PerPenning
Likes
248
Antal inlägg
501
Följare
54
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
19 augusti

Jag ser dig

 

Jag är inte mycket för personlighetstester, DISC-analyser och horoskop - alla olika avarter med ändamålet att placera människor i fack. Sådant är bromsklossar mot möjligheter att utvecklas i de riktningar som individen önskar och istället stämplar man denne med olika egenskaper. Tendensen är då tydlig - eftersom jag uppenbarligen är utpekad att vara något kommer jag att förhålla mig till detta och förstärka sådana beteenden.

 

Sådant är big business i allt från rekryteringsbranschen till teambuildingövningar på företag. Vissa människor är i mina ögon enfaldiga får - de klappar förtjust i händerna och yvs över att få veta vilken sorts människa de är - röd, blå, gul och gredelin - och gläds över att de är ju precis så som de trodde att de var. Jisses, säger jag. Att läsa framtid i kaffesump eller tro att oturen bor i en svart katt eller illa ställd stege är inte så mycket sämre alternativ. Men som sagt, den finns en trygghet för vissa människor och det finns företag som livnär sig på det här.

 

Att kalla sig liberal, kristen, feminist, civilingenjör eller valfritt kön är blott en beskrivning av allt från åsikter till känslor. Men att säga att jag är är samtidigt synnerligen begränsande. För egen del är jag nöjd med att säga att jag är en människa, ungefär så långt sträcker sig min persondefinition. Att jag sedan säger att jag vill ha ett liberalt samhälle, att gudtro är min privatsak, att alla människor är lika mycket värda och att jag föredrar intimitet med kvinnor  stämplar mig inte så tydligt.

 

Att förstå sig själv - det är nog det som folk vill. Men vad finns det att förstå - egentligen? Alla våra beteenden är i grund sprungna ur tankeprocessen, svårare är det inte. Vi är biologiska varelser förfinade genom årmiljoner att vara det vi är idag. För mig räcker det med att sträva lite grann mot några få etiska principer - att vara snäll, empatisk, vänlig och förnöjsam - och ett par eftersträvansvärda känslor - att vara i nuet, ta det lugnt och långsamt samt se mer positivt än negativt i tillvaron.

 

Därför går det inte att generalisera. Jag läste en artikel om att man inte ska anställa människor yngre än 40 eftersom dessa är omogna, opålitliga och självupptagna. Det är en brandfackla, minst sagt. Egenskaperna som beskrivs har inget med ålder att göra utan är bara beteenden som en människa kommit undan med så här långt i livet. Visst, barn och ungdomar curlas utan like och det ger liknande resultat. Men det säger inget alls om människan bakom beteendena.

 

Genom mitt arbetsliv så har jag mött människor i alla åldrar som betett sig som skithögar eller varit helt underbara. Likadant är det idag och jag undantar aldrig mig själv. För hur är jag mot andra och hur väl sköter jag mina arbetsuppgifter och åtaganden? Jag gillar Matteus 7 och flisan samt bjälken - döm inte så blir ni inte dömda. Och i grunden så är det trots allt viktigast att vara sjysst mot andra, eller hur?

 

Att ålder är irrelevant är slutsatsen. Unga människor har inte lättare att lära sig nya saker, de är inte mer flexibla, friskare, snabbare eller tekniskt kunniga än äldre. Äldre människor jobbar inte självklart för gruppens bästa, är inte mer lojala eller pålitliga. Alla är istället smarta, korkade, energiska, lata, initiativrika, handlingsförlamade, friska, sjuka, låtsassjuka och bakfulla, lojala och illojala, neurotiska och skogstokiga. Lite till mans.

 

Så, vad är du då? Jo, du är.. ..vad du vill vara. Låt dig inte låsas in i fack, boxar eller strukturer. Du bestämmer - ingen annan. Du kan vara vad du vill vara idag och något helt annat imorgon. När någon säger till dig att du är så ska du reagera och definiera om - nej, jag är inte en möbelsnickare, en controller, en fegis, en ful en, en förlorare eller gulblågredelin. Möjligen så är jag en människa som tycker om att göra möbler, räkna pengar, undviker risker, ser ut som jag gör, ännu inte dragit en vinstlott och inte tror på personlighetsanalyser. Jag är inget av det ni säger att jag är. Beklagar missförstånden.

