- Recensioner och mediaframträdanden om "Livet, Börsen & Allting"
- Min bok: "MER Börspsykologi" - recensioner, utlåtanden, media etc.
- Min bok - "Börspsykologi - så blir du en bättre investerare"
- Portföljsutveckling
- Utdelningar & totalt kapital
- Dokumentärer och serier
- Sidor där jag finner underlag för aktier/investeringar
- Poddar
- Gaius Marius - Roms Tredje Grundare
Blog Archive
Hmm… kanske inte det bästa att säga och framför allt inte direkt i ett blogginlägg som ska handla om min kommande bok, Mentala Modeller – för investerare som vill slå aktiemarknaden, men jag har alltid trott på samt utgått från att transparens är det bästa för alla parter. Varför min ”sista” på bra länge? Jag kommer återkomma till det, men först – vänligen låt mig berätta om min nya bok.
Jag har tidigare skrivit lite kort och väldigt diffust om min historia – det skadade knät, den misslyckade operationen, ”fotbollskarriären” et cetera. Inget av detta har varit lögn – tvärtom, men jag valde i min första bok – Börspsykologi – att inte berätta mer, då jag dels inte bedömde det passande, dels inte adekvat för boken och dess innehåll. Vidare var jag inte fullt ut klar över och säker på om jag verkligen borde och ville.
Faktum är att den fysiska skadan blev en psykologisk sådan. Vad, hur och varför kommer jag ej förtälja här, utan det kommer vävas in i min kommande bok. Nu undrar du säkert ”men skrivs det inte om aktier och investeringsprocessen i boken!?”. Mitt svar – SJÄLVKLART skrivs det om det ämne och den värld du och jag håller högt. Fokus är på mentala modeller att applicera under hela investeringsresan, med allt från kontakt med andra investerare till hur att analysera bolaget. ”Min berättelse” är med som ett vardagsnära exempel på hur de mentala modellerna också kan appliceras i det vardagliga livet, men också för att jag tror på att vara personlig – det ger mer tyngd och mer tillit läsare och författare emellan.
Detta är INTE en bok á ”såhär lyckades jag på börsen” eller ”10 steg till hur att bli miljonär”. Dessa finns det redan gott om och jag har inga ambitioner att sälla mig till den genren (inget ont om den, men jag kan ej se mig skriva en sådan).
Boken har testlästs av flera finansprofiler, däribland Ola Rollén, Mats Qviberg, Per-Håkan Börjesson, Andreas Brock samt Erik Selin. Samtliga har kommit med positiva utlåtanden, vilka jag framgent kommer återkomma till.
Denna bok påbörjades, om än ej i fysisk så i mental form, kring slutet av 2000-talet och har sedan dess vuxit. Jag har skrivit i och på den när tid, lust och energi funnits och jag har många gånger fått kämpa med mig själv när vissa rader har förtecknats. Då den är personlig på ett sätt ingen annan(?) finansbok är finns det mycket som upplevs jobbigt, men som jag är på det klara med måste sättas på pränt; måste få komma ut och således slås sönder och samman. Jag förstår om du tycker mig tala i tungor, men du kommer förstå om/när du läser boken.
Tillbaka till ”min ’sista’ bok”. Jag skriver ”sista” inom citationstecken då jag aldrig kan säga och veta att det är min sista. Troligtvis är det inte det, men jag kommer nu ta ett par, tre,+fyra år för att landa. Jag har fyra år i rad släppt en bok kring slutet av mars och det har varit bland det roligaste och mest surrealistiska jag upplevt. Sällan hade jag kunnat föreställa mig denna utveckling då jag skickade in mitt första manus 2019 och lika lite hade trodde jag på det enorma, positiva gensvar som kom. Du, kära läsare, har en lika stor del i mina böcker som jag. Jag hade, helt ärligt, inte klarat det utan dig kära läsare.
