Jag läste ett blogginlägg hos FruEfficientBadass om ålder och FIRE som väckte lite tankar hos mig. Ofta när jag läser andra bloggar och pratar med likasinnade så slås jag av att jag kom på det här med sparande så tidigt. Det vanligaste verkar ändå vara att man började jobba och leva ungefär som alla andra vid 25 och sen någonstans mellan 30 och 40 verkar många komma på det här med konsumtion och sparande just med syftet att kunna sluta jobba tidigare än vanlig pensionsålder. Medan jag sparade stor del av lönen redan första månaden jag fick lön på första riktiga jobbet. Nu pratar jag alltså om personer som idag är 35-50 år och redan i mål på sin FIRE-resa, hos yngre personer verkar det numera finnas många runt 20-25 som redan nu räknar ner arbetsdagarna till de kan sluta jobba.
Även om jag känner mig lite annorlunda än tex Fru Efficient och Farbror Fri som började spara vid mellan 30 och 35 kände jag verkligen igen mig i blogginlägget från Fru Efficient som mer handlade om drivkraft på jobbet och karriär snarare än sparande. Det är ingen slump att jag när jag började blogga 2006 döpte bloggen till "Miljonär innan 30" snarare än "Ekonomiskt fri innan 40". Från början var helt klart målet snarare att bli rik och jobba hårt än att bli fri och jobba så lite som möjligt. Jag hade låg lön när jag fick första jobbet, men jobbade hårt och målmedvetet och fick snabbt mer ansvar och högre lön. Trots att jag jobbade runt 45 timmar i veckan var jag till och med inne på att söka jobb som tidningsbud och jobba 2-3 timmar på morgonen innan vanliga jobbet. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag sökte jobbet som tidningsbud och inte fick något eller om jag aldrig sökte. Men det blev aldrig något av det i alla fall, vilket jag så här i efterhand kan tycka var tur. Men jag tyckte jobbet var roligt och var motiverad att jobba hårt till en bra bit efter 30 i alla fall.
Sen hände något precis som för Fru Efficient (som för övrigt jobbat med liknande jobb i liknande bransch som jag gjorde). Jag kände att det var väldigt mycket skit på jobbet som jag tidigare aldrig ifrågasatt riktigt, men som jag plötsligt bara tyckte var pinsamt hur folk och chefer höll på.
I efterhand vet jag inte riktigt vad som var hönan och ägget, men som jag minns det skedde något extra med min motivation för att jobba när portföljen var uppe i 3 miljoner och jag insåg att jag kunde få ut runt 10 000 kr i månaden. Jag var inte i mål, men insåg samtidigt att jag hade en grundplåt som faktiskt gjorde skillnad. Jag visste att jag kunde överleva på 10 000 kr i månaden så om jobbet skulle bli riktigt jävligt kunde jag sluta. Och även om jag inte var redo att sluta jobba direkt skulle återinvestering av utdelning på 10 000 kr i månaden bli ett betydande tillskott till vanliga sparandet från lönen. En massa extra jobb för att på sikt få en högre lön där 50% skulle gå i skatt kändes mindre och mindre lockande. Även här är det svårt att säga i efterhand vad som var hönan och ägget, men någonstans här blev jobbet ännu tråkigare. Jag gjorde säkert ett lite sämre jobb då jag inte längre hade drivet, vilket gjorde att jag inte riktigt fick samma uppskattning från chefer och kollegor. Kanske hade jag också hittat min nivå så att jag inte skulle stigit mer i karriären ens om jag hade försökt? Men de sista åren på jobbet blev rätt sega.
Det ska bli intressant att fortsätta följa både de unga som drömmer om FIRE redan vid 20 och de som idag är 35-45 och slutar jobba 2018-2025.
Jag har ofta återkommit till att en sak som jag tror hjälpt mig mycket i min sparsamma livsstil med högt sparande var att jag började spara direkt när jag fick första jobbet. Eftersom jag klarade mig bra och trivdes bra med livet på en studentbudget blev det ganska naturligt att stoppa undan den delen av lönen som översteg studentbudgeten. I takt med att motivationen för sparandet steg lyckades jag under en period till och med sänka mina omkostnader lite jämfört med när jag några år tidigare hade varit student.
