PerPenning
Likes
248
Antal inlägg
497
Följare
54
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
9 september

Sent på bollen

 

Jag trivs med helg. Jag mår gott en lördag och söndag. Då får jag ju göra vad jag vill. Just denna lördag är vigd åt att umgås under nöjsamma former med min älskade familj - vi ska ut på tur och promenera, titta på sedvärdheter och äta och dricka gott. Man ska vara rädd om sin fria tid, sin fritid.

 

Nu kom det till sist, det underbara dödkorset i OMXS30. Underbara? Jo, all förändring är underbar för det visar på utveckling och nu gick vi faktiskt - enligt denna enkla tekniska indikator - över i en björntrend.

 

 

Du kan så klart välja att förhålla dig till den eller inte. Jag, däremot, får ytterligare en förstärkt syn på att det är mycket försiktighet i mina investeringar framgent som gäller. Dessutom finns det ytterligare två viktigare faktorer - alla pratar investeringar och kvällstidningarna samt gratisblaskorna har investeringsartiklar. Och när det är så, det är då det börjar bli för överhettat. För vi vet alla att medelsvensson alltid är sent på bollen.

 

Intressanta dagar är det också kring Nordeas flytt av huvudkontor. Statsministern, som alltid duckar när han själv kommer under lupp, ryar nu om bankens etiska värderingar. Folk är förbannade och lämnar banken. Jag har min åsikt men tänker inte värdra den här. Däremot så är det fakta att Nordea är en bank som får uselt betyg av kunderna i Finansbarometern, som nämns över 10 000 gånger i de Panamadokument som lyfter fram hur rika fått hjälp att via skatteparadis undvika skatt och som har en styrelseordförande, den finländske finansmannen Björn Nalle Wahlroos, som häromåret hävdade att 80 procent av folket är idioter när det gäller pengar. Hmm, förresten - Björn är kanske inte helt fel ute? Jag tänkte kort uppehålla mig kring denne herre.

 

Björn Wahlroos är ingen nalle - han är mer lik en hyena. Han jobbar inte direkt med sin sympatiska sida utan är kantig, självupptagen, härskarmental och troligen psykopat. Jag har aldrig träffat mannen men gör ändå denna analys - jag lyssnade på hans sommarprogram 2014. Jag har dock inga dubier kring hans förmågor att leda ett eller flera företag till framgång - men få vill nog ha honom som chef. Men det sitter väl lite i det finska arvet och storskogens gener - finnar är ju ett folk som tiger på två språk, äter bark till frukost och bastar sig till döds, inga förutfattade meningar här. Men dum, det är han inte. Till skillnad från svetsloppan som kritiserar honom.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

21 augusti

Skeendena

Jag skrev nedan strax innan semesterns slut 2013 - lika aktuellt som då.

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

 

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt jag aldrig upplevt. Skeenden som jag missar om jag inte landat.

 

Ett skeende. Det är ett vackert ord. En aning mystiskt och med en lätt dimma av fantasi svept kring sig. Dess synonymer ter sig klumpiga och fula. Som att jämföra lätta andetag med ett tungt flåsande. Eller en mild, nästan ohörbar bris med luft från en blåsbälg. Förlopp och processer finns på jobbet men skeenden är för älvlika för att ens märkas där. När vi inte är i nuet kan ett skeende aldrig hävda sig.

 

Imorgon kommer min väckarklocka att tvinga mig ur mitt slummer inför min första arbetsdag efter semestern. Jag bävar, inte inför arbetsuppgifterna eller tiden som åtgår, utan inför det som jag vet kommer att ske. Kanske inte direkt men avklingande. Inte allt på en gång men definitivt allt ändå. Jag kommer att tappa bort och missa skeendena.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

10 juli

Att bli frisk

 

Jag är sjuk. Riktigt sjuk. En del kallar det mansförkylning men det är något mycket värre än så. Dagarna lever jag så som zombie, hasar mig fram och ger ifrån mig gutturala läten och ljud och om nätterna brottas min kallsvettiga kropp med lakan medan min hjärna hakar upp sig upprepande, vansinniga, galna mardrömmar.

