Blog Archive
Jag har flera gånger tidigare lyft fram hur viktigt jag finner ämnena historia i allmänhet, men kulturhistoria i synnerhet vara. Att identifiera, tolka och utvärdera mönster, trender och så vidare ger inte bara en skön ”f*n vad jag är smart”-känsla (reservation för hybris…), utan rätt använt kan det även ge starka fördelar i allt från Jeopardy och TP-kvällen föregått av en parmiddag till investeringar och... ja, korsord.
Ett område jag läst mycket kring den senaste tiden är försäkringsbranschen och försäkringar mer i allmänhet. Jag äger b.la. NN Group, AXA, Sampo och Admiral Group PLC. Många? Absolut, men istället för att ta ett enda bolag valde jag att skapa en korg, då dessa bolag skiljer sig åt med verksamheter mot olika geografier, har olika styrkor, såsom NN Group och dess styrka på livförsäkring.
I Europa har vi en relativt stark försäkringsanda, både en privat och statlig sådan. Vi har alltid haft starka nationalstater, såväl på gott som ont. Något som har karaktäriserat de flesta av dessa sedan WW1 och WW2 är trygghetsnäten, såsom pensionssystem samt statliga/allmänna försäkringssystem. Detta är inte vad som står att finna i USA, i alla fall inte i lika hög omfattning. Om du har en minut över kan du leka med Google, eller Duckgogo, och söka på vad kostnaden för att föda barn i USA är. Eller vad det kommer kosta dig om du bryter benet och måste till akuten och få den vård som krävs. Jämför gärna sistnämnda med att vi i Sverige betalar en avgift om 200 kr och då får vi undersökning, röntgen, gips, medicin med mera. Visst får vi erfara de obligatoriska 5–6 timmarna i väntrummet, likväl…
Den europeiska befolkningen som grupp är mer försiktiga och tenderar att vara lite mer… pessimistiska, i brist på bättre ord, relativt den amerikanska. Det är fler ”men tänk om”, istället för ”Just do it!” á la Nike. Varför? Beror det på den amerikanska drömmen och att alla är så influerade av den att det mer ofta än sällan blir ”fake it untill you become it” som appliceras? Kanske, men det finns ett annat, mer starkare argument för denna skillnad i trygghetsnät, försäkringar och åsikterna kring det. Detta stavas just WW1 och WW2, men även de krig som föregick nämnda två.
Båda dessa världskrig kom, till största del, att ske på den europeiska kontinenten. Städer, hus, fabriker, bondgårdar, vägar, kyrkor… allt och alla blev sönderbombade. De som levde då, men också deras ättlingar, har fått se, höra och uppleva hur det är att växa upp i tider där allt i livet kan vändas snabbare än en reddit-aktie. Oavsett hur psykiskt och fysiskt stark du var kunde dessa fördelar inte täcka upp för ett hus, ett förlorat jobb under lågkonjunktur samtidigt som frugan ska föda och övriga tre så barn önskar mat i magen och tak över huvudet. Och ett Playstation. Och en Iphone. ”Alla andra har ju detta! Jag är den enda som inte har.”
USA har, sedan sitt frihetskrig 1776 och sitt inbördeskrig 1863, aldrig upplevt ett krig på hemmaplan. De har aldrig fått uppleva hur hemskt det är när allt, bokstavligen allt, rasar sönder och samman. Visst har de haft lågkonjunkturer, terroristattacker med mera, men jämför detta med Europa och dess senmoderna historia. Vem tror du är mest benägen att se till nedsidan – den europeiska bonden eller den amerikanska jänkaren?
Dock börjar lite av denna mentalitet á la ”staten ska skydda mig och jag är beredd att bidraga till det allmänna genom att betala skatt” att avtaga, då det i många europiska länder har varit lite, milt uttryckt, lite si och så med styrningen och förvaltningen av både kapitalet och förtroendet. Jag ämnar inte peka finger på Steffe, Maggan med flera, då vi kan se det i andra länder också. Jag enbart skriver en tolkning av långtgående mönster och långtgående tendenser.
Ponera att Europa och dess länder inte kommer uppleva något nytt storkrig (i dess mer traditionella mening och på dess mer konventionella förfaringssätt) – kommer den tidigare ”hellre fasta på ned- än uppsidan”-mentaliteten med betoning på och förtroende för statens roll att fortsätta? Sedan tillkommer såklart frågan om att försäkringar är och, i stigande grad(?), kommer fortsätta vara en klassfråga. Tand-, sjuk-, och psykisk vård kommer vara ytterligare en sak som skiljer de innanför från de utanför de gated communitys vi redan idag ser.
Det är hemskt och tråkigt, likväl ändrar det ej faktum. Och även om det känns ”hemskt” att skriva detta kan du, jag och övriga dra nytta och fördel av dessa mönster och tendenser genom att t.ex. investera i just försäkringsbolag.