När man ska spara så mycket pengar som möjligt kommer man till en nivå där de sista hundralapparna i sparande blir rätt tuffa. Det är helt enkelt en mindre uppoffring att minska kostnaderna från 15.000 kr i månaden till 14.000 kr i månaden än att sänka kostnaderna från 8.000 kr till 7.000 kr. Så någonstans kommer man till en brytpunkt då det inte är lönt att spara ytterligare en krona. Den brytpunkten ligger så klart på helt olika ställen för olika personer. När man testat den gränsen och sen lägger på lite konsumtion har man istället nytta av att de sista sparade kronorna var så svåra, varje hundralapp man lägger tillbaka känns som den gör stor skillnad.
Nu upplever jag att jag lever betydligt mindre sparsamt än vad jag gjorde för 5-10 år sedan. Vi har skaffat bil, bor bra, lägger undan pengar till resor (även om det inte blev så mycket av det just under 2020), äter ute och beställer hämtmat regelbundet och har nästan alltid någon streamingtjänst. Vi har köpt ny TV, inredningsgrejer, mobiltelefon etc bara det senaste 1,5 året. För att nämna några exempel. Det gjorde att jag blev ganska chockad när jag för några dagar sen insåg att vår gemensamma månadsskostnad delat på två är lägre än vad studiemedlen är för 2021. Det vill säga vi skulle kunna leva på den här ekonomiska nivån om båda var studenter. Att vi lever dyrare nu, räknat i kronor, än som studenter verkar alltså helt kunna förklaras med inflationen. Om vi utgår ifrån att studiemedlen ungefär följt inflationen de senaste 15 åren.
Nu är ju siffrorna rätt kraftigt dopade av att vi äger vårt boende med väldigt låg belåning och dessutom med en ränta som är låg. Vi har de senaste åren haft en boendekostnad på under 4.000 kr i månaden, som alltså ska delas på två personer. Det blir så klart skillnad jämfört med en student utan kapital som hyr en liten etta för 6.000 kr i månaden som ska betalas hela själv. Dessutom har vi inget behov av att köpa kurslitteratur och som stadgad 40 åring är förmodligen festkontot lite lägre än för 20 åringen som flyttat till ny stad och ska lära känna nytt folk.
Men på något sätt känns det ändå som vi hackat själva systemet. När man kan hitta ett grundupplägg man trivs med när det kommer till boende, mat och räkningar som landar på 4.500 kr i månaden per person och sen kan spendera ytterligare 6.000 kr per person på sånt som uppfattas som ren lyx för att landa på 10.500 kr i månaden jämfört med studiemedlen som för 2021 ligger på 10.900 kr vid heltidsstudier (bidrag och lån ihop).
Som jämförelse till våra genomsnittliga kostnader på runt 20.000 kr i månaden kan nämnas av vi enligt 4% regeln skulle kunna plocka ut runt 35.000 kr i månaden från portföljen. Till det får man lägga inkomst från extrajobb och allt pensionskapital som visserligen är bundet minst 15 år till, men som i framtiden kommer kunna stärka upp kalkylen. Det känns som vi kommer klara oss...
Ni som läser bloggen är så klart välsorterade i skallen och vet vad ruralisering betyder. Men ifall det är någon tillfällig besökare som råkar ramla in på bloggen så kan det kanske vara på plats att förklara rubriken. Ruralisering är motsatsen till urbanisering, det betyder alltså att människor flyttar längre ifrån varandra istället för att flytta tätare ihop. I ett samhälle betyder det att fler flyttar från större städer till mindre städer och till landsbygden än de som flyttar in till de större städerna.
Globalt sett är prognosen fortfarande en stark urbanisering. Jag kommer ihåg när jag köpte mina aktier i Kone för några år sedan och gjorde lite efterforskningar. Då var prognosen att världens större städer skulle växa med 1 miljard invånare de kommande 15 åren. I Stockholm vände dock trenden för några år sedan. Både 2018 och 2019 flyttade fler från än till Stockholm, även om skillnaderna var relativt små.
Nu har jag inte sett några siffror för 2020 än. Men om jag ska gå på anekdoter från min privata omgivning och det jag läste i dagens DN (betalvägg men ni ser kontentan av artikeln i de sju inledande raderna) så kommer trenden vara ännu tydligare i år. En viktig del verkar vara att väldigt många har bevisat för sin arbetsgivare de tre senaste kvartalen att det funkar väldigt bra att jobba på distans. Och att det då inte spelar någon roll om man sitter i en lägenhet i Blackeberg eller villa i Karlstad för att göra distansjobbet. Det kanske till och med är lättare att göra ett bra jobb på en ort där man har råd att bo så stort att man har plats för ett separat kontor i bostaden, istället för att sitta vid köksbordet eller i soffan hela arbetsdagen.
