Få ämnen berör och delar människor så mycket som politik och detta har blivit extra tydligt de senaste tio åren i allmänhet, men de senaste fem i synnerhet, då Europa kom att få en kraftig flyktingvåg. Var det rätt av Sverige att ta emot så många flyktingar? Det är en fråga som är mer vital och närvarande än vad den var då, hösten 2015. Dock är det inte denna specifika fråga som jag i detta inlägg ämnar dryfta, utan istället vill jag presentera en bild över vad dagens politik är och varför det har kommit att bli sådana tydliga läger.
Underlaget för denna presentation är hämtat från magasinet Axess och det första numret för räkenskapsåret 2020. Detta nummers tema är ”Polariseringar pågår” samt det något mindre ”Hatet pågår” och detta tror jag det är få som motsätter sig(?). I fem artiklar – Känslostorm, De upplystas intolerans, Alla blev så arga, Leta bortom politiken samt Så illa är det inte – presenteras mycket intressanta och välgrundade reflektioner tillika slutsatser.
Den första och längsta är Känslostorm, som är skriven av författarens, aktivisten och journalisten Jonathan Rauch, känd för bland annat Political Realism: How Hacks, Machines, Big Money, and Back-Room Deals Can Strengthen American Democracy och Kindly Inquisitors: The New Attacks on Free Thought, Expanded Edition, och översatt till svenska av Margareta Eklöf. Den erkända författarens slutsats är lika skrämmande som den är sann: dagens människa har tappat sin ideologiska tro och röstar inte efter denna (logiskt, då den saknas…), utan efter känslor.
Okej – vad är nytt, tänker du? En mycket berättigad fråga och Rauch ger svaret att det inte är känslor för det egna partiet eller för det man vill, önskar och hoppas på, utan vice versa – dvs. man röstar på det partiet som tar tydligast ställning mot det som man avskyr, hatar och allra minst vill se bli en verklighet. I en undersökning av Pew Research Center framkom att bara 44 procent av republikanerna är beredda att kompromissa med demokraterna och hos sistnämnda är bara 46 procent. Med andra ord kan det sägas att inte ens hälften av de förtroendevalda är beredda att kompromissa för att nå en lösning om en specifik fråga.
Antingen är du med mig, eller emot mig – det finns inget mellanting. Detta är vad som gäller i dagens politik och ju mer jag satte mig in i artiklarna och även andra matnyttiga publiceringar slås jag av att det är en sanning. Visst – det var snarlikt under slutet av 1800-talet och fram till Andra Världskriget, då nationalism först delade folket för att sedan ersättas av de olika ismerna, såsom fascism, nazism, kommunism et cetera, men denna gång är gränserna och polariseringens orsaker mer diffusa och subtila.
Det handlar om tribalism – att tillhöra en flock och en stam och att aldrig, aldrig(!) svika vad den står för. Hellre är du beredd att dö. I sin artikel berättar Rauch hur en tidning berättade om en bilmekaniker som blev uppringd av en strandad bilist. När bärgaren kom dit och fick se att det satt en Bernie Sanders-dekal vid stötfångaren sade han ”lycka till” och lämnade bilisten med sin bil i det skick som han hade funnit dem i. I en tv-intervju i WLO dagarna efter sade han: ”Jag gör inte affärer med det där klientelet”.
"[...]Följaktligen har personligheter som Trump, Johnsson, till viss mån Macron, Åkesson med flera kommit att vinna allt mer inflytande och makt[...]"
Om Rauch har rätt, vilket jag anser, röstar en majoritet idag utifrån affekt – känslor. Inte känslor för vad de uppskattar, utan för vad de absolut inte uppskattar. Brexit, Trump vs. Demokraterna, SD vs… ”alla”(?) – i samtliga av fallen röstar folk efter sitt missnöje och av rädsla för vad som kan hände om de andra kommer till makten. Betänk; har du inte hört, eller läst, hur många som säger att de kommer att rösta på Trump, för hellre att han får fortsätta i fyra år än att Warren eller Sanders får makten? Av de rapporteringar som de svenska tabloiderna ger oss tycks detta vara den sanning som råder: Wall Street må inte älska Trump, men relativt hans motståndare och deras utannonserade agendor är valet inte ett val - för det finns bara ett alternativ om de inte önskar att förlora väldigt mycket pengar och det alternativet stavas Trump.
