Blog Archive
Kanske har du läst Talebs bok Antifragile: Things that gain order from disorder? Kanske har du stött på begreppet, men aldrig mer än så? Kanske har du aldrig ens hört talas om det? Och hur detta fenomen existerar på såväl börsen som i våra vardagliga liv?
När vi tränar bryter vi ned våra muskler. En sannerligen destruktiv process om det inte vore för att vi därefter ser till att vila samt äta bra och passande föda. Genom detta låter vi musklerna byggas upp, starkare än tidigare. På pappret låter det som en härlig och smärtfri process, men alla som har tränat vet att milen i spåret en kall höstkväll eller spinningpasset en tidig onsdagsmorgon sällan är en ”alldeles, alldeles underbar upplevelse”. Det ska erkännas att jag själv älskar just känslan av att ta ut mig, känna blodsmaken i munnen och hur kroppen knappt orkar bära sin egen tyngd. Dock är det jag och många andra delar inte denna känsla.
Ett träningspass kan, rent ut sagt (and pardon my french), vara förjävligt. Tråkigt, hemskt, utmanande och allt annat än just ”underbart”. Det känns, såväl psykiskt som fysiskt, och många frågar sig om det är värt det, egentligen. Svaret är ”ja”, men det är inte lätt att övertyga sig om det när det känns som mest. När blodsmaken fyller gommen. När svetten forsar likt Niagarafallen. När musklerna smärtar som vore de den spanska inkvisitionens skruvstäd.
Att börsen går ned är normalt. Läs det gärna igen – det är N.O.R.M.A.L.T. Snittet för det breda index, som alla inklusive jag själv ständigt tjatar om, är ca +7 % per år. Vissa år är det + 79 %, andra -56 %. Snittet av alla positiva och negativa börsår är dock just 7 %. Att klara av att härda ut nedgångar, att vara motståndskraftig men även samtidigt öppen för att förändra, adaptera och utvecklas är den kostnad som vi alla måste betala - antifragilitet. På engelska benämns detta oftast som ”cost of admission” och ska vi översätta till svenska landar vi kring en sorts ”inträdesavgift”, vilket inte blir fullt ut korrekt korrekt. Kostnaden är mer av en sorts aas-model. Låt oss kalla det ”FoDaaS”, vilket står för Feelings of Discomfort as a Service. Inte så lockande, eller hur?
” Där… där fick du ingredienserna till den hemliga såsen.”
Ja, idag och just nu känns det förjävligt att betala den dagliga avgiften, för vi får ju bara skitserier och skitfilmer för den. Om du dock äger stabila och finansiellt starka bolag som verkar inom en växande sektor är sannolikheten stor att du om 1 månad, 6 månader, 12 månader, 18, 24, 36 och så vidare kommer känna att detta träningspass (som kommer att följas av flera, vissa lättare, andra mycket mer utmanande) var värt det. Gånger två. Ja, kanske till och med gånger tre.
Det handlar, som så ofta, om psykologi och rätt mindset. Om mentala modeller och förhållningssätt. Om att aldrig investera med pengar som du ej har råd att vara utan i minst 5 år. Det handlar om att känna sig själv, sina styrkor och svagheter. Du är såväl din egen bästa lärare som bästa elev. Genom att investera i dig själv – verkligen våga erkänna dina (tillfälliga) ”brister” och tillkortakommanden, men även styrkor, kan du utvecklas. Växa. Bli starkare. Precis som dina muskler växer om du följer ett tränings-, kost- och viloschema. Ihärdighet. Fokus. Motivation och ett dynamiskt mindset. Där… där fick du ingredienserna till den hemliga såsen.
Vi står oss själva närmast är ju ett uttryck som är lika självklart som att Socialdemokraterna tar varje tillfälle att skylla på de borgerligas tidigare styre (detta trots att just Socialdemokraterna suttit på makten mest av alla partier sedan tidigt 1900-tal…). Uttrycket till trots är det (nog?) ofta vi kommer på oss själva att tappa fokus från vårt mål, våra ambitioner, vår egen livs- och ekonomiska situation. För att inte nämna hur vårt sociala liv ser ut.
Vi ser och läser om vad alla andra gör och då vi ständigt bombas med nya ”data” (Lisa gör si, Hans så och Greta gör något annat. Allt detta med Nicklas gör Y och Hedvig berättar om Z et cetera). Vi blir fast i ett brus bestående av så mycket ”oviktiga” ting att vi lurar oss att tro att allt detta har en viktig och essentiell påverkan i och på våra liv, medan fallet mer ofta än sällan är det motsatta.