 

Jag levde i min sjukdoms kval onsdag till fredag förra veckan och knotade på med att jobba hemifrån för att skona mina kollegor från smittrisken. Mitt jobb är ganska krävande och dessa arbetsdagar tog nästan kål på mig. Jag var helt enkelt utslagen efter mina timmar i kontorsstolen och sov mest eller slumrande oroligt. Men när helgen kom så slog kroppen bakut och jag blev ännu sämre. Lördagen och söndagen var en dimma och en illusion - jag minns inte när mått sämre.

 

Efter att natten mellan helg och vardag var hemsk på alla de sätt så tog jag beslutet att sjukskriva mig. Det var ett kval men samtidigt en lättnad - jag hade inte orkat fortsätta. Jag behöver vila. Det stora kvalet ligger i ekonomin - det är jättedyrt att vara sjuk.

 

De allra flesta människor som blir sjuka är korttidssjuka - det är ju förkylningar och influenser. Sveriges sjukförsäkringssystem fungerar som så att arbetsgivaren är skyldig att betala sjuklön under de första fjorton sjukdagarna. Detta är ju i sig en belastning på ett företag och ju mindre antal anställda desto tuffare, det har jag all förståelse för. Men jag som arbetstagare tar också en rejäl smäll.

 

Den första sjukdagen är en karensdag utan ersättning. Därefter får man som högst 714 kronor per dag - detta motsvarar en månadslön på c:a 15 800 kronor. Jag undrar vilka heltidsjobb som ligger på en sådan nivå idag? Ett enkelt räkneexempel applicerat på mig själv innebär att jag är sjuk tre dagar. Då får jag för dessa tre dagar 23 procent av min lön. Det är ganska hårda papper.

 

Riktigt besvärligt kan det bli för människor om de blir långtidssjukskrivna, det kan man se när man exempelvis läser forum i familjeliv.se. Många får en chock när de, trots ett av världens hårdaste skattetryck, inser att de blir rejält stukade ekonomiskt. Staten tar gärna pengarna från oss på en progressiv skala men en sådan används inte i den andra riktningen. Det är därför heller inte förvånande att de som faller hårdast vid lång sjukdom är de som tjänade bra medan de arbetade.

 

Jag är övertygad om att måndagssjukan inte existerar sedan många år - det är för dyrt. Och tyvärr är det så dyrt att människor tvekar att sjukskriva sig trots att de är sjuka. Man kämpar på trots allt. Pendeln har slagit över och slagit över för långt. Svensk arbetsmarknad ska väl inte behöva liknas vid ett arbetsläger där piskan viner?

 

Våra politiker fortsätter sitt verklighetsfrånvända ösande ur vår gemensamma skattkista och lovar miljardsatsningar på än det ena, än det andra. Jag undrar dock om de någon endaste gång tänker på att de där pengarna i skattkistan fylls på av människor som släpar sig ur sängen och till jobbet varje dag men får behålla inte ens hälften av inkomsten. Jag undrar om de inser vikten av att människor just går till jobbet? Med de förutsättningar som ges när man blir sjuk går nog alldeles för många till jobbet ändå - vilket skapar fler problem än samhällsvinster. Jag undrar varför intresset för människor i vårt samhälle som verkligen anstränger sig och kämpar på är så lågt.

 

Det var länge sedan som jag insåg att var och en måste se över sitt eget hus. Var och en måste spara till sin pension, sina sjuka dagar och alla andra dagar. Var och en behöver budgetera, planera och konsolidera sina privatekonomier. För ingen är egentligen betjänt av att ens tro att vårt välfärdssystem finns där för oss när vi behöver det. Nej, samhällskontraktet är urlakat och dess text suddig -  det enda som består är kravet på oss att arbeta, helst även när vi inte förmår, och kravet på att betala så mycket skatt det bara går - att lura oss på.