 

Jag vet med tydlighet vad jag uppskattar hos andra och jag tror att de flesta har samma måttband - omtanke, vänlighet, intresse, empati kan det kallas. Men i all sin enkelhet tycker jag bäst om att säga att jag ser dig. Jag ser dig. Inte självklart att kunna men med all nödvändighet väsentligt att lära. 

 

Lär dig se andra. Och lär dig se dig själv. Befriande.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

20 juli

Chilla daddy!

 

Rapporttider och jag skönjar en viss nervositet både bland proffs och amatörer - att investera är en roande aktivitet så länge som kapitalet visar tillväxt. När nu färgerna ska bekännas så finns det både himmelsblått och purpurrött på och mellan raderna. Det finns ingen entydighet denna gång utan marknaden ser blott blandade signaler. Att det finns en påtaglig trötthet i den uppåtgående trenden är dock tydlig - det glidande medelvärdet över femtio dagar har inte sett så slitet ut sedan maj månad 2015 då den förra rejäla sättningen påbörjades.

 

I Sparo:s synnerligen aktuella inlaga Dags att kliva av? är det enkelt att i kommentarsfälten skönja allt från skygglappar till illa dold ilska. Och dessvärre är det så med börsen eller som den ibland kallas - Mr Market. Mr Market är en irrationell och schizofreni natur med många diagnoser. Mr Market är ibland girig och emellanåt apatisk. Du ska inte lita på Mr Market trots att han finns likt djävulens detalj. Du ser honom varje dag i alla de affärer som görs på börsen just eftersom du aldrig någonsin kan avgöra om de görs rationellt via fundamenta eller på grund av rädsla eller girighet. Därför kan vi också ägna hur mycket tid som helst åt att försöka hitta orsaker eller röda trådar i varför börsen rör sig än hit eller dit - just eftersom det är fullständigt fruktlöst.

 

Att det finns vissa mönster över tid i kurvorna som vi kan använda oss av är en bättre, men samtidigt grovhuggen, möjlighet till analys. Att ta optimala beslut ser jag däremot som helt omöjligt - att titta på de bästa eller sämsta tio dagarna under en börscykel är mer en roande anekdot än metod att stödja sig på. För egen del har jag kokat ned min börscykelanalys i en enkel SMA50/SMA200 - sorterade i rätt ordning med rätt lutning samt helst ett index över dessa båda kurvor. Utsikten framgent liknar ett begynnande störtlopp.

 

Att konsolidera sitt kapital är viktigare än att öka det. Att sitta kvar med sina slantar i värdepapper i en nedgång och enbart hävda att alla nya inköp blir billigare är att göra det nog så enkelt för sig. Utan fundamenta har du ingen susning om detta blir verklighet. Att köpa billiga indexfonder över tid är absolut en fungerande metod - men ack så långsam. Att räkna är enkelt - tappa 25 procent måste du upp 33 procent, tappa 50 må du upp 100 - och så vidare.

 

Hur tråkigt det än må vara så investerar jag inte i utförlöpet. Jag har inte ens viktat om till råvaror, likt Sparo, utan jag sitter numera med 85 procent i Spiltans högräntefond - den ger mig någon hundralapp per dag. Detta är min kassakista för framtida investeringar som kommer att ta sin början när index når behagligare nivåer. Jag må vara en drama queen men samtidigt har jag en rejäl tråkighetsstämpel att leva upp till.

 

Tålamod må vara trist men om man ska rannsaka sig själva - om aktier och börs är ens enda och största intresse, vad går man då inte miste om i livet? Låt pengarna jobba men låt de göra det i lugn och ro. Och har du inte tidigare lärt dig att alla marknader förr eller senare går utför så kommer du att göra det. Eller som mina barn säger till mig - chilla daddy!

