Blog Archive
Jag fick flera önskemål i kommentarsfältet om lite tankar kring det här med att leva utan att jobba. Ett stort och lite svårt ämne att sammanfatta i ett blogginlägg. Men lite tankar och erfarenheter från mina tre senaste år ska jag väl kunna bidra med. Jag känner också några andra som slutat jobba vid 40-50 som jag pratat en del med, men till stor del blir det mina personliga erfarenheter. Och alla är ju olika, så det som passar mig behöver inte passa andra.
För det första hoppas man att de som drar igång ett så stort projekt som att spara ihop pengar och sen säga upp sig har tänkt igenom det hela. Det är ofta ett 10-30 år långt projekt så det finns all tid i världen att tänka igenom hur man trivs med att vara ledig innan man säger upp sig. Börjar man bli rastlös varje söndag eftermiddag eller sista veckan på semestern så kanske man har svårt att fylla dagarna utan ett arbete som ger uppgifter för 6-10 timmar om dagen. Men då tänker jag att man borde inse det innan man tar steget och säger upp sig och sen blir förvånad över att det var långtråkigt att sitta hemma själv hela dagarna. Sen kan det så klart vara så att man uppskattar både helg och semester och gärna skulle haft mer ledigt under tiden man jobbar men sen upptäcker efter några kvartals ledighet att helt ledigt 365 dagar om året blir för mycket.
För mig har det fria livet inneburit en omställning i min effektivitet och grundinställning. Många känner säkert igen det här med att vissa pensionärer säger att de inte hinner på tisdag för då ska de till posten och köpa ett frimärke. Medan heltidsarbetande mamman hinner med 150 aktiviteter motsvarande ett frimärksköp på en dag. Till viss del hänger det här ihop med ålder och ork, så riktigt så hårt drabbad som en genomsnittlig 70-åring är jag nog inte. Men en normal vecka har jag kanske 4 saker inskrivet i min kalender och då är det ju onödigt att lägga flera saker samma dag. Så när jag och en kompis bokar lunch och han kan både tisdag och torsdag nästa vecka så kan jag välja torsdag om jag har ett kort telefonmöte kl 9 på morgonen på tisdagen.
Telefonmöte tänker ni? Det har man väl inte som ekonomiskt fri. Jo jag jobbar faktiskt några timmar i veckan via mitt egna företag. Men det är i växlande nivå och därtill med väldigt låga toppar. Beroende på hur man räknar så handlar det kanske om 3-5 timmar i veckan. Att jag egentligen inte behöver pengarna men ändå gärna vill tjäna 5-10.000 kr i månaden har för mig blivit en väldigt bra mix. Jag kan jobba lite och ta roliga uppdrag och håller skallen igång. Känns det inte kul så tackar jag nej. Kommer jag på något som jag vill göra så kan jag slänga iväg ett mail på vinst och förlust, men lägger sen ingen energi på att följa upp genom att ringa och jaga och tjata eftersom jag som person tycker det är trist/jobbigt. Det är en lyx som nog inte alla frilansare kan unna sig.
Det här med jobb för mig in på nästa punkt som handlar om "lagom mycket pengar". Det här är bara en teori då jag aldrig testat att vara fri med mer eller mindre pengar än vad vi har. Men jag kan tänka mig att vissa som slutat jobba och sen börjar jobba igen (eftersom livet som fri inte riktigt blev vad de tänkt) slutade med en väldigt tight budget. Medan vår budget tillåter högre kostnader i livet som fria än vad vi någonsin haft under tiden vi sparade ihop pengarna. Men det kanske lite oväntade är att jag även tror det kan finnas en risk i andra riktningen dvs att man har så mycket pengar att man inte behöver bry sig. Det går så klart att engagera sig i intressanta och betydelsefulla grejer om man har 1 miljard och intressen där miljarden kommer till användning. Men att ha 1 miljard i indexfonder tror jag för mig skulle öka risken för tristess. Nu med cirka 10 miljoner i portföljen så känns det lockande att jobba lite, jag kan lägga lite tid på att fundera på vilken aktie jag ska köpa härnäst, kan lägga lite tid på att cykla till ett par olika matbutiker under veckan etc. Det vill säga jag håller mitt intresse för ekonomi, börs och sparande vid liv då det finns en uppsida i livet av att bli lite rikare och det här tar lite tid och kraft i anspråk. Något som hade varit ett märkligt beteende om jag hade 100 miljoner i portföljen.