 

En av de allra första bloggar som jag läste och som jag inspirerades mycket av hette Frisk Ekonomi och skrevs av en kvinna i yngre medelåldern som fått en diagnos kring en allvarligare sjukdom och som därför oroade sig, med full rätt, vad det skulle komma att innebära för hennes familj och deras ekonomi. Detta var för över tio år sedan men är inte mindre aktuellt idag - blir du sjuk, och inte kan tillfriskna, är du påverkad ekonomiskt härifrån till din evighet.

 

Det är dyrt att vara sjuk. Men just idag är det en lättnad att jag trots allt - fortfarande - har rättigheten att sjukskriva mig. Hur det annars hade gått vet jag inte men min kropp och min hjärna är trötta och behöver vila. Ingen blir heller glad över att jag gör ett dåligt jobb, allra minst jag själv. Och när man är sjuk så kokar allting ändå ned till en enda önskan - att bli frisk.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
31 mars

Efter arbetet är jag inte där

 

Jag får då inte betalt för allt. Men eftersom min tid är dyrbar så säljer jag den så dyrt det går. Jag är ganska bra betald men samtidigt så arbetar jag flitigt. Men varje timme redovisar jag med största noggrannhet. Pengar är tid och tid är pengar - det hänger samman.

 

Att gå till arbetet är inte en hobby för mig. Inte heller ett socialt forum. Vore det inte för lönen skulle jag inte tillbringa en enda minut där. Jag gillar mina kollegor men de är inte mina vänner. Jag blandar aldrig samman korten - mitt privatliv är mitt och jag frotterar inte mina framgångar eller motgångar med någon. Det finns det däremot många som gör - deras arbete är så sammanflätat i deras liv att de ibland inte kan skilja dem åt.

 

Jag hörde vid ett tillfälle en kollega som liknade arbetsplatsen vid sitt andra hem - eller var det kanske det första? Han gick hemifrån för att gå hem två gånger per dag. Han levde sitt liv så som sitt arbete och tvärtom. Ibland satte han fel nyckel i dörrlåset hemma eftersom han alltid kom hem. Amenvaf? Jag förstår det inte alls. Jag beklagar, det är inget för mig. Jobb och fritid är olja och vatten i mitt liv och jag väljer alltid, alltid, alltid mitt liv före jobbet.

 

Lite märkligt är att arbetsgivare av idag tycks ha tagit på sig att vara vuxendagis åt sina anställda - man skaffar TV-spel och andra leksaker, man bjuder på läsk och kakor och man försöker skoja till det i största allmänhet. Ett sådant stohej är så kallad after work, något så otroligt fånigt eftersom det är ett påhittat låneordsuttryck. Men det låter ju fräsigt.

 

En gång handlade AW, som det kan förkortas, om att möjligen ta ett glas på puben på vägen hem. Idag är det rena festen som arbetsgivaren sanktionerar med teman, drycker, mat och - ännu fler lekar. Man kastar dart, hoppar säck och kastar bouleklot. Man festar loss en vanlig torsdag, kladdar på sina kollegor och brölar ut sina sämre sidor. På fredagen är man bakfull och sitter mest och hänger som en trasa innan man tar en tidig sorti. Jag förmodar att det hela handlar om att försöka vara en ball och attraktiv arbetsgivare men nog tusan har det gått överstyr.

 

Att after work blivit en del av arbetet började för flera decennier sedan. Teambuilding, vi-tänkande och företagskulturer med gemensamma värderingar skulle skapa maximalt produktiva och lojala medarbetare.  Förebilderna var ofta japanska eller amerikanska. En annan orsak var pubkedjorna som spred sig över landet med identisk inredning och med billig AW-öl som en av affärsidéerna.

 

När arbetsgivaren bjuder så kan det finnas en underliggande uppmaning om att det är obligatoriskt. My ass! Nej, jag väljer alltid om jag finner det förnöjsamt eller inte. Vissa saker gillar jag och kan tycka vara kul - men att ha spritorgier med mina kollegor tillhör inte dem.

