Blog Archive
Den högsta av utdelningar kommer till den högsta av kostnader + MER Börspsykologi
Alla av oss som verkar på börsen; som investerar, har ett mål. Ett syfte. Kanske ett konkret, kanske ett mer abstrakt. För vissa är det den där Teslan, medan det för andra är en bostad. Emellertid är nog det främsta målet tid. Vissa siktar på FIRE, medan andra, likt jag själv, mer vill skapa sig en tillvaro där valmöjligheten alltid finns att göra precis vad man vill och när man vill och då samtidigt kunna leva (mer än överleva) riktigt väl och gott. Med det sagt all respekt för de som går all in för FIRE och all respekt för de som lyckas. Alla är vi unika och som jag ovan skriver har alla just sina mål, ambitioner med mera. Att döma är inte rätt väg att gå, utan istället skall förståelse, respekt samt sympati för varandra gälla.
Enligt mig är tid den största av utdelningar. Jag, och många andra, har redan skrivit spaltmeter om detta; hur pengar enbart är ett medel för något annat – något större. Detta ”större” är tid. Med pengar kan du köpa dig tid, vilket är den valuta som är finit. Oavsett hur mycket vi tränar, undviker alkohol och nikotin. Oavsett hur många yogapass och privata lektioner med otaliga PT:s vi har kommer vi förr eller senare möta något. Kanske ett intet. Kanske början på något nytt. Kanske.
Visst kan vi förlänga vår tid, men faktum kvarstår – den är finit. Således måste vi ta hand om denna valuta och se till att skapa bästa möjliga av den. Lite ”odla vår trädgård” á Candide. Att då sträva efter en sorts frihet att kunna åtnjuta sin finita valuta är för mig inte något konstigt. Mer ”rationellt och logiskt” är alla som inte agerar för detta de mer irrationella.
Nåväl. Back to basics. Om tid är den största av utdelningar, som vi är beredda att jobba mot, måste också den största kostnaden tas med, för ingen deg utan kneg; pain no gain et cetera. Den största av kostnader – cost of admission - är den psykologiska och emotionella. Vi vet att börsen som helhet och i det långa loppet alltid är i en stigande trend. Emellertid kommer alltid perioder då den inte gör det. Dessa kan vara i allt från ett par dagar till två-tre år. Under dessa perioder blir det mer psykologiskt utmanande och man måste vara säker på och i sig själv samt på sin strategi.
Ponera att du har en stabil lön som du månadsvis sparar från. Du är också på det klara med att alla pengar på börsen är ”förlorade” sådana tills den dagen du gör en exit. Fram till dess kommer din kostnad vara just den emotionella och psykologiska – att klara av att härda ut när blodet flyter. Det är den spelregel vi alla delar, oavsett om du är en daytrader eller en mer långsiktig investerare.
Kan du dels acceptera, dels förhålla dig till denna kostnad kommer sannolikheten att du kommer ut levande och mer rik än när du startade vara mycket, mycket hög. Ergo investera i dig själv. Läs böcker om det mänskliga psyket och tillåt dig att verkligen lära känna dig själv. Det är en jobbig process, för när du verkligen börjar syna sömmarna och utmana dina tidigare förgivandetagen kommer du känna ett motstånd, ty hjärnan vill ej ödsla energi på att skapa en ny grund. Du kommer vilja lägga av, en s.k. ”walk over”. I korta perspektivet kommer det vara och kännas skönt, men i det långa är detta förfarande inget annat än skadligt, för du står kvar på exakt samma plats som tidigare. Dömd att göra och begå samma misstag som tidigare.
Du har ett val och en möjlighet!
Om MER Börspsykologi (recensioner, utlåtanden etc.).
Just nu är jag extremt glad och... ja, tagen. Idag fick jag ett meddelande från mitt förlag om att de kommer skicka MER Börspsykologi för sitt andra tryck denna vecka. Boken släpptes kring den 25/3 2021 och har således snart sålt slut på sin första upplaga. Till alla er som köpt, läst och inte minst spridit om den - tack. Ett "tack" känns så lätt, så... litet relativt den insats som ni alla har gjort för mig och mina böcker. Ni har en lika stor del i detta som mitt stackars tangentbord. Och min nötta espressokopp.
På tal om roliga nyheter finns ytterligare en att berätta, men... ja, den som väntar på något gott...
