PerPenning
Likes
248
Antal inlägg
500
Följare
54
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
30 augusti

Det ljuva livet

 

Det vanliga är att man tycker att budget, det är något väldans trist. Det är en förutfattad mening. En annan missuppfattning är att budgetering bara handlar om inskränkningar och restriktioner. Detta är också helt fel, dock med en liten fotnot - det underlättar en hel del om du spenderar mindre än vad du tjänar. Den stora sanningen är dock att med en budget så blir livet gott att leva med få eller inga ekonomiska bekymmer.

 

Så hur gör man? Jo, det enkla första steget är att ta reda på hur mycket pengar du har. Inte vad du tjänar varje månad - utan vad du har just nu. Hundra kronor? Tusen? Inga alls? Oavsett så är dessa slantar din startpunkt. En bra idé att skriva ned detta någonstans.

 

Efter detta första steg är nästa att ta reda på vilka ekonomiska skyldigheter du har. Vad behöver du betala för innan du får din nästa inkomst? Elräkningen är sen? Maten slut i skafferiet? Sonen behöver nya fotbollsskor? Alla är de jobb som dina slantar ska ta sig an.

 

Så, hur ska pengarna räcka? Nu börjar budgeteringen! Att dela upp hur dina pengar spenderas är en god idé. Ett förslag är följande:

 

  • Fasta räkningar - hyra, telefon och kanske internet.
  • Fluktuerande kostnader - kläder, restaurangbesök och bensin.
  • Årliga eller kvartal - bilförsäkring, julklappar och Radiotjänst.
  • Skulder - krediter, studielån, billån.

 

Troligen kommer du inte att komma ihåg allt med en gång. Så därför är det bra att under en eller ett par månader skriva ned varenda utgift du har. 

 

Med detta är fundamentet för en budget byggt. Du har en karta - den stora bilden. När du får din lön eller inkomst så titta på dina budgetkategorier och bestäm hur dina pengar ska fördelas mellan dem. Med en budget är det lätt att prioritera och att ta bort kostnader som inte är prioriterade. Med en budget är det så mycket lättare att hitta den sköna balansen mellan ekonomiskt ansvarstagande och det ljuva livet. 

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
21 augusti

Skeendena

Jag skrev nedan strax innan semesterns slut 2013 - lika aktuellt som då.

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

 

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt jag aldrig upplevt. Skeenden som jag missar om jag inte landat.

 

Ett skeende. Det är ett vackert ord. En aning mystiskt och med en lätt dimma av fantasi svept kring sig. Dess synonymer ter sig klumpiga och fula. Som att jämföra lätta andetag med ett tungt flåsande. Eller en mild, nästan ohörbar bris med luft från en blåsbälg. Förlopp och processer finns på jobbet men skeenden är för älvlika för att ens märkas där. När vi inte är i nuet kan ett skeende aldrig hävda sig.

 

Imorgon kommer min väckarklocka att tvinga mig ur mitt slummer inför min första arbetsdag efter semestern. Jag bävar, inte inför arbetsuppgifterna eller tiden som åtgår, utan inför det som jag vet kommer att ske. Kanske inte direkt men avklingande. Inte allt på en gång men definitivt allt ändå. Jag kommer att tappa bort och missa skeendena.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

19 augusti

Jag ser dig

 

Jag är inte mycket för personlighetstester, DISC-analyser och horoskop - alla olika avarter med ändamålet att placera människor i fack. Sådant är bromsklossar mot möjligheter att utvecklas i de riktningar som individen önskar och istället stämplar man denne med olika egenskaper. Tendensen är då tydlig - eftersom jag uppenbarligen är utpekad att vara något kommer jag att förhålla mig till detta och förstärka sådana beteenden.