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
5 juli

Grattis till förlusten

 

Visst är ordet tjäna vackrare än att köpa? Utan att gå till överdrift så som vissa anala snålbloggare så erkänner jag - jag har en viss köpångest. Jag har ju egentligen inget emot att göra köp men jag vill så hjärtans gärna göra bra köp - köp som ger något mervärde och som jag känner mig nöjd med. Det är svårt då vissa inköp först kan värderas i efterhand eller senare. Att låta bli att köpa alls ter sig oftare som det bättre alternativet.

 

En incident kring köpandets märkligheter bevittnade jag häromveckan. En släkting till mig lade upp en bild på det berömda internätet av en ny, blank, vacker Mercedes. Nu var det dags att byta in Volvon och börja köra premium, berättade han så som bildtext. Jisses, tänkte jag. Han tjänar inte så himla bra och den där bilen är dyr. Jag var lite brydd. Men reaktionerna lät inte vänta på sig.

 

Grattis, mannen. Sjysst bil - härligt! Den är du värd. Jubel, visslingar och trumpeter. Bara lovord och tummarna upp. Jag blev perplex. Nämen? Jomen? Jaha ja? Det här får jag inte ihop.

 

Någon lägger upp över trehundra lånade laxar och köper det som är en garanterad förlust - och vederbörande blir hyllad så som en klok och framgångsrik person? Var.. eh.. var.. ..nä. Jag blev mållös. Är jag nu tyken om inte också jag gratulerar? Kanske ter jag mig avundsjuk? Jag kunde inte förmå mig något alls.

 

Om jag för intjänade pengar köper aktier eller en fond - vem jublar då? Ingen. Nää, det där med aktier, det är allt en riskabel verksamhet. Du kan ju förlora pengarna! Att satsa flera hundratusen kronor på den däringa marknaden, det är helt galet! Grattis till förlusten.

 

Jaha ja, säger jag igen. Skakar lite lätt på huvudet. Jag förstår inte. Vad har jag missat?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
1 juli

De som jagar

 

Är jag ensam om att känna mig förföljd? Jag tror inte det. Alla företag från näthandlare till Google vill veta allt om dig - var du är, vad du köper och din sinnesstämning. I grund är det för mig obehagligt samtidigt som jag är dålig på att värja mig - jag vill ju konsumera de tjänster som står till buds.

 

Det finns dock enkla lösningar på den digitala förföljelsen då man kan avinstallera appar och stänga av tjänster. Man behöver inte ha Facebook och telefonen behöver inte berätta var du är. Dessutom så inbillar jag mig att företag som arbetar med denna typ av information granskas på ett helt annat sätt kring lagring av information som kan härleda till enskild person. Den kommande GDPR-lagen lär också betyda en hel del för en personliga integriteten.

 

Värre är de som faktiskt jagar. De står uppradade längs gångstråk, gator och på torg med sökande blick. Varje dag när jag promenerar till eller från jobbet eller när jag är ute på lunchen för att göra ett eller ett par ärenden så finns de där. Jag blir stressad, negativt påverkad och inte så sällan irriterad. Jag tvingas försöka kryssa mig fram på min färd för att hålla ett betryggande avstånd mellan mig och de som jagar så att de inte kommer åt mig. När det inte lyckas och de hurtfriskt inleder med 'ursäkta får jag ställa en fråga..' eller 'vad har du för mobilabonnemang?' känner jag mig tvingad att avböja artigt när jag egentligen vill ge dem fingret eller be dem dra till varmare plats. För de som jagar är inte inbjudna i min sfär och de inkräktar på min integritet och min tid. Vad jag har förstått så krävs heller inga tillstånd för att på ett ganska påfluget och provocerande sätt försöka delge mig information eller försäljningsargument - här finns inget skydd.