Brus finns i alla former. Vi kan prata om nyhetsbrus, känslobrus med mera och visst kan det vara bra att vi har definitioner och begrepp på dem, likväl ändrar det inte faktum att det de alla har gemensamt är att de är just det, brus.
På finanstwitter, finansfacebook och alla andra ”finans”-sociala kanaler kan detta brus störa oss från att hålla fokus på vår väg. På våra mål. Det är lätt hänt att man har en bra strategi och plan, men i ett svagt ögonblick tillåter man stundens hetta, som är beroende av tillfälliga känslor och tankar, vinna över system 2 – den del av hjärnan som är mer reflekterande, långsiktig och kalkylerande. Förvisso går många av dessa ”tillfälligheter” att justera, men ibland vill det sig illa. Riktigt illa.
Visst är det bra att exponera sig mot andra duktiga investerare och dra lärdom av dem. Det är ju just så som vi kan utvecklas och därmed utveckla vår egen strategi. Dock ska justeringar inte göras för ofta och för tätt. För att kunna värdera strategi X krävs tid och ger du dig själv aldrig denna kommer du aldrig veta vad som gjort gott och vad som gjort ont. Istället kommer du stå villrådig, utlämnad till att alltid ta rygg på alla och envar som du bedömer har mer än en pommes frites på tallriken.
För att undvika att drabbas av bruset och den delen av hjärnan (system 1) som vill haka på det tåg som alla andra redan tycks sitta på ska du börja att skriva. Skriv ned om
- Din livssituation (jobb, ekonomi, familj, nöjen et cetera)
- Vad är ditt mål och ambition med dina investeringar?
- Vad är din placeringshorisont?
- Hur mycket vikt mot aktier, fonder och andra tillgångsslag vill du ha? Vad passar just dig?
- Alla har vi svaga punkter. Vissa är mindre duktiga på att räkna, medan andra är mer utsatta för mentala fallgropar. Identifiera vad dina svaga sidor är och lägg fokus, energi och tid på att utveckla dessa så att de istället för att vara svagheter blir styrkor.
- Följ upp med jämna mellanrum, vilket kan vara allt från en gång i veckan till en gång i månaden. Hur går det för dig, dina investeringar et cetera. För du dagbok över detta kommer du snabbt kunna se var att fördela mest fokus och energi. Hitta ditt 80/20, dvs. Paretoprincipen.
Förlåt min franska, men SKIT i alla andra. Dina vänner finns där och de slutar INTE vara dina vänner bara för att du väljer att avstå en investering i Gamestop eller Zordix. Och gör de det är de nog inte dina vänner… Det handlar om dig. Dina pengar. Ditt liv. Din familj. Där ska fokus vara. Glöm inte det mitt i allt detta ständiga brus.
Vi står oss själva närmast och varför då också inte ta hand om sig? Det handlar om dig!
Jag brukar ofta få såväl meddelanden som mail och jag gör så gott jag kan för att hinna med att svara på samtliga. Ibland är frågorna mer av ”jag har läst din bok och vill bara berätta hur mycket den har hjälpt mig” och ibland är de mer utmanande i form att de kräver mycket reflektion. Just en mer utmanande fick jag tidigare i veckan från en mycket trevlig, ung kvinna som just nu studerar sitt andra år på Handelshögskolan. Frågan löd: ”Vad bedömer du vara den största lärdomen av allt som du läst och upplevt?”.
Att välja ut en enda lärdom som jag håller högre än övriga är för mig en Herkulesuppgift, för olika lärdomar och därmed kunskaper har sin egen unicitet och sin egen ”edge”. I vissa situationer kan en lärdom vara den absolut bästa, medan den i en annan händelse inte alls är lika ”viktig”. Emellertid är det en lärdom som jag har kommit att hålla något högre än andra och det är att jag aldrig kan eller kommer sitta på en absolut kunskap. Ständigt luras jag såväl medvetet som omedvetet. Ständigt finns det biases och andra fysiska samt psykiska barriärer som hindrar mig från en klar vy.
"I'm the king of the world!"
Jag citerar ofta Shakespeare och dennes ”A fool thinks himself to be wise but a wise man knows himself to be a fool” och jag kan inte med ord betona hur viktig denna insikt och lärdom har varit för mig. Och förhoppningsvis även för många andra. Alla har vi perioder då det går bra, riktigt bra. Innehaven flyger likt vore de Ikaros (men utan vaxvingarna), vardagslivet lunkar på och trots att arbetet är krävande lullar det på och ens insatser möts av beröm. Ja, så mycket att vi erbjuds en liten högre tjänst och lite mer i plånboken. Vi är ju trots allt duktiga, kunniga och en av de bästa på arbetet.
