PerPenning
Likes
252
Antal inlägg
561
Följare
54
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
26 oktober

Tynger

 

Det finns så mycket skrivet kring hur man sparar och förräntar pengar. Den skrift som jag fortfarande håller högst, efter så många lästa rader, är The richest man in Babylon. Jag tror att det var tjugohundraåtta som jag under en resa till England läste denna, ganska tunna bok för första gången. Och jag vill påstå att all annan litteratur i ämnet egentligen bygger på denna bok men att man väljer att komplicera det hela - det som är så enkelt. Egentligen.

 

Jag avser inte att recensera The richest man in Babylon för det har gjorts så många gånger förr och med den hedern. Men att en bok från 1921 är lika aktuell idag som alltid och att det på 144 sidor både finns skön- och facklitteratur i ett är lite ovanligt. De sju kurerna för en redig plånka fungerar utmärkt som en sparstrategi i alla tider. Att låna pengar i Babylon gick tydligen bra och att pantsätta sig själv kunde man sluta som slav - hur sant detta är vet jag inte men skulder, de är alltid bojor som hindrar oss att göra det vi vill fullt ut.

 

Att maxa sitt lånelöfte är inget att rekommendera. En sak är att vilja, en annan att kunna. Alla lån sammantaget är lån oavsett ränta - från billiga studielån till dyra SMS-krediter, privatleasad bil till skatteskulden på bostadsförsäljningen. Du kommer aldrig undan en skuld i Sverige. Du kan förhandla om lägre ränta och göra hopbakslån så dina lån blir billigare men utan amortering så finns skulderna kvar. Att inflationen ska rädda dig och göra lånen mindre värda är mer en saga från förr än en verklighet dessa dagar. Men eftersom lån kan te sig abstrakta med märkligt många nollor i talen så är de dina ekonomiska bojor. Jag brukar att försöka se dem som något jag lurar mitt framtida jag på - för när jag lånar pengar idag så låter jag Per om ett, fem och tio år få betala min slösaktighet med sin möda och sin inkomst.

 

Att svensken ännu inte lärt sig eget ansvar är tydligt. Var sjätte medborgare med en lön upptill tjugofyratusen kronor per månad anser sig inte klara av en oförutsedd utgift på ettusen kronor utan att låna. Ja, läs det igen. Två femhundringar finns inte sparat. Och det gör en väldigt sårbar.

 

Att ha en låg inkomst är inte nödvändigtvis sämre än att ha en hög utan i all väsentlighet är det storleken på kostnadskostymen som spelar störst roll. En billig etta kan vara din räddning om du blir arbetsoförmögen medan din bror som tjänar stora pengar faller okontrollerat med sin lyxvilla i samma situation. Bert Karlsson fattade det och myntade uttrycket att det är inte de stora inkomsterna man blir rik på utan de små utgifterna. Eller så var det kanske inte han utan en man i forna Babylon?

 

Spara alltid tio procent av det du tjänar. Det tutar jag i mina barn så ofta jag kan. De har verkligen tiden för sig. För mig är det för sent att åka med på det tåget utan jag får arbeta med ett högre sparande. Samtidigt möter jag nästan aldrig en enda vuxen människa, undantaget de i bloggosfären, som bygger en stabil ekonomi på detta enkla sätt. Varför? Det är ju inte svårt att räkna på.

 

När jag var runt de tjugofem var jag fortfarande sorg- och medellös. Idag är ekonomin i en helt annan dignitet - men jag är mer missnöjd än då. Jag vill bli av med alla lån. Jag vill vara helt skuldfri. Skulder tynger. Samtidigt behöver jag ha de där två femhundringarna och lite till för att klara oförutsett, förutsett och önskat. Även om det forna Babylon är historia så har inte slaveriets bojor gått samma väg.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

21 augusti

Skeendena

Jag skrev nedan strax innan semesterns slut 2013 - lika aktuellt som då.