Skillnaden mellan partierna har inte ökat, snarare tvärtom (lex ”decemberöverenskommelsen” och ”januariöverenskommelsen”). Det som dock har ökat är att allt fler politiker förstår att dagens (unga/medelålders) människor, som bara har läst om de fatala hemskheter som patosdriven politik kan leda och har lett till, är känslobenägna och att detta går att utnyttja. Följaktligen har personligheter som Trump, Johnsson, till viss mån Macron, Åkesson med flera kommit att vinna allt mer inflytande och makt.
Om detta kommer att växa och bli än mer viktigt i kommande val kan de kommande decennierna bli mycket, mycket utmanande, där polariseringar snarare är en regel än undantag och där fysiska konflikter kan komma att höra vardagen till.
Ovan har jag bara angett synopsis ur Axess tema för detta nummer (nr 1, februari 2020), men utifrån detta - vad är din tanke och reflektion kring det som Rauch och övriga skribenter i sina artiklar presenterar?
Jag är religiös, men inte i den betydelse som 99 % av jordens befolkning tolkar begreppet, utan i dess sanna betydelse – jag har en uppfattning om ett visst ting som delas av många andra och det är vår tro på och mot detta som binder oss samman i en gemenskap. Ja, det är exakt detsamma som ideologi. ”Var är gud”, kanske du undrar? Ja, beträffande gudomar måste jag be dig att bläddra vidare till ”teism”. När begreppet ”religion”, i dess sanna betydelse, studeras finns inget som nämner någon/några gudar.
Nåväl – tillbaka till min ”religion”, vilken jag bedömer faller under agnosticism, dvs. att tro på något högre, men vad/vem detta/denna som X är är oklart och opreciserat. Jag tror att det finns ”något” som styr och ställer, eller i alla fall har en påverkan. Är det naturen? Är det Gaia? Ingen aning och jag lägger vare sig tid på att försöka ta reda på det eller att försöka precisera det tydligare. Jag tror på något, men det är inte gud, Allah eller Teletubbies. Punkt.
När jag studerar historia kan jag ibland inte undkomma tankarna som säger att ”detta var mycket lägligt – nästan som att någon med ett helhetsperspektiv har agerat”. Det är lite som när du spelar ett barnvänligt tv-spel och din karaktär skall hoppa över en fälla och inte lyckas. Plötsligt dyker en skyddande hand, eller dylikt, upp och greppar tag om dig och lyfter tillbaka dig till din förra punkt och du får hoppa om igen. Eller då autoaim hjälper dig att styra siktet mot huvudbossen, trots att du inte bara lider av parkinsons, utan även av koffeinbrist.
När pesten drabbade Europa under 1300-talet led kontinentens befolkning av, utifrån den tidens mått mätt samt utifrån de resurser som fanns till förfogande, av en överbefolkning. Folk svalt, det fanns inte tillräckligt med arbeten och det var bitvis var man klarar sig själv som rådde. När digerdöden slog till kom många människor att dö, men ur askan kom mycket positivt. Dels kom detta att påverka avskaffandet av feodalismen, då bönder kunde kräva mer rättigheter (annat som hjälpte till med detta avskaffande var tillkomsten av krut och kanoner, vilka var lika dödliga för den bepansrade riddaren som den oskyddade bonden), dels att de överlevande kom att få mer utrymme, mer varierande och bättre kost et cetera. Allt detta och mycket mer kom att leda till en positiv spiral för människan.
Spanska sjukan var en annan sjukdom, men när den kom led inte världen av något akut. Förvisso hade det vuxit upp många klimatförstörande industrier i städerna, där folk bodde trång och med dålig hygien. Kriminalitet, prostitution, hasardspel, dålig och ensidig kost et cetera tillhörde då vardagen, likt strax innan pesten på medeltiden. Många familjer kom att skapas och av dessa kom många också att splittras. Därtill kom WW1 att bryta ut – kan spanska sjukan ha varit ”jordens” röst som sade ”nog!”?