 

Det finns ett utbrett krav på förbud för tiggeri. Men i jämförelse med de som jagar är tiggarna till mestadels diskreta och lågmälda. De som jagar, däremot, är oftast skolade i sin konst med en väl intränad svada för att verbalt kunna suga fast människor på stan. Jag vet att jag inte är tvingad att stanna men samtidigt så nyttjar de som jagar människors välvilja, artighet och medkänsla för sina syften - så i sak blir det ett tvång.

 

Värst är de gånger de jag blir tilltalad av ett brett leende av en person i färgglad väst och jag faktiskt surar, promenerar vidare efter att jag muttrat ett nej. Då får jag efter mig ett lika hurtigt '..men då får du ha en underbar dag', liksom för att ge mig dåligt samvete. Det är omöjligt att freda sig mot de som jagar.

 

Men jag hoppas på att det är kontraproduktivt. Själv noterar jag noga vilka det är som jagar -  från Internationell människohjälp till Comviq - och memorerar vilka jag inte ska köpa tjänster av eller bidraga till. De som inte låter mig vara ifred kan känna sig rökta under betänklig tid. Men det är jag, det. Ni andra kanske inte ser det som jag och kan rycka på axlarna åt de som jagar. Mitt problem är att jag känner mig just - jagad.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

29 juni

UPS är från helvetet

UPS är något från helvetet. Iallafall när det gäller deras sätt att hantera kundernas ärenden via sin nättjänst. Jag har sett mycket men aldrig något så dåligt som UPS. Uppenbarligen så har många usla erfarenheter av även de faktiska tjänsterna om man ska tro betygssättningen på Google. Sociala tjänster, så som Twitter och Facebook, samt betygstjänster, som Trustpilot håller UPS sig noga borta ifrån. Jag förstår varför.

 

Tyvärr måste jag ibland befatta mig med UPS då det finns leverantörer som anlitar dem. Härom veckan skulle jag få en försändelse via UPS men jag behövde ändra leveransdag. Det är hart när omöjligt.

 

När man inplementerar ett IT-system så måsta man ha med användarna. Annars är du död och begraven. UPS har ett av webbens sämsta, mest oanvändbara och otillgängliga system för oss stackars paketmottagare.

 

Bekräftelsemailet såg ut som nedan. Det fanns mycket att trycka på - användarvänligheten lyste med sin frånvaro. Jag provade med Signera nu. Gick inte så bra det heller.

 

 

 

Man kan registrera sig för ett s.k. myUPS. Det borde väl inte vara så svårt? Jag hade ett helvete innan jag lyckades skapa ett myUPS då varje gång något, enligt systemet, ansågs fel så nollställdes alla fält och jag fick börja om. Framförallt var det nära omöjligt att lägga in ett lösenord då jag inte fick någon hint om vad som ansågs korrekt eller säkert utan att det bara var fel. Det här gjorde mig nästan vansinnig.

 

Ändringar under myUPS säger systemet glatt att de sparats. Men det gör de inte. Jag vet ju inte vad det är som är fel. Mitt namn? Hur jag stavat det? Min skostorlek?

 

Tyvärr, käre kund. Du har fel men vi tänker inte berätta vad.

 

 

Tyvärr käre kund, du har ingen försändelse på väg. Eller så tänker vi inte tala om det heller.

 

Jag var synnerligen uppbragd. Jag fick ringa kundtjänst så att de ändrade leveransdag. Det lät inte på operatören att han var direkt ovan vid att kunder ringde, halvt uppgivna. Han lät trött.

 

Tror någon att paketet kom på den nya leveransdagen? Nä, det gjorde det inte. Det kom enligt mailet. Ingen var hemma. Paketet låg på trappen. Ingen hade tagit emot det. 

 

UPS är från helvetet.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
28 maj

Mitt sommarlov

 

Jag läste i tidningen, något som jag fortfarande tar mig för ibland, att semestertider är kredittider - många väljer att åka på semester med kredit. En undersökning visar att ungefär 15 procent av semestrande svenskar betalar sin resa på kredit. Vad finns det att säga om det?