 

Sådant är big business i allt från rekryteringsbranschen till teambuildingövningar på företag. Vissa människor är i mina ögon enfaldiga får - de klappar förtjust i händerna och yvs över att få veta vilken sorts människa de är - röd, blå, gul och gredelin - och gläds över att de är ju precis så som de trodde att de var. Jisses, säger jag. Att läsa framtid i kaffesump eller tro att oturen bor i en svart katt eller illa ställd stege är inte så mycket sämre alternativ. Men som sagt, den finns en trygghet för vissa människor och det finns företag som livnär sig på det här.

 

Att kalla sig liberal, kristen, feminist, civilingenjör eller valfritt kön är blott en beskrivning av allt från åsikter till känslor. Men att säga att jag är är samtidigt synnerligen begränsande. För egen del är jag nöjd med att säga att jag är en människa, ungefär så långt sträcker sig min persondefinition. Att jag sedan säger att jag vill ha ett liberalt samhälle, att gudtro är min privatsak, att alla människor är lika mycket värda och att jag föredrar intimitet med kvinnor  stämplar mig inte så tydligt.

 

Att förstå sig själv - det är nog det som folk vill. Men vad finns det att förstå - egentligen? Alla våra beteenden är i grund sprungna ur tankeprocessen, svårare är det inte. Vi är biologiska varelser förfinade genom årmiljoner att vara det vi är idag. För mig räcker det med att sträva lite grann mot några få etiska principer - att vara snäll, empatisk, vänlig och förnöjsam - och ett par eftersträvansvärda känslor - att vara i nuet, ta det lugnt och långsamt samt se mer positivt än negativt i tillvaron.

 

Därför går det inte att generalisera. Jag läste en artikel om att man inte ska anställa människor yngre än 40 eftersom dessa är omogna, opålitliga och självupptagna. Det är en brandfackla, minst sagt. Egenskaperna som beskrivs har inget med ålder att göra utan är bara beteenden som en människa kommit undan med så här långt i livet. Visst, barn och ungdomar curlas utan like och det ger liknande resultat. Men det säger inget alls om människan bakom beteendena.

 

Genom mitt arbetsliv så har jag mött människor i alla åldrar som betett sig som skithögar eller varit helt underbara. Likadant är det idag och jag undantar aldrig mig själv. För hur är jag mot andra och hur väl sköter jag mina arbetsuppgifter och åtaganden? Jag gillar Matteus 7 och flisan samt bjälken - döm inte så blir ni inte dömda. Och i grunden så är det trots allt viktigast att vara sjysst mot andra, eller hur?

 

Att ålder är irrelevant är slutsatsen. Unga människor har inte lättare att lära sig nya saker, de är inte mer flexibla, friskare, snabbare eller tekniskt kunniga än äldre. Äldre människor jobbar inte självklart för gruppens bästa, är inte mer lojala eller pålitliga. Alla är istället smarta, korkade, energiska, lata, initiativrika, handlingsförlamade, friska, sjuka, låtsassjuka och bakfulla, lojala och illojala, neurotiska och skogstokiga. Lite till mans.

 

Så, vad är du då? Jo, du är.. ..vad du vill vara. Låt dig inte låsas in i fack, boxar eller strukturer. Du bestämmer - ingen annan. Du kan vara vad du vill vara idag och något helt annat imorgon. När någon säger till dig att du är så ska du reagera och definiera om - nej, jag är inte en möbelsnickare, en controller, en fegis, en ful en, en förlorare eller gulblågredelin. Möjligen så är jag en människa som tycker om att göra möbler, räkna pengar, undviker risker, ser ut som jag gör, ännu inte dragit en vinstlott och inte tror på personlighetsanalyser. Jag är inget av det ni säger att jag är. Beklagar missförstånden.

 

Jag vet med tydlighet vad jag uppskattar hos andra och jag tror att de flesta har samma måttband - omtanke, vänlighet, intresse, empati kan det kallas. Men i all sin enkelhet tycker jag bäst om att säga att jag ser dig. Jag ser dig. Inte självklart att kunna men med all nödvändighet väsentligt att lära. 