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

 

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt jag aldrig upplevt. Skeenden som jag missar om jag inte landat.

 

Ett skeende. Det är ett vackert ord. En aning mystiskt och med en lätt dimma av fantasi svept kring sig. Dess synonymer ter sig klumpiga och fula. Som att jämföra lätta andetag med ett tungt flåsande. Eller en mild, nästan ohörbar bris med luft från en blåsbälg. Förlopp och processer finns på jobbet men skeenden är för älvlika för att ens märkas där. När vi inte är i nuet kan ett skeende aldrig hävda sig.

 

Imorgon kommer min väckarklocka att tvinga mig ur mitt slummer inför min första arbetsdag efter semestern. Jag bävar, inte inför arbetsuppgifterna eller tiden som åtgår, utan inför det som jag vet kommer att ske. Kanske inte direkt men avklingande. Inte allt på en gång men definitivt allt ändå. Jag kommer att tappa bort och missa skeendena.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

6 augusti

Dagarna

 

Jag är ju så som många vet inte en av de yngre bloggarna även om Dagny med sina 103 år slår mig med hästlängder. Jag fyllde nyligen femtio år och är därför ett halvsekel. Av dessa år har jag nu, som det heter, förvärvsarbetat heltid under 23 år. Dessförinnan studerade jag, gjorde värnplikt eller ströarbetade. Med den normala måttstocken så har jag därför ungefär 15 år kvar till en eventuell pension.

 

Jag vädrar ofta min aversion mot lönearbete. Varför då? Jo, jag har svårt att finna nöjet och glädjen med det. Däremot så är jag beroende av att fortsatt jobba för att anskaffa slantar för leverne, försörjning och fritid. Jag har jobbat ganska länge, är rätt duglig på det jag gör och därför har jag en lön i motsvarande grad. Visst är det väl viktigt att en såld timma av mitt begränsade liv har en rimlig ersättningsnivå?

 

Jag och mina vänner som är i samma ålder vädrar ungefär samma sak - vi känner oss färdiga med arbetslivet. Vi ser inga nya roliga utmaningar, värden eller anledningar till att jobba, något som jag ser varje vardag hos många yngre kollegor - de är hungriga, jobbar över och stressar på för att få erkännanden, beröm och därmed ett värde. Jag med många, vi är bortom detta - jag bryr mig inte om att bli månadens medarbetare och ser inget speciellt i att göra perfektion av mina insatser.

 

Jag får då ibland mothugg från läsare som menar att jag borde rycka upp mig, skaffa ett annat jobb eller köra lite mental träning. De menar att om man nu är så mycket på arbetsplatsen så bör man göra något roligt av det. Jag ser det lite som att om man ler så blir man gladare - det är en travesti på sann lycka och fungerar inte, tro mig -  jag har provat. Nej, det finns något djupare i det här. Att vara bra på något, som jag faktiskt är, är inte av nöd och tvång roligt.

 

För det tjatas ju om att om man bara tycker att något är roligt eller inspirerande så blir man bra på det. Det är nog så sant - att bli duktig på något kräver hårt arbete och utan lågan så blir det svårt. Men när du väl är duktig och glöden har fallnat? Vad gör man då? Slutar det jobb som ger gott om pengar och börjar om? Kanske.

 

Jag läste om Kim Ekdal Du Reitz, en av Sveriges absolut bästa handbollspelare, som mitt i en fantastisk karriär valde att sluta helt med sporten. Han säger själv att han aldrig identifierat sig med handboll, något som många andra spelare gör - för vad skulle de göra istället för att spela handboll? För Kim var träning och matcher bara en belastning de senare åren - han tyckte helt enkelt inte att det var roligt alls längre. Tänk att vara en av världens bästa på något och inte vilja göra det längre? Hur många är så modiga att de vågar ta steget och lämna allt?

 

Kim sammanfattar sitt val så vältaligt: jag vaknade på morgonen och ville bara snabbspola dagen fram till att träningen var slut. Nu vill jag bara att dagarna ska fortsätta, jag ser fram emot livet. Det har jag aldrig känt tidigare.

