Blog Archive
De som har följt mig sedan ”the Jurassic era” vet att jag mer är att betrakta som en trygghetsnarkoman. Jag är inte (en man som heter) Ove, ej heller en Stig Helmer, likväl ser jag mer ofta än sällan till den eventuella (och alltid befintliga) nedsidan. Hellre fokus på den än den eventuella och ofta oändliga uppsidan. Alla har vi olika kynnen och det är viktigt att alltid utgå från sig själv, men att ignorera de risker som finns är att försätta sig i en kommande otacksam position.
Är jag en pessimist? Nej, utan tvärtom är jag en optimist. Emellertid är jag inte en naiv och obotlig optimist á la Candide. Bara för att jag tror på utveckling och att ljuset i tunneln inte är ett skenande tåg, som Kafka sade, är jag inte naiv nog att tro att vägen dit kommer vara som saga hämtad från disneysaga.
Morgan Housel har ett bra exempel om detta, som han b.la. lyfter i ett av alla de poddavsnitt han spelat in, och nämner att Bill Gates på 1970 förutsåg att alla i hela världen inom 20–30 år skulle ha en PC i sitt hem. Detta såg och visste han då han startade Microsoft i sitt garage. Bara att ha den övertygelsen är beundransvärt, men att investera och satsa så hårt som han gjorde är inget annat än beundransvärt.
Gick Gates ”all in” med allt sitt kapital, likt Elon Musk som bara var minuter från att sätta såväl sig själv som familjen bankrutt? Nej, utan han hade alltid 12 månaders utgifter för bolaget på sitt bankkonto. Detta för att dels kunna betala ut löner och andra omkostnader, dels för att ha torrt krut för oförutsedda utgifter. Han visste att oavsett hur mycket han än trodde på sin idé var det inget annat än ren och skär idioti att gå ”all in”, för om skiten skulle träffa fläkten skulle allt, precis allt, raseras.
Vi som analyserar bolag vet vikten av ROE och ROIC och pengar som ej arbetar är att betrakta som slöseri. Detta var Gates fullt medveten om, men relativt att riskera hela bolagets överlevnad valde han att ta ”kostnaden” genom att ha vissa pengar som fick ha semester. Han var optimist i långa loppet, men mer ”pessimist” i det mer korta dito.
Jag applicerar samma. Jag skulle – och borde rent rationellt(?) – belåna väskan lite, även om börsen är kring ATH. Detta då jag är obelånad i livet som helhet samt har fast tjänst. Dock vet jag inte vad framtiden bär i sitt sköte och hellre har jag medel att möta morgondagen än att tvingas till aktioner jag egentligen ej vill göra, såsom margin calls e.d.
Corona, terroristattacker, fula subprimelån från giriga banker… listan på plötsliga händelser som kan blossa upp och skapa enorma svallvågor är många och att då sitta med belåning kommer att kosta, såväl bildligt som bokstavligt. För att inte nämna den oro man kommer att känna.
Hellre än att lockas till de där ytterligare (och sista á la girighet) procentenheterna tar jag hellre det mer säkre för det osäkra. Om det kostar mig några procentenheter må så vara. Hellre det och att jag kan och får sova gott, verka i min vardag samt kunna vara närvarande med såväl vänner som familj och elever.
Att belåna sig behöver inte vara något dåligt, men man ska vara medveten om alla de risker som kommer med i paketet. Som bekant har ett mynt två sidor.
Jag investerar som en optimist – jag tror på en värld med dess bolag som utvecklas. Jag tror att morgondagen kommer med mer mervärde. Emellertid sparar och tänker jag mer som en pessimist i det korta perspektivet.
"Vem beger sig ut på en tusenmilaresa utan en Första Hjälpen-låda?"
Låt oss ta ett vardaligt exempel - du tror att du kommer leva ett rikare, lyckligare och mer tryggare liv om 1, 2, 3 och 5 år. Du "vet" detta. Detta då du tror på dig och dina förmågor. Dock vet(!) du att alla dagar fram till det tioende året inte kommer vara solskenshistorier. Således förbereder du dig såväl mentalt som fysiskt på detta. I mitt läraryrke tror jag alltid på att kommande dag, vecka, månad et cetera kommer bli mycket bra och berikande, men jag vet att det kommer inträffa plötsliga händelser som kommer att skapa utmaningar och som kommer att kräva mycket av mig. Jag inbillar mig att jag kommer utvecklas till att bli en bättre lärare i takt med att åren går, men kommer resan att ske problemfritt? Nej! Således ser jag till att vara förberedd - jag har en långsiktig optimistisk tro men är mer pessimistisk i det mycket korta perspektivet. Vem beger sig ut på en tusenmilaresa utan en Första Hjälpen-låda? Jag är medveten om att metaforen har sina b rister, likväl hoppas jag att poängen levereras.