Alla vi som lever och vistas med investeringar, må det vara i aktier, fonder, kryptovalutor eller ett träd i Afrika, har en förståelse för pengar – valuta – och dess värde. Vi vet att en krona kan bli två och dessa två kan bli fyra och så vidare. Vi vet också att sannolikheten, eller mer korrekt möjligheten, för detta minskar för varje krona vi istället slösar på sådant som egentligen ej ger oss något (mer)värde. Förstå mig rätt, för en glasstrut på stranden, eller en drink på krogen, ger mig och många andra mervärde, men att köpa något som jag kan känna ”meh” kring är inget annat än ren och skär kapitalförstörelse.
Att förstöra kapital är något som jag tror blir ”lättare” ju mer pengar man får i sin pung. När portföljen vuxit sig till en viss nivå, såsom 3 msek, börjar det psykologiskt bli tal om monopolpengar, likt pengarna i portföljen ej fanns eller var påhittade. Adderade därtill en månadslön från förvärvsarbetet och det är lätt att bli förblindad.
Dels blir vi trubbiga i vårt förhållande till portföljen och dess dagliga rörelser, dels till det vi konsumerar. ”Kanske vi ska ta färskpasta idag också, trots att det inte är helg?”. ”Falukorv är så… ’student’. Lammkorv eller om man kanske istället skulle ta något annat, såsom lax. Fisk ska ju vara mycket nyttigare”.
Låt oss för enkelhets skull säga att det inte finns några andra faktorer bakom det förändrade konsumtionsbeteende som ovan skildras, såsom allergi, LCHF-diet e.d., utan det istället handlar om att man numera upplever att man ska ”unna sig”. Att öka sina utgifter behöver inte vara något dåligt och för vissa är det mer viktigt att leva á la ”YOLO” här och nu när man uppnått en viss summa i portföljen. Jag dömer inte, ej heller pekar jag finger. Vi är alla unika och har våra egna intressen, ambitioner, mål et cetera. Det jag dock vill varna för är att aldrig tappa respekten för pengar, för innan man vet ordet av kan den tidigare så tunga pungen väga mycket lätt.
Inom psykologin kallas denna ”livsstilsinflation” för hedonistisk adaption. Den belästa vet att var det något som stoikerna avskydde – ja, rent av hatade – var det just hedonister. Dessa avskum som bara ältade i konsumtion, mat & dryck i överflöd och mer ofta än sällan sex i samma magnitud. Det fanns ingen avhållsamhet; ingen kontroll; ingen rim och reson, ansåg de. Hedonism betyder ”njutning och/eller lustkänsla” och en intressant anekdot är att just psykologisk hedonism står i motsats till (undvikande av) smärta. Med detta menas att vi letar efter känslor och stimlui anti just smärta. Ty ska ej livet levas utan smärta? Detta är en fråga jag diskuterat med flera och där jag intar att det ska det (emellertid är detta en annan fråga).
Nåväl. Tillbaka till inläggets essens. En viss summa i portföljen och på lönekontot. Monopolpengar/vibbar. Livsstilsinflation. Hedonistisk adaption. Det är nog lätt att fastna i denna emotionella och psykologiska tankefälla. Ett sätt att motverka den, om man nu har det som ambition, är att alltid före bok på alla inkomster och utgifter. En annan är att lita på och till sig själv att man, utan excellark, klarar av att hålla på marginalerna.
Upplever du i takt med att din portfölj ökar och lönen fortsätter ticka in att du har drabbats av denna livsstilsinflation, eller att du är nära? Är det en ”icke-fråga” för dig? Eller är du den som applicerar YOOOOO f****g LOOOOOO!? Har och hur har du respekt för pengar?
Alla av oss har en gång varit mer gröna än Knatte, Fnatte och Tjatte samt alla andra i Grönjölingspatrullen. Vi har lockats av än det ena, än det andra. Har det ej varit utdelningsstrategi har det varit tillväxtorienterad sådan. Vissa har kanske spetsat till med momentum eller Magic Fomula? Ofta sker vårt ändrade av fokus på plötsliga händelser och, tyvärr, lika ofta är också vår strategiförändring mer intuitiv än grundlig och rationell grundad. Ibland slår det väl ut, men oftast inte. För att använda Kahnemans terminologi: system 1 & system 2.
Många orsaker till detta berör jag i mina böcker om börspsykologi och jag ämnar inte älta dem här. Vad jag däremot ämnar göra är att återberätta en berättelse som har presenterats sedan tidernas begynnelse(?). Reflektera kring sensmoralen och budskapet.