 

Så jag och många med mig - vi är i samma sits. Vi är duktiga på något som vi väljer att göra varje dag utan att ens tycka att det är roligt. Det kan egentligen inte få fortsätta så, det är inte rimligt. Men modet, det hittar jag inte. Inte heller alternativen ser jag utan det är ett famlande i mörker. Vad ska jag göra istället?

 

Jakten på den ekonomiska friheten är en del i svaret. För om jag inte hade behövt få in lönen, då hade jag slutat tvärt. Min lista över allt jag vill göra istället är lång. För jag vill ju också att dagarna ska fortsätta och inte behöva snabbspolas.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

10 juli

Att bli frisk

 

Jag är sjuk. Riktigt sjuk. En del kallar det mansförkylning men det är något mycket värre än så. Dagarna lever jag så som zombie, hasar mig fram och ger ifrån mig gutturala läten och ljud och om nätterna brottas min kallsvettiga kropp med lakan medan min hjärna hakar upp sig upprepande, vansinniga, galna mardrömmar.

 

Jag levde i min sjukdoms kval onsdag till fredag förra veckan och knotade på med att jobba hemifrån för att skona mina kollegor från smittrisken. Mitt jobb är ganska krävande och dessa arbetsdagar tog nästan kål på mig. Jag var helt enkelt utslagen efter mina timmar i kontorsstolen och sov mest eller slumrande oroligt. Men när helgen kom så slog kroppen bakut och jag blev ännu sämre. Lördagen och söndagen var en dimma och en illusion - jag minns inte när mått sämre.

 

Efter att natten mellan helg och vardag var hemsk på alla de sätt så tog jag beslutet att sjukskriva mig. Det var ett kval men samtidigt en lättnad - jag hade inte orkat fortsätta. Jag behöver vila. Det stora kvalet ligger i ekonomin - det är jättedyrt att vara sjuk.

 

De allra flesta människor som blir sjuka är korttidssjuka - det är ju förkylningar och influenser. Sveriges sjukförsäkringssystem fungerar som så att arbetsgivaren är skyldig att betala sjuklön under de första fjorton sjukdagarna. Detta är ju i sig en belastning på ett företag och ju mindre antal anställda desto tuffare, det har jag all förståelse för. Men jag som arbetstagare tar också en rejäl smäll.

 

Den första sjukdagen är en karensdag utan ersättning. Därefter får man som högst 714 kronor per dag - detta motsvarar en månadslön på c:a 15 800 kronor. Jag undrar vilka heltidsjobb som ligger på en sådan nivå idag? Ett enkelt räkneexempel applicerat på mig själv innebär att jag är sjuk tre dagar. Då får jag för dessa tre dagar 23 procent av min lön. Det är ganska hårda papper.

 

Riktigt besvärligt kan det bli för människor om de blir långtidssjukskrivna, det kan man se när man exempelvis läser forum i familjeliv.se. Många får en chock när de, trots ett av världens hårdaste skattetryck, inser att de blir rejält stukade ekonomiskt. Staten tar gärna pengarna från oss på en progressiv skala men en sådan används inte i den andra riktningen. Det är därför heller inte förvånande att de som faller hårdast vid lång sjukdom är de som tjänade bra medan de arbetade.

 

Jag är övertygad om att måndagssjukan inte existerar sedan många år - det är för dyrt. Och tyvärr är det så dyrt att människor tvekar att sjukskriva sig trots att de är sjuka. Man kämpar på trots allt. Pendeln har slagit över och slagit över för långt. Svensk arbetsmarknad ska väl inte behöva liknas vid ett arbetsläger där piskan viner?

