Jag har läst hur många har ”corona-säkrat” sin portfölj genom att göra sig av med bolag som har presterat mindre bra sedan mars 2020 (eller har det mer varit att aktien så inte har gjort?). Om detta är bra och klokt beträffande ett mer kortsiktigt perspektiv tror jag det är få som motsäger sig, men gällande ett mer långsiktigt sådant är juryn fortfarande ute och kommer inte att komma tillbaka förrän om 2–3 år.
Jag ämnar inte dryfta vilka för- respektive nackdelar det finns med att fokusera på det som händer just nu (recency bias). Emellertid vill jag betona vikten av att sätta 2020 i relation till ett perspektiv om 5, 10, 15 och 20 år och när detta görs tror jag att många olika tankar och reflektioner kan framkomma. Det jag mer vill fokusera på är att människan ofta lurar sig själv. 2008–2009 var det många som ”finanskris-säkrade” sina portföljer (inte äga bank- och fastigheter). Från februari 2000 och fram till 2001 var det nog många som ”it-säkrade” portföljen med att slänga ut alla bolag som ens vågade stava bokstäverna ”i” och ”t” tillsammans. Innan dess var det fastigheter och innan det olja. Det jag vill komma fram till är att varje kris och oförutsedda händelser är unika och…. Ja, oförutsedda. Det hör liksom begreppet ”svart svan” till att det som ingen ser komma, eller det som ingen ens kan föreställa sig, är det som kommer att hända.
Är det dåligt att ”corona-säkra” portföljen? Nej, det behöver det inte vara, men man bör nog bli med klara över att bara för att man har skaffat sig ett vaccin mot ett specifikt virus kommer det komma nya och även kan gamla sådana återkomma. Jag hävdar att det är viktigt att vara införstådd med att se helheten, att skapa sig en strategi som man kan känna sig trygg och som har en bred diversifiering. Jag kan inte komma på något specifikt som inom en nära förestående framtid skulle kunna drabba alla tv-spel- och gamingbolag, men låt oss leka med tanken att det sprider sig ett nytt sorts virus som drabbar bindhinnorna. En individ klarar av max 50–60 minuter framför en skärm innan denna mår dåligt, blir yr, kräks et cetera. Inget vaccin finns och det saknas mycket från tidigare liknande scenarier.
”Men ovan kan inte hända”, tänker du? Kanske, men vågar du ta gift på det? ”Trump kan aldrig vinna”, ”aldrig mera krig”, ”Brexit”, ”extrem nationalism post Hitler och WW2” … listan kan göras lång.
Det finns ingen perfekt och skottsäker strategi och visst kan en ”allvädersportfölj” vara mer tillgodo än ondo, men inget och ingen är 100 % vaccinerad. Mitt råd och mitt budskap är att se över din portfölj utifrån diversifiering relativt såväl tillgångsslag som sektorer och valutor. Var införstådd med att det alltid kommer finnas en risk; bli medveten om samt acceptera det faktum att detta hör "spelet till".
Tid relativt människans minneskapacitet kan ibland vara en farlig kombination. Vad som är än mer farligt för människan är envar individs brist på erfarenhet. Mycket kan man läsa sig till, men vissa saker måste man uppleva. Vi som inte var aktiva, eller ens könsmogna, under finanskrisen 2008–2009 har enbart kunnat läsa till den tidens kraftiga nedgångar, hur folk agerade och hur många kom att lämnas blottställda. Att läsa om hur ens portfölj går ned med 10, 20, 30, 40, 50 och slutligen 60 % är en sak, men att sedan uppleva en liknande situation är en något helt annat. Känslor som inte infinner sig vid en läsning gör dock så vid en reell händelse och jag tror få, om ens någon, inte kom att bli detta varse under februari och mars 2020.
Är då all läsning negativt? Nej och tvärtom – jag tror (läs; ”vet”) att den hjälper envar att agera mer rationellt och känslokallt, men det är inte ett hundraprocentigt vaccin. Det är först i stridens hetta som hjälten får bekänna färg och det är här som all träning och alla förberedelser visar sig vara tillräckliga. Ju mer och ju bättre du har tränat, desto högre sannolikhet att inte bara överleva ett ras, utan även att bli en som istället utnyttjar det och därmed blir en vinnare; ”Never let a crisis go to waste” (Churchill, Winston).