 

Lär dig se andra. Och lär dig se dig själv. Befriande.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

6 augusti

Dagarna

 

Jag är ju så som många vet inte en av de yngre bloggarna även om Dagny med sina 103 år slår mig med hästlängder. Jag fyllde nyligen femtio år och är därför ett halvsekel. Av dessa år har jag nu, som det heter, förvärvsarbetat heltid under 23 år. Dessförinnan studerade jag, gjorde värnplikt eller ströarbetade. Med den normala måttstocken så har jag därför ungefär 15 år kvar till en eventuell pension.

 

Jag vädrar ofta min aversion mot lönearbete. Varför då? Jo, jag har svårt att finna nöjet och glädjen med det. Däremot så är jag beroende av att fortsatt jobba för att anskaffa slantar för leverne, försörjning och fritid. Jag har jobbat ganska länge, är rätt duglig på det jag gör och därför har jag en lön i motsvarande grad. Visst är det väl viktigt att en såld timma av mitt begränsade liv har en rimlig ersättningsnivå?

 

Jag och mina vänner som är i samma ålder vädrar ungefär samma sak - vi känner oss färdiga med arbetslivet. Vi ser inga nya roliga utmaningar, värden eller anledningar till att jobba, något som jag ser varje vardag hos många yngre kollegor - de är hungriga, jobbar över och stressar på för att få erkännanden, beröm och därmed ett värde. Jag med många, vi är bortom detta - jag bryr mig inte om att bli månadens medarbetare och ser inget speciellt i att göra perfektion av mina insatser.

 

Jag får då ibland mothugg från läsare som menar att jag borde rycka upp mig, skaffa ett annat jobb eller köra lite mental träning. De menar att om man nu är så mycket på arbetsplatsen så bör man göra något roligt av det. Jag ser det lite som att om man ler så blir man gladare - det är en travesti på sann lycka och fungerar inte, tro mig -  jag har provat. Nej, det finns något djupare i det här. Att vara bra på något, som jag faktiskt är, är inte av nöd och tvång roligt.

 

För det tjatas ju om att om man bara tycker att något är roligt eller inspirerande så blir man bra på det. Det är nog så sant - att bli duktig på något kräver hårt arbete och utan lågan så blir det svårt. Men när du väl är duktig och glöden har fallnat? Vad gör man då? Slutar det jobb som ger gott om pengar och börjar om? Kanske.

 

Jag läste om Kim Ekdal Du Reitz, en av Sveriges absolut bästa handbollspelare, som mitt i en fantastisk karriär valde att sluta helt med sporten. Han säger själv att han aldrig identifierat sig med handboll, något som många andra spelare gör - för vad skulle de göra istället för att spela handboll? För Kim var träning och matcher bara en belastning de senare åren - han tyckte helt enkelt inte att det var roligt alls längre. Tänk att vara en av världens bästa på något och inte vilja göra det längre? Hur många är så modiga att de vågar ta steget och lämna allt?

 

Kim sammanfattar sitt val så vältaligt: jag vaknade på morgonen och ville bara snabbspola dagen fram till att träningen var slut. Nu vill jag bara att dagarna ska fortsätta, jag ser fram emot livet. Det har jag aldrig känt tidigare.

 

Så jag och många med mig - vi är i samma sits. Vi är duktiga på något som vi väljer att göra varje dag utan att ens tycka att det är roligt. Det kan egentligen inte få fortsätta så, det är inte rimligt. Men modet, det hittar jag inte. Inte heller alternativen ser jag utan det är ett famlande i mörker. Vad ska jag göra istället?

 

Jakten på den ekonomiska friheten är en del i svaret. För om jag inte hade behövt få in lönen, då hade jag slutat tvärt. Min lista över allt jag vill göra istället är lång. För jag vill ju också att dagarna ska fortsätta och inte behöva snabbspolas.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

29 juli

Alltid pank

 

Jag vet att det är svårt. Svårt att se när duktiga investerare vandrar på vattnet likt en historisk Jesus och skapar rejäl vinst när index samtidigt krackelerar. Svårt när jag själv blott förmår att förhindra raset i min egen portfölj. Sådant kräva sans i sinnet - att jämföra mig med de bästa, när jag samtidigt inte vill anstränga mig så som de gör, är praktiskt taget rätt dumt. Och i det ljuset ter sig saker och ting något bättre.