Hybrisen börjar växa, likt en maskros på den annars så fina och vårdade gräsplätten. Vi märker det inte, utan fortsätter gå runt som vore vi Xerxes och därmed Gud personifierad. Även om vi inte ställer oss i personalrummet, där alla sitter med den blaskiga ursäkten till kaffe som skulle få surrogatkaffet under WW2 att framstå som rena rama lyxen, och skriker likt Leo DiCaprio i Titanic ”I’m the king of the world”, så är det just så vi ser och tänker om oss själva.
Mer vatten på den oönskade växten. Den växer och den börjar sprida sig, likt ett virus och även om vi fortfarande går omkring och tror oss inte bara vara förmer, utan förmer deluxe, märker vi ännu inte av svulsten. Således fortsätter vi på samma arroganta och icke-ödmjuka sätt. Omedvetet mot oss själva, men även mot andra. Några innehav går ned och trots att även vi finner senaste kommunikationen oroande så ökar vi. För vi kan ju inte ha fel. Nej, inte vi som lyckats så bra det senaste året och där varje investeringar har betalat tillbaka sig om inte det dubbla, så åtminstone däromkring. Chefen kallar in oss och frågar om den senaste rapporten vi skrev. Några frågor lyfts också då det tidigare i veckan kommit in klagomål från en nuvarande klient. ”De säger att du inte tycks gå in för uppgiften. Som att du… hmm, ’glider’. Det kan väl inte stämma?”. ”Nej då och gällande rapporten är det Annika du ska gå på. Det var hennes del och även om jag har det yttersta ansvaret så bör du ändå fråga henne.”
Ursäkter. Undanflykter. Tillfälliga respiter. Fortfarande sitter vi i elfenbenstornet och trots att dess fundament börjar ruckas låtsats vi inte om det. Inte vi. Inte Xerxes. Inte Ludvig XIV som bestämt hävdade att han var staten; Gud.
Vi bli oaktsamma. Naiva. Enfaldiga och aningslösa. Vi ignorerar allt som talar emot oss. Allt som ens vågar andas ett ”hot” mot fåra ståndpunkter eller övertygelser. Vi förmår inte att tänka relativt, eller att inse att vi är bundna till våra känslor och tankar i stundens hetta. Vi tror oss vara den visa – hen som vet och kan precis allting och som aldrig har fel. På jobbet. På börsen. I hemmet. Och för varje dag som går kommer vi lite närmare solen, lite närmare den temperatur som kommer göra att våra vingar smälter, för det är nämligen som så att de är gjorda av vax.
Så… vad är min största lärdom? Känn dig själv – know thyself, som står att läsa ovanför templet i Delfi. Vet dina styrkor, men också dina tillkortakommanden och svagheter. Utveckla såväl de först- som sistnämnda men gå aldrig med den falska övertygelsen att du på något sätt är störst, bäst och vackrast. Var ödmjuk och inse att under varje kunskapssten du lyfter finns ytterligare två, likt en Hydras huvud växer. Acceptera och omfamna Sokrates kunskapsparadox och tillåt dig själv att söka stöttning, hjälp och support.
Var inte narren som tror sig vara vis. Var istället den vise som vet sig vara en narr.
Alla vi som lever och vistas med investeringar, må det vara i aktier, fonder, kryptovalutor eller ett träd i Afrika, har en förståelse för pengar – valuta – och dess värde. Vi vet att en krona kan bli två och dessa två kan bli fyra och så vidare. Vi vet också att sannolikheten, eller mer korrekt möjligheten, för detta minskar för varje krona vi istället slösar på sådant som egentligen ej ger oss något (mer)värde. Förstå mig rätt, för en glasstrut på stranden, eller en drink på krogen, ger mig och många andra mervärde, men att köpa något som jag kan känna ”meh” kring är inget annat än ren och skär kapitalförstörelse.
Att förstöra kapital är något som jag tror blir ”lättare” ju mer pengar man får i sin pung. När portföljen vuxit sig till en viss nivå, såsom 3 msek, börjar det psykologiskt bli tal om monopolpengar, likt pengarna i portföljen ej fanns eller var påhittade. Adderade därtill en månadslön från förvärvsarbetet och det är lätt att bli förblindad.
Dels blir vi trubbiga i vårt förhållande till portföljen och dess dagliga rörelser, dels till det vi konsumerar. ”Kanske vi ska ta färskpasta idag också, trots att det inte är helg?”. ”Falukorv är så… ’student’. Lammkorv eller om man kanske istället skulle ta något annat, såsom lax. Fisk ska ju vara mycket nyttigare”.