Åter till ”tid” relativt ”människans minneskapacitet”. Då det idag är många aktiva som har funnits börsen och investeringar post finanskrisen, eller däromkring, är det få som har en erfarenhet om de räntor som för bara 15-20 år sedan ansågs vara lika normala som att en svensk alltid hellre knyter näven i fickan än höjer sin röst… Visst kan vi läsa oss till dessa tider, men det är ändå svårt att ta till sig. Bostadskrisen i Sverige under det tidigare 1990-talet, med dessa tillfälliga räntor på 500 %, är likt en saga där den onda häxan idag ses som besegrad; tillintetgjord. Min fråga; är hon verkligen det?
Även om det kan låta långsökt och, ja, till och med orealistiskt, kan ovan nämnda räntor komma tillbaka. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg tror jag, och många andra, att en inflation kommer att komma. Förvisso en långsam sådan, likväl en inflation. Världens centralbanker kommer att stå något osäkra; ty konjunkturen går ju bra, så vad ska vi göra? Dopa marknaden bara för att börsen sjunker? Till och med riskkapitalisterna inser att en sådan värld kan vara svår att få fungerande. Med detta sagt vill jag betona att det kan hända, för vår förmåga att föreställa oss det otänkbara tar oss alltid med en stor förvåning (detta är något som jag skriver om i den kommande boken).
Var går gränsen för ”nära nutid”? Är det de senaste 2–3 åren? 4–5? 5–10? Beroende på var gränsen dras kommer svaren att bli olika. ”De senaste åren har räntan enbart sjunkit” – vilken tidshorisont menas? Just detta tål att ömsom lyftas fram, ömsom problematiseras. Bara för att det har varit sjunkande räntor de senaste tio år betyder det inte att de kommer fortsätta att sjunka. Det betyder inte heller att de per automatik kommer att stiga, men att utgå från att ”så har det alltid varit” (beroende på den tidshorisont som du appellerar till) är med stor sannolikhet mindre klokt att göra.
Om ovan – recency bias - skrev jag tidigare i år på Kalqyl.se och jag finner just denna bias vara nog så viktig i tider likt dessa. Att överprestera index 1, 2, 3 eller 5 år är bra, men hur ser det ut på 10 och 15 år? Självklart gäller vice versa, dvs. att även om du under några få år har underpresterat, men ändå är säker på din strategi kan denna mycket väl visa sig vara den rätta och vi vet alla att spelet är slut först då vi, spelarna, bestämmer oss för att sluta.
Faktum är att ingen av oss vet vad morgondagen har i sin linda, men att utgå från att allt kommer att vara som vanligt alt. att det kommer att bli exakt som jag tror är att utsätta sig för en onödig risk. Oavsett om du har presterat en positiv utveckling om tresiffriga procenttal, eller en svagare sådan, bör du agera ödmjukt inför morgondagen. Var nöjd och klappa dig själv på axeln, absolut, men i morgon är en ny dag och varje individ är enbart lika bra som sin senaste prestation.
Vad gjorde du gjort bra och rätt 2020? Vad gjorde du för fel och vad identifierade du för brister? Ta dig tid och skriv ned dessa och skriv sedan ned hur du ska agera när liknande situationer inträffar. Den som har en fungerande brandvarnare tenderar att överleva fler eldsvådor än den som är utan.
Ömsom som delägare, ömsom som ”vanlig Svensson” är det intressant att se hur SBB:s Ilija och Castellums Saxborn beter sig frågan gällande det norska fastighetsbolaget Entra. Därtill har Erik Selin agerat likt den finansman som han är genom att, via marknaden, köpa upp cirka 15 % av Entras utomstående aktier och kommer, utifrån min tolkning, att vara den största vinnaren i denna budbatalj.
Just nu tycks det ha blivit en sorts auktion, om än inte fullt ut i ordet rätta bemärkelse. Emellertid finns delarna där och relativt att årets Nobelpris i ekonomi gick till Robert B. Wilsson samt Paul R. Milgrom finns det fog att se på denna händelseutveckling utifrån deras forskning.
Deras slutsatser är att det är svårt att komma fram till en helt perfekt och unik formel för hur en auktion går till utifrån samtliga deltagares positioner, men det som blir tydligt är att en varas värde inte är totalt objektiv, utan budgivare agerar dels utifrån vad de själva vet och vad de tror att motbudarna vet.
