PerPenning
Likes
252
Antal inlägg
588
Följare
53
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
9 december 2017

Rynka pannan

 

Vi människor är mänskliga - vilket betyder att vi via evolution alltid prioriterat vår överlevnad vilket i sig inte är så konstigt. Att överleva är ju ganska väsentligt om vi ska kunna reproducera oss, vilket är vår faktiska evolutionära uppgift. Vi har ju varit ganska framgångsrika på det om vi tittar på vårt antal här i världen. Men just denna överlevnadsprioritet gör oss inte till rationella, beslutsfähiga, klocka och medvetna varelser utan vi är ganska lata, lättlurade, lättförledda och extremt påverkade av det sammanhang vi är i varje stund. Vi överskattar små sannolikheter och underskattar stora sannolikheter.

 

Enligt Daniel Kahneman, känd psykolog, har vi människor två olika system som verkar tillsammans - kallade system 1, det äldre, och system 2, det modernare.

 

System 1 är snabbt och agerar automatiskt utan med­veten kontroll. Dess viktigaste uppgift är att upprätthålla bilden av vad som är normalt. System 1 kan aldrig stängas av utan är ständigt på. Vi kan till exempel inte undvika att läsa ett välbekant ord när vi ser det, om vi inte tvingas ha uppmärksamheten någon helt annanstans. Vi har inga problem med att tugga tuggummi och gå samtidigt, prata och köra bil på en landsväg. Det sköter system 1 åt oss.

 

System 2 är långsamt och uppmärksammar när mentala aktiviteter krävs, till exempel komplicerade beräkningar eller när något oväntat händer. När system 2 slås på kräver det uppmärksamhet och störs när fokus försvinner. Om vi får frågan vad 17 gånger 24 är när vi är ute och går är sanno­likheten stor att vi måsta stanna medan system 2 löser uppgiften. Även självkontroll, att hålla ordning på ansiktsuttryck och kroppsspråk är uppgifter för system 2 - vi slutar med det ena för att göra det andra. Den ökade kognitiva ansträngningen gör att våra pupiller vidgas och pulsen ökar. Kognitivt utmanande uppgifter kräver uppmärksamhet, och gärna något blodsockerhöjande.

 

System 1 och 2 samspelar. System 1 är hela tiden i gång och förser system 2 med förslag som i sin tur blir beslut och bedömningar. När det dyker upp svårigheter som system 1 inte räcker till för, aktiveras det i vanliga fall vilande och näst intill sömniga system 2.

För det mesta fungerar det här bra, men det finns ett antal systemfel hos system 1 som får konsekvenser.

 

Vad vi ser är vad som finns, det är vad system 1 anser. System 1 konstruerar snabbt en historia av den tillgängliga informationen och bortser från det som inte syns eller hörs. Ju mindre informationsmängden är, desto lättare är det att skapa en historia eftersom det inte finns så många detaljer som kan motsäga den.

 

Ett sådant systemfel är lagen om små antal som alltid är aktiverat.Vi är mönstersökare av evolutionära skäl, eftersom allt som avviker är en signal om fara. Det betyder att vi gärna ser samband där det bara finns slump, och att vi drar långtgående slutsatser utifrån små urval. Men vi glömmer att extrema resultat lättare finns i små sampel. En viss fonds förvaltare kan exempelvis tillskrivas en stor betydelse för dess framgång men sannolikheten är större att det beror på tur, konjunkturcykel och slump. 

 

Ett annat problem för system 1 är stereotypa likheter som det älskar, men kan inte hantera frekvens, det vill säga andelen av företeelser i en grupp. Evolutionen har sannolikt lett till att det varit smart att tänka snabbt i stereotyper utifrån några få ledtrådar. Våra hjärnor är helt enkelt inte utvecklade för att räkna på frekvenser. Det innebär att vi, när vi får kunskap om egenskaper hos någon, går mer på stereotypi än frekvens. En socialt intresserad kvinna som på sin fritid hjälper utsatta ungdomar - är hon psykolog eller ingenjör? De flesta skulle automatiskt tänka psykolog, men glömmer att det finns betydligt fler ingenjörer än psykologer, så sannolikheten är större att hon är ingenjör.

