- Recensioner och mediaframträdanden om "Livet, Börsen & Allting"
- Min bok: "MER Börspsykologi" - recensioner, utlåtanden, media etc.
- Min bok - "Börspsykologi - så blir du en bättre investerare"
- Portföljsutveckling
- Utdelningar & totalt kapital
- Dokumentärer och serier
- Sidor där jag finner underlag för aktier/investeringar
- Poddar
- Gaius Marius - Roms Tredje Grundare
Blog Archive
Jag kommer inte ihåg i exakt vilken säsong och i vilket avsnitt av serien House of Cards (läs gärna boken, ty den är läsvärd) som Frank Underwood (Kevin Spacey) sitter med presidenten och tittar på en tavla som hängdes upp i Vita Huset mitt under ett pågående andra världskrig. Inte heller kommer jag ihåg den exakta formuleringen, men jag kommer ihåg dess budskap. Således ber jag om överseende och om Mr. Spacey känner sig kränkt finns ett viralt kränkhetsdokument på Twitter att fylla i. ”Många lever enligt devisen att dels läsa och lära av historien, dels bli en del av den. Jag lever för att skapa mig min egen.” Kort, kärnfullt, radikalt och i vissa örons mått mätt lite ”brutalt”. Således typiskt den karaktär som F. Underwood är.
Jag tror – inte vet – att de kommande 6–24 månaderna kommer vara än mer utmanande och än mer krävande av mig som investerare. Inte bara är det känslor och tillfälliga tankar samt tillfälligt nycker som måste hanteras, utan också att klara av att identifiera de bolag som inte bara kommer att överleva, utan även växa och vinna mark. Kort sagt bli större, bättre och starkare än vad de är idag.
Vi kommer från en era där de mindre bra, stabila och lönsamma bolagen har setts som intressanta och spännande investeringar och inte sällan har många slängt sig på köpknappen, ty potentialen har bedömts enorm bara om(!) de når lönsamhet, vinster och blir monopolister. De senaste tio åren har mer eller mindre varit guld och gröna skogar vad gäller såväl penning- som finanspolitik och ständigt har alla utmaningar och hinder hanterats med subventioner eller bidrag. Allt för att dölja skeletten i garderoben och allt för att slippa handskas med problemet nu. Det är likt kortsiktiga politiker, eller i kvartalsfokuserade bolag; allt för nästa dag, nästa kvartal; allt annat och tiden därefter tar vi då.
Jag tror – inte vet – att det nu är nya tider där en mer långsiktighet, beprövad historik och sunda finanser hos bolagen kommer vara börsens kelgris för flera år framöver, men vilka är dessa? I mitt tidigare inlägg lyfte jag fram några av de nyckeltal jag först och främst väljer att studera. Väl efter dessa ger jag mig an bolagets rapporter och läser sedan andra, externa analyser. Sakta men säkert bildar jag mig en uppfattning och från den börjar jag sedan skissa på en trolig, om än allt ifrån säker, fortsatt utveckling. Med nuvarande ekonomiska turbulens är det än svårare och jag vet att slumpens roll kommer vara närvarande, likt den alltid är.
Jag tror att jag kommer klara av att fortsätta prestera liknande siffror som jag historiskt gjort. Emellertid tror jag inte att jag, om +10 år, kommer ligga före mitt jämförelseindex, OMX SGI, då det krävs enormt mycket för att överprestera det. Varför ej indexfonder? Jag pallar inte den diskussionen mer, då jag så många gånger dryftat frågan; kort svar: jag vill ha utdelningar och inte tvingas till aktiva beslut kring när, hur och var att sälja. Det är den korta, men också enkla, versionen. Låt mig få stanna där.
Jag befinner mig just nu i en position där jag aldrig ens vågat drömma mig vara. Allt har gått så snabbt och med en sådan kraft. När jag studerar både min portfölj som min totala ekonomi känner jag mig inget annat än stolt. Ödmjuk, absolut, likväl stolt. Jag har jobbat för den positionen och den är mig inte given likt ett bidrag från valfritt (socialdemokratiskt) parti. På ett sätt har jag, likt det Underwood lyfter fram och förfäktar, skapat mig min egen historia. Min ambition är att fortsätta så göra.