 

All kredit är inte fel, är det första. Att betala med kreditkort är vanligt, innehåller ofta upptill 45 räntefria dagar och något som inte är illa alls - diverse reseförsäkringar. I denna zon befinner sig familjen Penning då vi beredvilligt betalar semesterkostnader med kreditkort för att nyttja de fördelar det ger. Dock betalar vi alltid av hela föregående månads skuld. Detta är ett simpelt, taktiskt val som dock inte alla klarar av att hantera eftersom det kräver viss planering.

 

Frågan är då egentligen hur många av de 15 procenten som sätter sig i skuld för att kunna resa? Några är det garanterat. Jag känner två familjer. Och jag tror att jag vet huvudorsaken: skuldkänslor.

 

Jag minns när jag var barn på 1970-talet och sommarlovet stundade. På många sätt var det en härlig tid med eoner av lediga dagar i solen. Men min familj var inte överdrivet välbeställd. Min far hade ett eget företag som han drev med långa, hårda arbetsdagar och låg utväxling i inkomst. Ja, det var inte lätt att driva företag då heller och det var en socialdemokratisk era, för er som minns. 

 

Han hade anställda som misskötte sig och som var hart omöjliga att säga upp. En gång minns jag att far min ändå sade upp en latmask på grund av arbetsbrist. Någon sådan brist fanns dock inte utan pappa arbetade under sex månader dubbla pass, vardag som helg, för att slippa återanställa honom på grund av den abskyra förtursregeln. Jag tror att det var grogrunden för hans kollaps som kom senare.

 

Men jag gillade sommarlovet. Jag var ett tacksamt barn som roade mig själv med enkla medel. Den veckan eller möjligen de två som min far tog semester under sommaren åkte vi vanligtvis med vår Saab V4 till någon ort i södra Sverige, bodde på vandrarhem och tittade på glastillverkning eller besökte en djurpark. Det var härligt - sällan var familjen samlad mer än vid dessa få dagar.

 

 

Jag minns när skolan började. Vanligt var att vi skulle skriva en berättelse som skulle heta Mitt sommarlov där vi skulle berätta om allt som hänt oss under ledigheten. Det var jobbigt, jag hade inte så mycket att skriva om i jämförelse med många klasskamrater som rest till Mallorca eller kanske varit och campat. Jag hade ju mest gungat eller lekt med mina plastgubbar i sandlådan. Jag kände viss avundsjuka. Jag kände att vi inte hade råd.

 

Detta upprepade sig på andra lov. Vissa åkte till Alperna på sportlovet medan jag var på biblioteket och läste böcker, andra åkte till sin mormor i Norrland men jag åkte till farmor fyra gator bort. Än fler åkte och bodde på hotell och ibland med flygplan. Vi åkte bil till Kalmar och bodde hos en sur gubbe som hyrde ut rum i sin villa.

 

Med detta sagt vill jag påpeka att jag hade en lycklig uppväxt. Det fanns sociala skillnader i en skolklass liksom idag. Men vi förstod att det var olika för olika människor. Vi var glada ändå och vi var glada över att det vi gjorde tillsammans i vår familj stärkte den. Jag blev inte en sämre människa för att jag växte upp i en familj med begränsade medel. Det var fina år.

 

Idag tror jag att problemet ligger hos föräldrarna. Man vill inte att ens barn ska behöva känna skillnader, inte kunna få allt som alla andra får och därmed riskera att hamna utanför. Alla ska ha en dyr mobil och fina gympaskor - och alla ska få åka på semester till Thailand eller Kanarieöarna. Kosta vad det kosta vill och det gör det också.

 

Att inte ha råd löser man idag enkelt med krediter, något som inte fanns i min barndom. Då hade man pengar eller så hade man det inte - låna gjorde man till sin bostad och då inte helt enkelt det heller. Idag finns en uppsjö av möjligheter att låna. Sök på Låna till semester på Google så är det löst. Skuldkänslor och curling av sina barn sätter rationellt tänkande i karantän och man skjuter tråkigheter som återbetalning och ränta åt sidan.