 

Informationstillgänglighet är starkt avgörande för hur viktigt och riktigt vi bedömer att den är. Exempel från kategorier som lätt hämtas ur minnet blir bedömda som vanligare och viktigare. Personer eller händelser som är iögonenfallande, dramatiska eller personligt upplevda är lättare att framkalla. Vilket är dödligast – hajar eller potatis? Det är bara att påkalla minnet av ljudet i filmen Hajen så är svaret givet. Men sanningen är att potatisarna är betydligt farligare. Risken för att kvävas av en potatis i halsen är hundra gånger större än att ätas upp av en haj. Men tillgängligheten till bilder, verkliga eller i fantasin, av hungriga hajar gör att vi ställer större krav på åtgärder mot hajar än mot potatisar. Tillgängligheten spelar oss ett spratt också i ett betydligt lugnare sammanhang - i urvalsintervjuer. Den kandidat som med lätthet kan återge exempel från sitt arbetsliv bedöms per automatik som mer erfaren, utan att så behöver vara fallet.

 

Bekräftelsebias innebär att vi söker information som bekräftar det vi redan vet eller tror oss veta och bortser från sådant som motsäger det - det här ser vi överallt, inte minst bland politiker eller twittertroll. Ett besläktat fenomen är det som optimisten står för. Alla älskar en optimist som tror att allt är möjligt. Den kritiske pessimisten som söker fel och avvikelser är inte lika populär. Optimism leder till handling och inte till eftertanke och är vida spridd, envis och dyr. Övermod och optimism konkurrerar lätt ut risk.

 

Alla dessa systemfel står system 1 för som dock inte ska klandras - det har gjort att vi överlevt och blivit en framgångsrik art. Men hur tar vi oss ur denna svåra situation - kan vi förringa system 1 i vissa situationer och låta system 2 ta kommandot?

 

För vi fortsätter att tro på börsanalytikernas utsagor och vi betalar dyrt för kortsiktiga förutsägelser som egentligen bygger på slumpen och statistiska fenomen. Vi fortsätter att göra mekaniska bedömningar där intryck och känslor vägs ihop på oklara grunder. Vad kan vi då göra?

 

Jo, vi kan rynka våra pannor mer och le mindre när vi tänker på något komplext. Det triggar faktiskt ansträngningen i system 2 och minskar risken för både övermod och tillit till intuitionen. Utmana optimisten inom dig och bjud in djävulens advokat. Tänk basnivåer. Tänk långsamt.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

4 december 2017

Alla pengar är lika

 

Att ekonomi, och i synnerhet privat sådan, styrs av märkliga mänskliga beteenden som rotats i oss under årtusenden är vetenskapligt bevisat. En viss Richard Thaler har tilldelats Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap kring just beteendeekonomi. Thaler har visat med sin forskning att människor agerar tvärtemot vad ekonomisk teori förutsätter.

 

Jag skrev om detta i min senaste månadsrapport att jag i familjen Pennings privatekonomi inte lägger pengar i olika lådor utan att alla slantar interagerar beroende av var behov uppstår. Detta är motsatsen till det som kallas Mental bokföring, den teori som syftar till att vi inte ser på alla pengar så som lika mycket värda. Ett exempel är att du kan känna dig nöjd med att de matvaror du köpte i butiken var prismedvetna val men att du sedan glatt kan köpa en dyr kaffe på stan.

 

Att göra en budget baserad på olika konton, riktiga eller mentala, så som matkontot, semesterkontot eller barnsparandet tenderar att förstärka effekterna av den mentala bokföringens baksidor. För en av anledningarna till att vi gör detta är att det kan anses hjälpa oss till självkontroll och att motstå frestelser. Vi människor faller nämligen ofta för kortsiktiga frestelser på bekostnad av mer långsiktiga åtaganden. Vi försöker att via mental bokföring tygla vår konsumtion.

 

Det här är dock förrädiska tankar. Vi baserar helt enkelt våra enskilda, ekonomiska beslut på vilken effekt de får för ett specifikt litet mentalt konto men inte på vad som händer med hela vår ekonomi. När man köper en ny diskmaskin så påverkar det bevisligen möjligheten att göra den där speciella semesterresan - alla pengar i din ekonomi är en helhet.

 

Till syvende och sist handlar det här om att kunna skapa sig en bättre privatekonomi - och den är holistisk. Alla konton som du skapar dig ska granskas lika kritiskt under lupp, varje kostnad ska räknas in i din totala ekonomi, du ska vara medveten, ha självkontroll och handla med disciplin.