Sista punkten blir förmånen att låta saker ta tid. Jag kan cykla till andra änden av stan för att ta en kopp kaffe med en föräldraledig kompis, jag kan låta träningen ta 1 timme extra för att jag åker till ett annat gym än det närmaste en viss dag för då vill jag köra en övning som bara finns på det gymmet, jag kan plocka 2 liter blåbär per gång så det aldrig blir långtråkigt även om det blir mindre effektivt med transport till och från skogen 5 dagar i rad jämfört med att kötta ihop 10 liter på en riktig långplockning.
Ni som hade önskemål om inlägg som det här får gärna komplettera med frågor om ni tycker jag missade någon aspekt ni är extra nyfikna på.
På något sätt ligger det i sakens natur att räkna med värsta tänkbara scenario när det kommer till att våga ta steget och sluta jobba i ung ålder. Eller kanske inte värsta tänkbara, men ett scenario klart sämre än det mest troliga i alla fall. Och det är fullt rimligt, för det är i högsta grad intressant att räkna på vad som händer om börsen går ner mycket eller inflationen går upp eller något annat som kanske inte direkt är troligt, men ändå inte omöjligt.
Det påverkar livet rätt mycket om man tvingas sänka sin ekonomiska standard från en redan ganska låg beräknad nivå och risken finns att man ångrar sig om man slutar jobba och sen får börja jobba igen på ett sämre jobb i framtiden. Medan det fyller mindre syfte att räkna i andra änden och se vad som händer om börsen går upp 10% istället för beräknade 6% eller om vi får ett arv på 1 eller 2 miljoner som vi egentligen inte skulle behöva.
Det här känner jag igen från Twitter och bloggar men även från min eget privatliv när jag och min fru pratar om framtiden och olika möjligheter. Vi avrundar alla kostnader uppåt och lägger sen på lite till och avrundar alla inkomster neråt och drar sen bort lite till. Och sen gärna lite extra säkerhetsmarginal på det. Detta blev extra tydligt i år när börsen skakade till och många utdelningar ställdes in.
När jag slutade jobba för snart 3 år sen tänkte jag att jag snabbt skulle börja tjäna noll. Och sen att min fru skulle jobba heltid 2018 ut och sen också hon snabbt börja tjäna noll. Och att börsen skulle gå ner kraftigt under 2018 eller 2019 och sen ligga kvar på en låg nivå i flera år (eftersom det är det 4% regeln är beräknad utifrån).
Nu står istället börsen mer än 20% högre jämfört med när jag slutade jobba och vi har dessutom gått plus varje månad på inkomst av tjänst utan att behöva ta ut en enda krona från börsen (mest tack vare min fru, men även mitt högst begränsade arbete har hittills täckt upp min del av kostnaderna). Så jag roade mig idag med att istället räkna med ett scenario i andra änden av det rimliga spektrat. Det vill säga inget fantasiupplägg men kanske inte heller det mest troliga, utan bara lite vridet åt det offensiva hållet.
- 10% årlig avkastning på börsen. I linje med historiska snittet.
- Minskat arbete de kommande åren. Men sen aldrig mindre än 10 000 kr per person och månad efter skatt.
- Pensionen högre än slutlönen tack vare långt arbetsliv men med låg slutlön.
- Uttag på 20 000 kr i månaden nu i år som sen höjs med 2% om året.
