Få ämnen berör och delar människor så mycket som politik och detta har blivit extra tydligt de senaste tio åren i allmänhet, men de senaste fem i synnerhet, då Europa kom att få en kraftig flyktingvåg. Var det rätt av Sverige att ta emot så många flyktingar? Det är en fråga som är mer vital och närvarande än vad den var då, hösten 2015. Dock är det inte denna specifika fråga som jag i detta inlägg ämnar dryfta, utan istället vill jag presentera en bild över vad dagens politik är och varför det har kommit att bli sådana tydliga läger.
Underlaget för denna presentation är hämtat från magasinet Axess och det första numret för räkenskapsåret 2020. Detta nummers tema är ”Polariseringar pågår” samt det något mindre ”Hatet pågår” och detta tror jag det är få som motsätter sig(?). I fem artiklar – Känslostorm, De upplystas intolerans, Alla blev så arga, Leta bortom politiken samt Så illa är det inte – presenteras mycket intressanta och välgrundade reflektioner tillika slutsatser.
Den första och längsta är Känslostorm, som är skriven av författarens, aktivisten och journalisten Jonathan Rauch, känd för bland annat Political Realism: How Hacks, Machines, Big Money, and Back-Room Deals Can Strengthen American Democracy och Kindly Inquisitors: The New Attacks on Free Thought, Expanded Edition, och översatt till svenska av Margareta Eklöf. Den erkända författarens slutsats är lika skrämmande som den är sann: dagens människa har tappat sin ideologiska tro och röstar inte efter denna (logiskt, då den saknas…), utan efter känslor.
Okej – vad är nytt, tänker du? En mycket berättigad fråga och Rauch ger svaret att det inte är känslor för det egna partiet eller för det man vill, önskar och hoppas på, utan vice versa – dvs. man röstar på det partiet som tar tydligast ställning mot det som man avskyr, hatar och allra minst vill se bli en verklighet. I en undersökning av Pew Research Center framkom att bara 44 procent av republikanerna är beredda att kompromissa med demokraterna och hos sistnämnda är bara 46 procent. Med andra ord kan det sägas att inte ens hälften av de förtroendevalda är beredda att kompromissa för att nå en lösning om en specifik fråga.
Antingen är du med mig, eller emot mig – det finns inget mellanting. Detta är vad som gäller i dagens politik och ju mer jag satte mig in i artiklarna och även andra matnyttiga publiceringar slås jag av att det är en sanning. Visst – det var snarlikt under slutet av 1800-talet och fram till Andra Världskriget, då nationalism först delade folket för att sedan ersättas av de olika ismerna, såsom fascism, nazism, kommunism et cetera, men denna gång är gränserna och polariseringens orsaker mer diffusa och subtila.
Det handlar om tribalism – att tillhöra en flock och en stam och att aldrig, aldrig(!) svika vad den står för. Hellre är du beredd att dö. I sin artikel berättar Rauch hur en tidning berättade om en bilmekaniker som blev uppringd av en strandad bilist. När bärgaren kom dit och fick se att det satt en Bernie Sanders-dekal vid stötfångaren sade han ”lycka till” och lämnade bilisten med sin bil i det skick som han hade funnit dem i. I en tv-intervju i WLO dagarna efter sade han: ”Jag gör inte affärer med det där klientelet”.
"[...]Följaktligen har personligheter som Trump, Johnsson, till viss mån Macron, Åkesson med flera kommit att vinna allt mer inflytande och makt[...]"
Om Rauch har rätt, vilket jag anser, röstar en majoritet idag utifrån affekt – känslor. Inte känslor för vad de uppskattar, utan för vad de absolut inte uppskattar. Brexit, Trump vs. Demokraterna, SD vs… ”alla”(?) – i samtliga av fallen röstar folk efter sitt missnöje och av rädsla för vad som kan hände om de andra kommer till makten. Betänk; har du inte hört, eller läst, hur många som säger att de kommer att rösta på Trump, för hellre att han får fortsätta i fyra år än att Warren eller Sanders får makten? Av de rapporteringar som de svenska tabloiderna ger oss tycks detta vara den sanning som råder: Wall Street må inte älska Trump, men relativt hans motståndare och deras utannonserade agendor är valet inte ett val - för det finns bara ett alternativ om de inte önskar att förlora väldigt mycket pengar och det alternativet stavas Trump.