 

Så slutsatsen är enkel - alla pengar är lika värda. Din lön, som du arbetar hårt för, är inte mer värd än vad dina investeringar, som du får gratis, avkastar. Arvet efter dina föräldrar är exakt lika mycket värda som de du själv har tjänat - krona för krona. Pengarna på dina barns sparkonto skiljer sig inte från de på ditt eget konto.

 

Därför påverkar också alla sorters utgifter din ekonomi på exakt samma sätt - din latte som du glatt pimplar på stan är i sig en kontantinsats till en lägenhet. Krona för krona.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

25 november 2017

I galenskapens värld

 

Jag vet att är enfaldigt av mig men inte helt sällan går jag in i politisk polemik med allt och alla på Twitter - denna pöl av påståenden, förolämpningar och enfald. Och jag skäms för jag blir en del av den. Samtidigt fascineras jag av Twitter då det finns en närhet till politiker som jag inte skönjar någon annanstans. Då blir det också svårt att hålla fingrarna i styr.

 

Vad jag lärt mig genom åren är att politiker i gemen inte är mer begåvade än genomsnittet i samhället. Däremot så vill de vara gällande och oftast har de starka åsikter som inte nödvändigtvis är underbyggda av fakta. Ideologi är ett av de viktigaste mantra jag ser. Tyvärr så är det snarlikt över i princip hela partilängden - för hur lätt är det egentligen att välja ut ett parti som känns så som mitt?

 

För de nya, nya moderaterna är ju ett arbetarparti numera, liberalerna är inga liberaler längre, centern pratar inte längre bönders språk så ingen vet vad de vill, kristdemokraterna försöker hitta en sakfråga att enas kring och sverigedemokraterna har blivit de gamla, nya moderaterna.

 

Fast det finns ju lite hopp om stringens. För socialdemokrater är partibok fortsatt viktigare än ärlighet, vänsterpartister är ännu äkta kommunister och miljöpartiet är.. ..ja, vem vet? Så när mitt äldsta barn, som ska få rösta i nästa val, frågar mig om vad jag ska rösta på och hur man väljer klokt kan jag bara svara ingen aning.

 

De klokaste människorna på Twitter är inte politiker utan vanligt folk. Många är starkt kritiska till hur vårt samhälle utvecklar sig samtidigt som politiskt käbbel på låg nivå är kutym. Men det finns både argument, fakta och slutledningsförmåga i väljarkåren - vi är inte en pöbel som längre går att manipulera. Eller kan vi det? Är vi tillräckligt många som egentligen engagerar oss utanför den egna plånboken eller våra egna små bekymmer? Jag hoppas det. Det är min förtröstan.

 

Ibland får jag kritik för att jag twittrar anonymt och att jag därför inte står för det jag skriver. Jag kan förstå debattörers frustration att de inte kan hitta mig och därmed etikettera mig och förkasta mina åsikter. Men är det egentligen ett problem? Jag vill inte vara offentlig och det är ett val jag gjort. Och det ska inte behövas någon sådan för att få vädra sina tankar. Samtidigt så har jag ett ansvar att inte nyttja denna anonymitet likt ett nättroll - jag bedriver inte propaganda eller försöker skapa ett drev utan jag bara tycker och bemöter och pekar - ibland med viss vasshet.

 

Att engagera sig via Twitter är inte ofarligt för någon. Däremot finns det inga bättre alternativ ännu. Twitter är helt galet.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
19 november 2017

Inga nya trender

 

Det är intressant med investeringsstrategier. Det finns många sådana - mer eller mindre genomtänkta. Faktorer som påverkar är tid och intresse men också otålighet och girighet. Dessa dagar är veteraninvesteraren Kavastu i ropet med sin hemliga strategi HSI och människor flockas kring honom på Twitter. Han intervjuas i websändningar och i tidningar. Och begåvad som han är slår han mynt av detta uppblossande intresse med att inbjuda till kurser i våra storstäder. Han gör naturligtvis helt rätt - aktieintresset är stort och investeringsviljan het.