 

Men om jag får betalt under After work? Då kanske.. ..men nä.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
8 februari

Köpmonstret

 

Konsumtion är lycka. Konsumtion blir gärna ångest strax efter euforin. Känner du igen det? En kortsiktig belöning i ett rus av lyckohormon övergår i ett tillstånd av depressiva tankar kring varför köpet gjordes. Och än värre blir det om köpet är på krita.

 

Jag är då inte annorlunda funtad. Jag vill alltid köpa. Köpa något nytt. Det är en ständig kamp med köpmonstret. Spontana och oöverlagda köp måste motas i grind. Knepen att göra detta är många, vissa är bättre medan andra funkar illa. Långsiktigt planerade inköp är enligt min erfarenhet det som fungerar för mig.

 

Jag vill inte leva minimalistiskt, det passar inte mig. Däremot vill jag ha ordning och stringens i tillvaron. Produkter jag äger ska vara både funktionella och ha en elegans. Form och funktion i balans. En stol är till både för ögat och rumpan, så som enkel jämförelse. Utöver det vill jag att saker och ting i sin tur interagerar med varandra, de bör trivas tillsammans på samma sätt både avseende funktion, färg och form. Jag ogillar skeva linjer och oförutsägbara konstellationer - jag undrar om det går att diagnostisera mig för detta?

 

Ett långsiktigt planerande och finansierande har nu lett till inköp av nya högtalare för musik i vårt hem. Varför nya? Jo, de gamla lät illa, var fula, av dålig kvalitet, fel färg och passande inte in alls. Alla dessa dåliga egenskaper är nu utbytta mot utmärkta. Jag är nöjd.

 

Men köpångesten? Uteblev den. Ja, det blev den faktiskt. Planeringen för inköpet har varit över två år. Kostnaden för produkterna finansierades över tid. Men jag hade ju kunnat spara pengarna för en ekonomisk frihet i framtiden? Ja, absolut. Men allt handlar om en avvägning som bara var och en kan göra på den egna kammaren - vad skjuta på framtiden och vad göra nu?

 

Jag älskar musik, den är en stor del av mitt liv. Så som John Miles sjöng redan 1975 i sitt stycke Music - music was my first loveHär framför han den åter under 2008, en klassiker. Eller som Hifi-klubbens reklam - bad sound kills good music. Min snåltarm har gjort att jag lyssnat länge på musik på ett erbarmligt sätt men det är över nu. Mina öron är glada. Dessa högtalare kommer aldrig att bytas ut, de är för evigt.

 

Men köpmonstret lever. Så det gäller att vara på sin vakt. Alltid.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

11 oktober 2016

Tankar kring boende

 

Tre tankar i en kombination kring boendets vedermödor.

 

Den första handlar om reavinstskatten på villor för äldre som önskar att sälja och flytta till något mindre och underhållsmässigt enklare. Det finns i Sverige över trehundrafemtiotusen villor där det bor en enda person. Tacka tusen för det - att betala 22 % i skatt på vinsten i en försäljning? Och där de resterande slantarna sedan inte räcker till för en annan bostad? Svenskt regelverk är föråldrat, orättvist och flagrant oförskämt mot äldre människor. Reavinstskatten tar ingen hänsyn till inflationen eller hur länge du bott i en bostad. Att vara äldre och ta banklån är dessutom svårt och gör du vinst på din bostad får du inget bostadstillägg. Billiga hyresrätter med tillgänglighetsanpassning är dessutom få. Nej, man tvingas bo kvar i en stor villa i väntan på döden. Skäms, regering och riksdag!

 

Samtidigt som detta permanentas så visar det sig att svensken i gemen aldrig varit mer skuldsatt än nu. Grattis, Lyxfällan - nya adepter till framtida säsonger lär fylla på leden. 3 600 miljarder kalla är utlånade till de svenska hushållen. I den statistik som SCB tar fram varje kvartal kring hushållens finansiella ställning kan utläsas att skulsättningen ökat mer än fyra gånger sedan 1996 då familjen Penning äntrade bostadsmarknaden.