Skillnaden mellan partierna har inte ökat, snarare tvärtom (lex ”decemberöverenskommelsen” och ”januariöverenskommelsen”). Det som dock har ökat är att allt fler politiker förstår att dagens (unga/medelålders) människor, som bara har läst om de fatala hemskheter som patosdriven politik kan leda och har lett till, är känslobenägna och att detta går att utnyttja. Följaktligen har personligheter som Trump, Johnsson, till viss mån Macron, Åkesson med flera kommit att vinna allt mer inflytande och makt.
Om detta kommer att växa och bli än mer viktigt i kommande val kan de kommande decennierna bli mycket, mycket utmanande, där polariseringar snarare är en regel än undantag och där fysiska konflikter kan komma att höra vardagen till.
Ovan har jag bara angett synopsis ur Axess tema för detta nummer (nr 1, februari 2020), men utifrån detta - vad är din tanke och reflektion kring det som Rauch och övriga skribenter i sina artiklar presenterar?
Vad har JPMorgan Chase, Bank of America, Wells Fargo & Company samt Citigroup gemensamt, förutom att de är bland de fyra största börsnoterade bankerna i USA? Det finns säkert många svar, men det jag främst syftade till är att de har slaktats än mer än många andra bolag sedan 21/2 2019. Faktum är att de just nu är nere på värderingar som inte sätts sedan WW2…
Är detta rationellt? Det kan jag inte uttala mig om, då jag inte har analyserat dem så noga, utan har mer studerat dem via Börsdata samt läst diverse artiklar på Motley Fool och skummat årsredovisningar från 2019 samt 2007-2009.
Jag har aldrig tidigare tittat noggrant på bankerna och detta beror på flera anledningar, men den främsta att jag redan ligger tung i denna sektor via mina exponeringar mot alla de fyra svenska storbankerna, men också mot Bank of Nova Scotia. Därtill har jag även Resurs samt diverse försärkingsbolag, såsom Admiral Group, Sampo och Axa.
En artikel som fick mig att bli lite mer intresserad var denna, som är publicerad av den mycket uppskattade suredividend.com. Vad som framkommer här är att dessa bjässar tycks ha dragit såväl en som två läxor av finanskrisen 2008. Detta står också att beskåda då aktiekursernas utveckling studeras, där t.ex. JPMorgan Chase har stigit med ca 520 % från botten till den 20/2 anno 2020. Delas detta på de cirka 11 år som har passerats sedan krisen landar den årliga utvecklingen på 47 %, vilket inte är fy skam.
Kan nuvarande nedgång vara ett tillfälle att köpa in sig? Eller balanserar många av dessa bjässar på en mycket skör och tun tråd? Kan man utgå från att FED och regeringen, när skiten (eventuellt och) slutligen träffar fläkten, måste inse att dessa spelare är ”to big to fail”? På tal "To Big to Fail" - se gärna filmen med samma namn.
När banker studeras är P/B-talet viktigt och här framkommer följande data från Börsdata:
|
Bank |
1 år |
5 år |
10 år |
|
Wells Fargo |
0,6 |
1,2 |
1,2 |
|
JPMorgan & Chase |
1 |
1,1 |
1,0 |
|
Citigroup |
0,43 |
0,7 |
0,7 |
|
Bank of America |
0,69 |
0,8 |
0,7 |
Om det är utdelningar som räknas, likt inget annat vore viktigt, är de amerikanska bankerna inget att äga, då de under 2008 och ett par år därefter inte delade ut några summor att tala om. Citigroup delade inte ut något mellan 2010-2011, medan övriga sänkte sina rejält under de värsta och blodigaste åren (bilder och data från Börsdata).
