”I skate where the puck is going” är ett citat så uttjatat som det om fröken Anderssons ”ostbågar”, likväl är det sant. Alltså inte ostbågarna, utan Wayne Gretzkys utlåtande. De vinnare som idag står med medaljen kring halsen är de som igår var de som befann sig på gymmet, eller i löpspåret. Det var de som vissa hade stor tilltro till, men som av många andra ratades.

Nu är förvisso jämförelsen inte hundra procent rättvis, likt den om äpplen och päron, men till stor del är den även gällande det ämne jag idag ämnar dryfta – oljebolag i allmänhet, men Royal Dutch Shell i synnerhet (jag har tidigare varit inne på dagens ämne i ett tidigare inlägg från mars 2019). Idag, eller i alla fall igår, var detta ett bolag som pumpade upp olja och sålde denne eftertraktade, likväl hatade, råvara som ryms inom paraplyet ”fossilt bränsle”. Detta är till stor del vad nämnda gör en idag, men det som många missar är att RDS är ett av de tre största oljebolagen som dels investerar i egna och nya, gröna energitillgångar, dels förvärvar nuvarande sådana. Övergången sker inte på en natt, ej heller på två, men den sker och kommer att bli allt större, kraftigare och tydligare.

Idag är det få fonder, eller andra institutionella investerare, som investerar i oljebolagen, då ESG och Greta säger ”usch… skäms!” och jag säger inte att detta är fel, utan jag tycker det finns en bra tanke därbakom. Att dessa stora bjässar visar att de också gör verkstad av snacket gör att allt fler får upp ögonen för den viktiga frågan rörande planetens miljö. Det leder också till stora utflöden, vilket i sin tur leder till sjunkande aktiekurser, vilket jag och andra ser som en möjlighet att köpa bolag med fina och, just nu och förhoppningsvis kommande, stabila kassaflöden.

Det finns ingen garanti för att RSD med flera kommer att lyckas med sin omställning och risken för detta är tämligen stor, men om de gör det kommer dagens kurser, i backspegeln, ses som ett ypperligt inköpstillfälle. Om och när RSD, BP, Total med flera lyckas kommer samma institutionella investerare och fonder som ovan nämndes att återkomma, då de vet att här finns pålitliga kassaflöden och återkommande intäkter. Självklart kommer då småspararna att följa, likt flockbeteendet gör gällande, och innan någon förstår vad som egentligen hände på detta intervall som stavas fem-sju år, kommer allt att vara som förr, fast annorlunda.

Morningstar kom i januari med en mycket välskriven analys och nedan är ett citat ur denna:

”In addition to the poor earnings report, Shell also followed through on its warning from the third quarter that weak market conditions could slow its repurchase rate, by announcing its next repurchase tranche would total $1 billion compared with $2.75 billion previously. At the updated rate and with nearly $15 billion in repurchases complete, Shell will not fulfill its $25 billion target by year-end 2020. Given the slowdown largely related to commodity prices and not to operational execution, our confidence in Shell’s long-term targets remain intact and our FVE and narrow-moat [min kursivering] rating is unchanged.”.

Shell har, utöver ovan nämnda satsning på grön- och återvinningsbar energi, kommit att satsa mer på LNG (Liquefied Natural Gas). Utöver detta gjorde de under 2019 stora investeringar i olja där de kommer att gå plus även på ett pris om $30. Detta är mycket lägre än de priser som krävs för att bolag som producerar och säljer skifferolja, vilket jag tidigare har skrivit om. Shell är inte tappade bakom flötet och de har nog mer än två pommes frites på tallriken; de VET att de måste anpassa sig om de skall överleva och med detta stabila kassaflöde och det herravälde som de har, finns anledningar att tro att de kommer att lyckas. För en mer genomgående rapport kan jag hänvisa till Thomas Brads artikel på Seeking Alpha, där denne går igenom nuvarande situation och jämför med de andra giganterna inom sektorn.

En artikel  - "The renewable energy strategies of oil majors – From oil to energy? (2019:26)" - i tidskriften Energy Strategy Reviews framkommer att dagens oljegiganter kan kategoriseras till två kategoreier, där RDS, Total, Equinor, BP samt Eni är de som satsar mycket på förnyelsebart, medan Exxon Mobile, Chevron och Petrobras mer håller sig till sina nuvarande källor. Följande är ett utdrag ur artiklens slutsats: "The quantitative assessment of therenewable energy strategies of the oil majors yields a categorizationinto two main differentiated peer groups: 1) Royal Dutch Shell, Total,BP, Eni, and Equinor as oil majors that have embarked on their tran-sition from oil companies to energy companies and 2) ExxonMobil,Chevron, and Petrobras as oil majors that remain rather pure hydro-carbon focused companies. Thus, remarkablyfive out of eight oil majorshave framed a renewable energy strategy and have commenced con-siderable investment into renewable energy". Tips - läs gärna artiklen, då den, trots sitt lilal omfång, är mycket givande.

Jag äger RSD sedan drygt ett år tillbaka och har ökat under den senaste månaden i takt med nedgångarna. Jag gör det inte för att jag tycker olja är något bra eller att jag är någon sorts fiende till miljön – tvärtom. Emellertid vågar jag ta chansen och därmed risken att investera i detta bolag, då jag tror att de är morgondagens energibolag. Medan alla just nu fokuserar på där pucken är, försöker jag att fokusera på den punkt dit pucken är på väg och om/när den snår dit ämnar jag skjuta den i mål. I krysset. Stenhårt. Som Gretzky.

För den som är intresserad rekommenderar jag ömsom RSD:s årsrapporter, där de visar hur de investerar och förvärvar för morgondagens energivärld, ömsom göra en enkel googling på söktermer såsom ”Royal Dutch Shell + renewable energy” eller dylikt. Absolut skulle de och dess likar kunna göra än mer, men ledning och styrelse kan tyvärr inte både gasa och bromsa, utan måste hela tiden se så att det inte blir ”game over” på omställningen - detta vare sig nu eller i morgon.

Har du liknande tankar, eller anser du att min tolkning och analys av nuläget för ovan nämnda bolag är inaktuell och orealistisk?