Blog Archive
Alla vi som lever och vistas med investeringar, må det vara i aktier, fonder, kryptovalutor eller ett träd i Afrika, har en förståelse för pengar – valuta – och dess värde. Vi vet att en krona kan bli två och dessa två kan bli fyra och så vidare. Vi vet också att sannolikheten, eller mer korrekt möjligheten, för detta minskar för varje krona vi istället slösar på sådant som egentligen ej ger oss något (mer)värde. Förstå mig rätt, för en glasstrut på stranden, eller en drink på krogen, ger mig och många andra mervärde, men att köpa något som jag kan känna ”meh” kring är inget annat än ren och skär kapitalförstörelse.
Att förstöra kapital är något som jag tror blir ”lättare” ju mer pengar man får i sin pung. När portföljen vuxit sig till en viss nivå, såsom 3 msek, börjar det psykologiskt bli tal om monopolpengar, likt pengarna i portföljen ej fanns eller var påhittade. Adderade därtill en månadslön från förvärvsarbetet och det är lätt att bli förblindad.
Dels blir vi trubbiga i vårt förhållande till portföljen och dess dagliga rörelser, dels till det vi konsumerar. ”Kanske vi ska ta färskpasta idag också, trots att det inte är helg?”. ”Falukorv är så… ’student’. Lammkorv eller om man kanske istället skulle ta något annat, såsom lax. Fisk ska ju vara mycket nyttigare”.
Låt oss för enkelhets skull säga att det inte finns några andra faktorer bakom det förändrade konsumtionsbeteende som ovan skildras, såsom allergi, LCHF-diet e.d., utan det istället handlar om att man numera upplever att man ska ”unna sig”. Att öka sina utgifter behöver inte vara något dåligt och för vissa är det mer viktigt att leva á la ”YOLO” här och nu när man uppnått en viss summa i portföljen. Jag dömer inte, ej heller pekar jag finger. Vi är alla unika och har våra egna intressen, ambitioner, mål et cetera. Det jag dock vill varna för är att aldrig tappa respekten för pengar, för innan man vet ordet av kan den tidigare så tunga pungen väga mycket lätt.
Inom psykologin kallas denna ”livsstilsinflation” för hedonistisk adaption. Den belästa vet att var det något som stoikerna avskydde – ja, rent av hatade – var det just hedonister. Dessa avskum som bara ältade i konsumtion, mat & dryck i överflöd och mer ofta än sällan sex i samma magnitud. Det fanns ingen avhållsamhet; ingen kontroll; ingen rim och reson, ansåg de. Hedonism betyder ”njutning och/eller lustkänsla” och en intressant anekdot är att just psykologisk hedonism står i motsats till (undvikande av) smärta. Med detta menas att vi letar efter känslor och stimlui anti just smärta. Ty ska ej livet levas utan smärta? Detta är en fråga jag diskuterat med flera och där jag intar att det ska det (emellertid är detta en annan fråga).
Nåväl. Tillbaka till inläggets essens. En viss summa i portföljen och på lönekontot. Monopolpengar/vibbar. Livsstilsinflation. Hedonistisk adaption. Det är nog lätt att fastna i denna emotionella och psykologiska tankefälla. Ett sätt att motverka den, om man nu har det som ambition, är att alltid före bok på alla inkomster och utgifter. En annan är att lita på och till sig själv att man, utan excellark, klarar av att hålla på marginalerna.
Upplever du i takt med att din portfölj ökar och lönen fortsätter ticka in att du har drabbats av denna livsstilsinflation, eller att du är nära? Är det en ”icke-fråga” för dig? Eller är du den som applicerar YOOOOO f****g LOOOOOO!? Har och hur har du respekt för pengar?
Alla av oss har en gång varit mer gröna än Knatte, Fnatte och Tjatte samt alla andra i Grönjölingspatrullen. Vi har lockats av än det ena, än det andra. Har det ej varit utdelningsstrategi har det varit tillväxtorienterad sådan. Vissa har kanske spetsat till med momentum eller Magic Fomula? Ofta sker vårt ändrade av fokus på plötsliga händelser och, tyvärr, lika ofta är också vår strategiförändring mer intuitiv än grundlig och rationell grundad. Ibland slår det väl ut, men oftast inte. För att använda Kahnemans terminologi: system 1 & system 2.