 

Det är enligt mossiga mig ett av dagens större problem - att barn av idag inte lär sig något annat än att allt är gratis, löser sig problemfritt och att mor och far och samhället alltid finns där som en bankomat. Men om vi bortser ifrån min sura attityd till barnuppfostran så återstår ändå det tokiga i att låna till ledighet - att den i efterhand blir dyr och ångestfylld. Och med handen på hjärtat - hur känns det egentligen att åka på semester på kredit? Går det att njuta och koppla av?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

2 mars

Förtjäna

 

Författaren Dean R. Koontz liknade i en roman tiden vid en klocka, spännande nog. En rund, hederlig, gammeldags klocka där visarna likt en sax som klippte sönder tiden och strödde den kring sig. Ju mer vi jäktade och försökte hinna med desto vassare och snabbare bet saxen i tidsväven - den blev hålig och hastigt förfallande.

 

Albert Einstein menade på sin tid att människan hade svårt för att förstå att det inte är våra tre dimensioner som är beständiga och tiden flyktig - utan att det är precis tvärtom. Tiden är inte alls den som svävar iväg utan längd, djup och bredd, allt beroende av de båda relativitetsteoriernas hävd som också bevisats gälla.

 

Jag är tacksam för den tid jag fått. Jag vet inte när och hur den kommer att ta slut. För de flesta av oss är det senare än vad vi tror. Så som barn var jag nära döden och sjukhusprästen tillkallades. Genom en slump eller en gudshand överlevde jag och har så här långt fått leva femtio solvarv ytterligare. Jag är tacksam.

 

Så, vad är då tid? Och är inte upplevelsen av den värd att hedra? Vill vi inte alla att den ska vara längre eller gå långsammare? Och det gör den när vi förgyller tiden med det vi älskar att göra och när vi släpper tanken och stressen till golvet. Tiden skiner och strålar varmt när vi gör något för våra medmänniskor, när vi visar empati, vänlighet och förnöjsamhet. Det gäller att i den utsträckning det är möjligt att hedra sin tid.

 

När kapten Miller i filmen Saving Private Ryan döende säger till menige Ryan att han ska se till att förtjäna att han överlevt - James, earn this.. ..earn it, då tänker jag på mig själv och min tursamhet. Jag överlevde. Jag borde se till att förtjäna det. Jag gör en del men kan alltid göra mera. Det är ju här och nu jag kan göra något. Tiden tar slut till sist och det kan ingen relativitet förändra.

 

I shall pass this way but once; any good that I can do or any kindness I can show to any human being; let me do it now. Let me not defer nor neglect it, for I shall not pass this way again.

 

Etienne de Grellet

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
8 februari

Köpmonstret

 

Konsumtion är lycka. Konsumtion blir gärna ångest strax efter euforin. Känner du igen det? En kortsiktig belöning i ett rus av lyckohormon övergår i ett tillstånd av depressiva tankar kring varför köpet gjordes. Och än värre blir det om köpet är på krita.

 

Jag är då inte annorlunda funtad. Jag vill alltid köpa. Köpa något nytt. Det är en ständig kamp med köpmonstret. Spontana och oöverlagda köp måste motas i grind. Knepen att göra detta är många, vissa är bättre medan andra funkar illa. Långsiktigt planerade inköp är enligt min erfarenhet det som fungerar för mig.

 

Jag vill inte leva minimalistiskt, det passar inte mig. Däremot vill jag ha ordning och stringens i tillvaron. Produkter jag äger ska vara både funktionella och ha en elegans. Form och funktion i balans. En stol är till både för ögat och rumpan, så som enkel jämförelse. Utöver det vill jag att saker och ting i sin tur interagerar med varandra, de bör trivas tillsammans på samma sätt både avseende funktion, färg och form. Jag ogillar skeva linjer och oförutsägbara konstellationer - jag undrar om det går att diagnostisera mig för detta?

 

Ett långsiktigt planerande och finansierande har nu lett till inköp av nya högtalare för musik i vårt hem. Varför nya? Jo, de gamla lät illa, var fula, av dålig kvalitet, fel färg och passande inte in alls. Alla dessa dåliga egenskaper är nu utbytta mot utmärkta. Jag är nöjd.