 

Ett av mina starkare barnaminnen är att jag alltid saknade pengar. Jag var alltid pank, helt enkelt. Så som telning räckte aldrig veckopengen - det behövdes godis, Fantomen och fler legobitar. Som yngling hade jag inte råd att köpa de LP-skivor, kassettband att spela in Rakt över disc på eller ens ett vettigt schampo till min tonårsfeta kalufs. Jag sneglade avundsjukt på de av mina kompisar som köpte en platta i skivaffären, hade TDK-band att spela in på och Yves Rocher i duschen efter jympan. Jag kom inte långt med min enda platta med Agneta Fältskog, mina Ton-i-ton-band från BP-macken och Timotei som visserligen doftade gott men var ett maskerat diskmedel.

 

Jag fick aldrig någon ekonomisk skolning - inte hemifrån och inte från skolan. Alla pengar som på ett eller annat sätt nådde mig, via månadspeng eller reklamutdelningen, konsumerades och inget sparades. Varför var det så? Jag, mina syskon och mina föräldrar pratade aldrig om pengar, vad de är, hur de skapas och vad de innebär för oss. Sorgligt och obetänksamt vilket också har lett till att jag idag inte är miljonär - så som jag borde varit. Jag har inte sparat något alls förrän en gryende insikt började gro när jag var runt de trettiofem.

 

Jag skulle inte plöjt ned mina slantar i tonåren på flipperspel och öl. Jag skulle sparat 10 procent av min inkomst från mitt första jobb fram till idag. Jag borde tänkte efter både en och två gånger innan jag gjort all den korkade konsumtion som blev till stora belopp över tid. Men nu blev det så och jag kan inte ändra på historien. Den enda positiva som finns kvar är frustrationen över att alltid känna mig pank, något jag numera inte är. Men känslan har funnits med mig under så lång tid att den är så som ett smärtsamt tandläkarbesök - då blir man flitigare med både tråd och borste.

 

Så jag är trots allt ganska nöjd nu att jag lyckats bromsa fallet i min portfölj med endast 1,5% då OMXS30 tappat 5,8% under samma tidsperiod. Jag har en viss riskaversion just av den anledningen - jag vill inte bli pank igen.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
10 juli

Att bli frisk

 

Jag är sjuk. Riktigt sjuk. En del kallar det mansförkylning men det är något mycket värre än så. Dagarna lever jag så som zombie, hasar mig fram och ger ifrån mig gutturala läten och ljud och om nätterna brottas min kallsvettiga kropp med lakan medan min hjärna hakar upp sig upprepande, vansinniga, galna mardrömmar.

 

Jag levde i min sjukdoms kval onsdag till fredag förra veckan och knotade på med att jobba hemifrån för att skona mina kollegor från smittrisken. Mitt jobb är ganska krävande och dessa arbetsdagar tog nästan kål på mig. Jag var helt enkelt utslagen efter mina timmar i kontorsstolen och sov mest eller slumrande oroligt. Men när helgen kom så slog kroppen bakut och jag blev ännu sämre. Lördagen och söndagen var en dimma och en illusion - jag minns inte när mått sämre.

 

Efter att natten mellan helg och vardag var hemsk på alla de sätt så tog jag beslutet att sjukskriva mig. Det var ett kval men samtidigt en lättnad - jag hade inte orkat fortsätta. Jag behöver vila. Det stora kvalet ligger i ekonomin - det är jättedyrt att vara sjuk.