 

Var femte villaägare oroar sig också för att behöva tvingas flytta. Ja, jag förmodar att de där åldringsvillorna inte finns med här - där finns en annan typ av oro. Nej, det handlar om i huvudsak yngre villaägare med höga bolån. Oron handlar om sämre tider, arbetslöshet och sjukdom. Det gäller att hålla sig frisk och att kunna arbeta för att mota högre framtida räntekostnader. 30 procent svarar att de skulle behöva förstärka sin ekonomi med minst 6 000 kronor per månad för att behålla sin bostad och levnadsstandard om någon i hushållet förlorar jobbet eller blir långtidssjukskriven.

Levnadsstandard? Ja, i vår lilla by körs det runt i fina bilar trots att man inte nått trettioårssträcket. Att amortera är mest ett tvång för dessa unga familjer och en ränta på 3 procent är en mardröm. Lite lustigt är att det nu introduceras en försäkring för att kunna bo kvar vi arbetslöshet eller sjukdom. Undrar hur många som kommer att nappa på den? Premien på försäkringen är dold bakom ett telefonsamtal.

 

Det finns mycket klokskap i att lära sig lite företagsekonomi och sedan applicera denna lärdom på den privata ekonomin. Skillnaderna är inte så stora. Att balansera en budget, att ha soliditet och intäkter och kostnader i balans med en möjlighet till utdelning - ett sparande, en semester eller annat som förgyller livet. Att bo ståndsmässigt är ingen mänsklig rättighet.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

2 september 2016

Ålderskrisande är fånigt

 

Jag är anmärkningsvärt gammal för att blogga, så tycker jag själv. Men sinnet mitt är av ungdomlig natur och jag har inte lyckats så väl med att växa upp. Att leka är roligt och det ska man inte glömma bort att göra. Fast numera finns det ju damer över de hundra som bloggar så det finns inget anmärkningsvärt i att en fyrtionioåring gör det.

 

Ålderskris har jag aldrig haft. Det är rätt löjligt att lyssna på de som krisar vid trettio eller fyrtio, ska skaffa båge och helskägg eller förverkliga sig själva. Varje ålder har sin bedårande tid och tjusning. Jag är ganska rörande överens med mig själv att jag inte vill backa tillbaka bandet. Just nu är jag den bästa versionen av mig själv, minsann.

 

Jag är inte minst klokare nu än förr. Jag har lärt mig saker - ofta den hårda vägen - som inte går att läsa i böcker eller supa in på en föreläsning. Jag känner mina styrkor och har en avslappad inställning till mina många svagheter. Jag väljer själv med trygghet, både vänner och släkt. Alla de gånger jag fallit ned och rest mig igen, de har format mig till den jag är idag. Erfarenhet är alltid underskattad och jag är ödmjuk inför den.

 

Jag har över tid lärt mig att hantera pengar. En jämförelse kan vara att en lam person lär sig att gå - det ter sig omöjligt och kanske är det. Men ett idogt arbete, ett prövande och lärande kan ibland ge oväntade resultat.

 

Jag själv om sambo Penning, sedermera hustru, hade ingen koll på då få slantar vi hade i yngre år. Ingen budget, ingen kassabok och vi sköt från höften. Sägas ska att min fru är i grunden duktig med att hushålla slantar men det har alltid gjorts utan karta och kompass.

 

När jag började att budgetera istället för att enbart föra kassabok så blev vårt finansiella liv enklare, tydligare och ekonomiskt bättre. Verktyget vi använder - You Need A Budget - kräver av oss att bokföra varje krona men är samtidigt förlåtande kring övertrasseringar eller plötsliga och oväntade kostnader. Vi har numera koll och kontroll. Det finns inga pengar som surrar runt därute i vår ekonomi som vi inte vet något om. Och det är rogivande.