Kanske är jag att betrakta som ”dum” och de som anser har jag full förståelse för, men jag vill leva ett liv där jag minimerar antalet mindre tacksamma situationer och kan jag laga för att dessa ej inträffar, kommer jag göra det.
Hur reflekterar du kring att investera som en optimist, men spara som en pessimist? Nyttjar du lån? Hur tänker du kring dessa?
Återkommande läsare vet att jag uppskattar tiden med att ha näsan över en bok. Att sitta ned med detta medium som ömsom är lättillgängligt och underhållande, ömsom lärande och fantasistimulerande är för mig en stor källa till välmående. Jag läser mycket och brett; fakta, biografier, romaner, thrillers et cetera. Jag tror på och upplever även själv (vilket absolut beror på min tro/övertygelse) att när medvetandet, fokus och hjärnan ges till möjlighet att enbart få fokusera på boken och dess innehåll skapas nya lärdomar, insikter, tankar, reflektioner et cetera, vilka man som människa har stor nytta av, på ett eller ett annat sätt. Forskning om läsning och dess positiva påverkan är entydig om detta och jag tror det finns få, om ens någon, som säger emot nyttan av att läsa.
Sommaren 2018 kom jag att läsa Phil Knights bok Driv: Historiken om Nike (Knight, 2016) och därefter kom även boken om Elon Musk – Elon Musk: Tesla, SpaceX och jakten på en fantastisk framtid (Vance, 2015) att avverkas. Beträffande förstnämnda var det en mycket intressant redogörelse om Knights ungdom, uppväxt, intresse för entreprenörskap, resor till Asien, fascination för skor et cetera ända fram till att bolaget Nike, som vi känner det idag, kom att skapas.
Samma delar står även att finna i boken om Musk och vad dessa herrar har gemensamt är att de hade en vision, en tro på att de kan realisera den samt en obotlig tilltro till sin egen, men också kompanjoners, förmåga. Vad som även är återkommande är att de alltid befinner sig på gränsen till att kräva för mycket av såväl sig själva som sina medinvesterare och anställda. Det kommer ej som någon oväntad nyhet att det var många som valde att hoppa av, eller som t.o.m. blev ovänner med nämnda, då dessa entreprenörer applicerade ”vinst och framgång till varje pris – kosta vad det kosta vill. Till varje pris.”
Såväl Musk som Knight kom ofta att vara så högt belånade att de stod timmar, ja till och med minuter, från ruinens brant, vilket inte bara hade satt dem själva på en pall utanför valfri ICA-butik med handen kring en gammal McDonald’smugg, utan även deras familjer…
De som är entreprenörer och som har gått hela denna väg, med alla dess hinder, svårigheter, tvivel, modfälldhet, tvivel et cetera känner nog igen sig i ovan text samt i ovan böcker.
En bok som är i exakt samma anda och som jag nyss har avslutat är Världens största butik: Biografin om Jeff Bezos och Amazon (Stone, 2014). Om jag inte hade haft andra spörsmål med jobb, studier och de sista insatserna med bokmanuset innan det går på tryck, hade denna bok plöjts än snabbare. Det är en mycket bra och trovärdig skildring som Stone ger läsaren och som läsare blir man ständigt förundrad, men också ”skrämd” över Bezos förmåga att exekvera.
Man får följa med hur det gick för bolaget under finanskrisen och vad som sades bakom stängda dörrar, om samtal med Wallmart, Cosco, Barnes & Noble, Toys ’R’ Us, Starbucks med flera, vilka alla på något sätt har visat intresse av antingen samarbete med, eller uppköp av Amazon, hur anställda tog in på hotell och jobbade nonstop under december månad med att hinna med att skicka alla beställningar som kom in för julhandeln, hur Bezos dels har gjort lyckades investeringar, dels mindre lyckade sådana. Självklart delges läsaren även hur hårt han har piskat sina anställda (hårda och höga krav, långa arbetsdagar och låga löner) och nära; ”Om man inte är bra nog kommer Jeff att slita än i stycken. Om man är bra nog piskar han en tills man stupar”, säger en före detta anställd, Kim Rachelmer.
Boken är väl värd sin tid och de cirka 420 sidorna blir aldrig tråkiga, långsamma eller upprepande. Översättningen, som jag läste, är bra och det är sällan jag upplever att jag sitter och stör mig på mindre lyckade formuleringar.
Har du läst denna bok – vad tyckte du? Har du funderingar på den?
Näst på min lista står nu The Big Boss – så tog Stefan Persson H&M ut i världen och blev Sveriges rikaste person (Palm & Alsgren, 2019).