Idag lyssnade jag på podden Affärsvärlden Magasin medan jag klippte gräset. Det var en intervju med Shervin Razani som är en av medlemmarna i panelen i TV-programmet Draknästet. Jag tycker Helene Rothstein som gör intervjuerna är bra, inte minst tycker jag hon har en stil med en typ av frågor som ofta avväpnar den som intervjuas. En sådan fråga som återkommit är hur mycket pengar den intervjuade har. Jag minns att hon tjatade rätt hårt på John Skogman från Börspodden i samma ämne utan att lyckas klämma honom på något svar. Även Shervin var lite svävande, men det mest intressanta tycker jag kom sista 10 sekunderna av podden när Shervin tänkte att intervjun var slut och att han kunde prata lite avslappnat direkt med Helene. Då sa han att han fått ett tips en gång av ekonominjournalisten Carolina Neurath om att man alltid ska svara på frågan hur mycket pengar man har. Annars kommer man antingen bara framstå som jättetöntig eller så kommer det bara leda till att de gräver vidare och ställer fler frågor i ämnet.
Jag har själv varit med i några intervjuer i egenskap av bloggare/författare dvs i mitt anonyma jag och då har frågan om hur mycket pengar jag har nästan alltid kommit upp. Vilket jag förstår eftersom det troligtvis är bland det mest intressanta för någon som är ny för konceptet att gå i pension vid 40 hur mycket pengar man egentligen behöver. I mitt privata och civila liv har jag också varit öppen med att jag slutade jobba vid 40, men kan inte minnas att jag fått frågan en enda gång hur mycket pengar jag har. Det vill säga det här är något som är väldigt privat som man inte frågar kompisar och grannar om, men som man förväntar sig att offentliga personer inom området ekonomi ska svara på. Jag tror inte det gäller kändisar i andra branscher. Om Carolina Neurath gav tipset att alltid svara på frågan hur mycket pengar man har till finanskändisar tror jag inte Patrik Ekwall ger samma tips till idrottsstjärnor och jag vågar lova att Zlatan eller Peter Forsberg inte skulle svara speciellt specifikt på frågan hur mycket pengar de har.
För privatinvesterare med ett kapital på 1-100 miljoner är det så klart fortfarande privat och rätt enkelt att dölja exakt hur mycket pengar man har, medan det för Stefan Persson eller Erik Selin är rätt meningslöst att ducka frågan eftersom det snabbt går att kolla hur många aktier de äger och vad det blir för värde. Och att de regelbundet är med på listor i tidningar där någon lagt ner lite jobb på att bena ut deras aktuella nettoförmögenhet. Ändå skulle jag säga att det är få som följer Carolinas tips. Ställer man den frågan till 100 svenska entreprenörer/företagsledare/investerare tror jag man kan räkna med max 10 som svarar ens en ungefärlig siffra. Trots att så klart alla egentligen vet svaret på frågan och skulle kunna svara om de ville. En variant jag hörde som svar på frågan var "som du kan se på listan över största ägarna på vår hemsida äger jag 1,2 miljoner aktier, så du får du räkna själv".
Ekonomijournalisten Andreas Cervenka har skrivit en bok med titeln "Girig-Sverige" vilken jag inte läst. Men jag har däremot läst en intervju med Andreas i Dagens Nyheter skriven av Kristina Lundqvist. Artikeln innehåller en hel del politiska åsikter som att "ISK-skatten varit en subvention som kostat staten 160 miljarder" (vilket ju bygger på en åsikt att redan skattade pengar som folk fått avkastning på genom att ta risk som staten avstår ifrån att konfiskera är en subvention) och att det bara är 11 länder i världen som är mer ojämlika än Sverige (vilket det dels finns många olika sätt att mäta och dels är vi många som tycker att det viktiga är att alla som försöker kan få det så bra som möjligt, inte att det är så rättvist som möjligt).
Men om vi lämnar dessa rent politiska utspel, som det så klart går att ha olika åsikter om, så finns det ändå ett antal rena faktagrejer som jag tycker det är värt att kommentera.
Jakten på snabba cash och att gå i pension vid 40 har enligt Cervenka blivit en folkrörelse. Som ett exempel på det nämns boken "Så blir du miljonär i hängmattan". En bok som alltså bygger på att man ska spara 10% av lönen i 40 år för att få en trygghet på äldre dar. Snacka om jakt på snabba cash!
Det beskrivs också som ett problem att en slumpvis person i Hägersten genom sin bostad gjort bättre affärer än världens bästa investerare som sitter och skryter för varandra framför en brasa i Schweiz. Detta samtidigt som en verklighet beskrivs där ojämlikheten rusar, de rika bara blir rikare, en låg ISK-skatt nästan bara gynnat de rikaste 3% och att det har skapats en folklig solidaritet med landets miljardärer. Säkert mest miljardärer som gjort klipp på bostadsrätter i Hägersten!