Under de kommande 1–2 åren kommer det vara än svårare än under de senaste 1-2 åren, man jag bedömer mig vara pragmatisk, dynamisk och anpassningsbar. Jag vet vad jag vet och vet att jag inget vet. Jag vet att min största fiende är jag själv och att hybris alltid straffar sig det dubbla relativt mitt högmod. Jag vet också att tiden är min bästa allierade så länge jag tillåter den få utöva sin magi.
Att vara ödmjuk betyder inte att man inte kan eller ska slå sig på bröstet, utan det finns en nyans mellan det vita och det svarta. Att positionera sig där är svårt, men fullt görligt. Ibland hamnar man utanför och direkt infinner sig katarsis – reningen från högmodet och som bekant är straffet tufft. Ta bara Oidipus som skar ut sina ögon, eller Jason (och till viss del, Medea), som fick sina barn mördade av sin Medea för sitt svek.
Alla har vi en möjlighet att skapa oss vår egen historia. Vi kan välja att leva oss in i tidigare eller andras sådana, men troligtvis kommer det med åren inte leda till något direkt mervärde, utan snarare till en sorts vilsenhet och identifikationsproblematik. Du har, precis som jag, en möjlighet att från och med idag, detta nu, skapa dig just din egen, unika historia. Den där du är kung/drottning och har full kontroll på riket. Varför tar du den inte?
I mitt förra inlägg lyfte jag fram hur viktigt, men också svårt, det är att dels formulera, dels förhålla sig till sina egna, unika mål. Människan är ett rovdjur och har som prioritet att alltid skapa sig mer medel för en fortsatt överlevnad. Även om vi inte egentligen behöver den extra köttbiten suktar vi efter den, ty den kan behövas (även om vi redan har fullt i såväl kylskåp som frys). Mer vill ha mer. Girighet? Från ett perspektiv, ja. Sett från andra sidan av myntet är det inget annat än sunt och adekvat.
Om man inte är medveten om att man fortsätter springa i ett sorts ekorrhjul. Ständigt jagandes ett mål som aldrig nås – kan nås – är risken stor att man ”missar livet”. Uttrycket är väldigt flytande och högst tolkningsvänligt, likväl finns det inte något mer träffsäkert. Vad är meningen med att jaga medel som egentligen inte behövs? Om det inte är viljan att utveckla sig själv och vara med i en gemenskap – att bidra, vilket är ett fint och adekvat mål i sig självt, finns ingen anledning att fortsätta ställa väckarklockan för att slava för en lön man inte är beroende av.
Alla är vi unika och således har vi olika ambitioner och mål. Jag upplever att min ”mening” just nu är att vara och verka med mina underbara kollegor tillika underbara elever, för att inte glömma mina nära och kära. Jag upplever att arbetet som lärare ger mig mervärde. Ännu är jag beroende av en lön, men absolut har beroendegraden minskat för varje år som portföljen har vuxit. Hur kommer jag känna när den täcker den utgift jag har bedömt som ”normal” och långsiktigt gällande? Jag har ingen aning. Emellertid kan jag inte ta beslut idag utifrån hur jag tror jag kommer känna och tycka om X antal år. Allt jag kan göra är att alltid verka för att det alltid finns olik alternativ till den dagen då något ändras, såsom att jag inte finner jobbet givande, vill skola om mig e.d.
Så länge jag upplever att mitt arbete ger mig något; energi, utveckling, uppskattning, utmaningar med mera kommer jag fortsätta. Absolut kan samma nås på andra sätt som inte inbegriper att jobba som jag gör idag, men just nu är min uppfattning att gräset inte är grönare på andra sidan.