 

Våra politiker fortsätter sitt verklighetsfrånvända ösande ur vår gemensamma skattkista och lovar miljardsatsningar på än det ena, än det andra. Jag undrar dock om de någon endaste gång tänker på att de där pengarna i skattkistan fylls på av människor som släpar sig ur sängen och till jobbet varje dag men får behålla inte ens hälften av inkomsten. Jag undrar om de inser vikten av att människor just går till jobbet? Med de förutsättningar som ges när man blir sjuk går nog alldeles för många till jobbet ändå - vilket skapar fler problem än samhällsvinster. Jag undrar varför intresset för människor i vårt samhälle som verkligen anstränger sig och kämpar på är så lågt.

 

Det var länge sedan som jag insåg att var och en måste se över sitt eget hus. Var och en måste spara till sin pension, sina sjuka dagar och alla andra dagar. Var och en behöver budgetera, planera och konsolidera sina privatekonomier. För ingen är egentligen betjänt av att ens tro att vårt välfärdssystem finns där för oss när vi behöver det. Nej, samhällskontraktet är urlakat och dess text suddig -  det enda som består är kravet på oss att arbeta, helst även när vi inte förmår, och kravet på att betala så mycket skatt det bara går - att lura oss på.

 

En av de allra första bloggar som jag läste och som jag inspirerades mycket av hette Frisk Ekonomi och skrevs av en kvinna i yngre medelåldern som fått en diagnos kring en allvarligare sjukdom och som därför oroade sig, med full rätt, vad det skulle komma att innebära för hennes familj och deras ekonomi. Detta var för över tio år sedan men är inte mindre aktuellt idag - blir du sjuk, och inte kan tillfriskna, är du påverkad ekonomiskt härifrån till din evighet.

 

Det är dyrt att vara sjuk. Men just idag är det en lättnad att jag trots allt - fortfarande - har rättigheten att sjukskriva mig. Hur det annars hade gått vet jag inte men min kropp och min hjärna är trötta och behöver vila. Ingen blir heller glad över att jag gör ett dåligt jobb, allra minst jag själv. Och när man är sjuk så kokar allting ändå ned till en enda önskan - att bli frisk.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
14 maj

Bara bo

 

Att bo är en livsstil - det har jag insett. Det handlar mindre om att ha tak över huvudet och en dräglig tillvaro än att signalera något och att visa upp. För många år av fred, lugn och ro där nu allt som är basala behov tas som helt självklara, då räcker det inte att bara bo.

 

Jag fastnade för ett så kallat hemmareportage jag läste i en lokal skånetidning där en familj stolt visade upp sin nybyggda fina villa. Bilderna är minst sagt betagande. För att vara en tvåbarnsfamilj så syns inte ett spår av att man lever en vardag i detta hus. Allt skiner, blänker, är rent bortom pedanteri och är samtidigt, liksom, dött. Det liknar en möbelkatalog. Inte alls så som det ser ut där människor lever.

 

En tomt på detta område kostade c:a 1,2 miljoner kronor. Bostaden ifråga lär ha kostat minst 3 miljoner att bygga. På infarten står en nyare blank bil. Alla möbler är nya. En mängd saker med så kallad design pryder rummen. Ett nytt hus kräver mycket. Ett nytt hus kräver nya möbler. Ett nytt hus kräver ständig förändring. Ett nytt hus kräver att det byts ut, målas om och ändras - för det handlar inte om att bo utan att ha en livstil.

 

Svensken har ett besynnerligt förhållande till att bo. Vi lägger i snitt en femtedel av vår disponibla inkomst på bostaden vilket i sig inte är konstigt då hemmet är vår viktigaste statussymbol. Vi lånar massor med pengar för att kunna skapa och underhålla denna illusion som den är - enligt mig. Svagheten i att ägna tid, pengar och energi åt att signalera rätt saker är synnerligen.. ..korkat.