En annan sak jag vänder mig mot är beskrivningen av ekonomin som ett lotteri där vissa haft tur och gynnats medan andra halkat efter. Exempel som nämns på det är att bostäder gått upp i pris och att börsen fortsatt att ge ungefär den historiska avkastningen. Det betyder att den som de senaste 20 åren bott i hyresrätt och lagt 1 000 kr i månaden på kaffe-latte nu har mindre tillgångar än den som köpte en bostadsrätt för 20 år sedan, drack kaffet hemma och sparade mellanskillnaden på kaffet som uppgått till 990 kr i månaden i en indexfond. Snacka om lotteri!
Eller som artikelförfattaren Kristina själv uttrycker det på Twitter.
Men tänk om det inte var ett lotteri. Utan mer likt V75 där den som var påläst hade en fördel mot den som inte orkade läsa programmet och satte ihop en rad baserat på sitt telefonnummer.
Men vem vem. Kanske hade jag bara tur som tog lån och köpte min första bostad tidigt på 2000-talet. Kanske hade jag bara tur som lyckades dubbla min lön under mina första 10 år som anställd. Kanske hade jag bara tur att jag lyckades hålla mina omkostnader konstanta under dessa 10 år vilket gjorde att jag för varje löneförhöjning kunde spara en större och större andel av lönen. Kanske hade jag bara tur när jag valde att investera detta överskott varje månad på börsen. Kanske hade jag bara tur när jag insåg att det troligtvis var ett väldigt bra köpläge på börsen 2008 och därmed lånade pengar som investerades när börsen gått ner ungefär 50%. Kanske hade jag bara tur att jag flyttade mina pengar från ett aktie- och fondkonto till en kapitalförsäkring då jag trodde börsen skulle avkasta mer än statslåneräntan (långt innan ISK var uppfunnet). Kanske hade jag bara tur att börsen fortsatt ge högre avkastning än sparkonto. Kanske hade jag bara tur som återinvesterade utdelningarna och köpte fler aktier och på så sätt fick högre utdelning nästa år. Snacka om lotto-ekonomi.
Men absolut. Jag trodde inte min bostadsrätt skulle stiga i pris som den gjorde. Och börsen har gått bättre sen jag slutade jobba än vad jag hade i mina defensiva kalkyler. Så på sätt och vis har jag ju haft tur. Men egentligen är det väl bara frågan om att det lönat sig att ta risk, vilket är helt grundläggande inom ekonomi. Skulle det inte löna sig att ta risk skulle ingen göra det och det skulle vara omöjligt att få ihop kapital till investeringar i något så riskabelt som aktiebolag. Att vi tror börsen ska ge 8-10% om året och sparkontot 0,5% beror ju helt enkelt på att man inte vet när det kommer till börsen men vet exakt när det kommer till sparkontot med insättningsgaranti. Och att det även om det blir 8% om året i snitt på börsen de kommande 20 åren så kan det bli minus 50% en eller flera gånger under resans gång, vilket gör att man inte kan ta ut pengarna när som helst. Det gör att vissa avstår från börsen och lägger pengarna på sparkonto, eller kaffe-latte istället. Frågan är om de kan komma och skylla på otur om det om 20 år visat sig att börsen fortsatt göra de rika rikare?
När min första bostad ombildades från hyresrätt till bostadsrätt fick hyresgästerna rösta. Min närmaste granne röstade nej till ombildning då han tyckte det var mycket risk och ansvar att äga sin bostad och själv behöva köpa ny frys om den pajade. Han fick fortsätta hyra lägenheten av föreningen efter ombildningen och redan första månaden efter ombildningen så betalade han 2000 kr mer än mig i månaden. När jag mötte honom i trappuppgången och berättade vad min nya boendekostnad var inklusive ränta (en ränta som var betydligt högre än idag) så såg han inte det minsta besviken ut. Utan var nöjd med sitt bekymmersfria liv där han visste vad boendet kostade, inte behövde fundera på bostadspriser eller ringa någon mäklare om han ville flytta och inte behövde ta något möte med sin personliga bankman för att förhandla någon boränta som smyghöjdes efter ett år. Om den före detta grannen idag tycker att han tog ett dåligt beslut eller bara hade otur vet jag inte. Kanske bor han kvar och är lika nöjd idag som då, vilket jag i så fall tycker är mer klädsamt än att gnälla på otur i lotteriet i efterhand.
Jag fick för några veckor sedan fått flera mail på samma tema. Och jag vågar påstå att det inte är från bloggens vanliga läsare och mailskrivare, så någon verkar ha lagt ut min mailadress någonstans och tipsat just "den här typen av människor" att kontakta mig.