(Notera att jag skriver ut varje år de kommande 10 åren och sen bara var 5e år efter 2030)
Nu tror jag inte själv på det har riktigt. Främst eftersom vi inte har något mål att bli miljardärer så om det skulle börja braka iväg enligt den här tabellen kommer vi vidta åtgärder redan någon gång runt 2030-2040. Både genom ökade kostnader, men också lägre avkastning. Fokus där och då skulle bli mer att bevara befintligt kapital än att jaga maximal avkastning. Men även i den här galna tabellen finns det faktiskt viss säkerhetsmarginal som gör att det skulle gå att skruva upp det hela ytterligare om man ville göra ett riktigt fantasiupplägg. Till exempel:
- Lönen efter skatt och pensionen är inte inflationsjusterad. Vilket är en stor säkerhetsmarginal. Att år 2040 tjäna 240k per år ihop på två personer är betydligt mindre än att tjäna motsvarande summa idag, om vi tror på 2% inflation (vilket vi gör för kostnaderna).
- Jag har helt ignorerat att vi har ett mycket lågt belånat boende till ett nettovärde på över två miljoner idag. Pengar som skulle kunna sättas i arbete på något sätt.
- Jag har helt uteslutit att vi troligtvis kommer få ärva pengar inom 15-30 år.
Nu kommer jag inte gå över till att räkna med detta som det mest troliga scenariot. Men jag tror ändå en liknande räkneövning kan vara nyttig som en kontrast för alla hängslen och livremmar som fyller "FIRE-bloggosfären".
Jag stöter ofta på åsikten om att det här med att gå i pension innan man fyller 40 upplevs som väldigt riskabelt. Ska man verkligen kunna leva på börsens avkastning? Hur blir det med pensionen? Går det att få ett nytt jobb om man ångrar sig efter att ha stått utanför arbetsmarknaden i 10 år?
Samtidigt märker jag att många av personerna som uttrycker dessa farhågor har väldigt mycket egna vardagsbekymmer kring pengar. Jag har flera kompisar som tjänar helt ok och troligtvis är på den övre halvan när det kommer att ta ansvar för sin ekonomi. De har lyckats spara ihop pengar till kontantinsatser för lägenheter, har relativt bra koll på sin boränta och sparar ihop pengar till sommarens semesterresa innan de åker istället för att först resa och sen lägga kommande år på att betala av resan inkl ränta i efterhand. Men de lever på något sätt rätt dyrt och det blir inga stora pengar över varje månad vilket gör att kommande bilbyte eller bytet till en större bostad när de får barn blir väldigt krångligt. Ska de sälja fonderna för 100 000 som det tagit 2 år att spara ihop och som de tänkte vara långsiktiga i nu när de byter bil eller ska de ta ett billån? De måste sälja nuvarnade lägenhet innan de kan bjuda på ett radhus vilket gör att de efter förlorad budgivning på ett radhus får bo dyrt i andra hand/på hotell i flera månader. Och ska de verkligen våga ta steget och flytta nu i höst, de verkar vara någon form av omorganisation på gång på jobbet (den tredje de fem senaste åren).
Pengar blir på något sätt en vädligt stor del av deras liv och inte på något uppfriskande och positivt sätt utan mest en massa begränsningar och bekymmer. Så uppfattar jag det i alla fall utifrån när jag hör deras berättelser. Och det här verkar inte riktigt ha med inkomsten att göra. De som tjänar lite bättre ska byta från bostad som kostar 8 miljoner till 12 miljoner vid nästa flytt och köpa en bil för 350 000 kr och har exakt samma problem som de som tjänar lite sämre och ska byta från en bostad som kostar 4 till 6 miljoner och behöver få loss 100 000 kr till bytet av bil.