 

För några år sedan var det Tobbe Rosén som var i ropet och även han höll kurser i ämnet att investera. Jag var själv på en av dessa och den var utmärkt. Samtidigt så är det inga djupt fördolda hemligheter som dväljs i någon sorts vishetens brunn. Både Tobbe och Kavastu talar om vikten av att följa övergripande trender och inte försöka att simma mot strömmen. Men människans sinne är svagt och sökandet efter de enkla lösningarna tar inte slut. Att betala en avgift för en kurs är i sig en enkel lösning.

 

Kavastu är klok. Han säger ju sanningen. Att var och en måste skapa sin egna investeringsstrategi baserat på tidshorisont, risk och intresse. Men nu vill ju flockvis men människor tjäna pengar på de höga nivåer vi har nu. Så vad händer när konjunkturen vänder nedåt och Kavastu gör så som han lär - att gå ur marknaden och låta slantarna vila? Vad gör alla hans elever som fortsatt vill tjäna pengar? Det är en intressant fråga. Tålamod, finns det?

 

För Kavastu ger goda råd liksom många med honom. Han är inte ensam om att kunna investera men gemensamt för alla av dem är att de är långsiktiga, riskaverta och pålästa. Inga av råden är hans påfund utan har funnits med under långa tider. Men det finns inget fel i att hålla kurser för hågade, absolut inte. Men en kurs i en uppåtgående trend gör dig inte till en duglig investerare. För hur många har inte skapat sina kunskaper med erfarenheter från en riktigt jobbig nedförlut?

 

Jag minns när Framtidsfabriken och Jonas Birgersson var i sitt esse och påståendena om den nya ekonomin. Den nya ekonomin var en term för att förklara hur marknaden kunde värdera företag. I den gamla ekonomin hade företag värderats efter sin intjänandeförmåga. Ett företag som gjorde bra vinster och hade en lovande framtid värderades då högt. I den nya ekonomin kunde plötsligt företag med en förlust på miljarder och en omsättning på  miljoner värderas till många miljarder av marknaden.

 

Istället för att inse det orimliga och kortsiktiga i värderingen försökte man hitta nya modeller som skulle förklara den. Att värdera företag genom att räkna antalet anställda var ett sätt. Företagen noterade det och rekrytering blev ett högt prioriterat mål. De flesta anställda hade faktiskt arbetsuppgifter att utföra, till trots. Men den gamla ekonomin visar sig trots allt vara ganska sund. Vinster är det som räknas.

 

Och så lär det förbli. Det finns inga nya trender utan de gamla består. Det finns inga trender som är Kavastus.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
12 november 2017

Den närsynta bofinken Knut

 

Betänk vad vi belånar oss. Det börjar kanske med att du på barnsben lånar en tiokrona kontant av syrran för att köpa en godisklubba. Sedan följer ett lån av föräldrarna för att bekosta första bilen eller bohag i studentkorridor.

 

Efterhand växer beloppen. Studielånet droppar in för att leva, överleva och att bekosta tjocka böcker. Du lånar pengar och du betalar sedan ränta på dessa pengar. Och du amorterar. Du betalar tillbaka lånen. Sådan är grundkonstruktionen. Ett lån är ett lån.

 

En duglig låntagare når kanske en kvarts miljon. Uppåt en halv miljon kan i sällsynta fall beskådas. Vad som sedan sker är att bostad ska inköpas - villa, radhus eller bostadsrätt. Här far visaren i topp för här finns det ingen hejd, rim, reson eller förnuft. Och efter en sådan affär så är de allra flesta nu belånade långt över en miljon kronor. Två? Kanske tre? Många har koll medan andra saknar det. En enkel app i telefonen är kanske ett verktyg?

 

Bofink heter en sådan som jag laddat ned i min lur. Personerna bakom denna app menar att de kan göra en hälsokontroll på dina bolån. Under sitt examensarbete utarbetade de en algoritm som beräknar den optimala fördelningen mellan fast och rörligt ränta - detta tyckte jag lät intressant och i det stora hela - omöjligt. Men samtidigt är inte jag omöjlig utan tog mig tid att prova Bofink. Appen menar att den kan hjälpa dig med frågor som:

 

  • ska jag binda mina bolån?
  • borde jag amortera mera?
  • kan jag sänka min ränta?

 

Nåväl, jag installerade och provade. Och där fick jag och fru Penning ett sammantaget betyg på 6.2 av 10 möjliga. Betyget är ett genomsnitt av fyra delkriterierna - ränta, bindningstider, belåning samt amortering. Redan där tycker jag att matematiken faller då jag anser att dessa inte kan viktas lika.

