Skammens rodnad på kind. Betänksam och ödmjuk. Blicken mot golvet. Nog hade jag lärt mig mycket men inte nog. Lättad över att inte behöva ställas till svars.

Jag och mina syskon är de första i ett långt släktled med förutsättningar som aldrig tidigare fanns. I den skånska myllan har mina anfäder och anmödrar vandrat, slitit, svultit och kämpat så långt tillbaka som kyrkböckerna sträcker sig bakåt i tid och rum. Vittnesbörden finns där, brutal och hård. Klassamhället som en gång fanns där ingen, aldrig någonsin, kunde lyfta sina liv till det bättre. Där barnen ansågs vuxna att försörja sig vid fjorton års ålder och där flickor blev gravida i alltför tidiga år. Där arbetet var hårt och det som stod till buds var dräng eller piga. Där varje dag var en kamp för mat på bordet.

I så många generationer som det såg likadant ut. Där simpla förkylningar kunde leda till dödliga lunginflammationer. Där kräfta var detsamma som lidande och död och där enkla sår kunde leda till blodförgiftning eller kallbrand. Då små barn dog första levnadsåret och det var så som det var. Då krig och svält tog många liv. Och så helt plötsligt står jag här. Och jag saknar inget.

Jag och hustrun bor i ett stort hus med alla faciliteter. Våra barn har allt de behöver och önskar. Vi är inte piga och dräng som bugar och bockar längre för någon överhöghet. Ingen ser skillnad på oss eller de släkten som en gång ägde de gårdar och herrsäten där våra förfäder slet ont. De uppoffringar som forna släkten gjorde för sig och sina barn är nu ovärderliga för oss. Jag skänker en tacksamhetens tanke till alla er.

Det är människans förbannelse att glömma och förtränga. Jag har ju själv inte sett mig som privilegierad eller speciell. Men i historiens ljus är jag högst unik i generationers led. 

Vad är fel? I dagens samhälle mår många dåligt och knaprar piller. Varför? Var finns nåden? Var finns ödmjukheten? Vari ligger problemet?