Sars och svininfluensan är två, i tid mätt, mer närmare farsoter som aldrig riktigt fick det hemska och oönskade genomslag som de kunde ha fått och tack ”någon högre makt” för det. Hur är det denna gång? Finns det en högre makt som säger ”nej/nog” till all överbefolkning och klimatförstörelse? En makt som säger ”nej/nog” till all den skada som människan åskammar naturen och även sig själv? Jag har ingen aning, men jag skulle ljuga om jag inte erkände att en tanke kring detta har väckts. Tror jag på den? Nej, likväl finns den där.
Vad tror du – är epidemier likt denna och tidigare ett nödvändigt ont? Är det något som faktiskt behövs för att dels hålla oss i schack, dels se om vi kan stå faror bi?
”So, first of all, let me assert my firm belief that the only thing we have to fear is fear itself—nameless, unreasoning, unjustified terror which paralyzes needed efforts to convert retreat into advance.”
Dessa ord myntades Franklin D. Roosevelt 1933, mitt i en brinnande depression av sällan skådat slag. Som hobbypsykolog och hobbybeteendevetare finner jag andemeningen vara korrekt, för mer ofta än sällan är rädslan och fruktan ofta värre än den egentliga ”smällen”. Fruktan för tandläkaren, examinationen, låneansökan, frieriet… vad det nu än må vara är det ytterst sällan som fruktan och rädslan är befogad.
Vad gör människor som är rädda? Jo, för det första låter de, omedvetet, reptilhjärnan ta över kommandobryggan bakom pannbenet och sedan låter de system 1, dvs. det system som inte tar hänsyn till långsiktighet, rationalitet och metodik, styra likt vore de kapten Hadock utan alkohol i kroppen. System 1 söker snabba och så smärtfria lösningar som möjligt. Detta är mycket tydligt idag, då många loggar in och ser sin depå ha minskat med 30 %. Den första tanken som slår dem är ”pengar = mat. Inga pengar betyder ingen mat och ingen mat betyder död genom svält”. Således säljer de pga. obehaget och rädslan för att förlora sitt levebröd.
"[...]för det räcker med att bara säga hur dåligt alla andra agerar (jmfr. SD och dagens regering)[...]"
Bara ett par sekunder senare, fem för att vara exakt, börjar system 2 att komma igång och när det tillåts än mer spelrum kommer ånger och skamkänslorna som ett brev på posten: ”Just det, jag skulle ju vara långsiktig” och ”varför sålde jag nu och varför väntade jag inte? Varför återgick jag inte till mina anteckningar och agerade lugnt, metodiskt och rationellt?”.
Dagen efter köper de in sig på nytt och i värsta fall kan denna metodik, att köpa dyrt och sälja billigt, återupprepa sig om vederbörande inte tar sig tid och energi att faktiskt utvärdera sig själv och därmed lära känna sitt sanna jag.
När vi är rädda och i panik har vi en tendens att svara med lika panikartade åtgärder och detta är jag rädd för att vi ser idag; regeringar testar än det ena, än det andra i rädsla för att inte klara av det motstånd som covid-19 bjuder. Förutom att de tycks lida av ömsom flockmentalitet, ömsom aktivitetsbias, tror jag att de är så rädda att de saknar förmåga att verkligen våga reflektera och agera på bästa möjliga OCH långsiktiga sätt.
Historien har lärt oss att snabba quick-fix sällan har ledat till något bra; överproduktionen i Tyskland under tidigt 1930-tal samt ett förlorat världskrig gjorde att befolkningen var allt annat än glada. De styrande var rädda och visste inte hur att tackla detta, men något var ju nödgat att göras, eller hur? Och gärna snabbt – helst igår. Således – starta sedelpressarna! Viljan var att stötta de strejkande invånarna, men det som var ämnat att vara en tjänst blev istället en brunpälsad sådan.
Hur gick det? Jag tror alla kan historien och har bilderna hur små barn körde en skottkärra med D-mark för att köpa en limpa bröd, eller ett kålhuvud…
Vad ledde till mer, förutom att de fattiga blev än fattigare? Exakt – framväxten av starka och nationalistiska rörelser, vilka älskar att spela på patos och peka på hur fel alla andra gör (jmfr. Trump). Sällan (läs: aldrig) behöver de komma med egna förslag e.d. på lösningar och förfaranden, för det räcker med att bara säga hur dåligt alla andra agerar (jmfr. SD och dagens regering).