 

Hursomhelst så tar vi dem i ordning. 

 

Ränta. Betyg 5 av 10. Vår ränta på 1,6% ansågs okej men kunde så klart sänkas. Vad appen inte tar hänsyn till är att vi i våra gamla Stadshypoteklån har en gratis försäkring som löser halva lånet vid mitt eller makas hädanfälle, något som i princip alla tar betalt för idag. De pengar vi sparar vid ett bankbyte är i min värld relativt sett försumbar mot arbetsinsats och annan osäkerhet. Handelsbanken är en bra bank att ha att göra med. En produkt är inte enbart pris. Röd knapp från mig på ränta.

 

Bindningstider. Betyg 6 av 10. Vi anses ha koll på läget. Appen vill gärna föreslå en och annan bindningstid. Vi anser att binda räntorna är helt fel. Att belåna sig så att man kan spara mellanskillnaden upp till 7 procents ränta är en mer flexibel och smart konstruktion - inte minst om du vill byta bank. Röd knapp från mig kring bindningstider.

 

Belåning. Betyg 5 av 10. Vi anses lagom belånade. Vi är enligt appen belånade till 73 procent. Det är för mycket. På tok för mycket. Värderingen tycks också göras via Booli:s statistik som för vår bostad anses mycket osäker. Röd knapp.

 

Amortering. Betyg 9 av 10. Vi anses amortera fantastiskt. Kan det bli bättre än så? Ja, inte är det bra att amortera för mycket enligt appen. För att höja betyget till 10 ska vi amortera mindre, allt enligt finansinspektionens råd på 2 procent per år. Det här är löjligt. Har någon sagt att FI:s råd var ett maxvärde? Att amortera sina lån kan aldrig vara fel - ju mer desto bättre.

 

Nej, den här bofinken är allt för närsynt för min smak. Lite kul app men inte mer.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
5 november 2017

Säljare i dräkt

 

Ja, nu var det söndag och jag tänder på en brandfackla och slänger in i debatten - jag tycker så illa om fastighetsmäklare. Det har jag gjort länge mycket beroende på att det är en bransch där mången lycksökare och lismare satt sitt avtryck. Och jag bryr mig ärligt talat inte om ifall att någon känner sig trampad på foten - men idag är en fastighetsmäklare en säljare och inte en opartisk mellanhand för att verka för både säljare och köpare. Detta är en ren papperstiger och kvalificerad tjurbajs. Att branchen gärna pratar sig blå om just opartiskheten hjälper inte - för den existerar inte.

 

Mäklarna älskar att framställa sig som helt neutrala och som opartiska förmedlare mellan köpare och säljare. Det är en image som hela mäklarkåren odlar för att skapa förtroende hos bostadsköparna. Men mäklaren är inte och kan aldrig vara en neutral eller opartisk person. Mäklaren är säljare. Mäklaren arbetar på säljarens uppdrag för att sälja bostaden till högsta möjliga pris. Och i den säljprocessen är det mesta uppenbarligen tillåtet.

 

Rekordmånga bostadsmäklare anmäls dessa dagar. Det handlar om lockpriser, rena lögner eller att mäklaren inte gör sitt lagstadgade arbete. Det är däremot inte lätt att hitta listor på mäklare som blivit varnade - det vill inte ens Fastighetsmäklarinspektionen visa upp på ett tydligt sätt på sin hemsida. Hittills i år har 368 anmälningar kommit in. Det ska jämföras med 296 anmälningar samma tid i fjol, och 416 under hela 2016. Det tyder på en allt smutsigare och oseriös bransch.

 

Oavsett är det bra att veta nedan:

  • Mäklaren ansvarar personligen för förmedlingsuppdraget. Mäklarföretaget har inte något ansvar för förmedlingen.
  • Det är säljaren som bestämmer vem som får köpa bostaden.
  • Säljare och köpare ska få en förteckning över spekulanter och bud när mäklarens uppdrag är slutfört.
  • Inga bud är bindande.
  • Muntliga avtal om att köpa en fastighet är inte juridiskt bindande.
  • Mäklaren är skyldig att ge köparen skriftlig information om vad undersökningsplikten innebär.
  • Mäklaren kontrollerar normalt inte fastigheten eller bostadsrätten, eller om säljarens uppgifter om objektet är korrekta.
  • En spekulant har rätt att ange villkor i sina bud, till exempel tidsbegränsning.