Vi har själva gjort en liknande analys redan för fem år sedan. Att Stockholm har varit bra att bo i under tiden vi skulle jobba och göra karriär då både utbudet av jobb och lönerna för våra branscher varit bättre i Stockholm. Men den dagen man ska leva på passiv inkomst av en aktieportfölj finns ingen anledning att sitta i en lägenhet i Stockholm för vår del. Därför har vi länge planerat för den flytt som kommer ske under 2021.
Frågan är vilken effekt detta kommer få på bostadspriser och löner i framtiden? Allt annat lika borde det dämpa prisuppgången vi sett de senaste 20 åren. Och om fler kan jobba hemifrån och arbetsgivaren får välja på att betala någon som bor i Stockholm 45 000 eller någon som gör exakt samma jobb från Mönsterås 42 000 kr borde även lönerna mellan olika delar i landet jämnas ut. En del av förklaringen till högre löner i Stockholm har varit att arbetsgivaren har behövt kompensera de anställda för högre bostadskostnader. Nu kommer så klart inte alla varken kunna eller vilja jobba på distans och jag misstänker att detta främst kommer gälla personer som redan jobbat några år och lärt känna företagets kultur och visa vad man går för. Att nyanställa någon som aldrig varit på kontoret tror jag personligen inte riktigt på, även om jag läste att 40% av de som jobbar på företaget Zoom aldrig varit på kontoret.
Alla håller inte heller med om att livskvalitén skulle öka på en mindre ort eller landsbygden, det beror så klart på vad man önskar göra på fritiden och var man har släkt och vänner.
Hur tänker ni? Skulle ni som ska jobba minst fem år till kunna tänka er att bara jobba på distans från en annan ort om ni fick möjlighet? Och tänker ni som idag bor på en större ort men planerar för tidig pensionering bo kvar i storstaden den dagen ni ska leva på portföljen?
Väldigt ofta pratar man om kopplingen mellan tid och pengar. Och att tid är vår viktigaste resurs eftersom den är så begränsad och omöjlig att spara utan den rinner iväg med 24 timmar varje dygn.
Men för min del har nog egentligen inte tid varit en alls lika stor drivkraft som friheten. Jag förstår att tid är en bristvara för många och för några veckor sen hörde jag en kompis säga att han bara hade tid att träna 3x45 minuter varje vecka men gärna skulle vilja träna mer om det fanns möjlighet. Skulle någon tidsstudieman gå in och granska hans vecka i detalj så tror jag nog att det är en sanning med modifikation. Men för mig har jag aldrig varit nära den där situationen, att tiden varit så begränsad att jag inte lyckats hitta ytterligare en timme på hela veckan ens om jag försökte.
Även när jag jobbade som mest kanske jobbet inkl resor upptog 50-55 timmar i veckan. Om vi lägger på 56 timmars sömn och 7 timmar nödvändiga sysslor varje vecka så återstod ändå i runda slängar 50 timmar i veckan som jag kunde göra vad jag ville på. Med minimalt med jobb idag så har alltså den siffran ungefär fördubblats från 50 till 100 timmars vaken fritid i veckan. Och precis som med allt annat blir marginalnyttan mindre och mindre för varje ny timme som frigörs.
Så om det nu inte är så avgörande att frigöra ytterligare några timmar fritid i veckan, varför är jag då en så stark förespråkare för det här med att spara och sluta jobba tidigt? Jo för mig är friheten mycket viktigare än just att ha mycket ledig tid. Att inte tvingas göra något, inte ha tider att passa och infinna sig på platser för att utföra uppgifter som någon annan har bestämt. Att aldrig ha lite ont i magen för den där deadlinen fredag kl 14.
Hade jag för 5-6 år sedan när jag hade några år kvar på jobbet och inte alls tyckte det var så kul att jobba fått erbjudandet om att få 25 000 kr i månaden i passiv inkomst resten av livet i utbyte mot att dygnet bara blev 22 timmar långt (med samma sömnbehov som idag) hade jag nog tagit den dealen. Så för mig handlar det inte så mycket om kopplingen tid och pengar. Utan snarare kopplingen frihet och pengar.
Håller ni med? Har några av er som jobbar och har barn verkligen så fullt upp att det är omöjligt att hitta en extra timme fritid på hela veckan?