De båda forskarna presenterar det som de kallar för ”vinnarens förbannelse”, vilken går ut på att det blir den med den mest optimistiska synen på objektets inneboende värde som vinner. Detta låter ju logiskt, men vad som även visar sig är att denna syn mer ofta än sällan tenderar att vara just (för) optimistisk. Ett sätt att minska denna risk är en öppen auktion där alla deltagare kan se varandras aktioner, men inte ens då är den till fullo borta.
Forskarna går även in på att i många fall brukar det första budet vara relativt lågt och under det slutbud som budgivaren kan tänka sig att ge. Detta då denna är osäker på värdet. Som exempel kan nämnas hur du lägger ut en tavla till försäljning på tradera och sätter startbudet på 10 000 kr. Du köpte den för just 10 000 kr och ”vet” att den är värd minst det dubbla. En intressent ser auktionen och lägger ett bud. Denna ”känner” att tavlan är värd 15 000 kr och kan tänka sig att vara med i striden upp till den summan, men är ändå osäker för ingen har ju lagt ett bud. ”Något är skumt; något stämmer inte; vad är det jag missar?”, tänker denna och känner sig ännu mer osäker. ”Bäst att lägga 10 000 kronor och se ifall någon annan agerar”.
Det är just detta som en budgivare vill ha, men samtidigt inte. Att andra lägger bud och är med i auktionen ger budgivarna vatten på dess kvarnar att objektet har ett värde och inte bara för hen som budgivare, utan även för andra. Du är inte ”galen” som finner objektet attraktivt; du är inte ”one of a kind” eller dylikt. Ett motbud är en bekräftelse på att andra är intresserade och det gör oss säkrare, men det triggar även igång vinnarinstinkten, vilken är en del av ”vinnarens förbannelse”.
Det ska bli intressant att följa hur Ilija och Saxborn förhåller sig till såväl Entra och dess lednings agerande som till varandra. Ännu behövs inte popcornmaskinen tas fram, men den står redo. Kommer det att bli en pyrrhusseger? Som delägare i Castellum hoppas och utgår jag från att Saxborn fortsätter att agera lika klokt som han hittills har gjort. Dock är han, likt du och jag, inte mer än männsikor och dessa tenderar alltid att vara allt annat än fullt logiska, rationella och jordnära.
I en tid som karaktäriseras av självförverkligande så extremt att humanisterna under renässansen skulle bli gröna av avund är det idag inte en fråga, ty det är en självklarhet; du som individ ska inte klara av att bara leva, dvs. äta, sova, gå på toaletten et cetera, utan även hinna med att studera, arbeta, vara ”top notch” på såväl Instagram som Twitter och gärna ha en egen youtube-kanal. Utöver detta ska du även hinna med att handla den mjölk som alltid tycks saknas i kylskåpet.
Livscoach, mentor … begreppen kan göras många och visst passar även existensberättigande persona? Oavsett begrepp finns det idag många som livnär sig på att stötta andra och detta är bra så länge nämnda vet exakt vad de gör och att de ej heller utnyttjar de som söker deras tjänst/kompetens. Tyvärr tror att fallet är just som så – att många utnyttjar andra personer som befinner sig i en (tillfällig?) svacka.
Jag har fått många mail och meddelanden, samt har jag även läst hur andra kan få liknande, där det efterfrågas om råd, hjälp, stöttning, vägledning och bistånd. Jag är den som uppmuntrar att man söker stöttning och hjälp och att detta inte ska ses som en svaghet. Tvärtom är det en styrka att säga ”jag kan inte detta än, men jag vill kunna det och jag tror att möjligheterna ökar om du ger mig lite tips, råd och stöttning”. Jag uppmuntrar mina elever att alltid samverka och inte sitta för sig själva. Att hjälpa andra leder inte bara till att de utvecklas, utan även att den hjälpande så gör. Om du tror dig kunna X och sedan blir tillfrågad att hjälpa en annan att förstå det och du vi detta tillfälle ej kan förklara, förstår du inte X och således blir du snabbt uppmärksammad på detta.
Dock har jag upplevt att det ibland tycks ha blivit en sorts inflation i hur mycket individer själva anstränger sig och hur mycket de önskar att andra ska göra åt/med dem. Ibland kan jag ha lust att skriva som svar; ”I detta fall behöver du inte en coach e.d., du behöver en spark därbak och lite jävlar anamma”. För tro mig, det behövs ingen självhjälpsbok för att inse att om du ska klara X så måste du också anstränga dig. Visst kan en bok likt ovan vara behjälplig om det finns bakomliggande faktorer som gör att det är svårt att finna den där ”jävla anamma”, men ofta är det just en hederlig spark därbak som är av nöd.
