig på bröstet, likt en gorilla. Mitt mål är unikt för mig. Mitt mål är att ha tillräckligt för att kunna leva det liv jag vill. Jag kommer aldrig bli lika förmögen som Warre B eller Jojje S och det berör mig föga. Allt jag vill är att kunna leva det liv jag vill. Det liv som ger mig ett mervärde. Ett liv där jag aldrig behöver känna en upplevd press eller stress att en väckarklocka måste ställas och ett ekorrhjul smörjas.
Mitt mål är att portföljen ska täcka den utgiftsnivå x1,75 jag föreställer mig kommer vara den ”normala” för mig. Just nu bor och lever jag billigt, men är fullt medveten om att jag absolut kommer emigrera till ett större boende och, om stjärnorna står rätt, även skaffa en familj. Kanske en till tamagotchi. Kanske en Volvo. Kanske en hund. Jag har ingen aning, men att mina utgifter kommer öka är jag inställd på.
När portföljen nått den nivån är jag nöjd. Jag behöver inget mer. Jag kommer då ha råd att äta vad, när och hur jag vill. Jag kommer ha råd med sporadiska restaurangbesök, weekends, längre resor, lite mer exklusiva viner och så vidare. Jag kommer inte vara ekonomisk oberoende, men jag kommer att vara ekonomisk fri. Det är mitt mål.
Det stora hindret är och kommer fortsätta vara den hos människan och andra rovdjur hårdkodade girigheten och att mer vill ha mer. Detta har vi alla i oss, ty vi är rovdjur vars främsta uppgift är att överleva. Självklart vill vi då roffa åt oss så mycket som möjligt. ”Om jag gör X kan jag ha 2 förpackningar knäckebröd i morgon, även om jag vet att ett paket räcker gott och väl. Det blir ju till och med lite över att spara.”
Det brittiska uttrycket ”pigs get fat, hogs get slaughtered” är passande i denna kontext. De giriga får här representeras av grisar (no pun intended) och för riskvilliga och naiva spelas huvudrollen av ett vildsvin. Jag vill inte – och även du, hoppas jag – spela någon av dessa roller. I båda fallen är det tal om sprinterlöpare, medan jag springer ett maraton. Girigheten kommer till syvende och sist att besegla dess aktör, likt naiviteten och riskviljan kommer göra detsamma med den som spelar vildsvinet. Ingen av dem kan inse att det aldrig tar slut. Det slut många önskar och alltid jagar är det vi själva sätter och det är minst lika svårt att nå det som det sedan är att hålla det. Att inte lockas till ”bara lite till”, för gudarna ska veta att det sällan blir just ”lite”, utan snarare fortsätter jakten tills… ja, tills du sitter där och inser att åren har gott och allt du gjort är att leva i en sorts framtid och med det förorsakat nuet.
Att ha nog. Att känna, inse och acceptera att nog är nog är den tuffaste och med utmanande kamp alla och envar måste ta. Det lika tragiska som roliga i kråksången är att den aldrig tar slut. Själv kan jag finna det lika ansträngande som inbjudande, ty att gång på gång få testa min bestämdhet ger mig blott än mer mod, kraft och vilja.
Till de som jag har föredrag och kurser för brukar jag ställa den smått retoriska frågan: vill du ha utmärkt avkastning på några år? Eller vill du ha ganska bra avkastning under en längre tid. Eller vill du ha en genomsnittlig avkastning under en ’livstid’?”
Tänk på det. Vill du vara ”vinnaren” i ett fåtal år och ge ditt allt för det, eller vill du vara vinnaren de närmsta låt säga 10 åren? Eller vill du vara den som varken vinner eller förlorar relativt alla andra, men som skapar sig en långsiktig, hållbar avkastning som år in och år ut kommer göra att just du mår bra? Att just du verkar och sover gott? Att just du kan ta en espresso, titta ut över dalen och känna ”Ja, detta är livet”.
Sluta jämföra dig. Stipulera ett ”mål” – ditt mål. Skriv ned det och hur du ska ta dig dit. Inte hur du snabbast ska ta dig dit, utan hur du på bästa, mest hälsosammaste och stabilaste sätt kan nå det. Reflektera också över att målet, väl nått, kan bibehållas och anses stabilt; robust.
Följ upp och påminn dig ständigt att när du väl är i mål kommer en tanke om ”lite mer" komma. Se till att här ha skapat verktyg för att vara proaktiv. Det sista du vill är att inte njuta av din målgång.