 

De allra flesta människor som blir sjuka är korttidssjuka - det är ju förkylningar och influenser. Sveriges sjukförsäkringssystem fungerar som så att arbetsgivaren är skyldig att betala sjuklön under de första fjorton sjukdagarna. Detta är ju i sig en belastning på ett företag och ju mindre antal anställda desto tuffare, det har jag all förståelse för. Men jag som arbetstagare tar också en rejäl smäll.

 

Den första sjukdagen är en karensdag utan ersättning. Därefter får man som högst 714 kronor per dag - detta motsvarar en månadslön på c:a 15 800 kronor. Jag undrar vilka heltidsjobb som ligger på en sådan nivå idag? Ett enkelt räkneexempel applicerat på mig själv innebär att jag är sjuk tre dagar. Då får jag för dessa tre dagar 23 procent av min lön. Det är ganska hårda papper.

 

Riktigt besvärligt kan det bli för människor om de blir långtidssjukskrivna, det kan man se när man exempelvis läser forum i familjeliv.se. Många får en chock när de, trots ett av världens hårdaste skattetryck, inser att de blir rejält stukade ekonomiskt. Staten tar gärna pengarna från oss på en progressiv skala men en sådan används inte i den andra riktningen. Det är därför heller inte förvånande att de som faller hårdast vid lång sjukdom är de som tjänade bra medan de arbetade.

 

Jag är övertygad om att måndagssjukan inte existerar sedan många år - det är för dyrt. Och tyvärr är det så dyrt att människor tvekar att sjukskriva sig trots att de är sjuka. Man kämpar på trots allt. Pendeln har slagit över och slagit över för långt. Svensk arbetsmarknad ska väl inte behöva liknas vid ett arbetsläger där piskan viner?

 

Våra politiker fortsätter sitt verklighetsfrånvända ösande ur vår gemensamma skattkista och lovar miljardsatsningar på än det ena, än det andra. Jag undrar dock om de någon endaste gång tänker på att de där pengarna i skattkistan fylls på av människor som släpar sig ur sängen och till jobbet varje dag men får behålla inte ens hälften av inkomsten. Jag undrar om de inser vikten av att människor just går till jobbet? Med de förutsättningar som ges när man blir sjuk går nog alldeles för många till jobbet ändå - vilket skapar fler problem än samhällsvinster. Jag undrar varför intresset för människor i vårt samhälle som verkligen anstränger sig och kämpar på är så lågt.

 

Det var länge sedan som jag insåg att var och en måste se över sitt eget hus. Var och en måste spara till sin pension, sina sjuka dagar och alla andra dagar. Var och en behöver budgetera, planera och konsolidera sina privatekonomier. För ingen är egentligen betjänt av att ens tro att vårt välfärdssystem finns där för oss när vi behöver det. Nej, samhällskontraktet är urlakat och dess text suddig -  det enda som består är kravet på oss att arbeta, helst även när vi inte förmår, och kravet på att betala så mycket skatt det bara går - att lura oss på.

 

En av de allra första bloggar som jag läste och som jag inspirerades mycket av hette Frisk Ekonomi och skrevs av en kvinna i yngre medelåldern som fått en diagnos kring en allvarligare sjukdom och som därför oroade sig, med full rätt, vad det skulle komma att innebära för hennes familj och deras ekonomi. Detta var för över tio år sedan men är inte mindre aktuellt idag - blir du sjuk, och inte kan tillfriskna, är du påverkad ekonomiskt härifrån till din evighet.

 

Det är dyrt att vara sjuk. Men just idag är det en lättnad att jag trots allt - fortfarande - har rättigheten att sjukskriva mig. Hur det annars hade gått vet jag inte men min kropp och min hjärna är trötta och behöver vila. Ingen blir heller glad över att jag gör ett dåligt jobb, allra minst jag själv. Och när man är sjuk så kokar allting ändå ned till en enda önskan - att bli frisk.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
8 juli

Ditt lopp, ingen annans

 

Vi har alla olika förutsättningar - inom alla områden. Sara Sjöström har en begåvning för att simma fort är ett exempel för idrotten. Sara Larsson kan sjunga vackert. Warren Buffet kan läsa årsredovisningar med framgång. Sen har vi alla därutöver som vill, försöker och gläds åt att simma, sjunga och läsa men som inte kan nå samma nivå - på grund av en mängd förutsättningar, allt från handikapp till ledig tid att hinna. Och i sig kan detta bli ett hinder för att ens försöka bli en gnutta bättre eller mer framgångsrik. Det är synd - för man ska aldrig förneka det man kan eller har åstadkommit, inte heller ska man lyssna på alla de som bedömer det du gjort och förkastar det som dåligt utan man ska glädjas och känna sig nöjd.