För den läsare som upplever att denne just nu springer i ett onödigt ekorrhjul, men har svårt att våga ta steget att testa livet som ”egen” kan det vara passande att läsa I väntan på Godot (du kan annars se den), skriven av Samuel Beckett. Pjäsen ryms inom absurdismen, en subgenre inom postmodernismen. I pjäsen skildras det hur livet är absurt, ty vi föds och dör. Däremellan händer mycket, men det spelar (”egentligen”) föga roll. Detta kan diskuteras och problematiseras, men för dig, mig och alla andra individer är det en sanning, för när ljuset släcks släckts det. Förvisso kan ett arv leva vidare, likt Edisons glödlampa, men för allas vår ingenjör är hans ljust just släkt.
Om nu livet är absurt, varför då inte leva om möjlighet till det finns? Absurdismen i allmänhet och Becketts pjäs i synnerhet är negativ, pessimistisk och modstulen, men det finns insikter att vinna. Att ”unna sig” behöver inte vara att köpa dyra råvaror, eller dyra bilar á la en hedonistisk livsstil. Att ”unna sig” kan mycket väl vara att tillåta sig leva ett liv som man trivs med och mår bra av. Mer komplicerat behöver det inte vara.
Men är inte att ”leva” enbart absurt när man vet att det enda man med säkerhet kan veta är att man 1) föds, 2) betalar skatt och 3) dör? Det stämmer, men förr eller senare måste man bestämma sig på vilken nivå av djupt tänkande man vill landa. Diskussionen kan med fördel sträckas till att även inbegripa existentialismen á la Albert Camus Främlingen och J. P. Sartre – något jag skrev om för nästan exakt två år sedan.
Syftet med livet torde vara att leva. Vad ”meningen” är och betyder är högst individuellt och jag tror på att göra det som man för dagen/tiden upplever sig må bra av och som man i stunden bedömer vara det ”långsiktigt” bästa för en (detta kan såklart alltid ändras, men jag hoppas poängen når fram). Absolut är inte alla dagar som lärare, vilket är fallet hos mig, perfekta, likt jag har svårt att se att alla dina dagar som knegare är så. Men så länge majoriteten av dagarna är energigivande, utvecklande och så vidare torde detta tyda på att du mår bra, eller hur? Krångligare är det inte.
Det talas ofta om ”lycka” och att man ständigt ska vara lycklig (jag behandlade begreppet och tillståndet i tre inlägg under anno 2016). Det är en utopi som aldrig kan infrias, så sluta drömma. För att lycka ska kunna existera måste också dess dikotomi existera. Att ha tråkigt är grunden till att också kunna sysselsätta sig och skapa och göra något roligt. Ingen sill utan nubbe och så vidare. Jag tror också det skulle bli tråkigt att gå runt likt man fick Prozac injicerat ur ett aldrig sinande droppstativ.
Den utopiska världen är nog den bästa smörja näst intill världens religioner har lurat på mänskligheten. Paradiset? Himlen? Nirvana? Om och när vi kommer till himlen kommer allt vara så perfekt vi önskar det? I min värld låter det mycket tråkigt. Ligger lejon och lamm bredvid varandra på en perfekt gräsmatta? Är alla grusgångar krattade så perfekt att begreppet blir missvisande? Och så vidare? Men vad ska lejonen äta om inte lamm? Hur kan grusgångar vara perfekt krattade om vi går på dem? Och gräset växer inte och således behöver klippas? ”Det är någon annan som gör allt detta och nej, lejonen äter vegansk kost i himlen”, svarar du. Okej – och allt vi gör är bara och glider runt? Tråkigt! Utan motstånd kan vi inte uppleva stimulans.
”Lycka är som en fjäril, som då den jagas alltid är utom räckhåll, men som, om du lugnt sätter dig, kan slå sig ner på dig”, sade N. Hawthorne och här finns mycket visdom.
Livet är vad du och vi alla gör det till. Och… det är lika sant som det är absurt.