Många orsaker till detta berör jag i mina böcker om börspsykologi och jag ämnar inte älta dem här. Vad jag däremot ämnar göra är att återberätta en berättelse som har presenterats sedan tidernas begynnelse(?). Reflektera kring sensmoralen och budskapet.
Once upon a time, there was a farmer in the central region of China. He didn't have a lot of money and, instead of a tractor, he used an old horse to plow his field.
One afternoon, while working in the field, the horse dropped dead. Everyone in the village said, "Oh, what a horrible thing to happen." The farmer said simply, "We'll see." He was so at peace and so calm, that everyone in the village got together and, admiring his attitude, gave him a new horse as a gift.
Everyone's reaction now was, "What a lucky man." And the farmer said, "We'll see."
A couple days later, the new horse jumped a fence and ran away. Everyone in the village shook their heads and said, "What a poor fellow!"
The farmer smiled and said, "We'll see."
Eventually, the horse found his way home, and everyone again said, "What a fortunate man."
The farmer said, "We'll see."
Later in the year, the farmer's young boy went out riding on the horse and fell and broke his leg. Everyone in the village said, "What a shame for the poor boy."
The farmer said, "We'll see."
Two days later, the army came into the village to draft new recruits. When they saw that the farmer's son had a broken leg, they decided not to recruit him.
Everyone said, "What a fortunate young man."
The farmer smiled again - and said "We'll see."
Inflationen ökar och plötsligt skakar världens till av de kommande, enorma räntorna. Nu kan det bara gå utför. Det är "tack och adjö för fisken". Kanske, kanske inte. "We'll see" ... Obligationsköpen och den kommande taperingen - det är en avgrund och nu handlar det om att rädda det som räddas kan, för inte kan detta betyda annat än en sorts undergång för aktier och liknande tillgångsslag? "We'll see" ...
Även om det inte är gällande i alla situationer är ibland det absolut bästa att avvakta. Att sitta ned, vänta och låta tiden ha sin gång. Som en vis Buddha en gång sade: This Too Shall Pass.
Lite om min strategi, placeringshorisont, tillväxtbolag mm.
Sedan jag kom upp i en utdelningsnivå som för mig är ”lagom” kom jag vid årsskiftet 2019/2020 börja fokusera mer på tillväxt. Med ”lagom” menar jag inte att jag kan leva gott på bolagens utskiftningar av pengar, utan mer handlar det om att överleva. Då jag ej har något intresse av att sluta förvärvsarbeta som lärare samt är relativt ung kände jag här att jag har skapat mig en stabil bas (lön + utdelningar). Givet denna bas har jag nu ett bra och pålitligt kassaflöde att fokusera med och mer på tillväxtfokuserade bolag. Utöver detta har jag en edge i form av tid. Jag har råd att ligga länge och, vilket absolut kommer inträffa, på minus. Så länge bolagen exekverar väl är det relativt irrelevant vad aktiekursen har för sig i det kortsiktiga perspektivet. För eller senare kommer ett bolags fundamenta visa sig i aktiekursen.
”In the short run, the market is like a voting machine--tallying up which firms are popular and unpopular. But in the long run, the market is like a weighing machine--assessing the substance of a company.” (B. Graham)
Att hitta och sedan behålla sina innehav är inte en lek, utan kräver såväl ihärdighet som tålamod. Därtill kräver det tilltro (till sin egen analys samt uppfattning om såväl omvärld, sektor som bolaget och dess ledning) och en optimistisk tro. Jag tycker Professor Kalqyl får med det bra då han hänvisar till John Harris, managing partner på fonden Sequoia; Imagination, resilience and thining like a business owner. Ja, den belästa ser mycket Buffett och Munger i detta. Detta är inte konstigt, då Buffett har en mycket bra och nära relation med nämnda Harris.