Nu har jag få kompisar som tjänar riktigt riktigt bra. Men när jag fick tips om en intervju med Alex Schulman i tidningen Café så verkade systemet gå igen även vid en inkomst på 3-5 miljoner kronor om året de senaste 10 åren. Hans familj hade nu sålt lägenheten utan att ha något nytt boende klart och bodde tills vidare med hela familjen på Grand Hotel i Stockholm. Han berättar:
– Men jag är också väldigt bekymmerslös när det gäller pengar. Alltså, jag har inga pengar. Jag vet att det låter provocerande, men jag har ingen förmögenhet. Jag har noll kronor på kontona. Allt jag tjänar gör jag av med på en gång. Det kanske är ansvarslöst, men jag hatar idén om att äga pengar och ägas av pengar.
Nu verkar det gå bra för honom och han har flera ben att stå på med böcker som säljer bra, en podcast som drar in några hundra tusen per avsnitt (med minimal produktionskostnad) osv, men inkomsten måste ändå vara rätt osäker om den kan ligga kvar på samma höga nivå som den gjort de senaste 10 åren resten av hans verksamma liv. Och jag personligen skulle gräma mig till döds om jag tjänat 5 miljoner om året under flera år utan att spara några pengar om sen inkomsten går ner rätt ordentligt. Är det någon som ägs av pengar så är det ju den som inga sparpengar har, så där tycker jag han tänker helt bakvänt när han säger att han inte vill ägas av pengar.
Jag fick en fråga på mail (som jag har anonymiserat lite) som löd:
Jag undrar när du tycker att portföljen når sin sweet spot; dvs den summa då de extra insättningarna inte spelar så stor roll för utfallet längre?
Jag har räknat en massa och det verkar som att när portföljen nått någonstans runt 2 miljoner så behöver man inte sätta in mer pengar. De extra pengarna gör ingen jättestor skillnad på portföljen. Det är klart att portföljen växer snabbare med insättningar, men inte så pass mycket mer att det känns värt den väldigt stora ansträngning det är att ha ett jobb.
Då kan man ju fundera över att gå ner i arbetstid eller ta ett jobb med lägre lön men som är roligare, för att kunna leva och slippa ta av kapitalet. Alla trivs inte på sina jobb.
När tycker du att man kan sluta sätta in pengar och bara vänta på att portföljen växer till sig? Den här frågan känns väldigt aktuell för mig. Jag är 44 och jag har haft väldigt tuffa jobb. Jag skulle vilja ägna mig åt mina egna saker och inte slita ut mig för någon annan. Flera av mina kollegor på olika arbetsplatser sjukskrivits för att de nästan gått in i väggen.
....
Jag tänkte att jag publicerar frågan i sin helhet så kan även ni andra läsare bidra med era synpunkter. Det finns ju nämligen inget exakt facit. Jag kan börja med att säga att jag förstår och till stor del håller med om själva grundfrågan. Att inte gå från att spara en stor del av lönen varje månad till att plötsligt från en dag till en annan säga upp sig och börja plocka ut 4% av kapitalet. Det vill säga låta kapitalet få jobba på lite i lugn och ro utan insättningar eller uttag under några år där ränta på ränta och snöbollen verkligen börjar ge effekt.
Däremot tror jag det är helt omöjligt att svara på frågan på vilken nivå detta sker. Det finns enligt mig ingen tydlig "sweet spot" eftersom detta beror både på hur stort kapital man anser sig behöva och också hur stora insättningar man gör under insättningsfasen. Om vi tar exemplet i frågan med 2 miljoner och räknar med 7% årlig avkastning så kan man tänka att 140 000 kr om året i avkastning motsvarar ett sparande på nästan 12 000 kr i månaden. Lät säga att man sparar 5 000 kr i månaden och har lyckats få ihop 2 miljoner kan det låta som lite strunt samma om kapitalet ökar med 140 000 kr per år bara genom värdestegring eller 200 000 kr per år genom värdestegring plus sparande. Men då får vi komma ihåg att även om vi tror på 7% om året i genomsnittlig avkastning framåt så kommer inte den avkastningen komma jämnt fördelat över åren. Vi kan vara nästan säkra på att det kommande året inte kommer ge just 7% även om snittet de kommande 20 åren skulle bli just 7%. Och vid börsnedgångar är nysparandet väldigt viktig då vi automatiskt får fler fondandelar och aktier när börsen går sämre, vilket ger extra fart i kommande uppgångar. Något vi helt missar om vi bara förlitar oss på avkastningen.