Once upon a time, there was a farmer in the central region of China. He didn't have a lot of money and, instead of a tractor, he used an old horse to plow his field.
One afternoon, while working in the field, the horse dropped dead. Everyone in the village said, "Oh, what a horrible thing to happen." The farmer said simply, "We'll see." He was so at peace and so calm, that everyone in the village got together and, admiring his attitude, gave him a new horse as a gift.
Everyone's reaction now was, "What a lucky man." And the farmer said, "We'll see."
A couple days later, the new horse jumped a fence and ran away. Everyone in the village shook their heads and said, "What a poor fellow!"
The farmer smiled and said, "We'll see."
Eventually, the horse found his way home, and everyone again said, "What a fortunate man."
The farmer said, "We'll see."
Later in the year, the farmer's young boy went out riding on the horse and fell and broke his leg. Everyone in the village said, "What a shame for the poor boy."
The farmer said, "We'll see."
Two days later, the army came into the village to draft new recruits. When they saw that the farmer's son had a broken leg, they decided not to recruit him.
Everyone said, "What a fortunate young man."
The farmer smiled again - and said "We'll see."
Inflationen ökar och plötsligt skakar världens till av de kommande, enorma räntorna. Nu kan det bara gå utför. Det är "tack och adjö för fisken". Kanske, kanske inte. "We'll see" ... Obligationsköpen och den kommande taperingen - det är en avgrund och nu handlar det om att rädda det som räddas kan, för inte kan detta betyda annat än en sorts undergång för aktier och liknande tillgångsslag? "We'll see" ...
Även om det inte är gällande i alla situationer är ibland det absolut bästa att avvakta. Att sitta ned, vänta och låta tiden ha sin gång. Som en vis Buddha en gång sade: This Too Shall Pass.
Människan är ett rovdjur som aldrig kan bli nöjt. Det ligger i vårt DNA att när vi nått A kommer vi snart skapa och få en önskan samt drift efter B. Detta är varför vi har överlevt och idag intar toppositionen i näringskedjan. Med det sagt vet jag att 1vs1 får vi stryk av flera vilddjur, men människans makt mot nämnda är hennes förmåga till kommunikation, planering och exekvering. Detta är vad som skiljer oss från ett lejon. Eller en kackerlacka.
Att bli och förbli nöjd är en skön upplevelse, men den är förknippad med stor fara, i alla fall historiskt. Hade våra förfäder satt sig ned på en sten, snuttat på savannens motsvarighet till kaffe och bara känt ”FAN vad GÖTT jag har det nu!” (och sedan suttit kvar. Länge…) hade vi blivit omsprungna och, framför allt, uppätna av andra rivaliserande rovdjur. En överlevare är aldrig nöjd. Aldrig. Även om vi rationellt kan se och känna att det är tragikomiskt att vi så sent som i förrgår suktade efter en Iphone 12 Pro och idag, när vi lekt med denna igår inköpta nalle, redan suktar efter nästa är det ett faktum. Samma med bil, hus, pool, båt, Pokémon-kort et cetera. Vi suktar efter X och när vi uppnår detta/köper detta/får detta tappas värdet. Visst tycker vi om saken, men hjärnan är redan inställd på nästa sak – Y.
Att ständigt vilja ha och drivas mot utveckling är bra, men likt allt annat i livet får det aldrig bli ett sorts rat race in absurdum, där vi är beredda att gå över lik för att uppnå X. Visst, förr gjorde vi just det, gå över lik alltså, men idag… nej, det ska vi inte och behöver vi inte göra. Vi överlever ändå, trots att vi får behålla vår ”gamla” Iphone 11.
Att drivas till utveckling såsom att expandera sitt företag, studera, vidareutbilda sig, tacka ja till ett avancemang på jobbet, byta tjänst/arbete et cetera är för det mesta positivt, men… ibland jagar vi för mycket, för hårt och för tanklöst. Vi glömmer bort vårt varför (Know your Why) samt var vi just nu befinner oss och vad vi mår som bäst av. Mår du verkligen bäst av att tacka ja till den nya tjänsten relativt den ökade arbetsbelastningen, de senare tiderna och med det de nu missade padelpassen med ”grabbgänget”? Kommer en belåning på din portfölj vara värt den potentiella avkastningen relativt risken?
Ofta är vi så fast och låsta med blicken på framtiden. På nästa sak. På nästa bedrift. Vi glömmer att se, känna och framför allt uppleva vad vi har. När vi gör det tenderar de nyss så starka drifterna tappa i makt. Att finna, skapa och bibehålla en balans – ett ekvilibrium – är essentiellt för att skapa bästa möjliga förutsättningar att leva ett långt och lyckligt liv.