 

Jag anser att mäklararvodena är hutlösa i de flesta fall. Så varför anlita en? En borätt som går för exempelvis 2.5 miljoner kan utan större insats ge mäklarfirman 70-80 tusen kronor. Är det inte bättre att behålla dessa pengar själv? Det finns information en googling bort. Man kan få hjälp med det nödvändigaste så som budgivningar, blanketter och kontrakt för exempelvis femtontusen kronor - oavsett bostadens försäljningspris.  

 

Stylade herrar och damer i kostym och dräkt samt bländvitt leende, så som många mäklare visar upp sig, är så pinsamt fejkat. Det är nära på fotomodellvarning ibland. Eller vad säger du

 

En mäklare är säljare till etthundra procent och skiljer sig inte på något sätt från en TV-försäljare eller en bilhandlare. Samma skrot och korn.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
1 november 2017

Pengar i ordning

 

Det finns många åsikter kring budget och dess vara eller icke. Själv tycker jag det är en enkel match - antingen har du alla dina verktyg som skruvmejslar och tänger i en hög på golvet eller så finns de i ordning i en verktyslåda. Det finns fler liknelser så som betickslådan, kastrullskåpet och strumplådan - utan ordning så hittar du inte det du behöver. I en röra tar allt längre tid och tid är pengar. Det känns också bra att veta att det finns en gaffel att tillgå när hungern pockar på.

 

Det finns olika sätt att budgetera. Ett av de sämre, enligt mig, är att räkna med pengar man inte har - framtida inkomster, arv och avkastning. Jag budgeterar enbart med pengar jag har. Framtiden är alltid osäker, det enda reella är de slantar som finns här och nu.

 

Amenvaf? Om jag nu bara har tvåhundra kronor på kontot? Om jag budgeterar enbart dessa kronor, hur ska jag då få ihop hela månaden? En rimlig fråga. Du vill ha en större bild, en längre horisont. När jag menar att du har tvåhundra kronor, inget mer, att budgetera så ter det sig märkligt.

 

Så klart, du ska budgetera dina framtida utgifter, det är helt korrekt. De har troligen inte täckning på din tillgångssida som är tvåhundra kronor. Du är underfinansierad. Och det är de flesta svenskar lever med att lönen kommer in och betalar de omedelbara utgifterna och att det sedan är ofinansierat fram till nästa lön. Kallas också ur hand i mun eller leva från lön till lön. Och det är så vedertaget att få ens tänker på det.

 

Kommande kostnader som är underfinansierade motsvarar ett belopp som jag behöver för att täcka dem. För att skaffa sig dessa pengar behövs ett mål - ett av dessa är ett balansdatum. När kan jag i min budget nå en balans mellan pengar jag har och framtida kostnader?  Detta ska leda till att det alltid finns pengar nog i min budget för att täcka de kostnader som ligger framåt. Vissa kallar det buffert.

 

När du kört din budget några månader så ser du ungefär vad olika saker kostar. Ett bra exempel är livsmedel. Låt oss säga att den posten snittar på 5 000 kronor i en familj. Här kan jag då lägga ett månatligt finansieringsmål för dessa slantar så att det, efter ett antal månader, finns tillräckligt med pengar för att klara månaden som kommer.

 

En budget håller reda och du budgeterar med vad du har. Men varför ska du bara budgetera för kanske halva hyran eftersom pengarna du har inte räcker? Det kommer ju snart en ny lön? Jo, för att en budget ska spegla verkligheten här och nu, enligt mig. Frågan allt kokar ned till är: hur mycket kan jag spendera just nu? Och den kontrollen har jag i min budget.

 

När lönen kommer så finns det slantar att budgetera upp för alla kostnader. De pengar som blir över kan sedan budgeteras för det som komma skall. Stoppa in lite på semesterkontot? Börja budgetera för nästa månadshyra? Det här är kontroll på ett fantastisk nivå som ger en finfin magkänsla.

 

Verkar det skumt? Prova You Need A Budget.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
10 oktober 2017

Pensionssmart

 

När man är post femtio, så som jag, börjar man gärna fundera på pensionen. Jag har märkligt nog arbetat mer än halva mitt arbetsliv, det förstår jag faktiskt inte riktigt. Alla stormkråkor som kraxar om att det blir fattigt som pensionär gör att jag känner ett behov av att kolla och stämma av. Men hej! Alla ni yngre, som ännu inte fattat att ni snart är just femtio plus, kan ju börja redan nu, lite försiktigt?