Att, bokstavligt talat, skriva en bok tar för mig inte lång tid (allt är relativt), utan det tuffaste och mest energi- och tidskrävande arbetet är hela processen innan tangentbordet bombas sönder och samman. Jag kan inte säga i exakta mått hur mycket tid som ligger bakom mina böcker (och då menar jag inte just skrivdelen, utan insamlandet av fakta, tid för reflektion, bollande av idéer, tvivel, tilltro, mer tvivel och så vidare), men det är många, många år.
Att läsa in, reflektera, bearbeta och upprepa den processen ett par och desto fler gånger tar sin tid och den får inte stressas på. Processen måste ske organiskt och ibland går det snabbt, ibland inte. Att pressa sig att skriva bara ”för att” tror jag inte på som modell – du måste ha något som du vill kommunicera och något som har en tyngd; något som, förhoppningsvis och sagt med all ödmjukhet, andra kan ha nytta av.
Jag ser med lika stora delar förtjusning som nervositet fram emot mars 2023, då boken är planerad att släppas. Den kommer under vintern komma upp på sidor såsom Adlibris och Bokus – när det sker kommer jag såklart återkomma om.
Så… summan av kardemumman: ny bok. Min ”sista” på bra länge. Fortsatt fokus på de mer mjuka, viktiga sidorna av investeringar samt ett fokus på pedagogik och tydlighet. Sistnämnda är viktigt och något jag var mycket noga med i mina två första böcker. I #MM (som får bli dess ”ticker”/tag) kommer det inte vara mallen från Börspsykologi och MER Börspsykologi som förbehållslöst appliceras - således inga Nicklas och Kajsa, men samma språk och samma sätt att förklara kommer vara detsamma. Du som läst nyss nämnda bok/böcker kommer således känna igen dig i språk, ton och framställning.
Hur avslutar jag ett inlägg likt detta? Hur många gånger har jag inte skrivit: ”jag saknar ord” e.d.? Tyvärr måste jag återanvända dem, för jag saknar verkligen ord. Hur kan jag sätta ord på känslan av +tio års kamp? På allt jag sett, läst, hört och diskuterat? På all den fina uppslutning jag sett och fått uppleva? Hur tacksam jag är för all stöttning och alla härliga tillrop? På all kärlek som visats mig?
Jag väljer att avsluta på detta sätt: TACK! Till dig för att du delar, vill lära dig men också lära andra. Till dig som vill något mer och som alltid vill nå ett steg högre; till dig som skapar dig ett liv, inte förbehållslöst kräver ett sådant.
Bästa tecknet på att en kraftig nedgång/korrektion/björnmarknad är i antågande
Alla är vi våra egna dårar. Vi tror oss se; tror oss höra; tror oss läsa vad som är en bra och adekvat investering just nu och för kommande x antal år. Vi verkar på Twitter, Instagram, Tik Tok, Facebook, Snap, Discord med mera och vi surrar så mycket att vi missar att se huruvida delarna summerar helheten eller om något skaver (vilket ofta är fallet). Vi är för fast i att skrika högst och mest på valfri social mediaplattfom och får vi inte några ”likes” så skriker vi lite mer och lite högre. Allt för att bli belönade med den snabba endorfinkick ett ”gilla” ger. Platsen i flocken tryggad. För stunden. Alla älskar mig. För stunden. Och så vidare…
Det kan ibland bli tämligen komiskt, för de som skriker mest och högst måste ha ett extra dygn om de dels ska hinna med att läsa allt de skriker om, dels sedan ha tiden att just skrika. Högt. Det skulle vara intressant att se hur mycket reflektion som finns bakom varje läst rubrik, alternativt ingress…
Vid 2008 fanns inte de sociala medieplattformar vi idag tar för givet, i alla fall inte i samma utsträckning och med samma breda användarbas. Emellertid betydde inte det att det inte förekom de som skrek mycket och högt. Samma var gällande 2001 och de kraftiga börskrascherna dessförinnan.
Vad som kännetecknade de flesta av dessa var att strax innan bilan föll basunerade många förståsigpåare att Buffett och Munger hade förlorat ”det”. Medan börsen steg sakade de efter. ”De är inte med i matchen”, ”de är inte tidsenliga”, ”de investerar i den gamla, inaktuella världen” och så vidare. Samma var det under mer eller mindre hela 2021 – ”De är gamla! De är föredettingar! Kolla hur mycket de laggar index, men framför allt ARK Investment med Cathie Woods!”