Vad blir kontentan av detta vildsinta filosofierande? Lev och lev som du vill. Tappa dock aldrig bort dig själv i jakten på X och Y. Var medveten om det absurda att vi lever, betalar skatt och sedan dör. Allt du gör däremellan är upp till dig och det är ditt ansvar att göra det bästa av det. Och ja, det är absurt att ens försöka leva gott när man ändå ska dö, men tar vi det till den nivån blir vi anklagade för att lida av depression och vips kanske just Prozac är vårt piller som ger oss den eviga och beständiga lyckan? Förlåt… där blev det barnsligt, men jag hoppas att du är med på noterna.
Jag har alltid förfäktat långsiktighet. Att jaga valfritt jämförelseindex på dags-, vecko-, månads-, kvartals- eller årbasis ligger inte i mitt intresse. Jag är inte ute efter att mäta könsorganet framför alla andra i stammen. Jag lockats inte heller till tanken att stå där i cirkelns mitt och slå mig på bröstet, likt en gorilla. Mitt mål är unikt för mig. Mitt mål är att ha tillräckligt för att kunna leva det liv jag vill. Jag kommer aldrig bli lika förmögen som Warre B eller Jojje S och det berör mig föga. Allt jag vill är att kunna leva det liv jag vill. Det liv som ger mig ett mervärde. Ett liv där jag aldrig behöver känna en upplevd press eller stress att en väckarklocka måste ställas och ett ekorrhjul smörjas.
Mitt mål är att portföljen ska täcka den utgiftsnivå x1,75 jag föreställer mig kommer vara den ”normala” för mig. Just nu bor och lever jag billigt, men är fullt medveten om att jag absolut kommer emigrera till ett större boende och, om stjärnorna står rätt, även skaffa en familj. Kanske en till tamagotchi. Kanske en Volvo. Kanske en hund. Jag har ingen aning, men att mina utgifter kommer öka är jag inställd på.
När portföljen nått den nivån är jag nöjd. Jag behöver inget mer. Jag kommer då ha råd att äta vad, när och hur jag vill. Jag kommer ha råd med sporadiska restaurangbesök, weekends, längre resor, lite mer exklusiva viner och så vidare. Jag kommer inte vara ekonomisk oberoende, men jag kommer att vara ekonomisk fri. Det är mitt mål.
Det stora hindret är och kommer fortsätta vara den hos människan och andra rovdjur hårdkodade girigheten och att mer vill ha mer. Detta har vi alla i oss, ty vi är rovdjur vars främsta uppgift är att överleva. Självklart vill vi då roffa åt oss så mycket som möjligt. ”Om jag gör X kan jag ha 2 förpackningar knäckebröd i morgon, även om jag vet att ett paket räcker gott och väl. Det blir ju till och med lite över att spara.”
Det brittiska uttrycket ”pigs get fat, hogs get slaughtered” är passande i denna kontext. De giriga får här representeras av grisar (no pun intended) och för riskvilliga och naiva spelas huvudrollen av ett vildsvin. Jag vill inte – och även du, hoppas jag – spela någon av dessa roller. I båda fallen är det tal om sprinterlöpare, medan jag springer ett maraton. Girigheten kommer till syvende och sist att besegla dess aktör, likt naiviteten och riskviljan kommer göra detsamma med den som spelar vildsvinet. Ingen av dem kan inse att det aldrig tar slut. Det slut många önskar och alltid jagar är det vi själva sätter och det är minst lika svårt att nå det som det sedan är att hålla det. Att inte lockas till ”bara lite till”, för gudarna ska veta att det sällan blir just ”lite”, utan snarare fortsätter jakten tills… ja, tills du sitter där och inser att åren har gott och allt du gjort är att leva i en sorts framtid och med det förorsakat nuet.
Att ha nog. Att känna, inse och acceptera att nog är nog är den tuffaste och med utmanande kamp alla och envar måste ta. Det lika tragiska som roliga i kråksången är att den aldrig tar slut. Själv kan jag finna det lika ansträngande som inbjudande, ty att gång på gång få testa min bestämdhet ger mig blott än mer mod, kraft och vilja.