En forskare jag håller högt är Russ Harris och han kom att hjälpa mig under en mycket tuff tid under mitt andra och tredje gymnasieår. Hans bok Lyckofällan kom att öppna många dörrar för mina sinnen och perspektiv. Genom att utgå från ACT - Acceptance and Commitment Therapy – kan underverk göras. Till viss del påminner det om Sinnesrobönen ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."
Begreppet går ut på att du måste acceptera att X just nu råder och sedan förhålla dig till det. Kan du ändra, gör det. Kan du inte måste du sluta se det som ett problem och istället acceptera (och förhålla dig till) faktum. Det, på ren svenska, suger, men vad är alternativet. Att låta X ta all din vakna energi? Att dag efter dag fortsätta stånga dig blodig mot den stabila muren? Som du säkert inser är det en icke-fråga.
Att nu, under julledigheten, ömsom tillåta dig att landa, andas och med det känna hur din kropp och knopp har fått lida, ömsom ta dig tid att sitta ned med ett ark papper och en penna för att stipulera vad du kan och inte kan ändra. Detta kan gälla såväl livet i dess allmänhet som börsfokus i synnerhet.
- Vad är dina vägskäl?
Kartlägg situationer där viktiga vägskäl brukar förekomma. Du måste och behöver få en medvetenhet om när, var och hur olika situationer aktualiserar svåra tankar och känslor samt när du har svårt att på egen hand lyckas/klara av dessa.
- Vad vill du uppnå?
Ställ dig nu frågan; vad vill jag uppnå? Vad är mitt mål? Vad vill jag röra mig till?
- Vilka frånbeteenden gör du?
Vad är det som du gör när du hakar fast i vanliga tankar och känslor. Lista alla dina typiska frånbeteenden i var och en av de situationer som du har skrivit upp. Poängen här är att öka din självkännedom och bli bättre på att se när du gör avstickare från dina mål (punkt 2).
- Hur ser dina tillbeteenden ut?
Beskriv för dig själv hur dina tillbeteenden skulle kunna se ut. Här är det klokt att göra en lista på hur du skulle kunna agera (istället för att agera som du gör under punkt 3) för att nå dina mål (punkt 2). Här brukar det vara många som önskar hjälp och stöttning, från exempelvis en livscoach, men tro mig; innerst inne vet du exakt vad, när, hur och varför du ska göra som du ska göra. Du vet det. Djupt inom dig. Varför inte tillåta dig att lyssna på dig själv, för vem känner dig bättre än just du själv?
- Nu kommer det mer praktiska – att träna på att haka loss från dina ”frånbeteenden” och istället haka fast i dina ”tillbeteenden”. Blir du svettig bara av att tänka på det? Känns det jobbigt och utmanande? Tror du att Tiger Woods föddes som golfproffs? Trodde väl det/I rest my case.
Ge dig själv denna julklapp – möjligheten och förmågan att kunna utvecklas till en bättre, starkare och mer levnadsglad människa.
God jul och ett gott nytt år!
Förra veckan, närmare bestämt onsdagen den den 16/12, nåddes världen av att delstaten Massachutsetts anmäler närmäklaren Robin Hood, som under den värsta tiden under de stora börsfallen under mars kom att bli mycket uppmärksammad. Utöver nämnda delstat kom nyheter under den efterföljande torsdagen att den amerikanska finansinspektionen – SEC – ”… anklagar den populära nätmäklaren Robin Hood för att ha vilselett sparare om hur bolagets appbaserade aktiehandel genererar pengar och för att ha misslyckats med att genomföra utlovad handel.” Det dröjde inte många timmar till innan den sista nyheten för dagen nådde marknaden – Robin Hood gick med på att betala en böter om $65 miljoner.