 

Dagens ämne kring pension handlar om tvenne ting, minsann. Och de hänger ihop. Jag arbetar idag på en arbetsplats utan kollektivavtal men med alternativa pensionslösningar. Ofta vill ju företag, som valt att stå utanför kollektivavtal, att de har lika bra eller bättre pensionslösningar. Dessvärre är det sällan fallet och det är inte helt enkelt att försöka jämföra sig fram. Så egentligen är den bästa vägen att gå att tillse att arbetsplatsen man verkar på har kollektivavtal.

 

För ämne två hänger samman med kollektivavtal och det som kallas för ITP2 vilket är - förenklat - tjänstepensionen via kollektivavtal. Om så är fallet och du är född 1978 eller tidigare så finns det en spännande, magisk gräns vid 62 år och en månad.

 

Om du väljer att gå i pension tidigast månaden efter du fyller 62 år och din arbetsgivare slutat betala in premier för dig - då får du ett brev från Alecta där de frågar dig om det är så att du gått och blivit pensionär. Om du svarar att så är fallet och intygar att du inte kommer jobba mer, så kommer de premier som din arbetsgivare annars hade betalat in fram till din sextiofemårsdag att betalas in av kollektivavtalet. Det finns särskilda pengar avsatta för detta ändamål. Du kan alltså gå i pension månaden efter du fyller 62 år och ändå få lika mycket inbetalt som du hade fått om du jobbat till 65 år. Det är inte kattskit!

 

Men som sagt - kruxet är att du är arbetar på en arbetsplats med kollektivavtal. Det gör inte jag dessa dagar. Men jag sneglar.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
3 oktober 2017

Verktygslåda

 

Jag blir så förbannad. Hade ett riktigt uselt lönesamtal som i princip renderade mig skulor. Argumentet för att det inte skulle bli mer än så var så småaktigt att det inte ens gör sig i pränt. Mulen, men inte motstulen, planerar jag mina drag framåt. Jag har en ganska bra lön och det i sig gör att jag för stunden ger min arbetsgivare ett virtuellt finger. Lönearbete åt andra är och förblir ett modernt frivilligt slaveri. Däremot så är lön ett verktyg i sig.

 

För lön är viktigt men inte allt - förmågan och utrymmet att spara av den är faktiskt än mer väsentligt. Det är ju så enkelt - spara tio procent varje månad och du har en hel månadslön undanstoppad efter blott tio månvarv. På dylikt sätt ökar man på sin lön på ett alternativt sätt. Till sist så blir lönen helt underordnad och det är dags att tacka för kaffet och önska chefen ett fortsatt långt arbetsliv.

 

Verktyg har man aldrig för många av. Här kommer ett av mina. Jag har satt upp en sparmatris som jag kallar något så fantasieggande som Målsparande. Vi har alla lärt oss att målsparande - det betyder att vi sparar till något som vi ska köpa, det vill säga själva målet. Så är det inte med familjen Pennings målsparande även om pengar ska användas till något förr eller senare. Nej, målet här är att nå en viss nivå på sparandet och det är ungefär 49 procent av inkomsterna.

 

För stunden ser denna matris ut enligt bild.

 

Det här är själva målen. Vi ser en schablonintäkt och ett gäng poster som är sparande av olika slag - amorteringar, insättningar, sparanden och investeringar. Varje månad fyller jag i faktiska inkomster och målen balanseras därefter mot dessa. 

 

Mål ska vara uppnåeliga och inte alltför svåra. Just femtio procent kändes tufft så därför valde vi fyrtionio som kändes lite bättre. Och september blev en fin månad och hela 55 procent nåddes, minsann. 

 

Vad betyder då de olika posterna? 

 

  • Amortering är bolån och studielån
  • Spar- och semesterbuffert är respektive till för trista ting och roliga äventyr
  • De så kallade överbetalningarna är att krediter i slutänden ska uppgå till att vara förbetalde i sin helhet.
  • Och så ett gäng olika investeringskonton

Det fina med min tjusiga målsparartavla är att det finns en morot som innebär att varje procent vi lyckas nå utöver målet får vi lägga 25 procent av dessa till restaurangkontot. Ja, det vill säga att eftersom vi nådde 6 600 kronor över mål läggs 1 650 kronor av dessa i äta gott. Att äta och dricka gott är för mig en livsnjutning av rang.