De som känner sin Warren Buffett vet att denna har ägt Wells Fargo sedan många år. Emellertid tycks gurun ha haft en fingertoppskänsla kring innehavet i detta bolag, då Berkshire hyvalde lite i sitt innehav under Q4 2019, vilket kom att spara dem många miljoner dollar. Just Wells Fargo är en bank som sällan tenderar att klara av att hålla sig ifrån rampljuset, då de sedan 2016 har haft enroma problem och eftergifter till den skandal kring bedrägerier som kom världens till känna anno 2016. Om detta, men även om banken på ett mer allmänt plan, diskuterar Buffett i denna intervju med CNBC.
Hur har denna kris sett ut rent finansiellt för denna Buffettbank? Vid en snabb överblick ser de ut att ha klarat sig, om än inte "perfekt", så i alla fall helt okej.
En (av flera) förklaringar til Well Fargos utveckling är de kraftiga återköp som de har genomfört. Så sent som i Q4 2019 återköpte banken aktier för $7,8 miljarder och sedan 2009, då de var nödgade att öka antalet, har beståndet minskat från cirka 20 %, vilket inte är illa. Hur kommer det att bli nu, då många bolag och banker redan har kommunicerat att de ställer in återköpsprogram? Denna retoriska fråga gäller inte enbart Wells Fargo, utan samtliga marknander på ett mer generellt plan.
Jag är intresserad att gräva vidare i de amerikanska bankerna, men likt alltid måste frågan om man gör misstaget att gå över ån efter vatten ställas. Rätt eller fel? Är du mer insatt än jag? Tankar? Reflektioner? Alla tips och råd tas med glädje emot.
Jag är religiös, men inte i den betydelse som 99 % av jordens befolkning tolkar begreppet, utan i dess sanna betydelse – jag har en uppfattning om ett visst ting som delas av många andra och det är vår tro på och mot detta som binder oss samman i en gemenskap. Ja, det är exakt detsamma som ideologi. ”Var är gud”, kanske du undrar? Ja, beträffande gudomar måste jag be dig att bläddra vidare till ”teism”. När begreppet ”religion”, i dess sanna betydelse, studeras finns inget som nämner någon/några gudar.
Nåväl – tillbaka till min ”religion”, vilken jag bedömer faller under agnosticism, dvs. att tro på något högre, men vad/vem detta/denna som X är är oklart och opreciserat. Jag tror att det finns ”något” som styr och ställer, eller i alla fall har en påverkan. Är det naturen? Är det Gaia? Ingen aning och jag lägger vare sig tid på att försöka ta reda på det eller att försöka precisera det tydligare. Jag tror på något, men det är inte gud, Allah eller Teletubbies. Punkt.
När jag studerar historia kan jag ibland inte undkomma tankarna som säger att ”detta var mycket lägligt – nästan som att någon med ett helhetsperspektiv har agerat”. Det är lite som när du spelar ett barnvänligt tv-spel och din karaktär skall hoppa över en fälla och inte lyckas. Plötsligt dyker en skyddande hand, eller dylikt, upp och greppar tag om dig och lyfter tillbaka dig till din förra punkt och du får hoppa om igen. Eller då autoaim hjälper dig att styra siktet mot huvudbossen, trots att du inte bara lider av parkinsons, utan även av koffeinbrist.
När pesten drabbade Europa under 1300-talet led kontinentens befolkning av, utifrån den tidens mått mätt samt utifrån de resurser som fanns till förfogande, av en överbefolkning. Folk svalt, det fanns inte tillräckligt med arbeten och det var bitvis var man klarar sig själv som rådde. När digerdöden slog till kom många människor att dö, men ur askan kom mycket positivt. Dels kom detta att påverka avskaffandet av feodalismen, då bönder kunde kräva mer rättigheter (annat som hjälpte till med detta avskaffande var tillkomsten av krut och kanoner, vilka var lika dödliga för den bepansrade riddaren som den oskyddade bonden), dels att de överlevande kom att få mer utrymme, mer varierande och bättre kost et cetera. Allt detta och mycket mer kom att leda till en positiv spiral för människan.
