Fantastiska Farbror Fri
Likes
298
Antal inlägg
1270
Följare
65
Medaljer
0
Om användaren
FRIHET ÄR MÅLET - SPARSAMHET ÄR NYCKELN! Jag heter egentligen Oskar Lindberg men bloggen drivs av mitt superhjälte alter ego Fantastiska Farbror Fri. Fantastiska Farbror Fri (FFF) är en ekonomisk superhjälte tillika familjeman med en fantastisk fru och tre underbara barn. FFF blev ekonomiskt fri (pensionär) strax innan sin 40-årsdag. Fantastiska Farbror Fri är utrustad med superkrafter utöver det vanliga inom sparsamt och enkelt leverne. Hans svaghet (för en sån har alla superhjältar) är en tumme som sitter mitt i handen någon som han tänker råda bot på under sina fria år. Den här bloggen handlar framförallt om hur man sparar ihop kapital och hur man får det att räcka länge genom sparsamt leverne och mer effektivt tänkande kring sitt liv och sin ekonomi vilket i förlängningen kan göra oss alla mer fria.
Kontakt email

RSS

RSS feed
6 december 2016

Världens dyraste telefon!

Små månatliga utgifter är som droppar som urholkar stenen. Därför tycker jag att man ska aggregera dessa för att se vad de innebär över en livtid. 

Jag har en sån där orimligt dyr iFån av model 6 som jag köpte (kontant) för 5 000 kr. Den var bättre begagnad vilket betyder någon liten repa men i övrigt mycket bra funktion. Den kommer att duga gott för mig i cirka 3 år (kanske längre men vi räknar lågt för exemplets skull) vilket innebär en kostnad för telefonen på 140 kr i månaden. Till det kommer ett lågprisabonemang från Hallon (affiliate länk) för 99 kr i månaden som passar mig väl (2 GB surf, fria meddelanden och 60 fria samtal Hittils har kostnaden en månad gått upp i hutlösa 103 kr annars alltid 99 kr). Totalt kostar min telefon alltså 240 kr i månaden. Generellt skulle jag beteckna min nivå på telefonkonsumtion som överdådig lyx...men...

Dagligen ser jag annonser som uppmanar till att byta telefon till en ny iFån (eller Samsung) till en konstnad inklusive abonemang på 599:- i månaden. No big deal eller. Låt oss fundera. Säg att du köper din första egna telefon vid 18 års ålder (stackars föräldrar betalar innan dess?) och du har telefon livet ut vilket rimligen borde vara fram till cirka 80 års ålder i snitt (kanske längre men vi räknar lågt) då är det 62 år av högre kostnader. ( 599-240 = 359*12*62 = 267 096 (exkl eventuell avkastning).

ALLTSÅ MER ÄN EN KVARTS MILJON FÖR ATT HA EN LITE NYARE TELEFON SOM GÖR EXAKT SAMMA SAK?! Nej inte riktigt det finns en del coola "features" på de nya modellerna:-) 

 

Vad har du för kostander för telefoni? Har du funderat på vad det blir under din livstid?

Taggar (blogg): 
20 september 2016

En utflykt i sparsamheten!

Det finns några i vår närhet som vet hur lite pengar vår familj lever på och för dem kanske det också är uppenbart hur detta går till...inte minst för att de även läser denna blogg:-) Tror dock att de flesta andra skulle vara mycket förvånade om de viste hur billigt vi lever. Visst vårt nya hus är inte supermodernt och våra bilar är inte de nyaste eller dyraste i kvarteret...men ändå. 

När jag tog en liten lunchutflykt (brukar äta lunch nere vid sjön om vädret är bra) häromdagen så fick jag mig en tankeställare när jag tittade på vad jag hade med mig. Det var måndag och matlådan var tillredd under helgen vilket innebar lite mer lyx men trots en fin bit kött(kålappskärna), körsbärstomater och parmesanpotatismos så var inte portionskostnaden mer än cirka 15 kronor. Vatten att dricka hade jag i en termosflaska som vi fått gratis och kaffet är bryggt hemma och togs med i en termos som jag fått av min tidigare arbesgivare. Väskan som jag tog allt i var är en reklamgåva från en resa med malmöaviation för många år sedan och den funkar fortfarande alldeles utmärkt. Maten var förpackad i en plastlåda som vi vid något tillfälle köpt hämtmat i. Den enda utrustning som jag köpt var min röda kaffemugg (köpt på loppis för 5 kr) och besticken som är av ett lite dyrare tyskt märke men som jag köpte när jag flyttade hemifrån för 21 år sedan...så trots dyrt inköp mer än avskriva vid det här laget. 