Låt oss för enkelhets skull säga att det inte finns några andra faktorer bakom det förändrade konsumtionsbeteende som ovan skildras, såsom allergi, LCHF-diet e.d., utan det istället handlar om att man numera upplever att man ska ”unna sig”. Att öka sina utgifter behöver inte vara något dåligt och för vissa är det mer viktigt att leva á la ”YOLO” här och nu när man uppnått en viss summa i portföljen. Jag dömer inte, ej heller pekar jag finger. Vi är alla unika och har våra egna intressen, ambitioner, mål et cetera. Det jag dock vill varna för är att aldrig tappa respekten för pengar, för innan man vet ordet av kan den tidigare så tunga pungen väga mycket lätt.
Inom psykologin kallas denna ”livsstilsinflation” för hedonistisk adaption. Den belästa vet att var det något som stoikerna avskydde – ja, rent av hatade – var det just hedonister. Dessa avskum som bara ältade i konsumtion, mat & dryck i överflöd och mer ofta än sällan sex i samma magnitud. Det fanns ingen avhållsamhet; ingen kontroll; ingen rim och reson, ansåg de. Hedonism betyder ”njutning och/eller lustkänsla” och en intressant anekdot är att just psykologisk hedonism står i motsats till (undvikande av) smärta. Med detta menas att vi letar efter känslor och stimlui anti just smärta. Ty ska ej livet levas utan smärta? Detta är en fråga jag diskuterat med flera och där jag intar att det ska det (emellertid är detta en annan fråga).
Nåväl. Tillbaka till inläggets essens. En viss summa i portföljen och på lönekontot. Monopolpengar/vibbar. Livsstilsinflation. Hedonistisk adaption. Det är nog lätt att fastna i denna emotionella och psykologiska tankefälla. Ett sätt att motverka den, om man nu har det som ambition, är att alltid före bok på alla inkomster och utgifter. En annan är att lita på och till sig själv att man, utan excellark, klarar av att hålla på marginalerna.
Upplever du i takt med att din portfölj ökar och lönen fortsätter ticka in att du har drabbats av denna livsstilsinflation, eller att du är nära? Är det en ”icke-fråga” för dig? Eller är du den som applicerar YOOOOO f****g LOOOOOO!? Har och hur har du respekt för pengar?
Alla av oss har en gång varit mer gröna än Knatte, Fnatte och Tjatte samt alla andra i Grönjölingspatrullen. Vi har lockats av än det ena, än det andra. Har det ej varit utdelningsstrategi har det varit tillväxtorienterad sådan. Vissa har kanske spetsat till med momentum eller Magic Fomula? Ofta sker vårt ändrade av fokus på plötsliga händelser och, tyvärr, lika ofta är också vår strategiförändring mer intuitiv än grundlig och rationell grundad. Ibland slår det väl ut, men oftast inte. För att använda Kahnemans terminologi: system 1 & system 2.
Många orsaker till detta berör jag i mina böcker om börspsykologi och jag ämnar inte älta dem här. Vad jag däremot ämnar göra är att återberätta en berättelse som har presenterats sedan tidernas begynnelse(?). Reflektera kring sensmoralen och budskapet.
Once upon a time, there was a farmer in the central region of China. He didn't have a lot of money and, instead of a tractor, he used an old horse to plow his field.
One afternoon, while working in the field, the horse dropped dead. Everyone in the village said, "Oh, what a horrible thing to happen." The farmer said simply, "We'll see." He was so at peace and so calm, that everyone in the village got together and, admiring his attitude, gave him a new horse as a gift.
Everyone's reaction now was, "What a lucky man." And the farmer said, "We'll see."
A couple days later, the new horse jumped a fence and ran away. Everyone in the village shook their heads and said, "What a poor fellow!"
The farmer smiled and said, "We'll see."
Eventually, the horse found his way home, and everyone again said, "What a fortunate man."
The farmer said, "We'll see."
Later in the year, the farmer's young boy went out riding on the horse and fell and broke his leg. Everyone in the village said, "What a shame for the poor boy."
The farmer said, "We'll see."
Two days later, the army came into the village to draft new recruits. When they saw that the farmer's son had a broken leg, they decided not to recruit him.
Everyone said, "What a fortunate young man."
The farmer smiled again - and said "We'll see."
Inflationen ökar och plötsligt skakar världens till av de kommande, enorma räntorna. Nu kan det bara gå utför. Det är "tack och adjö för fisken". Kanske, kanske inte. "We'll see" ... Obligationsköpen och den kommande taperingen - det är en avgrund och nu handlar det om att rädda det som räddas kan, för inte kan detta betyda annat än en sorts undergång för aktier och liknande tillgångsslag? "We'll see" ...
Även om det inte är gällande i alla situationer är ibland det absolut bästa att avvakta. Att sitta ned, vänta och låta tiden ha sin gång. Som en vis Buddha en gång sade: This Too Shall Pass.