Spanska sjukan var en annan sjukdom, men när den kom led inte världen av något akut. Förvisso hade det vuxit upp många klimatförstörande industrier i städerna, där folk bodde trång och med dålig hygien. Kriminalitet, prostitution, hasardspel, dålig och ensidig kost et cetera tillhörde då vardagen, likt strax innan pesten på medeltiden. Många familjer kom att skapas och av dessa kom många också att splittras. Därtill kom WW1 att bryta ut – kan spanska sjukan ha varit ”jordens” röst som sade ”nog!”?
Sars och svininfluensan är två, i tid mätt, mer närmare farsoter som aldrig riktigt fick det hemska och oönskade genomslag som de kunde ha fått och tack ”någon högre makt” för det. Hur är det denna gång? Finns det en högre makt som säger ”nej/nog” till all överbefolkning och klimatförstörelse? En makt som säger ”nej/nog” till all den skada som människan åskammar naturen och även sig själv? Jag har ingen aning, men jag skulle ljuga om jag inte erkände att en tanke kring detta har väckts. Tror jag på den? Nej, likväl finns den där.
Vad tror du – är epidemier likt denna och tidigare ett nödvändigt ont? Är det något som faktiskt behövs för att dels hålla oss i schack, dels se om vi kan stå faror bi?
Disney har varit en mycket bra investering sedan 2009, men nu kan den positiva uppgången bytas mot en snar och mycket hård nedgående sådan. Disneyaktierna ligger cirka 130 % över toppen från 2007, men aktien har nu tappat över 30 % av dess värde hittills i denna mycket turbulenta börstid. VD Bob Iger gick i pension tidigt, temaparkerna och kryssningarna stängs av, teaterutgivningarna har försenats och idrottsevenemang är satta på ”hold”. Inte konstigt att aktien plötsligt underpresterar marknaden totalt sett.
Affektionen av att äga Disneyaktien var det som tidigt fick mig att investera, hur irrationellt det än låter. Med sin skattkista av immateriell äganderätt och orter i världsklass, plus ett avundsvärt medieimperium, tror jag att aktien så småningom att återta fornstora höjder. Emellertid är frågan om jag skall öka nu, eller avvakta(?).
Disney rapporterar affärer i fyra segment, och när det visar sig är bolaget inte riktigt så diversifierat som det i början kan se ut. Att utgå från att Q1 och Q2 kommer att komma in långt under tidigare rapporter YoY är i inget som kräver några flertalet pommes på tallriken, om ens en enda. Detta beror, såklart, på att ett brett skede av verksamhet inte fungerar just nu. Alla sex parker - Disneyland och Disney World här i USA, Tokyo, Hong Kong, Shanghai och Paris - är för närvarande stängda. Så är även dess hotell, kryssningar och liveevenemang.
Disney kommer att generera goodwill bland sina fans när de fortsätter att betala sina arbetare, men den stora temaparken och erfarenhetsrapporteringssegmentet kommer att ligga närmast öde och kassakistorna härifrån kommer att vara likt sheriffens av Nottingham efter att Magdalena… förlåt, Robin Hood tagit ut en beskärande del.