Till de som jag har föredrag och kurser för brukar jag ställa den smått retoriska frågan: vill du ha utmärkt avkastning på några år? Eller vill du ha ganska bra avkastning under en längre tid. Eller vill du ha en genomsnittlig avkastning under en ’livstid’?”
Tänk på det. Vill du vara ”vinnaren” i ett fåtal år och ge ditt allt för det, eller vill du vara vinnaren de närmsta låt säga 10 åren? Eller vill du vara den som varken vinner eller förlorar relativt alla andra, men som skapar sig en långsiktig, hållbar avkastning som år in och år ut kommer göra att just du mår bra? Att just du verkar och sover gott? Att just du kan ta en espresso, titta ut över dalen och känna ”Ja, detta är livet”.
Sluta jämföra dig. Stipulera ett ”mål” – ditt mål. Skriv ned det och hur du ska ta dig dit. Inte hur du snabbast ska ta dig dit, utan hur du på bästa, mest hälsosammaste och stabilaste sätt kan nå det. Reflektera också över att målet, väl nått, kan bibehållas och anses stabilt; robust.
Följ upp och påminn dig ständigt att när du väl är i mål kommer en tanke om ”lite mer" komma. Se till att här ha skapat verktyg för att vara proaktiv. Det sista du vill är att inte njuta av din målgång.
… att ta fram och läsa vid nästa nedgång som kommer drabba världens börser. Må den vara om ett år, eller om tio år.
Du ska vara nöjd, glad och framför allt stolt. Stolt över att du klarat av att vara mentalt och psykiskt stark; att du inte drabbats av någon savannistisk panik och slängt dig på säljknappen i övertygelsen om att du genast måste rädda ditt kapital för att säkra din fortsatta överlevnad.
Du ska vara nöjd, glad och framför allt stolt. Stolt över att du aldrig har lockats att aktivera den kreditlina som finns kopplad till portföljen, då du vet att du kommer ha svårt att fullt ut slappna av. Detta med vetskap om det rationella vore att ha en viss hävstång via belåning. Att du har haft en krigskassa samt ett buffertsparande har hjälpt dig att sova gott samt att kunna vara och verka i vardagen. Visst har det varit tråkigt och ledsamt att se värdet på portföljen minska, men samtidigt har du även känt en sorts… om inte lycka så åtminstone tillfredsställelse; tillfredsställelse i den betydelse att du har kunnat investera månadssparandet till billigare kurser i bolag som du vill äga långsiktigt. I vissa fall ”för alltid”.
Du ska vara nöjd, glad och framför allt stolt. Stolt över att du har påmint dig själv om att det är ett maratonlopp att investera. Att bygga en portfölj tar tid och att stressa och skynda på processen kan leda till ett allt annat än önskat resultat. Att ständigt återgå till ditt ”varför” och ditt ”Qui Bono” har varit – och ska fortsätta vara – essentiellt.
Du ska vara nöjd, glad och framför allt stolt. Stolt över att du inte köpt för mycket och för fort, utan att du har spritt ut dina inköp i flera bolag och över en längre tidsperiod. Du ska också vara nöjd, glad och framför allt stolt över att du också köpt bolag noterade i utlandet och som med det handlas i andra valutor. Ja, det är ansträngande att investera i amerikanska bolag när dollarkursen ligger kring 10 SEK, eller när den kanadensiska noterar ATH. Dock kan varken du eller någon annan veta om valutakurserna är här för att stanna, eller om de kommer sjunka eller öka de kommande månaderna eller åren. Att du haft fokus på bolagen är således bra och något du ska fortsätta med. Fortsätter du köpa över tid kommer troligtvis valutakurserna att gå på ett jämt ut.