 

Men köpångesten? Uteblev den. Ja, det blev den faktiskt. Planeringen för inköpet har varit över två år. Kostnaden för produkterna finansierades över tid. Men jag hade ju kunnat spara pengarna för en ekonomisk frihet i framtiden? Ja, absolut. Men allt handlar om en avvägning som bara var och en kan göra på den egna kammaren - vad skjuta på framtiden och vad göra nu?

 

Jag älskar musik, den är en stor del av mitt liv. Så som John Miles sjöng redan 1975 i sitt stycke Music - music was my first loveHär framför han den åter under 2008, en klassiker. Eller som Hifi-klubbens reklam - bad sound kills good music. Min snåltarm har gjort att jag lyssnat länge på musik på ett erbarmligt sätt men det är över nu. Mina öron är glada. Dessa högtalare kommer aldrig att bytas ut, de är för evigt.

 

Men köpmonstret lever. Så det gäller att vara på sin vakt. Alltid.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

1 oktober 2016

Sur gubbe

 

Nu gled vi in i en riktig höstmånad. Ägnat lördagen åt att byta vatten i spabadet, i det kan jag finna tröst och värme under kalla vinterdagar, och att läsa svensk damtidning. I den går att läsa att kungens apanage frikostigt distribueras bland barn och barnbarn, att Alicia Key köpt nytt hus i Hollywood samt att Stockholms pseudokändisar varit och sett Hitta Doris. Ja, min ömma moder har förkärlek för att lämna dylika tidsskrifter hemma hos oss och jag läser hellre dessa än nyhetsbladen som mest består av våld, död, skräck och valhänta politiker.

 

Liberalerna, det parti som en gång var just liberalt, kom nyligen med ett förslag som appellerade till mig - att lägga ned Arbetsförmedlingen. Det tycker jag är ett jättefint förslag. Denna myndighet kostar mer än den smakar - runt 80 miljarder om året. Vi har några verklighetsfrånvända bekanta som gladeligen snyltar sig fram på statens bekostnad vilket stör mig. Än mer stör det mig att just Arbetsförmedlingen inte sätter större press på dessa att försöka försörja sig själva. Dessutom levererar heller inte AF något större mervärde till samhället. Endast 45 procent av företagen använder Arbetsförmedlingen som rekryteringsväg, den lägsta andelen någonsin. Regeringens mål är att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020, ungefär lika ambitiöst som Fridolins saga om att fixa skolan på 100 dagar.

 

Veckan som passerade var min andra arbetsvecka på min nya arbetsplats. Drog på mig något virus förra helgen som plågat mig sedan dess. Upp i ottan, in med Alvedon och sedan jobba järnet. Efter arbetsdagens slut krascha i soffan någon timme och sedan släpa mig i säng före halv tio. Igår fredag var det som om kroppen kände att vi nått i mål och jag däckade totalt. Sov oroligt och drömde samma tresekunders dröm om och om igen. Vaknade fortsatt trött och slut. Insåg därför att en lagom sur gubbe lär jag vara idag.

 

Och det spär på min trumpna min när folk och fä runt omkring mig gnäller över att de inte får just det jobb eller den utbildning som de vill ha, inte hittar en fett betalt kneg på 70 procent så att de dessutom hinner förverkliga sig själva. Där man går på A-kassa och sedan smiter iväg en vecka till Mallis. Där man sjukskriver sig för att man är lite bakfull efter bira med grabbarna. Jag vill faktiskt inte bidra med en enda krona till er, era slappa kadaver!

 

Men samtidigt - solen skiner, det är en fin höstdag och jag lever och har hälsan undantaget en fet förkylning. Mitt nya jobb är roligt, kollegorna härliga och ersättningen god. Familjen mår fint och privatekonomin är i sin ordning. Det får vara slutsurat för denna gång.

 

Ha en härlig helg, gott folk!