 

Men det som jag vet bättre idag än någonsin är vikten av att leva. Här och nu. För det finns inget sen. Att bara spara utan mål är därför också utan mening. Och att bara spara för en osäker framtid är rent av korkat.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
5 augusti 2016

Fokus på jobbet

 

Det är kanske inte rätt tid på året, med sommarsol och lata dagar i skuggan, att tala om effektivitet. Bara ordet kan kännas stressande. Att göra inget alls är också att göra något enligt min mening - vila, kontemplation, funderingar och vilande hjärna är viktigt att ha med i sitt liv. Det är inget svårt alls att få en dag att passera utan att ha gjort något av det som kallas vettigt. Men samtidigt så är det bara du som kan avgöra vad det är. Mina tankar kring effektivitet handlar mer om att fokusera.

 

Fokus är viktigt. I det finns produktivitet och passion och glädje. Då går tiden också snabbt, märkligt nog. Vår hjärna får arbeta på det sätt den är ämnad. Att inte förmå sig att fokusera gör däremot att tiden förslösas och blir syfteslös.

 

Ett utmärkt exempel är arbetslivet. En arbetsdag är för enkelhetens skull 8 timmar med lunchpaus och kanske en eller två kafferaster. Utan fokus, och därmed effektivitet, kan det dessvärre bli så att vi får svårt att hinna med allt som behöver göras. Kanske någon timme på kvällen behövs och kanske även ett par eller fler på helgen? Ekorrhjulet blir än mer stressande att löpa i. Frihet kommer inte med flexibel arbetstid utan med hjälp av fokus, effektivitet och maximalt 40 timmars arbetsvecka - oavsett om du har övertidsersättning eller ej.

 

Det är kanske till och med så att du kan arbeta mindre än så. Det handlar ju numera mer om att leverera resultat än att sitta av timmar på en kontorstol. Det är modernt att i arbetslivet se flexibilitet som något positivt - att medarbetare jobbar när de vill och har möjlighet under dygnet för att få ihop livspusslet. Jag håller med - men det kräver mer av den enskilde i form av struktur och planering. Annars tenderar arbetstiden att bli längre och längre. Detta säger dessvärre verkligheten alltför ofta.

 

Det kan bli som så att du arbetar jämnt och att gränsen mellan jobb och fritid suddas ut. Eftersom det alltid finns något att göra i sin yrkesroll så kan en press skapas att du borde göra det - ständigt och jämnt. Avkoppling försvinner, stressnivåer höjs och livet blir belastande.

 

Bättre är att jobba när man jobbar. Inga distraktioner så som sociala medier eller bloggar. Strävan är att nå sina mål under arbetstid - eller på kortare tid. Åtminstone fungerar jag så. Om jag vet att jag har ett begränsat antal timmar för att slutföra arbetet är det lättare att fokusera. Struktur, förutsägbarhet och gränser. Klart!

 

Mitt schema ser ut som så att jag arbetar fyra timmar på morgonen och fyra timmar på eftermiddagen - oavsett vad. Om jag väljer att ta en längre eller kortare lunchrast så kan jag lämna arbetet tidigare eller senare. Om jag väljer att ta en promenad på eftermiddagen så justerar jag tiden därefter.

 

Jag håller mig strikt till antalet arbetade timmar vilket hjälper mig att inte stressa eller bli överansträngd. En liten inbyggd flexibilitet hjälper mig att inte tappa mitt fokus. Att vara lite förlåtande mot mig själv gör stor skillnad för magen.

 

Naturligtvis - det finns dagar när jag måste arbeta mer än åtta timmar. Om jag tar en fredag ​​ledig för en långhelg eller försöker få in lite slack på grund av semester - då arbetar jag mer än åtta timmar.

Tanken är att skapa ett strukturerat schema där jag inte arbetar för mycket och heller inte producerar för litet.