Du ska vara nöjd, glad och framför allt stolt. Stolt över att du har en bred, enligt många säkert för mycket, diversifiering. Du har som strategi att nå utdelningar som, när du vill trappa ned på löneslaveriet, ska täcka alla dina omkostnader och lite till och då inte till en standard om barkbröd och havregrynsgröt. Att då ha fler än färre kassakor i form av utdelande bolag är mer passande än dess antonym. Med denna strategi vet du att du aldrig kommer överprestera valfritt index och därmed kunna skärmdumpa Twitter sönder och samman med olika grafbilder. Likt livet vore en tävling där man ska mäta sig med allt och alla... Du kommer inte vara likt savannens apor som står och slår sig på bröstet: ”Kolla hur stor, stark och mäktig jag är! Knäböj för mig! Och ni honor – det är mig ni ska para er med, ty jag är störst, bäst och vackrast!” Och du vet att du inte heller vill detta; har heller aldrig velat detta; kommer aldrig vilja detta. Du vill bara leva och njuta; veta att du har det som är viktigt och passande för just dig. Du vill enbart nå ”enough”.
Du ska vara nöjd, glad och framför allt stolt. Stolt över att du månad efter månad, dag efter dag fortsatt att månadsspara och återinvestera dina utdelningar. Du har sett förtjänsten av detta i såväl upp- som nedgång och att du under våren 2022 kunnat se att sedan sommaren 2015 har dina utdelningar ökat med ca 534 %.
Fråga dig: Har inte det totala kapitalet ökat rejält sedan du började? Och gäller inte detsamma med utdelningarna? Och, till följd av dessa, men kanske främst sistnämnda, har inte det också gjort att du känt en större frihet och trygghet? En vetskap om att om skiten träffar fläkten står jag tryggt, stabilt? Hur kan du rasera detta? Genom att göra exakt det motsatta till hur du har gjort de senaste +10 åren. Alltså ska du inte göra det, utan fortsätta på tidigare inslagna väg tillika strategi. Precis som vanligt. På det sättet kommer du bli den vinnare du vill bli. Inte den som den breda massan suktar efter, utan den just du vill vara. Och det är vad som räknas. Vad du siktar på. Vart du vill nå. Dina drömmar. Ditt liv. Din tid.
Det är inte svårt, egentligen, och du vet det. KISS och allt det där. Månadsspara. Investera. Återinvestera utdelningar. Investera i bolag med solida affärsverksamheter samt med lika stabila finanser. Repetera. Dag för dag, månad för månad och år för år.
Fortsätt också läsa och förkovra dig. Läs brett om allt från hur att analysera via idé- och kulturhistoria till de mer mentala aspekterna av investeringar. Var öppen och ödmjuk, både till dig själv och mot andra. Du har hittills klarat av denna nedgång, spå verkat sedan 1 januari 2022, på ett bra och passande sätt. Fortsätt nu som du har gjort. Keep It Simple enligt dina egna mått mätt.
En av världens kanske mest kända investerare är John Templeton, som 1954 grundade Templeton Growth Fund. Innan dess investerade han med egna pengar, men skötte även en viss diskretionär förvaltning. Känd för att, som Buffett, vara contrarian och egen hade han innan dess, mer specifikt 1939 och de kommande åren under WW2, vågat gå emot den manodepressiva marknaden och gjort sig en inte så liten, positiv avkastning. Folk dumförklarade honom, men han brydde sig föga om vad andra tyckte. Observera detta – medan många ständigt vill och eftersträvar att tillhöra flocken gick han sin egen väg.
Det finns mycket att säga om Sir Templeton, men något jag tycker mig se framkomma hos honom, men även andra framstående investerare, är att de ofta arbetar självständigt, alternativt med ett litet team om max 2–3 personer. De är ofta mer introverta och har inga problem att vara själva. Observera att jag inte skriver ”ensamma”, utan ”själva”.
T.ex.
Jag ska på bio och tänker gå själv jag vill/ser inga problem att gå själv.
Jag ska på bio och kommer att gå ensam mer att det är ofrivilligt.
Nu är det enbart semantik, men ofta är ensam mer förknippat med något icke-önskat. ”Jag bor ensam”. Det låter lite som att det egentligen inte är önskat. ”Jag bor själv” låter mer, och betyder(?), att det är aktivt valt.