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
9 augusti 2016

Ett jobb som sådant

 

Jag har, som en del redan vet, sagt upp mig från mitt jobb. Redan efter nio månader kom det agerandet - beslutet togs redan efter några få månader. En viss förvirring, irritation och irrationellt beteende uppvisades av min chef på distans - varför sa du upp dig så snabbt? Vad var fel? Du är dum! Damen ifråga har så här långt varit tjurig och viftat med en spade i sin intellektuella sandlåda. Jag struntar i vilket då vår relation var av noll och intet. Bye, bye bitch!

 

Redan från start kändes något fel. Det gnagde. Medarbetare tedde sig självupptagna och utan intresse för att bjuda in - jag, den nyanställde. Det fanns ingen varm känsla utan en blandning av grupperingar - uppenbarligen cementerade sedan länge. Jag kände mig märkligt utanför. Tant Chef hade inte ens koll på vem jag var och att jag börjat, hon hade inte välkomnat mig alls förrän vi sprang på varandra vid min första medarbetarträff. En yngre, mer oerfaren person hade tagit illa vid sig - jag bara skakade på huvudet. Vad är det här?

 

Lite research sa mig att företaget haft svårt att behålla sin personal. Dessutom har de ytterligare ett par svagheter: ingen kommer tillbaks vilket betyder att gräset är grönare någon annanstans - eller mindre brunbränt. Anställningstiderna är också relativt korta - i snitt ett par år. Ständigt rekryterar man men förmågan att bibehålla sin personal ter sig skral. Jag är inte förvånad.

 

Insikten att man bedriver en verksamhet där anställda inledningsvis eller senare under anställningen ser företaget så som en step stone för att komma vidare finns inte. Man lyckas inte växa som är en uttalad ambition - antalet medarbetare är samma idag som för fem år sedan - men i det stora hela andra personer. Annonser och rekryteringssidor på nätet andas viss desperation. Min egen anställningsprocess var märkligt kort och inga referenser kontaktades. Man lockar med olika fringisar och egen ajfön - ungefär så som gymnasieskolor försöker smickra nya elever. Samtidigt sätts mycket på undantag - information är den sämsta grenen. Officiella personliga bonussystem som hämmar intresset för samarbete och en hjälpsamhetskultur gjorde sitt. Att via rykten dessutom få höra att det också fanns hemliga bonuslösningar gör ingen mer lojal heller.

 

Mina uppdrag från dag ett handlade om att ta över andras arbete och försöka fixa till dessa. Helt enkelt att ta över efter de som slutat eller var på väg. Att döda ambition och intresse kan inte göras mer effektivt. Något är allvarligt tokigt när söndagsångest börjar på lördag eftermiddag. Jag hatade snabbt vardagen.

 

Filialen som jag jobbade på hade ett par pålitliga och lojala medarbetare - till cheferna på huvudkontoret. Det var enkelt att inse när jag planterade lite lockbeten. Mycket information smögs den vägen och nådde aldrig andras öron. Misstänksamheten fanns där mellan varandra. Skitsnacket flödade. Det pratades bakom ryggar.

 

Firman främjar inte en gemenskap, förmår inte skapa en trevlig kultur eller lojalitet. En underliggande stress har alla att det är viktigare att fakturera än att göra ett bra jobb som kunden är tillfreds med. Ägarna plockar ur stora pengar, vinstmarginalen är grymt fin men kommer inte medarbetarna till del - vi är broilers för att tjäna pengar.

 

Jag rycker på axlarna och drar vidare. Glad i hågen och lycklig över att ett felsteg går att rätta till. Min nya tjänst hade allt den gamla saknade: en gedigen och genomtänkt rekryteringsprocess, en roadmap för mig och min nya tjänst, träffar med kollegorna och en bra magkänsla kring chef och företaget i stort. Att dessutom få höra av flera att mina blivande kollegor att chefen är den bästa de haft känns underbart - många säger att det är viktigare vilken chef man får än vilket jobba man har.

 

Sådant kan ett jobb te sig.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2017 (104)
Sep (9)

Taggar