Som exempel på ovan och vikten av dessa insikter, egenskaper samt förmågor är att studera ett bolag såsom Amazon. Jag läste under min första semesterhelg ut boken Uppfinna och drömma – Lärdomar från livet och företagandet, som är ett sorts subjektivt utvalt Eldorado av aktieägarbrev, telegram, tal et cetera från Jeff Bezos från 1997 och fram t.o.m. 2020. Gång på gång återkommer Bezos till vikten av långsiktighet, tro och en vilja att alltid, alltid vilja utvecklas. Utveckling kräver uppoffringar, såväl på ett mer personligt som ekonomiskt plan. Ibland går det väl (AWS), ibland mindre väl (Fire Phone). Emellertid kommer ingen förlust utan möjlighet till lärdom, insikter och möjlighet till just utveckling. Just detta återkommer Bezos, Zuckerberg, Nadella med flera till gång på gång.
“Mistakes are a fact of life. It is the response to error that counts.” (N. Giovanni)
Vad är min strategi? Vad är min placeringshorisont? Vad är syftet med mina investeringar? Låt mig börja med förstnämnda. Att applicera ”buy & hold” tror jag kommer vara mer belönande än straffande, men jag är mer mot att applicera ”buy & build”. Även om det enbart rör sig om ett morfems skillnad är betydelsen – andemeningen – enorm. Buy & build betonar vikten av att följa upp och med bolagen och dess prestationer. Fortsätter de exekvera väl ökar du ditt innehav (givet att du finner pris/värde befogat). Utvecklas de inte enligt din analys eller hur du först hade föreställt är det din uppgift och på ditt ansvar att noggrant reflektera kring att skala/sälja av.
Ovan leder mig in på min placeringshorisont. Jag är mycket, mycket långsiktig. Ett kvartal, två eller till och med tre där bolaget möter motstånd är för mig att betrakta som normalt. Inget eller ingen är perfekt. Visst blir jag mer observant, men jag tror att det är viktigt att dels inse, dels acceptera att den perfekta kurvan utan minsta hack vare sig finns i bolagens liv eller i våra egna.
Kvar återstår nu syftet: Kortfattat är svaret – att skapa mig en ekonomisk trygghet som gör att jag har en frihet att, mer eller mindre, välja vad jag vill göra med min tid. Jag siktar inte på FIRE, men visst kommer jag förr eller senare att nå just ”FI” långt innan pensionsålder fylld. Utifrån detta har jag aldrig investerat all in i bolag med extrem hög direktavkastning (kommer i detta inlägg ej gå in på allt från skuld till utdelningsnivå, utdelningsttillväxt mm.), utan mer i bolag där jag har funnit tillväxt, utdelning (+utdelningstillväxt) mm. tillsammans har upplevts värt sitt pris. Som bekant är pris vad du betalar och värde vad du får. Detta värde kan ses, synas och tolkas på många sätt och inte bara bolagsspecifikt!
You cannot change your destination overnight, but you can change your direction overnight- (J. Rohn)
Ovan text är en mindre version av en längre jag har och som bara jag läser. Det är en del av ett dokument jag alltid läser innan jag gör en investering. I detta finns även andra punkter som skall bockas av, såsom vissa, enligt mig mer, viktiga nyckeltal. Ett av dessa är det fria kassaflödet (FCF).
Även här är låter jag Bezos agera pedagog (själv har jag ju semester…). Som framkommer talar det fria kassaflödet ett språk som rimmar mycket väl med långsiktighet, vilket även intäkter gör men som framkommer blir slutet mindre… hmm, ”lyckligt”. När allt kommer omkring är det teoretiska värdet av ett bolag summan av dess framtida diskonterade kassaflöden (DCF). Bilderna är tagna i aktieägarbrevet för räkenskapsåret 2004.
Tre bolag som jag har i min tillväxtorienterade del av portföljen är Pinterst, Unity samt Kaspi (sistnämnda bolag handlas via hantelefonorder mot London via AVA. Detta kostar 200 kr + växlingsavgift). De två förstnämnda har jag köpt in mig i under sen vinter och tidig vår samt skrivit om dem, medan sistnämnda köptes in ett par dagar innan bolaget passande nog var med i Market Makers (lyssna gärna!). Det var Alexander Eliassons (följ + presumera på hans subtrack) analys som fick mig intresserad och sedan dess har jag följt bolaget mer nära. Jag tänker inte skriva en analys här, utan finner att Market Makers podd samt Eliassons text mer än väl räcker för dig att utgå från. Det jag här vill lyfta fram är… ja, rätt gissat; det fria kassaflödet.