Under hela 1920- och 1930-talet kom många länders regeringar och parlament att utsättas för svåra prövningar och vad de alla hade gemensamt var att de valde de åtgärder som var de bästa, men enbart i det kortare perspektivet. Åtgärderna andades nationalism, restriktioner, handelshinder, utstötning et cetera. Detta ledde till att utbudet sällan kom att matcha efterfrågan, eller vice versa, vilket gjorde att många företag slogs omkull och dessa, men även de mindre drabbade, kom att få ett allt mindre förtroende för landets styre. Istället kom de att stötta demagoger och deras ”partier”. Dominoteorin är mer använd kring det Kalla Kriget, men även här kan den ses lika tydligt.
Är rädslan för viruset och de många panikartade insatserna verkligen de bästa när insats, kostnad och (eve.) utfall bedöms och mäts? Vad säger historien? Vad säger du?
Vestigia terrent.
Jag kan inte undgå att känna hur du, jag och alla vi just nu är med om händelser som kommer att finnas i historieböckerna för all framtid. Det som vi får se, höra och uppleva har förvisso hänt tidigare, såsom vid digerdöden och spanska sjukan, men skillnaden från då och nu är att idag är världen allt mer globaliserad och sammanknuten med och i så många olika trådar att inte ens Farmor Anka skulle klara av att reda ut dem.
Digitaliseringen visar hur tätt sammankopplat allt är och sällan har fjärillseffekten varit så tydlig som nu. Från en marknad i Kina till att hela kontinenter drabbas av ett virus av sällan skådat slag är… lika hemskt som ”fascinerande”. Förstå mig rätt, men försök att förklara för en hitrest person från 1347 hur denna incident på en kinesisk marknad flera tusen mil från Svedala fick hela ekonomiska system att sättas på sin yttersta prövning och hur samhällen och nätverk näst intill slutade att verka.
Det är hemskt att se, höra och få läsa om allt lidande och all min sympati tillika empati går till de utsatta; inte bara de som lider känslomässigt, utan även ekonomiskt, vilket alla våra små egenföretagare gör (stöd gärna din lokala restaurang, fik etc. nu, för annars finns risken att de ej finns kvar i morgon). Det är lika hemskt att se hur människor försöker att sko sig på andra människors olycka, såsom att köpa upp hela lager av en vara och sedan sälja för tio gånger ursprungspriset. Förvisso gäller utbud och efterfrågan, men ingen med ett hjärta skulle gå så långt att de säljer toalettrullar för över hundralappen under sådana omständliga och hemska tider som nu råder.
Jag har reflekterat mycket kring nuvarande situation och hur många som sitter i karantän och/eller är begränsade på andra sätt. Jag kan då inte låta bli att koppla till Boccaccios (1353) kanoniska verk Decamerone, eller till Camus (1947) Pesten. Därtill kan jag finna mycket koppling till Martinssons Aniara.
Vad händer med människan när tilltron till något försvinner? Vad gör hon och varför? Om religion, eller tilltro till en viss ideologi, försvinner – vad gör hon och vad händer? I t.ex. Aniara söker hon tröts i sex, alkohol och missbruk, detta även om hon innerst inne inser att det egentligen inte hjälper och att det enbart leder till en förvärrad situation.
Jag har sedan länge brottats med att ömsom förstå, ömsom få en klarhet i existentialismen, vilket jag vet är en näst intill omöjlighet, för något universellt svar finns inte. Alla lever vi för olika saker och således har vi alla olika tillika unika anledningar som får oss att (vilja) leva. Emellertid måste jag säga att jag än mer nu än någonsin tidigare känner att jag vill hjälpa andra; hjälpa dem att ta sig igenom nuvarande kris – vara där för dem. Stötta dem. Ge dem energi och tilltro. Ge dem lusta och kraft att stå emot. Kraft att bli starkare och att växa.
Vi skriver historia och som alla vet är det på vinnarnas lott att skriva det sista kapitlet i boken. Kommer du att vara med och hur kommer du att gestaltas och beskrivas? Och om ett par år, när detta har lagt sig, kommer du att kunna läsa det kapitlet och känna stolthet?