Jag har vid flertalet tillfällen, såväl i poddar som i inlägg, intervjuer med mera, lyft fram metaforen om doktorn tillika kirurgen som läst sig till all sin kunskap. Låt oss kalla vår doktor för ”Jones”, så har vi även fått med en… 031-referens till Aquas hit(?) Dr. Jones… Jones, Dr. Jones, har sedan barnsben läst allt han kommit över kring människan och människokroppen. Han har plöjt böcker, tidskrifter, sett serier och dokumentärer med mera och har nu efter avklarade studier även en examen. Det finns inget som han inte kan och världens sjukhus är snabba att erbjuda honom en tjänst.
Det finns dock en sak som ligger Dr. Jones (det här går inte… barnsligt, ack jag vet) till fatet, nämligen att han aldrig har bevandrat sig med psykologi och att fullt ut lära känna sig själv. Han vet att han har lätt att bli stressad, upprörd, impulsiv med mera, men upplever ändå att han har en viss kontroll över detta, speciellt i operationsrummet. Det han inte vet och inte har erkänt för sig själv är det faktum att han aldrig utsatts för en riktigt krisartad situation där det handlar om liv och död.
En dag kommer ett akutfall in och Dr. Jones (nej… nu lägger jag av) kallas till operationssalen. Snabbt ombytte, grundlig rengöring med mera och snabbt in för att rädda patientens liv. Det börjar bra och allt går som det ska – de får kontroll över blodvärdena och pulsen minskar. Dr… Allas vår Jones märker hur hans kunskaper är guld värda och detsamma märker alla andra i rummet. En känsla av ”vi ska nog klara det här också” infinner sig hos samtliga, men då börjar vartenda instrument att pipa samt lysa blodrött. Patientens värden försämras snabbt och mycket kraftigt. Jones, som just nyss andats ”faran över”, är inte förberedd och när han ser hur patientens kropp börjar skaka och hur alla i rummet vänder sig till honom för instruktioner börjar han själv darra och skaka.
Han börjar bli osäker, tveksam och känner hur han sakteligen börjar tappa kontrollen. Han vet – borde veta – vad han ska göra, men i hans huvud råder enbart kaos. Han försöker ta sig samman, men känslorna är honom övermäktiga. Handlingsförlamad börjar han staka sig och övriga försöker tyda vad han säger, men allt som hörs är blott stakande försök till meningar.
Tiden är dyrbar och tacksamt finns i rummet en annan kirurg som har mod och vett att ta över. Jones hamnar i bakgrunden och känner hur han släpar sig mot dörren och ut från rummet. Händerna skakar. Blicken har svårt att fokusera och andningen är hastig och kraftfull. Bröstet rör sig minst lika kraftigt och stegen känns som om hans fötter var förankrade i golvet.
Han sätter sig på en bänk utanför salen och försöker repa mod samt samla sig, men märker att han blir mer och mer upprörd. Andningen blir än kraftigare och det börjar svartna för ögonen. Han får en panikattack och innan han vet ordet av är nästa vy som han får den när han själv vaknar upp liggandes i en sjukhussäng.
Vad är det metaforen vill säga? Vad kan vi lära oss? Alla, precis alla, kan lära sig räkna och beräkna bolags nyckeltal och framtida, eventuella vinster med mera. Alla kan läsa på om ett bolag och dess verksamhet. Alla kan läsa på om historik, ledning, ägare, styrelse och så vidare. Alla kan också trycka på ”köp” samt ”sälj”. Alla kan också, tyvärr i vissa (många?) fall, också aktivera en belåning när de trycker på just ”köp”. Här är vår investerare likt ovan Dr. Jones (f*n, det blev en gång till). Vi kan läsa oss till hur att räkna, tolka och beräkna, men för att klara av att se innehav sjunka, bli slagna under bältet med mera krävs något mer. Detta ”något mer” är kontroll på hur vi förhåller oss till våra tankar och känslor. Vi kan INTE kontrollera vad vi tänker och känner, men vi KAN kontrollera hur vi förhåller oss till dessa. Kort sagt psykologi.
Bli och var inte Dr. Jones. Lär känna dig själv och var ödmjuk. Gå med vetskap om att ingen är perfekt och att du är din egen värsta fiende. Lär känna vilka olika faktorer som triggar dig och utveckla motmedel. Var proaktiv istället för reaktiv. Mitt främsta tips och råd är att skriva – skriv ned tankar och känslor. Sätt ord på dem och läs dem. Reflektera kring dem. Syna dem. Ifrågasätt dem och se hur mycket sanning som egentligen finns hos dem. Kanske har de rätt? Dock är fallet ofta, men inte alltid, vice versa.