Då Börsdata, en underbar tjänst och där man alltid får svar, hjälp och adekvat feedback, tycks ha ett tillfälligt problem med Unitys senaste rapport(?) tog jag de sista två skärmdumparna från bolagets senaste Q1. Unity har inte samma fina trend som Kaspi och Pinterest, men när man läser hur/varför i deras rapporter får man bra svar på varför.
Nu är det fria kassaflödet verkligen inte allt. Men det är mycket och speciellt i bolag som ämnar att växa kraftigt och ”snabbt”. Viktigt i dessa är också att studera skuld, antalet aktier samt omsättning (dvs. översta raden). Skuldsätter sig bolaget och varför? Har de historiskt visat sig duktiga på att hantera skuld? Antalet aktier – är de duktiga på att hushålla på dessa och inte ösa ut optionsprogram efter varandra samt göra nyemissioner lika ofta som alla och envar byter underkläder? Omsättningen... visst gillar man svarta siffror på sista raden, men när ett bolag ska växa måste detta hamna lägre på prioriteringslistan.
Oavsett var du är och befinner dig i dina investeringar och oavsett hur länge du har hållit på är jag av uppfattningen att det alltid är bra och av vikt att då och då stanna upp och se var man spår och att man håller sig till den färdriktning man sedan länge stakade ut.
De senaste månaderna har jag mer och mer blivit än mer medveten om vikten av att aldrig vara en ”tagare”. Grovt indelat kan vi säga att det finns tre personligheter i såväl vår vardag som på våra jobb, eller om du är student; de som ger, de som tar samt ”matchers”, dvs. de som är duktiga på att såväl ge som ta utan att det blir för mycket ån endera hållet.
Adam Grant, framstående forskare inom företagskulturer och ”mjuka värden”, är en av de som forskat mycket om detta spännande fält och mycket finns att läsa i hans alster Give and Take. Givare är som nog inget rocket science att förstå vad de är och vad de ämnar göra – nämligen ”ge”
Tagare är som namnet antyder mer intresserade av sina egna intressen än av att hjälpa andra. Givare föredrar att ge mer än de får och lägger därför fokus på vad andra behöver snarare än att se vad de kan få från andra. Matcharna finner vi mitt emellan och är mer av karaktären ”scratch my back and I’ll scratch yours”. Matchare är rättviseorienterade och hjälper gärna andra under ömsesidiga omständigheter.
Tagare är lätta att känna igen. Troligen har du stött på tydligare tagare och det vore inte förvånande om någon (eller flera) person(er) du mött dyker upp i ditt huvud i detta nu, eller? Tagare är egoistiska och framhäver det lilla givande de gör för att få uppmärksamhet. Likt ett svart hål suger de energi från de grupper och sammanhang där de ingår. De är den giftiga svampen som suger upp allt från sin omgivning; torkar ut den till en sådan grad att Sahara framstår som Skara Sommarland.
I motsats till tagare bringar givare ljus och energi till vilken organisation, vänkrets e.d. som de än tillhör. Tagare är de som drar ner andra på sin väg upp, givare låter andra dras upp. Förstnämnda tar också gärna förtjänsten för det arbete som utförts i en grupp, men delar inte gärna med sig av äran.
Enligt Adam Grant finns det något slags rättvisa i världen i att givare tenderar att långsiktigt bli mer framgångsrika än tagare. De är av naturliga skäl bättre ledare, då de ger tid, kunskap, energi och idéer till andra. De skapar goda exempel och sätter en kultur av givande.
Kan vi till ovan diskussion även addera livets enda, sanna valuta kommer insikten om vad som är ”värt” något idag och vad som troligen kommer leda till långsiktig tillväxt bli än mer tydligt. Vad för valuta talar jag om? Tillit! Att ha och visa tillit är ”a & o”. Även om citatmaskinen framför övriga, Warre B, kan verka något uttjatad är hans utlåtande ”It takes 20 years to build a reputation and 5 minutes to ruin it” mycket passande tillika träffande.
Vilken lärdom drar jag främst?
1.Var inte en blodigel som enbart tar, tar samt tar och aldrig ger.
2.Var en som ger (t.ex. energi, positiv och konstruktiv feedback, kärlek mm.) och håll alltid ditt ord. Visa att du är att lita på och tumma aldrig på detta.