 

Svenskarna är besatta av bostäder – var de ligger, hur de ser ut och vad de kostar. Att surfa på bostadssajter är en vanlig hobby. Man drömmer kring de där kittlande bostäderna som är ouppnåeliga. Eller kanske var? Man kan låna mer än någonsin till sina drömmar. Som kanske blir en mardröm när räntorna stiger.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

5 april

Världens kornbod

 

När jag var barn så kallades Skåne, min hemtrakt, för Sveriges kornbod. Det var så att min landsände försåg landet i övrigt med mycket av de livsmedel som behövdes. Och sådant duger ju - vi skåningar fick annat av värde tillbaka. Vad minns jag visserligen inte. Vad som inte är lika bra, enligt min uppfattning, är att Sverige i allmänhet och Skåne i synnerhet tycks ses som hela världens kornbod. En falang av dessa är tiggare från öst.

 

Nu kanske någon inom sig ropar på rasistmonstret. Men jag är lugn, trygg och djupt förvissad om att jag inte är någon rasist. Det finns en ryggmärgsreflex hos många att tjuta rasist då åsikter kring icke-svenska människor förs på tal. Och det finns en ryggradslös politikerkår som visar på sann oförmåga i sina ämbeten. Det här handlar om tiggeri. Om tiggeri tycker jag inte. Tiggeri bör förbjudas.

 

Att andra EU-medborgare kan resa till Sverige och ägna sig åt tiggeri är förkastligt. De länder vars medborgare som finns här har ett ansvar som vår regering borde utställt för länge sedan. Det finns påtryckningsmedel och det kallas pengar och bidrag. Men inget sker och vem är förvånad? En så här svag regering har vi nog inte sett på mannaminne.

 

Sverige och Finland är de enda länderna i Europa som helt saknar en tiggeriförbudslag. Jag frågar vår regering varför? Att fattiga människor inte ser någon annan utväg än att tigga på andra länders gator kan jag till viss del förstå. Dessvärre är tiggeriet synnerligen organiserat och mest troligt innefattar kriminella nätverk. Jag behöver inte titta så långt.

 

En personbil kör varje morgon ut en kvinna och en man till vår lilla by. Dessa båda marscherar sedan iväg till varsin av de två livsmedelbutiker som finns här och placerar sig där. Runt fem på eftermiddagen traskar de tillbaka till en upphämtningsplats där personbilen återigen plockar upp dem. Det verkar som om de inte jobbar kväll eller helg, nu när jag funderar. Men de kanske är någon annanstans och tigger då.

 

Jag ger aldrig några pengar till romska tiggare, vilket de flesta är. Däremot gav jag en hundring till en svensk, alkoholiserad man på Burger King härom veckan. I Sverige är vi dåliga på att ta hand om våra egna först. Vad gör vi och samhället för dessa? Sverigebilden är märkligt nog viktigare än att ta tag i de faktiska problemen.

 

Jag har, rätt eller fel, dessutom svårt för människor som är helt passiva. Att sitta rätt upp och ned och förvänta sig pengar. Det gäller tiggare, arbetslösa och alla andra som bara vill nyttja systemet. Människor som alltid ser sig själva som offer och dessutom påtalar det kommer heller aldrig att ens försöka något. All heder till den romske man som åtminstone spelade dragspel utanför pressbyrå. Men det finns så klart och skrupelfria människor i Sverige som utnyttjar dessa fattiga människor på olika sätt, riktiga svin.

 

I min kommun finns det gott om organisationer som hjälper utländska tiggare på olika sätt. Det kan tyckas hedervärt. Jag anser det vara kontraproduktivt. Tiggeriet tar nämligen numera otäcka vändningar - det finns både hot och trakasserier mot folk från dessa grupper. Desperation kring att få pengar skapar dessa situationer. Tiggeriförbud är en del, om än liten, i lösningen.

 

De stora delarna i lösningarna måste vara politiska, både i Sverige men i högsta grad inom EU. Men så länge miljöpartister och kommunister tillåts styra en svag socialdemokrati så lär inte mycket hända. Jag har tyvärr inga stora förhoppningar kring nästa val heller då SD kommer att växa sig större - ett parti som har enkla lösningar på allt och oduglingar i sina led. Hur en ny regering kommer att te sig är svårt att sia om men syltryggar finns det gott om i alla partier.