 

Om vi missar målet då? Måste vi då böta från restaurangkontot? Blir det springnota? Nej, det blir det inte. Uppfyllt mål är lika med belöning. Missat mål - då är förlorarna ändå vi. Det blir revision, det blir det - men inte mer.

 

Vad har du för verktyg i din låda? Något vasst?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

27 september 2017

Låna ut

 

Jag drömmer om en förmögenhet, en stor hög med slantar som gör mig ekonomiskt fri. Så pass ekonomiskt fri att jag inte behöver Sköta mitt löneslavgöra utan att jag hade min tid åt mig. Då skulle jag ägna mycket tid åt volontärarbete och filantropi - jag vet att detta är ett par ting som gör tid riktigt värdefull.

 

Ligga på stranden med en drink? Nej. Spela golf? Nix! Det är inte alls så jag ser på en tid som ekonomiskt oberoende. Jag har allt jag behöver för ett synnerligen drägligt liv och jag struntar i allt som heter status. Vad jag lider brist av, däremot, är tid och när jag gör det tenderar jag att stressa och jaga för att hinna med - vilket i sin tur gör aktiviteterna betydligt mindre givande.

 

Och det är inte som jag bara skriver och du kanske ser mig som en präktig jäkel som vill göra sig till. Men jag jagar ingen lycka för den har jag redan och jag vet att den inte bor i konsumtion, status eller andras gillande. Däremot vet jag att mötet med människor är det som gör skillnad, åtminstone för mig. Och då menar jag inte menlösa jobbmöten kring saker som jag egentligen struntar i - företagets vinst, kärnvärden, priokunder och nyckeltal.

 

 

När jag blir ekonomiskt oberoende ska jag låna ut mer av min tid och mina pengar till att hjälpa människor att hjälpa sig själva. Detta är ju ett sådant resonemang som exempelvis Ulla Andersson och Vänsterpartiet inte förstår - att människor faktiskt vill försörja sig själva och att bidrag i mängd inte löser en sådan oförmåga.

 

Idag lånar jag ut pengar via Kiva - en organisation som hjälper människor att lyfta sig själva. Jag sätter in motsvarande 250 kronor per månad här och kommer att låta dessa pengar vara hävstång under alla framtid. Jag har slutat ge pengar till exempelvis Rädda barnen eller Röda korset - jag ser inte vart pengarna tar vägen och det finns ingen insyn. Hos Kiva ser jag exakt var mina pengar hjälper och arbetar. Gör det du med! Du kan exempelvis välja ut att låna pengar till en kvinna i något utsatt område som behöver starta ett eget företag - i mina ögon riktigt feminism och inte det som exempelvis svenska, så kallade feminister, ägnar sig åt. Att regeringen Löfven, mitt under den värsta flyktingströmmen sedan 2:a världskriget, dessutom avskaffar skatteavdraget för hjälpbidrag är det hittills absolut bästa tecknet på denna regerings fullkomligt monumentala dumhet.

 

Jag lånar ut till mera. Kiva är filantropi medan mina övriga utlånade krediter är för mig själv. Jag använder både Lendify och Sparlån för att hjälpa bortskämda svenskar att lösa sina dyra krediter, bygga nytt kök eller köpa fin bil. Grisbonden i Armenien betalar en liten ränta på sitt lån men inget i jämförelse med de svenska livsstilsbyggarna.

 

Eller vad sägs om bilköp till 5,45% ränta i 10 år eller konsolideringslån på 13% i 8 år? Det blir dessutom snabbt påtagligt att människor har svårt att betala för sig - vissa har redan en påminnelse på den första betalningen.

 

Är jag då en utsugare som lånar ut till dessa utsatta grupper? Nej, det är jag inte. För det första så lånar människor i Sverige med berått mod och både Lendify och Sparlån ger bättre räntor än vad många låneinstitut eller banker gör. Att man däremot lånar till ren konsumtion är förkastligt - men fritt valt arbete. Man kan inte hindra att människor begår kollektivt ekonomiskt självmord.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2018 (8)

Taggar