Ledare leder. Ledare ser till att alla har det bra och att de har rätt förutsättningar. Ledare ser till att alla har och får mat i magen. Själva äter de, för att parafrasera Simon Sinek, sist. Har du ej läst hans böcker Ledares eat last, Start With Why samt Infinite Game är de en varm rekommendation.
Om du ej är det – bli en givare. Har du historiskt haft svårt att hålla den tillit du anförtrotts – gör bot och bättring. Bli den person som du vill vara. Inte bara tänk och visualisera dig detta, utan gör det. Var en givare. Bli en ledare. Bli din och andras inspiratör!
Något jag alltid är noga med är att påminna mig själv om att vara ödmjuk. Ödmjuk inför andra, men framför allt mig själv. Jag vet vilka styrkor jag besitter och jag vet vilka svagheter jag har. Jag vet var jag historiskt har gått bet och var jag historiskt har lyckats. Dock är historia inget annat än historia och således betyder det inte att bara för att jag en gång har lyckats med X kommer fortsätta att så göra. Detsamma gäller såklart där jag har gått bet. Det viktiga gällande sistnämnda är att inte försöka med samma metod, för då är det att förverkliga Einsteins ”definitionen på idioti är att göra samma sak om och om igen, men förvänta sig ett annat resultat”.
Att vara ödmjuk är något som de gamla grekerna ständigt påminde varandra om. Hybris – högmod och att göra gudarna arga – var belagt med katharsis och denna själsrening var inte sällan minst den dubbla relativt hybrisen. Utanför orkalets tempel i Delfi stod ”Know thyself (känn dig själv)” och sällan är detta budskap inte minst aktuellt och viktigt på börsen.
Att vara ödmjuk betyder inte att man lägger sig ned och förklarar sig besegrad, utan det är att erkänna att man aldrig är bättre än den senaste prestationen och att det nu är en ny spelplan med nya spelregler, precis som en dag avslutas och en ny gryr.
Ödmjukhet är något som karaktäriserar de flesta av alla framstående investerare, såsom Seth Klarman, George Soros och Charlie Munger. De vet att de är duktiga, men att de också kan fortsätta lära. De vet att de inte är perfekta eller att de är ofelbara. De vet att för varje steg som de tar måste de sondera terrängen, så att det inte ligger någon mina där de avser att sätta sitt nästa steg. Bara för att de hittills har lyckats avencera genom ett minfält utan några bestående men, såsom ett bortsprängt ben, är ingen garant för att de så kommer fortsätta göra.
Som småsparare/småspararinvesterare som har fått blodad tand, vilket inte alls ter sig osannolikt efter börsutvecklingen sedan april 2020, är risken för hybris och brist på ödmjukhet inför såväl Mr. Market som sig själv hög. Genom att ständigt påminna sig själv om sin strategi, filosofi samt att det alltid finns en gnutta tur med i alla ökar man sannolikheten att inte begå ödesdigra misstag.
Alla har vi olika sätt att hantera såväl börsuppgång som börsnedgång och det finns ingen gyllene regel, utan likt vi alla är unika tillika olika har vi olika metoder. Själv förespråkar jag att alltid återgå till mina egna och för mig gällande checklistor, läsa om mina anteckningar från tider då Mr. Market mer tagit än gett samt påminna mig om att jag inte vet det minsta lilla om framtiden. Den som påstår att hen vet vad som nalkas redan den nästkommande timman är en spekulant – tro inget annat. Vi kan nog alla enas om att sommaren är i antågande, men kommer den att infinna sig? Är det verkligen 100 % säkert? Nej. Sannolikt, ja. Men säkert? Nej. Förvisso drar jag det till sin spets, men för att förtydliga min poäng finner jag det viktigt att så göra.
Ett citat, bland många, jag alltid bär med mig är följande: ”Knowing what you don’t know is more useful then being brilliant”.
Genom att veta vad jag inte vet (och även vad jag vet) är mer användbart än att vara ett geni. Som jag skrev i inledningen till detta inlägg är medvetenhet om allt från sina styrkor till svagheter essentiellt för att inte bara lyckas på börsen, utan även i livet. Hur lagar du för att alltid vara ödmjuk?