 

Om du för ett år sedan inte kunde springa en kilometer men kan det idag - beröm dig! Om du amorterat blott en femhundring per månad på ditt mångmiljonlån - gläds åt det. Om du inte har råd att ge dina barn en semesterresa men kan ge dem en tältsemester i trädgården - dunka dig i ryggen! Förutsättningar är just förutsättningar - de är startlinjen som du behöver förhålla dig till. Livet är orättvist och sådant är livets natur. Men endast du kan avgöra om och hur du avser att förflytta dig - i vilken riktning.

 

Att slänga löpardojorna och försöka springa barfota i grus är mindre fruktbart. Detsamma är det att låna mer pengar om din privatekonomi inte tål det. Inte heller ska du titta på de som uppenbarligen är duktigare, bättre eller mer begåvade än du i att åstadkomma något - risken är bara att du inte gör något alls.

 

Ett exempel från min egen värld är att jag kan uppleva att vi sparar för lite pengar. Femtio, sextio och åttio procent av nettoinkomsterna sparar gnetiga bloggare varje månad för att nå ett mål. Varför gör inte vi så? Vill vi inte tillräckligt mycket? Ja, det är ju ett av skälen då vi valt att inte göra resan utan njutningar längs vägen. Men i sak gör jag fel i att jämföra med andra.

 

Om jag istället tittar tillbaka då jag startade att skriva min blogg 2007, det vill säga tio år tillbaka. Då hade jag sparat några år och hade en röra av fonder och aktier. Det belopp som vi då hade uppgick till knappt en sjundedel av vad vi har idag. Och det belopp vi sparade per månad var 4 % av inkomsterna, idag är det 32 %. Allt går i rätt riktning och min jämförelse är min egen - allt är frid och fröjd.

 

Vi hade billån, de är numera bortamorterade. Vi bor numera närmare alla samhällsfunktioner vilket sparar massor av tid och pengar. För tio år sedan hade vi ingen buffert alls och diskmaskinen gick i bitar. Vi hade en stor fest dit alla buffertslantar gick, nämligen. Mycket dumheter men samtidigt så skrev jag då följande klokhet som består:

 

Bert Karlsson sa en gång en klok sak tycker jag. Han sa 'det är inte inkomsten som är viktigast, utan utgifterna'. Och det ligger mycket i detta, anser jag. Det är så lätt att 'växa i kostymen' när man får mer i lönekuvertet.

Idag förstår jag inte hur jag och min fru lyckades överleva under studieåren.

Men att krympa kostymen är inte helt enkelt. Var ska man börja skära? Köra bil mindre? Dra in barnens Bamsetidning? Sluta äta lunch på jobbet och ha med matlåda?

Frågan är vad som är utgifter som ger tillräckligt tillbaka och vad som är onödigt och inte ger så mycket? Så Bamsetidningen blir kvar, lunch äter jag ibland - låda ibland och bilen körs lite mindre. Hur resonerar ni?

En del av ekonomibloggarna jag läser har, enligt min mening, en något fanatisk inställning. Att få ihop mer och mer pengar verkar vara ett självändamål medan att någon gång leva och njuta är underordnat. Jag kritiserar inte eftersom jag när jag var något yngre också trodde att jag skulle leva för evigt - eller rättare sagt, inte tänkte på min egen dödlighet. Att bara sträva mot ett mål är inte längre min melodi, imorgon kanske jag blir sjuk.