 

Vår regering det fulla ansvaret för den uppkomna situationen. Man har låtit Sverige bli världens kornbod. Men som sagt, Sverigebilden är viktigare än vad de egna medborgarna vill och önskar. I den riktning vi är på väg ter sig inte rolig alls.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
2 mars

Förtjäna

 

Författaren Dean R. Koontz liknade i en roman tiden vid en klocka, spännande nog. En rund, hederlig, gammeldags klocka där visarna likt en sax som klippte sönder tiden och strödde den kring sig. Ju mer vi jäktade och försökte hinna med desto vassare och snabbare bet saxen i tidsväven - den blev hålig och hastigt förfallande.

 

Albert Einstein menade på sin tid att människan hade svårt för att förstå att det inte är våra tre dimensioner som är beständiga och tiden flyktig - utan att det är precis tvärtom. Tiden är inte alls den som svävar iväg utan längd, djup och bredd, allt beroende av de båda relativitetsteoriernas hävd som också bevisats gälla.

 

Jag är tacksam för den tid jag fått. Jag vet inte när och hur den kommer att ta slut. För de flesta av oss är det senare än vad vi tror. Så som barn var jag nära döden och sjukhusprästen tillkallades. Genom en slump eller en gudshand överlevde jag och har så här långt fått leva femtio solvarv ytterligare. Jag är tacksam.

 

Så, vad är då tid? Och är inte upplevelsen av den värd att hedra? Vill vi inte alla att den ska vara längre eller gå långsammare? Och det gör den när vi förgyller tiden med det vi älskar att göra och när vi släpper tanken och stressen till golvet. Tiden skiner och strålar varmt när vi gör något för våra medmänniskor, när vi visar empati, vänlighet och förnöjsamhet. Det gäller att i den utsträckning det är möjligt att hedra sin tid.

 

När kapten Miller i filmen Saving Private Ryan döende säger till menige Ryan att han ska se till att förtjäna att han överlevt - James, earn this.. ..earn it, då tänker jag på mig själv och min tursamhet. Jag överlevde. Jag borde se till att förtjäna det. Jag gör en del men kan alltid göra mera. Det är ju här och nu jag kan göra något. Tiden tar slut till sist och det kan ingen relativitet förändra.

 

I shall pass this way but once; any good that I can do or any kindness I can show to any human being; let me do it now. Let me not defer nor neglect it, for I shall not pass this way again.

 

Etienne de Grellet

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
10 februari

Värdet i sig

 

Min tuffa arbetsperiod börjar nu klinga av. Fina övertidspengar kommer att ramla in under både februari och mars. Men det har kostat. Jag är trött och sliten, jag har försakat familj, nöjen, hobbies och återhämtning. De lediga stunder jag haft har jag hålögd legat i soffan framför TV:n eller sovit drömlöst. Inget liv i sig utan mer av ekorrhjul än vad en genomsnittlig hamster klarar av. Frukten av slitet är lite fler slantar som har ett tydligt värde då de kommer - för de har kostat på, som sagt.

 

Men vad är ett värde? Vem avgör det och enligt vems mätstock? Tiggaren utanför ICA värdesätter mynten hon får högt. Mina mynt i plånboken brukar hamna i ett höganäskrus i köket där de ligger tills någon behöver en femma eller en tia till kundvagn eller majblommeförsäljare. För mig börjar värdesättningen vid en hundralapp, tror jag - mindre kontanter kan konsumera utan större eftertanke. Något jag borde bearbeta mentalt, tror jag.

 

Jag tror också att det stora flertalet svenskar inte kopplar samman sitt dagliga arbete med sin lön i tillräckligt stor grad. Timmarna vid bandet, över bokföringen eller under motorhuven, de timmarna vi försakar för att tjäna in lönekuvertet glöms lätt bort i konsumtionsrus efter den tjugofemte dagen i månaden. Ett evigt kretslopp där för lite blir över oavsett lönenivå och intjäningsförmåga.