Utan att ha några bevis förutom artiklar, anekdoter från närvarande på årsstämmorna på Berkshire Hathaway med mera som jag läst tycker jag mig se ett mönster. Medan alla småsparare och för stunden hypade förvaltare och investerare blir frälsta i det nya, spännande och ”framtida”, faller det trygga – värde – bort från scenljuset. Vi har sett det 2022, även om såklart värde har tagit stryk, men inte i paritet med vissa tidigare högvärderade tillväxtbolag, såsom Meta, StoneCo, Snap med flera.
Liknande var det 2001, då dot-com-bubblan fick alla ”nya och spännande” bolag att värderas till strax under stratosfären. Buffe och Munge investerade inte i dessa och trots att folk höjde sina röster på stämmorna 1999 och 2000 och frågade ”vad f*n de höll på med”, var de lugna. ”Vi förstår inte dessa bolag och hur de ska tjäna pengar. Var är deras kassaflöden? Lönsamhet?” Vinst!?”
Om du vill så sök runt lite på duckduckgo eller google och konkretisera tidsspannet för passande perioder, såsom 2020-2022, 1999-2001 och så vidare.
Hittills har oraklen från Omaha visat att de förvisso rent bokstavligt är gamla, men bildligt? I beg to differ… Nu är historiken inte en garant för framtiden, men jag kommer dra öronen åt mig när jag om ett par år, när alla, precis alla, ska in på marknaden och alla vet exakt vad du ska investera i; var de säkra och snabba pengarna finns med mera, börjar läsa hur ”dåliga Warren&Munger är” och ”hur de har tappat ’det’”. Vi såg det 2002, 2007 och 2021. Samma var det kring 1990-talets början, 1986, 1972, 1928 och så vidare. Även människan går i cykler, ty en majoritet av befolkningen drar ej lärdom eller för vidare sin visdom till de nya generationerna. Mer ofta än sällan får dessa antingen läsa om det i efterhand, eller själva uppleva det.
… är ett vanligt uttryck, likväl är det såväl bildligt som bokstavligt ständigt gällande. Kanske än mer idag då allt ska vara så visuellt tilltalande som möjligt? Vad hände med Metallicas Black Album, som verkligen gjorde skäl för sitt namn. Det skulle vara roligt att se en tidsresenär från Sparta komma och besöka vår värld… om de inte redan har fullbokade kalendrar är det min tro att Sveriges psykologer skulle ha jobb och mer därtill de nästkommande åren.
Förlåt, som alltid försvinner jag iväg från inläggets fokus. Oavsett om det råder uppgång eller nedgång fylls pressen i allmänhet, men den ekonomiorienterade sådana i synnerhet med diverse ”experter” som uttalar sig om bolag, makro, räntor och så vidare. Jag ämnar inte ifrågasätta epitetet ”experter”, för det är inte de själva som sätter det, utan det gör avsändarna, dvs. tidningarna/redaktörerna. Det jag istället ämnar dryfta är hur alla småsparare tenderar att döma boken efter omslaget, eller mer korrekt: rådet utefter vem som yttrar det.
Jag lyfter fram detta i min första bok – Börspsykologi – så blir du en bättre investerare – i allmänhet, men kring beslutsfattande i synnerhet. Oavsett om det gäller investeringar eller om hur illa det, enligt Aftonbladet, kommer gå för Sverige tenderar människan – den oreflekterade sådana – att främst lyssna och se till vem som säger X, istället för vad avsändaren säger.
Låt mig exemplifiera: Jag säger att Kroger är ett ypperligt företag att investera i och att nuvarande värdering är aptitlig. Du kanske finner mig som en ”nobody”; en som ej vet vad han pratar om. Du tänker och tycker att det var det sämsta råd du någonsin hört.