När jag tänker på detta inläggs tema återkommer jag ofta till berättelsen om Kurt Vonnegut, en miljardär, som något hånfullt sade till författaren av ”Moment 22” – Joseph Heller – att värden på den fest de just nu besökte gjorde mer pengar på en enda dag än vad författaren gjort på sin kända bok. ”Intressant”, svarade Heller. ”Men jag har något han aldrig kommer ha. Jag har tillräckligt.”
Det tål att reflekteras på. Var är du? Vart vill du? Varför och är det värt kostnaden? Jag uppmuntrar inte till stagnation e.d., men vill slå ett slag för att avancemang ska ske med noggrann eftertanke. Risken är annars stor att en seger går till att bli en Pyrrhusseger för att sedan sluta i ett totalt och fatalt nederlag.
Att investera i aktier, fonder, räntor, kryptovalutor med mera är något som många gör och läser du denna blogg är du troligtvis en av dessa. Vissa följer devisen om att enbart investera i breda (gratis/billiga) indexfonder, medan andra fokuserar på utdelningar från + 50 bolag. Andra väljer att vara mer fokuserade och följer således 2–5 bolag noggrant. Mycket noggrant. Vad som är rätt och vad som är fel kan ingen säga, för alla är vi olika, med olika preferenser, strategier, livssituationer, ekonomi et cetera. Jag hoppas bara att alla utgår från sig och inte följer/ryggar andra mer ”framgångsrika” med förhoppningen att det kommer att passa dem själva.
Det finns vissa kostnader som tillkommer alla oss som investerar i bolag i stället för breda indexfonder. Nej, det är inte courtagekostnader och växlingsavgifter jag syftar på, utan de mer mjuka: sökkostnader och alternativkostnader. I detta inlägg tänker jag fokusera på förstnämnda.
Att söka och leta i höstacken efter den där nålen, eller de där nålarna, är inte något som görs på en kaffekvart. Gör man det ordentligt, vilket man ska, är en analys av ett bolag något som tar tid. Inte bara tid att läsa på om bolaget, utan även att reflektera, skriva, jämföra, prognostisera et cetera. Vissa gör en DCF, medan andra räknar på andra parametrar. Vad man väljer är, som ovan, individuellt.
Att söka och leta efter bolag är, för det mesta, roligt och mycket givande, inte bara för att man kan hitta det bolaget, utan även för att det ger kunskaper att använda i andra sammanhang och i andra analyser. Emellertid måste man alltid ställa sig frågan hur mycket tid man har till förfogande och hur mycket av denna man kan samt har råd att lägga på all analys. Detta kan vi kalla för sökkostnad. Jag skriver inte detta med en negativ klang på stavelserna, utan konstaterar bara att tid är en ändlig valuta och således vil(?) vi maximera den. Att ständigt ställa sig frågan vad kostnaden i tid är när du söker nya bolag relativt att göra annat, såsom att följa upp dina redan ägda aktier/bolag, eller på att fördjupa dig inom finansmarknaden på något annat sätt är essentiell.
Jag äger själv relativt många bolag och sitter ofta och letar samt följer upp. Den tid jag lägger på detta är en sådan jag aldrig kan få igen. Hade jag i stället valt att bara investera i indexfonder hade min tid kunnat ägnats till annat. Därtill kan mitt letande i en sorts ”oändlighet” kanske bara leda till en avkastning som inte höjer sig över Avanza Zero e.d. – har då kostnaden varit dubbel? Det vill säga har jag dels ”slösat på tid”, dels inte förmått att förränta denna? Visst kan jag ha lärt mig mycket om bolagen, men syftet har nog främst varit att profitera.
Sökkostnad. Det tål att tänkas på.
Vad kostar det mig att leta och är jag beredd att ta denna med vetskapen om att möjligheten för mig att finna det bolaget är X procent? Har jag det som krävs för att lyckas? Om inte, torde jag då inte lägga tid på att utveckla mina analysfärdigheter innan jag fokuserar på bolagsanalyser? Dessa två går förvisso in i varandra, men jag hoppas att du, kära läsare, förstår hur jag menar. Man kanske först ska läsa The Intelligent Investor eller dylikt innan man ger sig an att analysera och fram till dess investera i ETF:er och/eller indexfonder? Att säga "ja" till X betyder också att du, i stunden, säger "nej" till allt annat.