 

Jag använder mig av pomodorotekniken - arbetar ungefär 50 minuter med 10 minuters paus. Fokusera är litet personligt och vissa människor kan göra det lite längre tid medan andra kortare. Denna teknik är oerhört effektiv och bra för hjärnan. Vetenskapen visar att kortare pauser skapar energi, återställer möjligheten till att fokusera och därmed fortsätta att arbeta effektivt.

 

Du får betalt mot tid och inte mer. Bli fokuserad. Bli effektiv. Ta ledigt.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
6 januari 2016

Ute i kylan

Utan någon som helst inspiration så har jag arbetat mina ålagda åtta timmar på jobbet. Inget tungt slit eller ansträngande fysiskt men fyrahundraåttio förflyktigade minuter sålda på arbetsmarknaden. En tredjedel av mitt dygn och för det får jag en lön i form av penningar, slantar som syns som några siffror på ett bankkontoutdrag. Diffusa och svåra att ta på och än besvärligare att värdera, hantera och hushålla med.

 

Det är ju ett dagsverke jag utför så som en feodal pålaga men med skillnaden att utväxlingen av det som jag åstadkommer i mitt arbete ska vara mer värt för arbetsgivaren än vad det blir för mig. Sådant är regelskicket och inget märkligt i det. Det finns inga hemligheter och det finns inget svårt att lära eller förstå - arbetar du åt andra så är du en av de som gör andra mer välbärgade än dig själv.

 

Och vad ska vi göra åt det? Alla är inte beskickade eller har intresset för att starta eget och anställa egna små jon till att bygga ett imperium. Jag är det inte, så min utväg är att värdesätta intäkterna lite mer än de som tjänar mer än jag. Och kan jag så vem kan inte?

 

Den så kallade 40-40-40-blåsningen är rolig, tycker jag. Den innebär att du gör någon annan rik genom att arbeta 40 timmar i veckan under 40 år och sedan försöker pensionera dig på 40 % av av det du en gång tjänade. Det går att skratta åt det men det finns en allvarligare underton - hur dum får man vara? Kanske vi måste jobba för att tjäna pengar men samtidigt kan vi kanske tjäna pengar även när vi inte jobbar?

 

Ett dagsverke för mig ger mig ett antal nettokronor. Hur värdesätter jag dessa? Jag är en manisk procenträknare då jag anser att just procenten ger svaren - inte beloppen. Så ett dagsverke för mig kostar mig 8 timmar och ger mig 100 % i löning. Om jag sedan väljer att äta lunch ute så dras raskt nästan 6 % bort. Så här ser sex procent ut.

 

En lunch som så lätt bara försvinner in i det självklara att man inte ens tänker på det är en rejäl bit av ett dagsverke. En latte på morgonen och en på eftermiddagen, en dagstidning, en läsk och en påse godis och vi är uppe i 13 %. Små infantila utgifter urholkar dina möjligheter till att själv bli rik. En tröst här och en liten unna där och du är dömd till att fortsätta att arbeta och sälja din stund på jorden.

 

Varje krona du tjänar är en liten potent arbetare. Och varje krona du slösar bort gör dig en sådan arbetare fattigare. Vi måste konsumera men vi väljer hur mycket och på vad.

29 december 2015

Lyfta sig

När jag var barn så hade vi en hund i familjen. Jag älskade henne. Ja, hon var årsbarn med mig och vi lekte varje dag. På något sätt var hon mig närmre än mina betydligt äldre syskon, trots att hon var en hund.

 

Så kom det en dag då min vän blev sjuk i ett av sina ben. Ett veterinärbesök och en operation löste detta men krävde sedan inomhusvistelse, en krage för att inte bita i såret och medicin. Det var lilla flickan inte van vid.

 

Efter några dagar så viftade tösen inte på svansen mer. Hon kom inte fram ifrån klädskåpet där hon hade sin sovplats. Favoritmaten lockade inte heller. Hunden min hade blivit deprimerad av att förlora allt det som gjorde hennes liv något värt - springa runt i skogen, busa och skälla på grannens katt. Hennes gnista slocknade.