 

Och så resonerade jag för tio år sedan - nu är jag än närmre ett slut, när det må komma. Men även lopp som man tvingas avbryta är ett lopp. Så det är bara att snöra på sig skorna, ta dig vidare och njuta under turen framåt. Hur du förflyttar dig relativt dig är det enda intressanta.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

24 maj

Krypande livsstil

 

Så som inte helt purung finansman så är pensionspengar ett intressant ämnesområde. Ja, jisses - jag är inne på mitt femtionde levnadsår, något jag inte riktigt begriper eller kan ta till mig. Den finns både fasa och fascination i detta ålderstreck - jag är en femtioårig snorvalp, inte gubbe, allt enligt egen måttstock.

 

Troligen är jag ganska nära den punkt i livet som innebär att jag tjänar mycket och kan spara rejält - barn som börjar närma sig flygfärdighet, hyfsat välbetalt jobb och än så länge ganska attraktiv i arbetsgivarnas ögon. Möjligheterna är stora för sådana som mig och min hustru. Och vi är så klart inte ensamma om det. Däremot finns det många som låter sin livsstil blomma ut och därmed sänker möjligheternas fartyg.

 

Det finns ett engelskklingande uttryck som heter Lifestyle Creep. Det är ingen insekt eller så utan handlar om att när människor ökar sina inkomster så låter de sin livsstil kosta mer - det blir inte mer pengar över. Speciellt problematiskt är detta för den kategori människor som har fem eller kanske tio år kvar tills pensionen med utflugna barn och nedbantade lån och petar in de överblivna kronorna i ny bil, fler boenden, köksrenoveringar och dyra resor. När väl pensionen infinner sig mäktar man inte med att upprätthålla den nya livstilen rent ekonomiskt.

 

Men alla människor, oavsett ålder, kan drabbas av livstilskrypande. Familjen Penning har gjort flera sådana genom åren och det har varit dumt och dumt igen. Insikten idag är bättre, om inte god, och vi försöker att leva våra liv så som relativt fattiga i vardagen -  matlåda med, gamla bilar och barn med begagnade kläder.

 

Jag förmodar att jag tänker lite för mycket emellanåt - men jag kan inte låta bli. Efter en hård arbetsdag så räknar jag på mina fem ungefär hur många kronor det inbringade. Då blir mina slantar mer värda att vurma. Eftersom livsstilskrypande gärna smyger sig på så gäller det att vara vaksam - och dessutom jobba i motsatt riktning så ofta det är möjligt. Säg upp en prenumeration, byt ned bilen i storlek, börja cykla till jobbet och byt oxfilé mot stekfläsk.

 

Man mår inte sämre, om någon trodde det, för att man lever mindre vidlyftigt. Snarare är det i sig befriande med färre och billigare prylar.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
21 maj

Kröka på jobbet

 

Ibland uttrycker jag aversion mot mitt jobb. I sig är detta en missriktad kritik - jag har en bra arbetsgivare, relativt spännande arbetsuppgifter och stor frihet, sådant som säkert många skulle önska sig. Nej, det är inte mitt kneg jag vänder mig mot utan blott ofriheten och tiden som åtgår. Att arbeta kanske tjugo timmar per vecka hade känts bättre? Jag vet inte men det låter troligt.

 

Jag behöver en lön och vill bidraga till vårt samhälle - men inte till vilket pris som helst. Dessutom så saknas respekt från våra folkvalda kring våra gemensamma medel, men det är en annan historia. Jag vill idag prata om fyllan på jobbet - det som kallas kontorslandskap och som 'alla' arbetsgivare, av en outgrundlig anledning, vurmar för.