Anledningen till att de hörde av dig var att de hört att de hos mig kunde få hjälp med sin ekonomi. Ja flera använde just det uttrycket vilket gjorde det lite märkligt när det kom från flera olika personer på kort tid. "Få hjälp med (sin) ekonomi" tolkade jag först som att de hade frågor i stil med om de ska amortera på lånet eller spara på börsen eller stoppa in en större klumpsumma på en gång eller sprida ut det i många mindre köp. Ja typiska sådana frågor som många brukar vilja ha hjälp med. Så det blev lite förvirrat när jag svarade att jag gärna skulle göra mitt bästa för att hjälpa till, men att då sen får göra sin egen analys och att jag inte ger några rena aktietips. Det visade sig nämligen snabbt att "hjälp med ekonomin" betydde att de ville låna pengar.
Jag tackade så klart vänligt men bestämt nej men ett par gav sig inte med det utan erbjöd väldigt bra ränta på sina lån. Jag gick in hårt för att hålla konversationen både tydlig och kort, men hade ett tag god lust att göra en intervju till bloggen med någon av personerna som ansåg att låna pengar till hög ränta var att få "hjälp med ekonomi".
En påminnelse om att jag och ni som vanligtvis läser den här bloggen och kontaktar mig troligtvis lever i en liten ankdamm där funderingar kring pengar skiljer sig från andra subgruppers syn på pengar. Och tydligen hade min mailadress plötsligt hamnat i något av dessa subgrupper. Nu har det varit lugnt ett par veckor så hoppas och tror att det var något som blåste över.
I veckan gick företaget Well Fastigheter i konkurs. De är företaget bakom konceptet BRF 2.0 som ni kanske hört talas om. Det är alltså någon form av mellanting mellan hyresrätt och bostadsrätt där man lägger stor del av kostnaden i föreningen vilket gör att månadsavgiften blir hög men priset på lägenheten låg. Tittade man på månadsskostnaden var det svårt att få det till att det skulle vara fördelaktigt jämfört med att låna pengar och köpa en vanlig bostadsrättslägenhet. En förklaring till det dyra upplägget är att räntan inte är avdragsgill för föreningen vilket den är för privatpersoner. Målgruppen var med andra ord antingen folk som inte kunde räkna eller som hade problem att få ihop de 15% kontantinsats till en vanlig bostadsrätt. Well Fastigheter uttryckte sig istället såhär "Din insats blir mycket lägre och din månadsavgift lite högre".
Nu när bolaget gick i konkurs är det väldigt oklart om de cirka 1 000 personer som betalat 20 000 kr i förskott för ett kommande bygge kommer få tillbaka några pengar. Här kan ni läsa mer om denna soppa.
När jag klickade runt för att läsa lite om Wells konkurs så nåddes jag av reklam för ett nytt seniorlån (nog för att jag lite skämtsamt kallar mig pensionär ibland, men här hade nog algoritmerna för riktad reklam snurrat till det lite). Ni känner säkert igen upplägget där äldre personer som äger sin bostad kan låna pengar och sen varken betala ränta eller amortering (eftersom dessa helt enkelt läggs på lånet som blir högre och högre för varje månad). Då det är viktigt att man hinner dö innan belåningen blir för hög så får en 60 åring bara belåna bostaden till 25% medan en 80 åring får låna "hela" 46% av bostadens värde. Det krävs alltså att man har väldigt låg belåning sen tidigare för att man ska kunna byta till detta bolån.
Medan snitträntan på vanliga bolån ligger på 1,5% så betalar man här 4,5%. Men inte nog med det, man får dessutom betala uppläggningsavgift, värderingsavgift och aviavgift.
På sätt och vis är det väl sunt att personer utan arvingar inte ska behöva leva fattigt sina 20-30 sista år i livet samtidigt som de har massa pengar bundet i sitt boende. Men har man så dåligt med pengar utanför boendet att man behöver få loss pengar till väldigt dåliga villkor (eftersom man då tydligen inte kan öka upp sitt befintliga bolån till vettig ränta) och samtidigt har lyckats få ner belåningen av sitt boende till 20-30% så har man troligtvis planerat lite dåligt. Vilket precis som med BRF 2.0 straffar sig.
Det blir helt enkelt en ond cirkel där den som har dåligt med pengar får dåliga dealer och därmed får ännu sämre med pengar. Medan den som sparat ihop ett bra kapital får rabatt på boräntan och därmed möjlighet att bo billigt och därmed kan spara pengar varje månad på börsen till bra avkastning som gör att man får ännu mer pengar. Se till att vara en av de som hamnar i den goda spiralen istället för den onda.