Det är väldigt lätt att se hur denna underbara lunch vid sjön skulle ha kunnat bli mycket dyrare. Lite dyrare utrustning, kanske hämtmat, kaffe med mera...problemet är bara att om jag inte hade varit sparsam så hade jag inte haft tid att sitta vid sjön och äta lunch...för då hade jag varit tvungen att sitta på jobbet vid lunchtid denna vackra dag. Kort sagt så var detta en utflykt i sparsamhetens vackra solsken! 

 

Taggar (blogg): 
7 september 2016

Mer sparsamhet = mer lyx?!

Ironiskt nog så tror jag att om man kan vara sparsam på ett balanserat sätt så upplever man mer lyx än den som bara "blåser på". Visst det finns genomsnåla personer som aldrig köper någonting utom det absolut billigaste och som har svårt att njuta av ett restaurang- eller kafébesök eller för den sakens skull en lite dyrare flaska vin för att de bara kan se hur "dyrt det är". 

Generellt dock tror jag för oss som är sparsamma så är det tvärt om så att de få gånger som vi faktiskt gör någon sådant så njuter vi desdå mer. Då säger den naturliga maximalisten "men om du gillar att gå på restaurang varför gör du det då inte varje dag? Du har ju råd!" Anledningen till detta är enligt mig dubbel

  1. För det första så är det en betydligt mindre upplevelse att göra dessa saker ofta eller dagligen än vad det är att göra det sällan. Att göra de få tillfällena till en riktig fest är en betydligt bättre väg till njutning än att vänja sig och göra det lyxiga till slentrian. 
  2. För det andra så är argumentet "men du har ju råd" ungefär som när någon säger till en smal människa "du behöver väl inte tänka på vad du äter...du som är så smal"....Anledningen till att vi på riktigt har råd att gå ut och äta...är ju till stor del att vi avstår. De senaste 10 åren har vi tillexempel sparat uppskattningsvis 1/4 miljon kronor på att oftast ta med oss matlåda till jobbet. 

Vad är din inställning till lyx och njutning? "Ju mer desdå bättre", "lagom är bäst" eller "vadå lyx skulle vi inte spara"?

Taggar (blogg): 
29 juni 2016

Sparsamhet är miljöns bästa vän!

Ibland får jag frågor här på bloggen hur jag ställer mig till vår sparsamma livsstil och om inte ett fokus på låga priser leder till ett liv som är ohållbart ur miljöperspektiv. Min generella kommentar till det är att vi för det första fokuserar på total kostnad (inte på pris) varför vi ofta väljer lite dyrare produkter med högre kvalitet. Vi har även vissa principer som vi följer nämligen att så mycket som möjligt bidra till det lokala närings- och föreningslivet. Det innebär att vi handlar så mycket som möjligt i byn där vi bor eller i det närliggande större samhället på 1,5 mils avstånd. Det innebär också att vi de gånger vi går på kafé eller restaurang (vilket är rätt sällan numera) hellre väljer ett lokalt företag (eller förening) än en större kedja. Vi väljer hellre att laga ett par gamla skor eller klädesplagg än och vi söker alltid efter begagnade alternativ innan vi överväger att köpa nytt. Vi åker ganska sällan på längre resor (2-3 år mellan gångerna) men när vi gör det ser vi till att vara borta länge för att slå ut både kostnaden och miljöpåverkan över längre tid.   

Den största miljövinsten med vårt leverne är vår låga konsumtion och fokus på att använda så lite motoriserad transport som möjligt. För trots att många vill marknadsföra miljövänliga produkter så är det produkten som aldrig produceras som är den mest miljövänliga. Som Jeff Yeager (The ultimate Cheepskate) sagt vid något tillfället "det mest miljövänliga är inte att välja "hållbart" material till badrumsrenoveringen..utan att avstå och lära sig att älska sin gamla linolium matta". En liknande reflektion gjordes av en konstnär som vid en av Stockholms tunnelbanor satte upp en banderoll där det stod "Ekomjölk och Thailandsresa" vilket också tydligt sätter fingret på problemet. 

För några veckor sedan rapporterades också att att miljöbilen (hybrid-/elbilen) kan vara en "miljöbov" eftersom det går så mycket energi och mineraler för att producera den att det är tveksamt om det går att få igen under dess livstid även om den då släpper ut mindre  vid användning. Att helt enkelt köra betydligt mindre med sin vanliga bil eller helt göra sig av med den visar sig vara det bästa alternativet för miljön..och för plåboken..tvärt om vad marknadsföringen vill få oss att tro. 

Sammanfattningsvis miljövänlighet är inte något man köper utan något man uppnår genom att avstå från att köpa mer än nödvändigt! Eller vad tror du är det så enkelt? 