Dagen efter säger Warren Buffett samma sak och har exakt samma motiv som jag (jag tar ej med dessa, utan lek med tanken att jag pitchar in bolaget och att Warre har samma pitch). Nu blir det helt andra kugghjul som snurrar i din hjärna. Warre kan ju inte ha fel! Han är ju… Guds gåva till investeraren.
Kanske har vi båda rätt, eller fel. Oavsett är fallet som så att du inte lyssnar till motiven, utan lägger vikten vid vem som yttrar dem. Det kan inte bli mer fel, men detta till trots har vi en tendens att döma boken efter dess omslag.
Oavsett om det råder uppgång eller nedgång ska du aldrig blint följa någon. Alltid ska du göra din egen analys och utgå från din ekonomi och din livssituation (jobb, inkomst, boende et cetera). När – inte ”om” – du läser och lyssnar till andra gör det med ett öppet sinne och låt bli att redan på förhand ha bestämt dig för om X är pålitlig eller icke. Gör det först efter att du reflekterat kring dennes motiv till rådet att köpa/sälja. Absolut ska du också ta hänsyn till personens historik, men det ska inte vara det viktigaste underlaget för dig. Kom ihåg att ingen är bättre än sin senaste prestation.
Oavsett vem du är, vilken position du innehar och vilket kapital du förvaltar är du aldrig smartare, klokare och naivare än ditt sämsta jag, likt en kedja aldrig är starkare och bättre än den svagaste länken. För att lyckas, för att bli framgångsrik, krävs alltid ett visst mått av risktagande. Detta gäller inte enbart inom finansvärlden, utan inom allt, såsom idrott där utövare tar risker för att maxa kroppen och knoppen. Vill det sig väl kan guldmedaljen vinnas, men vill det sig mindre väl är knäskadan, operationen eller vad det nu må vara där som ett brev på posten.
Naivitet. Oförsiktighet. Ett för stort fokus på upp- än nedsidan. Kort och gott – en inte så liten hybris ihopblandad med diverse slattar från alla näst intill tomma flaskor. Den häxbrygden är lika kraftig som skadlig och under innestående vecka fick vi se några som druckit sig redlöst berusade. Vad hade de gjort för fel? Vad gick snett? Hur, var, när och, framför allt, varför? Svaret vet bara de själva (hoppas jag), men som utomstående ser jag ett tydligt: (börs)psykologi.
Girighet? En sorts FOMO inom den lilla grupp de verkar, där det kanske mäts könslängd vid varje fredags bastubad? Flockmentalitet om att inte vara den restriktiva när alla andra går ”all fucking in, för vad kan gå fel, liksom!?”? Förankring (i.e. anchoring) i de senaste 10–12 åren och hur de varit inget annat en ett sorts Eldorado för fastighetsmagnater och investerare? Oavsett vad är min, förvisso ur lekmansperspektiv och från sidlinjen sett, tolkning att allas vår Rutger är människan personifierad och är det något vi vet om människor (plural) är att många tenderar att drabbas av hybris. Och som jag så många gånger återkommit till är straffet, från gudarna, katharsis. Inte sällan är den nådig… Fråga allas vår kung Oidipus, som skar ur sig sina ögon för vad skulle han med dem till om han ändå inte kunde se sanningen mitt framför hans fötter? Eller varför inte Ikaros och hans vaxvingar.
Veckan händelser i såväl Castellum som Urb-it (vad är det för namn?) visar att det verkligen är sak samma om du är VD eller vaktmästare på bolaget (som du dessutom är majoritetsägare i) – saker kan och kommer alltid inträffa och att inte ta rygg för dessa svarta svanar är inget annat än bevis på dålig riskhantering. Ännu en gång: naivitet? Godtrogenhet? Hybris?
Jag bedömer min livs- och ekonomiska situation vara lugn och stabil nu, men jag utgår inte från att det är gällande i morgon. Jag har alltid en beredskap på att vakna upp med information om att spelplanen inte bara ändrats, utan mer i stil med ”ty den finns knappt ens kvar”.