 

Vi talar inte gärna om våra privatekonomiska problem. Vi lappar och lagar vår fasad. Det är en skam att inte få ihop sin privatekonomi och vi visar inte gärna för någon att det inte går ihop. Inte heller visar vi gärna att vi mår dåligt. Nej, om vi är ur balans eller känner oss svaga - då gör vi allt för att se hela ut. Det syns inte utanpå att vi har kaos i vårt inre.

 

Jag är en person som ofta talar om vikten av att nå balans i livet, att finna sitt kall och att skapa sin egen lycka. Ibland undrar jag om jag inte är en kedjerökande hälsoinspiratör. För jag mår dåligt och har gjort så ett tag. Absurt - jag saknar intet men är inte glad. Skäms på mig. Min egen teori är att vinterns mörker påverkar mig.

 

Är jag lätt deprimerad? Ja, så säger ett snabbtest på nätet. Den där osynliga handen som lyfter mig i kragen varje dag i normala fall är just nu darrig och svag. I vardagens grottekvarn hittar jag inte tiden att försöka samla ihop mig. Känslan är ungefär som att ha en slarvig klädsel där skjortan hänger utanför och strumporna har hål - det spretar åt alla håll och det ter sig omöjligt att bringa ordning.

 

Jag skäms inte. Hela vår uppenbarelse, alla våra känslor och egenskaper är resultat av biokemiska processer. Om du tror att du har kontroll så har du uppenbart fel. Medvetandets mekanismer är inte något du har ensamrätt på. Vi föreställer oss gärna att vi har en komplett bild av världen därute i vår hjärna och att vi upplever världen medvetet. Så fungerar det dock inte. Hjärnan fyller i och gissar.

 

Till att börja med har vi en stor blind fläck ungefär femton grader från mitten. Där är vi helt blinda, ändå har vi ingen upplevelse av att det finns ett stort tomrum på sidan. Hjärnan fyller i luckorna med gissningar. Vi klarar oss utan detaljer. Hjärnan bearbetar hela tiden flera beskrivningar av världen och inga av dessa beskrivningar är egentligen medvetna förrän vi själva frågar oss vad vi tänker på eller på något sätt blir uppmärksammade på något. Skrämmande på sitt sätt, fascinerande i andra.

 

Frågan är om vi inte är mer medvetslösa än medvetna? Vi bara skummar på ytan på vår vandring genom livet, annars skulle vi inte orka med eller ha tid för viktiga tankar. Vi kan inte lagra hur mycket data som helst hela tiden, det vi lagrar gör oss tillräckligt trötta. I sin bok 'Märk världen' skriver Tor Nörretranders att vi bara är uppmärksamma på mindre än fyrtio bitar av de miljoner bitar av information som når vår hjärna varje sekund. Det mesta är vi omedvetna om, vi bara tror att vi är väldigt medvetna om vår omgivning. Hjärnan lurar oss hela tiden då den skapar en illusion av helhet och medvetenhet.

 

''Det som görs av det som kallas jag, görs troligen av någonting i mig som är större än jag.' ska fysikern James Clerk Maxwell sagt på sin dödsbädd 1879. De flesta mänskliga färdigheter från dans och fotbollsspel till tänkande och samtalande utövas bäst om man inte är medveten om vad man gör. Föreställningen om att medvetandet är människans centrala, styrande enhet är inte sant. 'Märk världen' är berättelsen om en rad häpnadsväckande vetenskapliga upptäckter som ifrågasätter invanda föreställningar om medvetande, information och civilisation. Läs den gärna, det är ett fascinerande verk.

 

Hur gick det med lilla tösen, hunden från min barndom? Jo, hon repade sig och fick elden åter. Och levde ytterligare fyra år innan hon stilla somnade in efter ett långt, lyckligt hundliv.

 

Hur går det för Per? Jo, han överlever och har troligen fått ordning på sin klädsel inom kort. Därefter lever han ett långt lyckligt liv innan han somnar in med ett leende på läpparna.

Taggar (blogg): 

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2017 (101)
Sep (6)

Taggar