Taggar (blogg): 
18 maj 2016

Utnyttja andras ovilja att behålla sina pengar!

Min absoluta önskan är att alla skulle bli mer sparsamma och jag tror att samhället skulle vara en bra mycket bättre plats att leva på om vi fokuserade mindre på konsumtion och mer på sparsamhet och investerade tid i våra samhällen och medmänniskor snarare än  pengar i våra hus, bilar och pooler. Under tiden som samhället kommer ikapp kan man dock passa på att utnyttja andras ovilja att spara!

Nedan några närliggande exempel på dessa möjligheter: 

  • En granne som driver en egen verksamhet och som under startskedet är tvungen att vara noga med utgifterna byggde ett nytt kök och badrum för sammanlagt 50 000 kr (varav hälften för hantverkshjälp) med hjälp av inköp på blocket av inredning som var nästan ny men som andra skulle kasta ut och byta. 
  • Ett bageri i trakten säljer gårdagsbröd för 10 kr (ordinarie pris 25-30 kronor) massor med kunder kommer in varje morgon...de flesta tittar inte en på gårdagsbrödet utan köper det nybakta. Detta är grovt bröd som håller sig lika gott i en vecka men på grund av ointresse så finns det alltid 10 kronors bröd till oss. 
  • Vi har en liten "Nära" butik på orten där vi bor, det betyder ett bra men begränsat utbud. Ändå har jag i stort sett inte detta år betalat ordinarie pris på kött/fisk/fågel/korv eftersom de nästan alltid har något på kort datum. Andra kunder går in i butiken och går rakt förbi dessa varor...jag förvånas och tar korven med 1 dag kvar på hållbarheten för 10 kronor istället för den som ligger bredvid som har en veckan kvar för 25 kronor....
  • Häromdagen hade de till och med jättegod folköl (ICA Selection Ale/ Nils Oscar) som började närma sig utgångsdatum och som de sålde för under 30% av ordinarie pris. Köpte 8 stycken men ångrade sen att jag inte köpt fler för det priset...gick tillbaka 5 timmar och 100-tals kunder senare och till min förvåning fanns massor kvar i hyllan...ännu mer till mig! På samma vis när julöl såldes dagen efter nyår för 10 kr för ett 6-pack...funkade faktiskt bra till revbensspjällen en veckan senare och inte bara på juldagen:-)
  • På vår ort finns det loppisar till bredden fyllda med barnkläder, sportutrustning, leksaker, möbler etc och mycket i gott skick. När våra barn är klara med ett par skor så är de verkligen helt slut..men på loppisen står rader med nästan nya skor för några tior. Andra ratar detta och när vi behöver något så går vi dit och köper för nästan ingenting. När vi har nått över hemma så ger vi bort det till samma loppis, för vi vill inte ha mer prylar än nödvändigt.  

 

Mycket av detta ovan skulle inte vara möjligt i ett samhälle mer fokuserat på effektivitet och sparsamhet, och det är ett samhälle som jag skulle vilja leva i egentligen. Det skulle för det första vara mycket mindre "svinn" och för det som dök upp till exempel med kort datum skulle det vara många som skulle vara intresserade. Men så länge slöseriet förtsätter så kommer vi fortsätta att utnyttja detta till vår fördel. 

Har ni exempel på andra områden där ni kunnat utnyttja andras ovilja att spara pengar till er egen fördel? 

Taggar (blogg): 
9 maj 2016

Den bortglömda fördelen med sparsamhet!

Är det någon av er andra sparare där ute som märkt den bortglömda fördelen med sparsamhet nämligen att det blir roligare att ge och ta emot presenter igen! När man var barn och rörde sig med en begränsad egen budget så kunde ju olika högtidsdagar vara jätteroliga både för att man fick träffa släkt och vänner men även för att man fick någon liten gåva. När man sedan växer upp och får mer pengar så börjar man kanske köpa allt man behöver och lite till och presenterna falnar och i värsta fall har de negativt värde då det bara blir för fullti i de redan överfulla skåpen.

Många sparare är helt emot presenter och jag kan förstå det på ett vis men det är ju rätt trevligt att både ge och ta emot något som blir uppskattat. Om man är mer sparsam så är detta enklare och personen som inte gör och köper allt hela tiden är lättare att ge både uppelevelser och uppskattade saker.  

Att det är omöjligt att köpa presenter till något är det ultimata tecknet på livsstilsinflation. Att en person har allt den behöver och lite till så att det är omöjligt att tänka ut något som känns lite extra att ta med sig som gåva...vad hemskt!  För vissa är en flaska Champage vanlig måltidsdryck medan för andra är det något speciellt någon gång om året, jag dristar mig att tro att den senare uppskattar Champagnen mer. 