Merchandising - främst intjänat genom licensavgifter från partners som leksakstillverkaren Hasbro och TV-spelare Electronic Arts - kommer att vara praktiskt taget den enda inkomstkällan för segmentet tills parkerna åter öppnas.
|
Segment |
2020 Q1 Earnings (miljarder USD) |
2020 Q1 Rörelseresultat (miljarder USD) |
|
Parks, experience and products |
7,4 |
2,34 |
|
Studio entertainment |
7,36 |
1,63 |
|
Direct-to-consumer and international |
3,76 |
0,95 |
|
Media networks |
3,99 |
(0,69) |
En glimt av hopp kan vara medianätverksamheten, eftersom stationer som ABC och de förvärvade Fox-kanalerna fortfarande körs. Reklamintäkter tenderar dock att drabbas under ekonomiska nedgångar. Därtill skall ESPN inte förglömmas. Sport är stort och i USA är det riktigt stort – framför allt NBA, NFL och baseball – samtliga av dessa ligor är just nu inte igång och således har ESPN inget att sända…
En liknande situation finns för segmentet bio och teater/föreställningar. Disney var tvungen att avsluta sina visningar av Pixar-filmen Onward, som sannolikt kommer att generera en förlust på grund av reklam- och distributionskostnader. Andra utgivningar från och med fram till maj, inklusive live-action Mulan och Marvel's Black Widow, har försenats på obestämd tid eftersom biograferna är stängda.
"[...]Skall man avvakta till nästa kvartalsrapport? Har marknaden redan prisat in ”worst case” i detta bolag?[...]"
Det område som dock säkert kommer att leverera pengar är Disneys direkt-till-konsument-segment, som består av strömningstjänster Disney+, Hulu och ESPN+. Streaming, som jag skrev om i augusti 2018, fick en boost tack vare att många i hushållen nu är hemma, så abonnentnumret - som satt på 63,5 miljoner världen över under det sista kvartalet - är nästan säkert att gå upp, men hur mycket? Eftersom detta är ett långsiktigt projekt, förväntas dock driftsförluster även detta år, likt förra.
Viktigt att notera är också Disneys balansräkning. Efter att ha köpt Fox för 71 miljarder dollar i början av 2019, en rörelse som i stor utsträckning ses som att stärka företagets bibliotek med innehåll för sina strömmande ambitioner, har skulderna stigit. Den totala skulden inklusive den för närvarande förfallna delen av den långsiktiga summan var 48,1 miljarder dollar i slutet av 2019. Detta medan likvida medel var satta till 6,9 miljarder dollar. Även om jag tror att Disney kommer att klara av sina skulder, kunde tidpunkten för COVID-19-utbrottet verkligen ha varit bättre.
Således framkommer att Disney inte befinner sig i någon sorts pole position just nu. Omfattningen av förluster över hela verksamheten är fortfarande okänd och tidsramen för företagets viktigaste segment kommer tillbaka på rätt spår är fortfarande obesvarad. Skall man avvakta till nästa kvartalsrapport? Har marknaden redan prisat in ”worst case” i detta bolag? Hur länge kommer man klara sig på streamingen? Då jag är av uppfattningen att covid-19 och dess påverkan inte till fullo har införlivats i USA och bland befolkningen tror jag att vi enbart har sett början på oroligheterna i USA. Självklart kan jag ha fel och likt alltid handlar frågan om när man finner att en aktie är "rimligt" värderad. Detta är svårt och det är extra svårt i tider då "E" i "P/E" är nänst intill omöjligt att beräkna.
Vad är dina tankar kring den amerikanska marknaden i allmänhet, men Disny i synnerhet?
”So, first of all, let me assert my firm belief that the only thing we have to fear is fear itself—nameless, unreasoning, unjustified terror which paralyzes needed efforts to convert retreat into advance.”
Dessa ord myntades Franklin D. Roosevelt 1933, mitt i en brinnande depression av sällan skådat slag. Som hobbypsykolog och hobbybeteendevetare finner jag andemeningen vara korrekt, för mer ofta än sällan är rädslan och fruktan ofta värre än den egentliga ”smällen”. Fruktan för tandläkaren, examinationen, låneansökan, frieriet… vad det nu än må vara är det ytterst sällan som fruktan och rädslan är befogad.