Historien visar, och det rätt så tydligt (eller hur?), att skiten alltid träffar fläkten. Den visar att det alltid kommer s.k. svarta svanar med jämna mellanrum och den visar även att cykler kommer och går. Att inte dra lärdom av detta; att inte ens beakta det och ta ett åtminstone liten sorts skydd mot ”the shit who are about to hit the fan” är… allt annat är bra riskhantering och kapitalallokering.
Jag vet att jag inte är insatt i Rutgers situation och således ska vara försiktig med hur jag uttalar mig. Jag ämnar inte sitta här som en viktigpetter e.d., utan enbart kommunicera att det alltid finns ett ”men” och att man aldrig ska låta sig trollbindas av en VD, eller annan ledningspersons snack (men även verkstad, för faktum är att Rutger dels gästade Sparpodden bara ett par veckor innan och då talade sig varm för fastighetssektorn, dels ökade sitt innehav). Erik Sprinchorn och jag skriver om berättelsens makt och vikten av att äga narrativet – i detta fall finns mycket att känna igen.
Jag bedömer mig vara inläst på bolag såsom Peab och Inwido, men oavsett detta placerar jag inte en majoritet av mitt kapital där. Jag vet att jag kan – och säkert har – fel. Jag vet att jag inget vet och att saker och ting kan – kommer – att hända. Allt jag kan göra är att vara duktig på riskhantering; veta vad jag köper och vad jag betalar för det; sprida innehaven och således ha en diversifierad portfölj et cetera.
Finanskrisen, dot-combubblan, fastighetskrisen… vi kan gå hela vägen tillbaka till tulpanbubblan och vad kommer vi se för karaktäriserande drag? Investerare som trodde sig vara lite klokare, lite bättre, lite snyggare. Sagt med andra ord: hybris.
Vi har sett det förr (och kommer få se det igen).
Människan skyr det obekväma, okända och obehagliga. Hon avskyr att kännas vid det, för blotta insikten gör att det går åt energi – en råvara som historiskt varit oss en bristvara. För att reda bot på den dissonans som förekommer har allas vår människa och investerare två val: fly, eller (inte illa) fäkta. Tyvärr tenderar de flesta att fly, då de känner och intalar sig att de inte kommer klara av utmaningen.
Idag sitter många småsparare med innehav som bara gått ned och ned, likt hela börsen. I vissa fall är nedgången enbart baserad på att när faktor X (t.ex. ränta, inflation etc.) handlas ned, handlas allt ned. I andra fall är nedgången bolagsspecifik. Att dels se, dels erkänna att sistnämnda är fallet kostar och inte sällan känner man sig som dålig, mindre värd och ja, rent ut sagt urusel. Så måste det inte vara. Så ska det inte vara. Tyvärr tenderar de som är i denna situation att skylla ifrån sig, eller att inte erkänna att felet är deras; de hade inte läst på; inte analyserat och inte tagit hänsyn till en säkerhetsmarginal. ”Det är marknadens fel!”
Att skylla ifrån sig, eller inte inse, erkänna och acceptera att felet är deras eget och sedan fortsätta likt det inte regnar och solen skiner är inte passande. Det är inget annat än skadligt. Lika illa, och tyvärr lika kostsamt, är att lägga ned, kasta in handskarna och säga att ”det där med börsen är bara ruffel och båg”. Det är vad som kännetecknar ett statiskt mindset. ”Jag kan inte det här nu och således kommer jag aldrig kunna det.” Typ. Det är som att alla som idag kan cykla föddes med den kunskapen. Samma med att laga mat, simma, räkna, springa, gå, krypa… ja, allt.
Många har svårt att se sig i vitögat och verkligen (bildligt talat) klä av sig. Att syna sig själv(a), sina styrkor och svagheter. Många är rädda att andra ska döma dem, likt vore de mindre värda. Detta är rädsla för att bli utesluten ur flocken – den som var vår livlina för överlevnad på savannen för en sisådär 10 000 år sedan.