 

Jag mötte en konsult på jobbet häromdagen som lite nedstämd berättade att han nu tvingas i pension vid 66 års ålder, han som helst velar fortsätta ett tag till. Jag vet ganska väl hur kulturen ser ut på hans firma där nya, fina leasingvagnar står på parad och där personalen gärna jämför sina statusmarkörer med varandra. Sådant kostar, så klart, och har man inte samlat i ladan i tid behöver man fortsätta att jobba trots närheten till sjuttio års ålder. För mig är detta dock helt främmande. Jag struntar i statusbilar utan istället sjöng jag i duschen häromdagen när båda våra gamla skrothögar klarade sig genom besiktningen åter en gång - ren förtjänst och mer pengar till frihetsfonden.

 

Intjäningsförmåga är ett intressant ord. Betydelsen är resultat före kreditförluster och det får mig att le en gnutta. I en privatekonomi med hög belåning - som kan tolkas som kreditförluster - krävs det friska, starka arbetare som förmår att dra in slantar nog för att täcka räntorna.

 

Men jag är av den åsikten att pengar ska omsättas, de är inget alls utan ett syfte. Att enbart samla på dem är lika meningslöst som att samla på frimärken, stenar eller kapsyler. Pengar ska omsättas så att de ger så mycket nytta det bara går, så mycket nöje och glädje de kan prestera och så som stöd och hjälp till de som behöver. Det är enbart när i tiden detta ska ske som är väsentligt att planera för. Jag säljer min tid för pengar och därför ska de värdesättas därefter. När slantar ska betalas ut ska det vara i god ordning och med planering.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
11 oktober 2016

Tankar kring boende

 

Tre tankar i en kombination kring boendets vedermödor.

 

Den första handlar om reavinstskatten på villor för äldre som önskar att sälja och flytta till något mindre och underhållsmässigt enklare. Det finns i Sverige över trehundrafemtiotusen villor där det bor en enda person. Tacka tusen för det - att betala 22 % i skatt på vinsten i en försäljning? Och där de resterande slantarna sedan inte räcker till för en annan bostad? Svenskt regelverk är föråldrat, orättvist och flagrant oförskämt mot äldre människor. Reavinstskatten tar ingen hänsyn till inflationen eller hur länge du bott i en bostad. Att vara äldre och ta banklån är dessutom svårt och gör du vinst på din bostad får du inget bostadstillägg. Billiga hyresrätter med tillgänglighetsanpassning är dessutom få. Nej, man tvingas bo kvar i en stor villa i väntan på döden. Skäms, regering och riksdag!

 

Samtidigt som detta permanentas så visar det sig att svensken i gemen aldrig varit mer skuldsatt än nu. Grattis, Lyxfällan - nya adepter till framtida säsonger lär fylla på leden. 3 600 miljarder kalla är utlånade till de svenska hushållen. I den statistik som SCB tar fram varje kvartal kring hushållens finansiella ställning kan utläsas att skulsättningen ökat mer än fyra gånger sedan 1996 då familjen Penning äntrade bostadsmarknaden.

 

Var femte villaägare oroar sig också för att behöva tvingas flytta. Ja, jag förmodar att de där åldringsvillorna inte finns med här - där finns en annan typ av oro. Nej, det handlar om i huvudsak yngre villaägare med höga bolån. Oron handlar om sämre tider, arbetslöshet och sjukdom. Det gäller att hålla sig frisk och att kunna arbeta för att mota högre framtida räntekostnader. 30 procent svarar att de skulle behöva förstärka sin ekonomi med minst 6 000 kronor per månad för att behålla sin bostad och levnadsstandard om någon i hushållet förlorar jobbet eller blir långtidssjukskriven.