Vi får också komma ihåg att det är vanligt att lönen stiger betydligt snabbare än inflationen under ett arbetsliv. Så precis som det kan vara dumt att stoppa snöbollen i form av avkastning kan det vara dumt rent ekonomiskt att byta jobb eller gå ner på halvtid just när lönen verkligen börjar ta fart, sparkvoten går upp och avsättningarna till tjänstepensionen börjar bli riktigt stora. Men trivs man inte på jobbet och känner att man är på väg att gå in i väggen är jag den första att skriva under på att livet här och nu går föra någon extra tusenlapp i tjänstepension.
En annan viktig del i detta tycker jag är faran med att prata om ett exakt belopp i portföljvärde. Just att titta på portföljens dagsaktuella värde och då bestämma när man inte behöver sätta in nya pengar eller till och med har råd att börja plocka ut pengar tror jag alltid innebär risken att man tar detta beslut just på en börstopp. När portföljen är på några miljoner blir svängningarna ofta 10.000-lappar per dag. Jag brukar därför föreslå att man ska ska ligga över sin planerade nivå under en lite längre period på 6 eller 12 månader för att minska risken att man tar ett beslut baserat på en kortsiktig börstopp, som gör att man känner sig rik just den enskilda veckan när börsen gått 5 snabba procent.
Om vi återgår till frågan och förutsättningarna där med 44 år, 2 miljoner i kapital och trötthet på jobbet så tror jag det är kan vara en bra lösning att byta till ett jobb som kanske inte möjliggör något sparande, men samtidigt som gör att man kan låta portföljen ligga i fred i 10-12 år till utan vare sig insättningar eller uttag. Då finns det goda chanser att kapitalet har dubblats ungefär till 55 årsdagen. Då kanske man kan klara dig väldigt långt på en portfölj på runt 4 miljoner som vid behov förstärks av lite uttag av tjänstepension eller enstaka mindre arbetsinsatser för att få någon extra tusenlapp då och då. Och att kunna sluta jobba nästan helt vid 55 är riktigt bra jämfört med att behöva jobba till 67 eller 70.
Det upplägget bygger dock på att man kan tänka sig jobba deltid eller med ett roligare men sämre betalt jobb i ett antal år till. För jag tror de flesta behöver låta 2 miljoner växa till sig lite innan man kan börja lite på det som ett kapital man kan leva på. Jag personligen kände att det passade mig bättre att bita ihop och spara stor del av lönen även när kapitalet passerat 4 miljoner för att snabbare komma till ett läge där jag helt kunde sluta jobba, istället för att knega på med deltidsjobb i 5-10 år.
Komplettera gärna med era tankar så frågeställaren får så många infallsvinklar som möjligt.
Jag vet att många av er som läser bloggen själva jobbar mot ekonomisk frihet och att kunna sluta jobba inom några år om ni då skulle vilja. Det finns helt enkelt stort intresse kring hur det är att leva ett liv utan lönearbete och med väldigt få måsten i livet. Det närmar sig nu tre år sen jag slutade ställa väckarklockan och en normal vecka har två-tre inbokade tider jämfört med fem-tio om dagen när jag jobbade.
Något jag funderat mycket på är hur mycket struktur jag ska försöka skapa i vardagslivet. På sätt och vis står ju struktor och frihet mot varandra. Och det gäller ju oavsett om man jobbar eller inte. Ska man göra det man känner för just nu för stunden eller något som man i förväg bestämt att man "borde" göra. I någons fall kanske det är att läsa bok 30 minuter per dag medan någon annan vill få ihop 10 000 steg varje dag. Ibland kan det kännas segt att läsa en bok som känns lite tungläst istället för att skrolla på Instagram och ibland lockar kanske TV-soffan mer än promenaden, men på sikt tror man sig må bra av att tvinga sig själv att komma ut och gå.