Som en tradition så här års brukar jag göra en liten sammanfattning av min enskilda firmas gångna år. Det skulle väl egentligen kunna vänta till efter årsskiftet då jag verkligen har allt svart på vitt. Men då jag sätter av pengar löpande varje kvartal till pensionssparande och det är viktigt att insättningen för kvartal 4 sker innan årsskiftet (för att avdraget rent skattemässigt ska hamna på rätt år) försöker jag bilda mig en uppfattning redan en bit in i december. Det är ju ingen större verksamhet jag bedriver så det kommer inte hinna hända något som är svårt att beräkna i december. Tanken är att sätta av 10% av firmans överskott till pensionssparande via IPS och då 10% bara är en påhittad siffra från mig så är det så klart inte hela världen om det blir 9 eller 11%. Så det jag lagt mest fokus på idag är nästan att försöka titta lite in i framtiden och se hur 2021 kan tänkas bli.
När det här året är slut har det gått tre år sen jag slutade jobba som heltidsanställd löneslav. Första året dvs 2018 hade jag lite lön i början av året tack vare sparad semester och lite annat. Då hade jag också nyligen släppt min första bok som sålde väldigt bra det första halvåret, så jag visste att det skulle komma in en del pengar även i firman under 2018. Men från 2019 och framåt räknade jag med väldigt låga inkomster. Nu kan jag däremot konstatera att alla de tre första åren utanför arbetslivet har jag gjort ett överskott i firman på över 200 000 kr om året. Då det ska betalas både sociala avgifter och skatt på det, så det är så klart en väldigt låg lön jämfört med ett heltidsjobb som anställd. Men jag är ändå väldigt glatt överraskad, jag ser det nämligen inte som att jag arbetar. Och jag har hittills lyckats hålla min grundregel att bara göra roliga saker och inte tacka ja till jobb för pengarnas skull.
Nu åter till 2021. Som vanligt ser det mörkt ut så här års och jag har jättelite säkra intäkter eller bokade grejer för det kommande året. En del grejer jag gjort 2019 och 2020 vet jag inte blir av 2021. Så jag räknar försiktigt och tänker att en rimlig gissning borde vara 100 000 kr i överskott istället för senaste årens >200 000. Så har jag tänkt tre år i rad nu och hittills har jag haft fel varje år.
Något som kanske påverkar det hela lite är att jag bestämt att allt jag tjänar 2021, efter den 10 procentiga pensionsavsättningen, ska gå till en ren nöjespott som ska gå till exempelvis bygga hemmagym, andra prylar eller upplevelser för mig eller min fru eller oss ihop (vi har redan utrymme för nöjen, saker och resor i vår löpande ekonomi så det här blir extra på toppen). Till en början kanske det kommer göra mig lite mer motiverad att tjäna lite pengar. Dyker det upp något som ger 5 000 kr efter skatt så kan det motsvara skillnaden på en cykelsetup för hemmagymmet för 15 000 kr istället för 10 000 kr. Vilket troligtvis påverkar livet lite mer än 9 nya Investoraktier. Vilket gör att jag kanske blir lite mer motiverad att leta upp eller tacka ja till det där jobbet.
Jag förstår att exakt hur mycket jag tjänar ett visst år har begränsat allmänintresse. Men något jag tror många kan ta med sig är att det är lättare än man tror att tjäna några tusen i månaden även efter att man "slutat jobba" i ung ålder. Det har jag fått hur många exempel som helst på från folk jag stött på de senaste åren. Och det gäller absolut inte bara personer som inte har stora bloggar eller skrivit böcker eller liknande. Man har mycket tid och troligtvis en hel del kunskap och driv om man lyckats jobba ihop pengar till ekonomisk frihet innan man fyller 50. Och då verkar det ofta dyka upp möjligheter att tjäna pengar. Sen om det blir 50 000 eller 200 000 kr ett visst enskilt år är så klart både osäkert och varierande.
Små inkomster vid sidan av en passiv inkomst från ett kapital är verkligen guld värt för totala kalkylen! Med det sagt så tror jag man ska passa sig för att påstå att 3 500 kr i månaden i lön efter skatt från något extraknäck eller alternativ passiv inkomst man byggt upp motsvarar 1 miljon mindre i kapitalbehov enligt 4% regeln. 1 miljon kan troligtvis ge denna peng inflationsjusterat varje månad resten av ditt liv. Ditt extrajobb kommer inte rulla på för evigt. Och har du byggt upp tex en hemsida eller uthyrningstjänst som helt utan jobb genererar 3 500 kr i månaden efter skatt i så vågar jag lova att den inte kommer göra det om 30 år om du inte gör en enda uppdatering eller löpande underhåll. Småjobb i all ära, men inget slår en rejält tilltagen portfölj för den som vill slippa bekymra sig om pengar de kommande 50 åren. Sen blir extrajobb en bonus på toppen.