 

Att dra några drajjor på förmiddagen, det tillåter ingen arbetsplats. Men att placera medarbetare i ett landskap, som i sig via studier tydligt minskar våra prestationsförmågor, gör man beredvilligt. Springande hit och dit, hostandet och harklandet, ringandet och plingandet, pratandet och skrattandet - allt det har gemensamt är att sänka vår förmåga med upptill två tredjedelar. Frågan är om ett par starköl efter lunch ens når dit? Att bli avbruten i något som kräver fokus kan ta upptill tjugo minuter att återfå efter att bordsgrannen frågat om något recept eller dragit en vits.

 

Må så vara att arbetsgivaren sparar kontorsyta och därmed kostnader genom att använda det yteffektivt, men som utan några som helst evidens för nytta eller produktivitet, skapades av en snobbig arkitekt vid namn Frank Lloyd Wright. Han tyckte att människor kunde fungera som maskiner och placeras i långa rader i en fabriksliknande modell - det mänskliga löpande bandet. Numera har man 'moderniserat' kontorslandskapet med växter och ljuddämpande skärmar. Det finns arbetsplatser som har fungerande landskap då man lagt stor vikt och allvar kring att dela upp utrymmet och jobba hårt med ljuddämpning men de allra flesta har i princip bara satt in bord och stolar - så här sitter vi ännu kvar i vår jämnlika improduktiva miljö, allt sedan hundra år tillbaka.

 

Min egen arbetsgivares kontorslandskap är en katastrof - ljudnivån är hög och vi sitter likt packade sillar i långa rader. Jag försöker att arbeta hemifrån minst en dag per vecka men möten och andra gemensamma aktiviteter tvingar mig dit lite för ofta. Och jag vill ju träffa mina kollegor - bara inte höra på deras privata göromål eller oförmåga att ta hänsyn. Och tyvärr försöker man att krympa avstånden mellan medarbetare för att ytterligare spara yta.

 

Om möjligt kommer jag ett leta upp en ny arbetsgivare på sikt - där jag kan få ett eget rum. Det får gärna vara litet, det gör inget - men det ska ha en dörr. Där jag kan fokusera.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
14 maj

Bara bo

 

Att bo är en livsstil - det har jag insett. Det handlar mindre om att ha tak över huvudet och en dräglig tillvaro än att signalera något och att visa upp. För många år av fred, lugn och ro där nu allt som är basala behov tas som helt självklara, då räcker det inte att bara bo.

 

Jag fastnade för ett så kallat hemmareportage jag läste i en lokal skånetidning där en familj stolt visade upp sin nybyggda fina villa. Bilderna är minst sagt betagande. För att vara en tvåbarnsfamilj så syns inte ett spår av att man lever en vardag i detta hus. Allt skiner, blänker, är rent bortom pedanteri och är samtidigt, liksom, dött. Det liknar en möbelkatalog. Inte alls så som det ser ut där människor lever.

 

En tomt på detta område kostade c:a 1,2 miljoner kronor. Bostaden ifråga lär ha kostat minst 3 miljoner att bygga. På infarten står en nyare blank bil. Alla möbler är nya. En mängd saker med så kallad design pryder rummen. Ett nytt hus kräver mycket. Ett nytt hus kräver nya möbler. Ett nytt hus kräver ständig förändring. Ett nytt hus kräver att det byts ut, målas om och ändras - för det handlar inte om att bo utan att ha en livstil.

 

Svensken har ett besynnerligt förhållande till att bo. Vi lägger i snitt en femtedel av vår disponibla inkomst på bostaden vilket i sig inte är konstigt då hemmet är vår viktigaste statussymbol. Vi lånar massor med pengar för att kunna skapa och underhålla denna illusion som den är - enligt mig. Svagheten i att ägna tid, pengar och energi åt att signalera rätt saker är synnerligen.. ..korkat.

 

Svenskarna är besatta av bostäder – var de ligger, hur de ser ut och vad de kostar. Att surfa på bostadssajter är en vanlig hobby. Man drömmer kring de där kittlande bostäderna som är ouppnåeliga. Eller kanske var? Man kan låna mer än någonsin till sina drömmar. Som kanske blir en mardröm när räntorna stiger.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2017 (103)
Sep (8)

Taggar