Levnadsstandard? Ja, i vår lilla by körs det runt i fina bilar trots att man inte nått trettioårssträcket. Att amortera är mest ett tvång för dessa unga familjer och en ränta på 3 procent är en mardröm. Lite lustigt är att det nu introduceras en försäkring för att kunna bo kvar vi arbetslöshet eller sjukdom. Undrar hur många som kommer att nappa på den? Premien på försäkringen är dold bakom ett telefonsamtal.

 

Det finns mycket klokskap i att lära sig lite företagsekonomi och sedan applicera denna lärdom på den privata ekonomin. Skillnaderna är inte så stora. Att balansera en budget, att ha soliditet och intäkter och kostnader i balans med en möjlighet till utdelning - ett sparande, en semester eller annat som förgyller livet. Att bo ståndsmässigt är ingen mänsklig rättighet.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

25 augusti 2016

Plockad höna

 

Då kom den dagen, dagen då vår trotjänare Op-Ellen fick se sig omkörd av en nyare vagn. Om nu bilar kan känna ångest vet inte jag men att jag fick lite hög puls och oro i magen var ett faktum. Irrationellt kanske, men ändå - det finns lite sunda vätskor hos mig numera. Stora utgifter svider.

 

Familjen Penning behöver personbilar. Jag och frun jobbar på helt olika platser och kommunikationerna är dåliga eller näst intill usla. Fru Penning kör dessutom på en väg där landets sämsta bilister far fram och en stor och trygg bil är viktig. Gamla droskan nådde i dagarna tjugoniotusen mil och minst tiotusen kronor i reparationskostnader, en slant mer än vad marknadsvärdet är. Det blev tvunget att göra något.

 

Familjens chefsförhandlare, och det är inte jag, satte klorna i en stackars säljare på en bilfirma. Resultatet blev att vi i inbyte erhöll lite mer än dubbelt mot marknadsvärdet för Ellen samt nya vinterdäck på fälg. Den mest lustiga detaljen var att bilen såldes så som rullande niotusen mil men att bilhandlaren missat att motorn var bytt på garanti och endast varvats under niohundra mil. Det i sig blev en bra bonus.

 

Den tråkiga och samtidigt befriande konsekvensen var att vi var tvungna att be guldhönan om ett lån. Motsträvigt skrockande erhöll vi etthundratusen kronor räntefritt, utan avier och ingen uppläggningsavgift men med löftet om snar återbetalning. För första gången i våra liv betalade vi alltså en bil med egna medel. Och i det finns en lärdom eller åtminstone en tankeställare. Och vilken är den?

 

Jo, att köpa en ny bil via ett lån är att i viss mån förblinda sig själv. Tvåhundrasextiotusen kronor kan te sig ganska ok med en månatlig avbetalning. Och det är kul med en helt ny, blank och väldoftande bil - man känner sig kanske till och med bedrägligt rik? Tro mig, känslan går snabbt över och irritationen över den första parkeringsbucklan eller repan i lacken tenderar att bli större.

 

Samma bil som ovan men med fyra år på nacken, en och annan repa och buckla men fortfarande fräsch har tappat 160 000 kronor i värde - den vi köpte. Den betalade vi med medel vi sparat ihop. Att spara ihop pengar är en mödosam process rent mentalt men egentligen helt utan skillnad mot att göra avbetalningar - pengarna ska ju ut oavsett. Men lönen är en tacksamhetens tanke - att vi betalade och inte lånade av våra framtida inkomster. Intressant är också att flera av våra vänner faktiskt förvånades över att vi betalade för bilen - kan man göra så?

 

Att guldhönan erbjöd sig att låna ut pengar beror på att hon är runt 50% likvid. Därmed påverkas investeringarna inte alls. Däremot ska nu etthundratusen kronor så raskt så möjligt återbetalas. Månadsrapporten kommer så klart att påverkas negativt - besparingar försvinner upp i realkapital. Dessutom skriver jag av bilar väldans hårt och snabbt då jag anser att värdet minskar mer än vad de flesta tror.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2017 (136)
Dec (6)

Taggar