De senaste åren har vi alla fått se hur en sorts ”gameification” har kommit att ske. Dagligen tycker jag mig kunna se hur såväl Avanza som andra aktörer berättar om kommande, nya funktioner på såväl hemsidan som i appen och visst är det uppskattat, men tro inte att det inte finns en bakomliggande tanke. Allt är inte bara skapat för att ge den bästa upplevelsen, utan även för att locka till köp och därmed göra steget från tanke till aktion hos konsumenten/användaren så minimalt som möjligt. Jag anklagar inte Avanza och dess likar, utan applåderar dem. Precis som de stora ”jättarna”, Facebook, Alphabet, Amazon, Twitter et cetera, vet de hur människans psyke fungerar och vilka knappar man skall erbjuda vid vissa specifika tidpunkter.
Nu är jag inte fullt insatt i Robin Hood och det nyss öppnade tillika avslutade fallet mot dem, men likt många av mina fränder (host… Sparo), och som jag själv tidigare gång på gång har betonat, har den enskilda individen ett ansvar. Robin Hood-spektaklet och spelinspektionens alla utspel det senaste året med allt från max 5000 kr per vecka hos en och samma leverantör (med följden att alla hoppar mellan olika av dessa samt till de oreglerade, där inga maxbelopp existerar) till att ingen reklam får göras under dagtid är bara några axplock på hur staten och de styrande behandlar ”folket” likt vore de sex år och beroende av såväl sin snuttefilt som napp med bamsemotiv.
Jag förstår att det framkommer som att jag lägger i både en som två övre växlar av detta och att jag överdramatiserar och att jag till viss del jämför äpplen och päron, men… har individen INGEN EGEN SKYLDIGHET samt att vara ANSVARIG FÖR SITT EGET BETEENDE? Är det verkligen Klarnas fel att herr Karlsson köper såväl ett PS5 som Occulus Quest 2 och även slänger med lite extra tillbehör när han ändå håller på? Han måste ju hålla jämna steg med alla som figurerar i hans flöden på både Twitter som Instagram. Att han inte har råd är inte en ursäkt och det där med betalning löser sig ju alltid – det är ju trots allt avbetalning och då är det ju billigare…
Ja, det finns individer som har problem och som har diverse psykologiska nedsättningar samt andra utmaningar och dessa skall alla se till att hjälpa och inte att utnyttja, men inte har var och varannan Svensson det, eller? För drygt en vecka sedan skrev Sparo om den äldre man som inte bara en, utan två(!), gånger agerat likt han saknade en förmåga att tänka själv och med det inse att det alltid finns två sidor av ett och samma mynt.
Jag börjar undra om den inflation som tycks saknas gällande valuta istället har infunnit sig beträffande ålder och kognitiv utveckling (läs; att bli, vara och agera likt en vuxen som tar tänker efter innan och sedan tar ansvar för sina ageranden).
Den värld som tycks skapas, eller redan till en viss grad har skapats, tycks gå ut på att oavsett vad jag – individen – gör för fel så är felet egentligen inte mitt, utan istället är det alla de som erbjuder tjänster och produkter. Det är deras fel att jag lockas att köpa, för inte kan jag stå på mig och utgå från min unika livs- och ekonomiska situation? Vad kommer härnäst? Ha begränsade öppettider på diverse livsmedelsaffärer, för det har visat sig att de som lider av fetma orsakad av överkonsumtion av socker tenderar att åka och handla på fredagar kl 15-17:00? Vissa lider tyvärr av bulimi, som är en hemsk psykologisk utmaning, och här visar data att de tycks besöka affären sent på kvällen för att köpa överflöd av allt från kladdkakor till Frödinges blåbärspaj. Således kommer alla ICA-butiker i SWE att vara stängda efter kl 19:00(?).
Vem vet, snart kanske det kommer förslag på att Systembolaget skall hålla stängt även på lördagar, då det visar sig att folk tenderar att dricka mer under sin ledighet och att detta, i vissa fall, men långt ifrån alla, leder till våld, oro et cetera (att staten inte förstår att alla då kommer köpa en vfardag och spara till helgen är, tyvärr, en no-brainer). Jag ämnar inte bagatellisera sistnämnda och jag vet att det finns de som har blivit drabbade/drabbas av berusade människor. Dock är det en annan (viktig!) debatt, men problemet och till viss del lösningen är densamma; det är individen som är ansvarig för sina handlingar.
Jag har god lust att maila Jackson, Nolan och Tarantino och lägga fram mitt manusförslag på en ny film – ”The Last Grown Up on Planet Earth”. Det jag just nu ägnar all tankeverksamhet åt är att reflektera kring vilka som skall spela huvudrollerna. Förslag?