Likt alltid ska du göra din egen analys. Allt som jag skriver här är inte en rekommendation. Pengar kan både öka och minska i värde och det finns ingen försäkring (haha… suck, ständigt denna Monty Pyhtonhumor…) mot ogenomtänkta och icke på underlag av en egen analys-investeringar.
Storebrand är en norsk spar - och försäkringsbank och tillhör de största inom sin sektor i Norden. Banken erbjuder ett brett utbud av tjänster inom allmän- och livförsäkring, kapitalförvaltning samt tillhörande banktjänster. Tjänsterna erbjuds i stor lokal utsträckning, både till privatpersoner och företagskunder på den norska marknaden. Storebrand har anor tillbaka till 1767 och har sitt huvudkontor i Lysaker.
Vad som är extra lockande med Storebrand är det faktum att de 2007 förvärvade SPP Livsförsärking, som från 2001 ägdes av SHB, till en summa om 18 miljarder kronor, vilket kan ses som en sorts kassaflödes-guld-kalv. Detta dels för att de har en stor del av den svenska marknaden, dels för att deras fonder inte bara presterar väl, utan även ägs av många, många småsparare. Att många även har höga ratings på Morningstar är ej heller något negativt.
Att som bolag varit verksamma sedan åren då det ömsom rådde fester, teatrar och andra kulturevenemang i Europa, ömsom pågick diverse folkrörelser som sedan skulle mynna ut i diverse frihetskrig och revolutioner är lockande, för har man klarat av tidens alla prövningar sedan dess torde man stå rustad för framtida sådana. Med det sagt vill jag betona lex Kodak och att även dagens riddare i den gyllene rustningen kan falla – se bara hur den franska adeln kom att falla likt säd för lie vid b.la. slaget vid Azincourt, då britterna invaderade med sina långbågar.
Den 21/10 kom Storebrand med sin Q3 och denna var inget annat än fantastisk. Lite axplock från denna är:
- Rörelseresultatet blev 672 miljoner norska kronor (580), väntat rörelseresultat var 619.
- Koncernresultatet före amorteringar uppgick till 1 012 miljoner norska kronor (700).
- Resultatet före skatt var 889 miljoner norska kronor (585).
- Resultatet efter skatt blev 766 miljoner norska kronor (461), analytikerkonsensus 519.
- Bolagets kapital under förvaltning var rekordhögt vid kvartalets slut och uppgick till 921 miljarder norska kronor, vilket är en ökning med 17 procent jämfört med föregående år.
- Solvensen ökade med +10 pps (16 % ökning sedan Q2 2020)
Jag förväntar mig ingen kursraket i detta bolag, men tillsammans med en (över tid stigande) utdelning bör man här kunna hämta ut cirka 7-8 %/år. Just utdelning är något som bolaget är nya med och det var först efter räkenskapsåret 2015 som man instiftade sin nya utdelningspolicy som låter säga:
”Our dividend policy states that the aim is to pay an ordinary dividend of more than 50% of the group result after tax and at least the same nominal amount as the previous year. Ordinary dividends will be paid at a solvency margin of more than 150%. If the solvency margin is above 180%, the board intends to propose special dividends or share buy backs. To create further value, our ambition is to continue investment in prioritised growth areas and deliver an overall return on equity of at least 10%.”
När Storebrand studeras på den eminenta tjänsten Börsdata framkommer att de har en slagig historik och att det finns vissa delar som bör sättas under en stor skylt benämnd ”OBS!”. Totala därtill långfristiga skulder är i en stigande trend, men dessa har aldrig överskridit en nettoskuld om 0,92 %. Kassaflödet är även det slagit, men inte i farozonen. Det är mer tacksamt och uppskattat att se hur eget kapital/aktie, omsättning/aktie samt VPA över tid är i en stigande och, relativt, stabil trend.
Likt sina likar delar Storebrand ej ut något i år, utan håller sig till de rekommendationer som har kommunicerats. Däremot har de full möjlighet att skifta ut de 3NOK/aktie som de gjorde för räkenskapsåret 2018. Om allt vore under normala omständigheter skulle bolaget i dag handlas till en direktavkastning om cirka 5,5 %. Utdelningen har, sedan 2016 gått från 1,55 NOK via 2,5 NOK till att förra året stå på 3 NOK. Detta är inget annat än riktigt imponerande.
Även om jag äger mycket försäkring via AXA, Sampo samt Admiral Group har jag valt att ta en liten position, vilken motsvarar strax under 1 % av min totala portfölj. Jag har som ambition att öka denna, men positionen kommer aldrig att överstiga en total vikt om 2 %.
Äger du Storebrand?