Det är i denna situation viktigt att inte se och jämföra sig med andra. Du investerar för dig och vill således sätta dig i bästa möjliga situation för att skapa en bra avkastning, eller hur? Och för att lycks krävs kunskap och denna kan du få via böcker, poddar och filmer, men också genom att öppna dig för andra och berätta vad du söker stöd för. Och nej – det är inte en svaghet att be om hjälp, tvärtom! Hur tror du alla dagens stjärnor inom såväl investeringar som idrott har nått sin position? Genom att bara köra sitt race utan stöd, hjälp eller insyn från andra? Det finns en anledning till att alla och envar har en tränare, coach, mentor eller vilket epitet du nu väljer att använda.
Jag brukar ofta återkomma till djävulsadvokat – en vars uppgift det är att komma med konstruktiva, ”kritiska” frågor till dina analyser, förfaranden och så vidare. Kan du bemöta dessa har du ett case och en solid grund. Kan du inte bemöta dem finns fog för dig att tvivla på om du verkligen har analyserat korrekt och bra.
Jag säger inte att du förbehållslöst ska köpa allt som alla andra säger, men att inte ens lyssna till dem är att göra sig en otjänst. Våga öppna dig; våga berätta vad du bedömer vara dina styrkor likväl svagheter och berätta vad du har som ambition och mål. Vissa kan komma att negligera dem, men det är deras förlust. Många kommer däremot att vara mycket öppna och positiva till att hjälpa dig, för de vet att din utveckling och lycka kommer komma tillbaka till dem själva. Detta då även de utvecklas av att hjälpa – dina frågor ger dem underlag att reflektera och utvecklas, likt deras feedback ger dig. Do ut des – magin i dessa blott tre ord är lika sann som stark.
Skriv blogg, aktivera dig på twitter, Instagram, Tik Tok eller vad det nu må vara. Var även radikalt ärlig och våga skriv exakt vad du tycker och tänker. Om inte riskerar hjälpen att bli missriktad och således obrukbar. Se inte dina tillkortakommanden som något dåligt, utan se dem istället som underlag för vidare utveckling. Du är stark. Du är klok. Så länge du applicerar ett dynamisk mindset kommer du vara och förbli en vinnare. I långa loppet!
Det kommer kännas jobbigt, för det är en ansträngning. Det kommer kännas jobbigt, för du går emot tidigare mönster och trossatser. Emellertid är detta bara upplevelser. Var stark och kom ihåg att inget kommer gratis. Och, för att avsluta, vad är ett par jobbiga dagar och kvällar relativt den enorma vinst som väntar om du är ihärdig i din jakt på utveckling?
Vi flyr obehaget. Vissa väljer i dessa lägen att ”strutsa”, dvs. att stoppa huvudet i sanden och hoppas att faran är över då man vid ett senare tillfälle tittar upp. Det här är en kortsiktig lösning, som faktiskt kan bli långsiktigt skadlig. Missförstå mig inte, för om man är ”buy & hold”, inte har några likvider att shoppa för kan man absolut strunta i att besöka depån och läsa på, men om man inte uppfyller dessa ”kriterier” kan strutsbeteendet bli skadligt.
Det man gör är att man blundar för obehagen – skjuter dem framåt och med det låter dem växa. Repetera detta och styrkan i dem kommer stiga. Lite ångest idag, Lite mer nästa gång. Ännu lite mer nästa gång. Förr eller senare kommer obehaget bli övermäktigt och har man inte då rätt sorts verktyg att handskas med det kan det bli både smärt- som kostsamt.
Att gripa tjuren vid hornen – när det bör göras/är ett ”måste” – är något jag rekommenderar. Visst kommer det kännas jobbigt och påfrestande, men… fuck – det är känslor. Känslor är inga sanningar och likt mjölksyra kan de besegras med rätt mindset och en j***a vilja, ihärdighet och målmedvetenhet.
Vad är kostnaden i form av ett tillfälligt obehag idag och ett mer kraftigt, med tiden växande, sådant? När väljer du helst att ta tag i din dåliga hälsa och sluta upp med att ignorera (strutsa) den – idag, eller om femtioelva år? När tror du att det kommer vara lättast att vinna kampen? När tror du det kommer krävas minst tid i anspråk? När tror du att kostnad relativt värde är som störst?