Har du inte sett dokumentären Inequality for all med Robert Reich, som har ett förflutet som U.S. Labor Secretary, är det min starka rekommendation att du så gör och när du ändå är igång har du även dessa att förkovra dig under denna mycket annorlunda sommar som kommer att för alltid ha en plats i historieböckerna.

Ojämlikhet är ett mycket omdebatterat ämne. Ingen vill ha det, men i den värld som har skapat och således lever i är det något som inte går att undkomma, ty liberalismens tillika darwinismens signum är att de mest anpassningsbara, agila och dynamiska är de som överlever, medan övriga först stagnerar för att sedan fallera och upplösas. Detta gäller bolag, men bakom bolag finns människor. Här finns han/hon och de som har skapat det, men även de som arbetar på det. När detta perspektiv tas i beaktande framstår liberalismen som mycket hård och hjärtlös. Emellertid måste det också tas med att detta är just ”livet” – för kommer du ihåg dronterna?  Trots att de kunde stå och se på hur människan inte bara tog deras ägg, kunde de även stå lika statyliknande när deras nära och kära fångades in för att ätas. De var inte anpassningsbara och kom således att få en inträdesbiljett till den grind som Sankte Per vaktar. Kanske har du sett dem i filmen Ice Age (2002), där deras död gestaltas som i en sorts följa John utför ett stup, jagandes en melon... på tal om annat, så att säga.

Att rika blir rikare och fattiga fattigare är inte något som de flesta (alla?) önskar sig, likväl är detta den brutala sanningen. När börsen sjönk likt vore den en sten från den 27/2 2020 och fram till den 23/3 2020 kom det att skrivas mycket om hur världens rikaste tappat miljarders miljarder på sina bankkonton. Detta är en sanning, likt den att de med ytterst få medel på dessa inte tappade lika mycket. Rent monetärt, för procentuellt torde det ha varit samma givet att dessa var exponerade mot aktiemarknaden.  

Dock tror jag vi är få, om inte alla(?), som förstår att krascher likt dessa i långa loppet mer ofta än sällan leder till att de rikare blir än rikare och att de fattiga fattigare. De med medel klarar av att slå läger; campa och hålla it med sandstormen slår mot tältet, medan detta inte är gällande de med minimala eller inga medel på banken. Medan förstnämnda har proviant och skydd att hålla ut länge, nödgas de sistnämnda att ge sig ut för att arbeta på ett skitjobb för en skitlön, som knappt täcker för de basala behoven.

Även om de data jag nedan redogör för har fem månader på nacken är de fortfarande lika gällande, om än till exakta siffror så åtminstone till dess andemening, och anslaget till detta inlägg kom efter att ha lyssnat på de båda herrarna Investacus och Värdeinvesterarens podd Game of Stocks senaste avsnitt (53).

Studera nedan bild, vilken visar hur många timmars jobb med minimilön som krävs av en Svensson för att köpa en andel av S&P 500. Det krävs idag cirka 120 timmars arbete för att köpa en andel och när dessa väl är inrapporterade tror jag inte det är just en andel i detta väldiga index som lockar, utan nog torde det mer vara mat, hyra, eventuella mediciner et cetera?

Fråga dig själv om du tror att kostnaden kommer att bli lägre eller högre de närmaste åren. Addera de faktum att vi har noll- och minusräntor, enorma stimulanspaket, presidenter som är beredda att sälja och liva än det ena, än det andra för att kunna hävda att de har lett den amerikanska börsen till aldrig tidigare noterade och därmed sedda nivåer. Detta samtidigt som andelen lågkvalificerade jobb ökar och antalet fattiga ökar.

I den länk som jag hänvisar till hänvisas i sin tur till en gallupundersökning, som visar att bara 55 procent av den amerikanska befolkningen är exponerad mot aktiemarknaden. Uttrycket att det krävs pengar för att bli rik tycks bli än mer gällande för varje år som går och frågan är om det kommer att sluta med ett uppror från den undre klassen, eller kommer den övre att lyckas hålla dem bi med ”bröd och skådespel”?

Jag har tidigare skrivit hur en, av flera möjliga, framtid skulle kunna se ut, vilken även Harari skildrar i sitt alster Homo Deus - en värld där ett "oändligt" liv är möjligt, men för att kunna ha detta krävs pengar. Pengar att dels köpa medicin e.d. för att "leva", dels för att kunna ersätta/underhålla våra lemmar. Visst är det inte ett liv som Lockar, med stort "L", men om du kan leva till att du är cirka 120-130 år utan en alltför stor daglig pers tror jag det är många som aldrig skulle tveka att börja knapra piller. Dessa piller tillika tjänster för kroppsunderhåll är inget som kommer att säljas till priset av ett Happy Meal, utan det kommer att kosta. Rejält. Således kommer enbart de rika att råd och dessa är rika för att de ömsom vet vikten av att investera, ömsom den magiska ränta-på-ränta-effekten. Deras barn och barnbarn kommer nog inte klaga när de kommer få växa upp i en familj där det inte är snack om Svennes, eller Kalles, kaviar på Skogaholmlimpan, utan rysk dito till frukost. Detta medan de fattiga, som förvisso lever lite längre än vad vi dödliga gör idag, men som inte har råd att bekosta kroppens alla åkommer efter att slita halvt ihjäl sig på lågbetalda jobb. 

Är framtiden "Inequality for all – but most for the poor"? Gated communities är redan nu vanliga på många platser i världen och runtom på vår planets jord växer demostrationer upp och även om de senaste har varit med/för #blacklivesmathers kan de även ses som en reaktion på det mycket ojämlika samhället, vilket Alexander Bard och Jan Söderqvist, i sin bok Digital Limbido, tydligt lyfter fram som det största hotet mot vårt samhälle. Just om denna och detta skrev jag om i oktober 2019.

Har vi sett början på den verkliga klassdelningen, eller finns fortfarande möjlighet att hindra framväxten av en super(rik)människa och dess motsats?

OBS: Vetskap om inflation, lönestagnation etc. är viktigt att ta med, men jag har valt att inte explicit ta med det i detta inlägg i syfte att "keep it as simple as possible, but not simplier" (Einstein).