Jag har haft svårt att få till rutiner på vissa saker. Jag tänkte innan jag slutade jobba att jämfört med att jobba 9 timmar en dag är det ju en barnlek att köra en tvättmaskin och dammsuga vilket kanske tar 30 minuter totalt i ren arbetstid. Och fick jag idag välja om jag skulle åka tillbaka till gamla jobbet hela dagen eller köra tvättmaskinen och dammsuga så hade det varit ett enkelt val. Men ändå tycker jag det är segt att komma igång med dammsugningen och skjuter gärna upp den till imorgon.
Just nu tränar jag inte på så hög nivå att den på något sätt är svår att få till. Då jag tycker det är kul och har tid. Men även om jag tycker jag får till ungefär så mycket träning som jag just nu tycker känns lagom är det en fråga om hur mycket struktur som ska eftersträvas.
Om vi delar upp träningen på en skala från minimal till maximal struktur:
1. Ha som mål att träna varierat och nästan varje dag, men köra det som för stunden känns mest lockande.
2. Ha som mål att varje vecka både träna styrketräning, löpning och cykling och totalt sett köra minst sex pass och stämma av varje söndag.
3. Ha som mål att springa minst 30 km, köra två styrkepass och ett intervallpass på cykeln och stämma av varje söndag.
4. Göra ett schema som säger att man alltid springer intervaller på måndagar och kör styrka enligt ett visst program på tisdagar osv
Skulle vi ta bokläsning som exempel kanske skalan blir något i stil med:
1. Ha som mål att läsa nästan varje dag
2. Ha som mål att läsa minst 30 minuter varje dag
3. Bestämma att man får inte äta middag innan man läst 30 sidor (eller släcker lampan kanske är mer rimligt för en som jobbar och har småbarn)
4. Göra ett scehama på årets 52 böcker. Låna en ny bok på biblioteket varje måndag lunch och den boken ska vara utläst och minnesanteckningar skrivna söndag kväll senast 21.00.
För den som gillar att träna eller läsa böcker kanske resultatet blir ungefär det samma oavsett vilken nivå man lägger sig på. Men för andra kanske strukturen krävs för annars blir det bara fem böcker om året istället för 52 eller bara ett träningpass i veckan istället för sex. (Jag är medveten om att sex pass i veckan och 52 böcker om året kanske var tuffa målsättningar och kanske extrema exempel, men jag tror ni fattar principen.) Man får ju också fråga sig om det verkligen är värt att slita för att träna sex pass i veckan istället för fyra och kanske mår man bättra av att läsa 26 bra böcker om året jämfört med att slita sig igenom 52 där hälften inte gav något.
Åter då till frågan om struktur och koppling till hur det är när man är helt fri och har väldigt andra få måsten i livet. Jag har flera gånger tänkt att jag nog skulle må bra av mer struktur och har ibland lockats av tanken på att göra ett schema med vissa återkommande sysslor i alla fall på vardagarna. Men trots att jag på pappret har så få måsten och bokade tider så har det visat sig svårt att få till. Bestämmer jag mig att alltid springa på måndagar så frågar en kompis om vi inte ska köra på gymmet ihop på hans lunch på måndag, om jag bestämmer mig för att alltid dammsuga tisdag förmiddag så kommer min fru på att hon ska jobba hemma på tisdagen och har viktigt telefonmöte hela förmiddagen, ena veckan är det så bra erbjudanden hos alla olika kedjor att jag cyklar iväg till fyra olika matbutiker under veckan medan nästa vecka bara innehåller en mathandling. För att inte tala om vädrets påverkan på alla aktiviteter som görs utomhus.
Så trots att jag flera gånger har tänkt att det nog kan vara bra att ruta in livet lite mer så har jag inte fått till det. Tur man gillar frihet (under ansvar).