Vad gör människor som är rädda? Jo, för det första låter de, omedvetet, reptilhjärnan ta över kommandobryggan bakom pannbenet och sedan låter de system 1, dvs. det system som inte tar hänsyn till långsiktighet, rationalitet och metodik, styra likt vore de kapten Hadock utan alkohol i kroppen. System 1 söker snabba och så smärtfria lösningar som möjligt. Detta är mycket tydligt idag, då många loggar in och ser sin depå ha minskat med 30 %. Den första tanken som slår dem är ”pengar = mat. Inga pengar betyder ingen mat och ingen mat betyder död genom svält”. Således säljer de pga. obehaget och rädslan för att förlora sitt levebröd.
"[...]för det räcker med att bara säga hur dåligt alla andra agerar (jmfr. SD och dagens regering)[...]"
Bara ett par sekunder senare, fem för att vara exakt, börjar system 2 att komma igång och när det tillåts än mer spelrum kommer ånger och skamkänslorna som ett brev på posten: ”Just det, jag skulle ju vara långsiktig” och ”varför sålde jag nu och varför väntade jag inte? Varför återgick jag inte till mina anteckningar och agerade lugnt, metodiskt och rationellt?”.
Dagen efter köper de in sig på nytt och i värsta fall kan denna metodik, att köpa dyrt och sälja billigt, återupprepa sig om vederbörande inte tar sig tid och energi att faktiskt utvärdera sig själv och därmed lära känna sitt sanna jag.
När vi är rädda och i panik har vi en tendens att svara med lika panikartade åtgärder och detta är jag rädd för att vi ser idag; regeringar testar än det ena, än det andra i rädsla för att inte klara av det motstånd som covid-19 bjuder. Förutom att de tycks lida av ömsom flockmentalitet, ömsom aktivitetsbias, tror jag att de är så rädda att de saknar förmåga att verkligen våga reflektera och agera på bästa möjliga OCH långsiktiga sätt.
Historien har lärt oss att snabba quick-fix sällan har ledat till något bra; överproduktionen i Tyskland under tidigt 1930-tal samt ett förlorat världskrig gjorde att befolkningen var allt annat än glada. De styrande var rädda och visste inte hur att tackla detta, men något var ju nödgat att göras, eller hur? Och gärna snabbt – helst igår. Således – starta sedelpressarna! Viljan var att stötta de strejkande invånarna, men det som var ämnat att vara en tjänst blev istället en brunpälsad sådan.
Hur gick det? Jag tror alla kan historien och har bilderna hur små barn körde en skottkärra med D-mark för att köpa en limpa bröd, eller ett kålhuvud…
Vad ledde till mer, förutom att de fattiga blev än fattigare? Exakt – framväxten av starka och nationalistiska rörelser, vilka älskar att spela på patos och peka på hur fel alla andra gör (jmfr. Trump). Sällan (läs: aldrig) behöver de komma med egna förslag e.d. på lösningar och förfaranden, för det räcker med att bara säga hur dåligt alla andra agerar (jmfr. SD och dagens regering).
Under hela 1920- och 1930-talet kom många länders regeringar och parlament att utsättas för svåra prövningar och vad de alla hade gemensamt var att de valde de åtgärder som var de bästa, men enbart i det kortare perspektivet. Åtgärderna andades nationalism, restriktioner, handelshinder, utstötning et cetera. Detta ledde till att utbudet sällan kom att matcha efterfrågan, eller vice versa, vilket gjorde att många företag slogs omkull och dessa, men även de mindre drabbade, kom att få ett allt mindre förtroende för landets styre. Istället kom de att stötta demagoger och deras ”partier”. Dominoteorin är mer använd kring det Kalla Kriget, men även här kan den ses lika tydligt.
Är rädslan för viruset och de många panikartade insatserna verkligen de bästa när insats, kostnad och (eve.) utfall bedöms och mäts? Vad säger historien? Vad säger du?
Vestigia terrent.