Att inte köpa och ha allt hela tiden har många fördelar att återigen kunna ge varandra uppsattade och meningsfulla gåvor är kanske den mest bortglömda! 

Taggar (blogg): 
7 april 2016

Vi tar den fega vägen till frihet!

Det är relativt få i vår närhet som vet något om vår plan. Några få som jag har förtroende för vet exakt antingen för att jag har berättat eller för att de själva via bloggen räknat ut det. Vi fortsätter dock att vara lite semi-anonyma eftersom min fru fortfarande tänker fortsätta i en vanlig anställning i några år till och vi vill inte att våra planer på något vis ska påverka hennes chanser att få en anställning eller arbetsgivarens syn på henne som anställd. 

Det som är gemensamt för dem som vet något om planen är att det tycker att det är positivt att vi gör något annorlunda och att det tycker att det är modigt! Det första är förstås riktigt men det senare att vi är modiga vet jag inte om jag håller med om. För några år sedan hade jag nog sagt att detta var modigt för att det är annorlunda men nu tänker jag nog nästan tvärt om....Jag ska förklara vad jag menar:

  • Det som möjligen är riskabelt är den personliga risken, om man gör något annorlunda och misslyckas så står man ju där ensam med brallorna nere medan om man följer lemmeltåget över stupet så ser man ju inte dummare ut än någon annan när man faller. Men förutom det så tror jag att det vi gör egentligen är en "feg" variant. 
  • Först och främst finns det många som väljer att slå sig fria utan att ha något större finansiellt kapital eller sparande. Vi börjar ju istället med några miljoner på banken, några miljoner i extra pension och ett mycket låg skuldsatt hus. Att slå sig fri helt utan detta är mycket modigare och görs varje år av massor med människor som väljer att bli mångsysslare, digitala nomader, musiker eller annat som är frihet för dem men som inte ger någon finansiell trygghet. 
  • De allra flesta är beroende av en (eller två om man är ett par) inkomster för sitt uppehälle. Att en av dessa strömmar plötsligt uteblir eller kraftigt minskar på grund av sjukdom eller arbetslöshet är inte omöjligt...inte ens osanorlikt att någon sådan situation uppkommer någon gång under en livstid. För att detta ska ske krävs bara att det bolag som man jobbar på går dåligt eller att man drabbas av en sjukdom. De flesta är mycket dåligt förberedda på detta då de "lever ur hand i mun"...Vi lever istället sparsamt och kan med lätthet leva på minder än en lön.
  • Våra inkomster kommer från avkastningen på ett 15-tal aktier i olika länder och olika brancher och till det kommer små inkomster från hobbies och uthyrning av boende sammantaget har vi cirka 20 olika strömmar av inkomst var och en ganska liten men sammantaget betydande. Utöver det har vi bundet kapital i boende och pension som skapar en trygg bas om än ej realiserbar i närtid. Någon eller ett par av dessa inkomströmmar kan ju möjligen sina men för att de ska upphöra samtidigt behövs någon form av total global ekonomisk härdsmälta vilket i och för sig skulle kunna hända men om vårt samhällsystem upplöses i sin nuvarande form tror jag att detta är det minsta av våra problem...det kommer dessutom att drabba alla så det är inget unikt för oss. 
  • Vi kommer bli mångsysslare både genom våra hobbys och genom att vi kommer genomföra byggnation, reparation, odling, matlagning, bakning, bärplockning med mera själva. Detta gör att vi i de flesta situationer troligen är väldigt "anställningsbara" även om vi inte är anställda. Jämför många av dem som är anställda 40 timmar i veckan för att göra en väldigt specifik arbetsuppgift...jättebra så länge den behövs och många gånger välbetalt...men om behovet upphör vad har man då för övriga kompetenser? 

 

Kanske är det så att människor (och detta drabbar även oss) är lite rädda för att stå där med brallorna nere efter att ha försökt något annorluda. Bättre då att springa på med flocken. Alltså att risk mäts relativt alla andra och så länge vi misslyckas i grupp så klarar jag mig från skammen? Men om vi tittar på abolut risk så tror jag att risken i vårt förfarande är så mycket hängslen och livrem man kan tänka sig. Det är också därför vi inte väntar till vi har 10 eller 20 miljoner för att sluta jobba utan är "nöjer" oss med totalt 6 miljoner...vi är fega men inte superfega.

Hur ser ni på detta med risk? Är den relativ eller absolut? Är det läskigt att göra något som inte alla andra gör? 

Blog Archive

Blog Archive
2017 (191)
Sep (16)

Taggar