Buffett sägs sitta flera timmar på sitt kontor och bara läsa. Idag vet jag inte om han har en dator eller inte, men tidigare skötte han allt analogt och hade en sekreterare som skrev ut mail mm. vilka han sedan skrev ned svar. Hans svar fick nämnda sekreterare skriva av men i ett ordbehandlingsprogram/mailklient och sedan trycka på ”skicka”. Tid och plats för telefonsamtal och andra bolagsmötet hölls till ett minimum. Buffett, Munger, Templeton med flera valde/väljer att prioritera och sedan fullt ut fokusera på att maximera sin tid och energi.
Nåväl – back to basics. Hur kan man bäst skapa möjlighet att agera på sin egen analys och inte utsätta sig för mer risk än nödvändigt för att dras med i den manodepressiva marknadens nuvarande nycker? Hur kan man skapa möjlighet och sätta sig i en position att investera enbart utifrån den grundläggande, fundamentala analysen? Svaret är ”genom att vara och agera själv”. Genom att sätta sig i en position där man kan skapa bästa möjliga plattform och utgångspunkt att skapa mervärde. Förstå mig rätt, för inget gott som inte har något ont med sig och visst kan vi diskutera var gränsen går och vem som mördade vem, men låt oss för tillfället se min text som mer bildlig. De valde och väljer att säga ”nej” till mycket av det sociala, såklart på ont och gott, men ofta är det exakt vad som krävs. 90 procent av allt vi läser dagligen – som bokstavligen slängs i våra ansikten – är brus. Inget annat än något som är aktuellt för minuten, för dagen som max. Bolagen! Bolagen. Ska. Alltid. Vara. I. Fokus. Läs deras rapporter. Följ upp. Jämför. Räkna. Repetera.
Jag upplever att många människor har problem att verkligen vara själva. Jag har själv inga problem att vara själv flera dagar i rad. När jag skrev Gaius Marius – Roms Tredje Grundare var jag i princip själv under en lång tid. Några samtal då och då. Några sms här och där. En inplanerad fika ibland och så vidare men i en majoritet av dagarna, veckorna och månaderna var jag själv.
Till en början är det jobbigt, för helt plötsligt måste man möta de tankar och känslor som man tidigare flytt från genom att rikta fokus/engagera sig i annat. Dock vet vi alla att de inte försvinner, tvärtom ligger de kvar och ofta tenderar de att växa för att sedan explodera. Att gömma skelett i garderoben är dömt att misslyckas. Att försöka pressa in dem än mer och skyla med än mer klädesplagg kanske gör att det just nu blir svårare att se benranglet, men förr eller senare kommer det ramla ut.
Det kan låta konstigt, men ett råd jag vill ge alla är att testa på att vara själva under en längre tid. Först kommer det vara jobbigt och påfrestande, men ojojoj – vad du kommer lära känna dig själv. Förlikas. Bli mer trygg. Acceptera vem du är. Verkligen känna vad du vill och tror. Et cetera. Och glöm en sorts avgiftningshelg för X kronor på ett lyxigt spa. Åk iväg och var borta länge, eller var kvar där du just nu är men stäng ned och skapa möjlighet för samkväm med ingen mer än dig själv.
Absolut är det svårt om man är samboende, har familj mm., men kanske kan man hitta något sorts alternativ? Jag vill poängtera att jag inte förordar en nomadiskt sololiv resten av dina dagar på jorden, men att då och då och under en längre tid vara ensam tror jag är utvecklande och karaktärsstärkande. Många är rädda för detta och anledningen är ofta att de är rädda för sig själva. Tänk dig att inte kunna fly tankar och känslor. Inte kunna "fly" till en annan aktivitet e.d.! MEN... tänk hur mycket starkare du kommer att bli när, inte "om", du tar dig igenom de första tuffaste och mest utmanande dagarna!
Hur vet du att du fattar bästa beslut för dig? För att kunna svara på frågan måste du såklart veta vad du, djupt inom dig, veta vad du vill. Innerst inne. Vad vill du? Vad driver dig? Var vill du vara om 3,5 och 10 år? Och så vidare.