PerPenning
Likes
251
Antal inlägg
525
Följare
54
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
16 juni

Det blir roligt sen

 

Långhelg utan vila och nu är det fredag. Tagit semester tre dagar för att genomföra studentfirande av vår äldsta. Arbetsamt men ack så roligt har det varit. Nu är kalaset dock över och vi sorterar in porslinet och besticken. Slitna är vi, herr och fru Penning, och en slant har härligheten kostat - men är det något som ska få kosta så är det väl sådant som är skoj och skapar ljuva minnen?

 

Presenterna flödade över telningen med allt från salladsbestick och vackra skålar till presentkort och smycken. Hennes föräldrar stack dock ut en aning så som de enda som skänkte barnet det som med tiden skapar något faktiskt värde. Salladsbestick går ur tiden, skålar i kras, presentkort shoppas bort och smycken tappar modernitet. Vår gåva, däremot, står emot tidens tand, är evigt populär och avundsvärd, skänker tid för lycka och lugn för framtid - vi skänkte helt enkelt aktier till flickans depå.

 

Att påstå att pengar är anonymt och trist, det håller jag faktiskt med om. Pengar är blott medel för något annat i sin förlängning. Aktier, däremot, har en personlighet. Att äga en del i ett företag som gör något som man själv tycker om eller på annat sätt attraheras av är något fint och bra. Aktier är ju ett delägarskap i en verksamhet och kan aldrig bli tråkigt, enligt mig.

 

Gåvan var aktier i två företag som kära barnet tycker mycket om - Netflix och Walt Disney. Båda företagen är framgångsrika inom sina områden så som film, TV-serier och strömningstjänster. Och med tanke på att hon konsumerar en inte helt blygsam del av sin tid på produkter från dessa båda företag så är det i sig ett delägarskap i hennes liv och leverne.

 

Att få aktier i studentgåva är uppskattat. Däremot är det kanske inte lika skoj att få det när man fyller 10 år, går ut nian, konfirmerar sig eller i julklapp. Men det ska man inte bry sig om utan man ska helt lakoniskt berätta, så som Sunes pappa gör i filmerna, att det blir roligt sen. Det är trots allt helt annorlunda jämfört med förr då jag som barn kanske fick enkronor upptejpade på ett kort eller en hel femhundralapp av mormor till jul - det fanns ingen sparkultur, inga tankar om ekonomisk frihet eller att bygga något bättre för framtiden. Jag gick bara till affären och handlade upp alltsammans.

 

Både far och mor Penning jobbar på att lära ut till våra små att det är enkelt att bli välbeställd så länge som man låter tiden vara ens vän. Det går inte att plantera ett träd för tjugo år sedan men det går att göra det nu. Och ju snarare nu är desto bättre. Och inte minst är det så att en modern kvinna av idag ska vara ekonomiskt oberoende och sin egen lyckas smed. Och där är en sund privatekonomi i botten nog så väsentlig.

 

En trevlig helg önskas er alla!

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

28 maj

Mitt sommarlov

 

Jag läste i tidningen, något som jag fortfarande tar mig för ibland, att semestertider är kredittider - många väljer att åka på semester med kredit. En undersökning visar att ungefär 15 procent av semestrande svenskar betalar sin resa på kredit. Vad finns det att säga om det?

 

All kredit är inte fel, är det första. Att betala med kreditkort är vanligt, innehåller ofta upptill 45 räntefria dagar och något som inte är illa alls - diverse reseförsäkringar. I denna zon befinner sig familjen Penning då vi beredvilligt betalar semesterkostnader med kreditkort för att nyttja de fördelar det ger. Dock betalar vi alltid av hela föregående månads skuld. Detta är ett simpelt, taktiskt val som dock inte alla klarar av att hantera eftersom det kräver viss planering.

 

Frågan är då egentligen hur många av de 15 procenten som sätter sig i skuld för att kunna resa? Några är det garanterat. Jag känner två familjer. Och jag tror att jag vet huvudorsaken: skuldkänslor.

 

Jag minns när jag var barn på 1970-talet och sommarlovet stundade. På många sätt var det en härlig tid med eoner av lediga dagar i solen. Men min familj var inte överdrivet välbeställd. Min far hade ett eget företag som han drev med långa, hårda arbetsdagar och låg utväxling i inkomst. Ja, det var inte lätt att driva företag då heller och det var en socialdemokratisk era, för er som minns. 

 

Han hade anställda som misskötte sig och som var hart omöjliga att säga upp. En gång minns jag att far min ändå sade upp en latmask på grund av arbetsbrist. Någon sådan brist fanns dock inte utan pappa arbetade under sex månader dubbla pass, vardag som helg, för att slippa återanställa honom på grund av den abskyra förtursregeln. Jag tror att det var grogrunden för hans kollaps som kom senare.

 

Men jag gillade sommarlovet. Jag var ett tacksamt barn som roade mig själv med enkla medel. Den veckan eller möjligen de två som min far tog semester under sommaren åkte vi vanligtvis med vår Saab V4 till någon ort i södra Sverige, bodde på vandrarhem och tittade på glastillverkning eller besökte en djurpark. Det var härligt - sällan var familjen samlad mer än vid dessa få dagar.

 

 

Jag minns när skolan började. Vanligt var att vi skulle skriva en berättelse som skulle heta Mitt sommarlov där vi skulle berätta om allt som hänt oss under ledigheten. Det var jobbigt, jag hade inte så mycket att skriva om i jämförelse med många klasskamrater som rest till Mallorca eller kanske varit och campat. Jag hade ju mest gungat eller lekt med mina plastgubbar i sandlådan. Jag kände viss avundsjuka. Jag kände att vi inte hade råd.

 

Detta upprepade sig på andra lov. Vissa åkte till Alperna på sportlovet medan jag var på biblioteket och läste böcker, andra åkte till sin mormor i Norrland men jag åkte till farmor fyra gator bort. Än fler åkte och bodde på hotell och ibland med flygplan. Vi åkte bil till Kalmar och bodde hos en sur gubbe som hyrde ut rum i sin villa.

 

Med detta sagt vill jag påpeka att jag hade en lycklig uppväxt. Det fanns sociala skillnader i en skolklass liksom idag. Men vi förstod att det var olika för olika människor. Vi var glada ändå och vi var glada över att det vi gjorde tillsammans i vår familj stärkte den. Jag blev inte en sämre människa för att jag växte upp i en familj med begränsade medel. Det var fina år.

 

Idag tror jag att problemet ligger hos föräldrarna. Man vill inte att ens barn ska behöva känna skillnader, inte kunna få allt som alla andra får och därmed riskera att hamna utanför. Alla ska ha en dyr mobil och fina gympaskor - och alla ska få åka på semester till Thailand eller Kanarieöarna. Kosta vad det kosta vill och det gör det också.

 

Att inte ha råd löser man idag enkelt med krediter, något som inte fanns i min barndom. Då hade man pengar eller så hade man det inte - låna gjorde man till sin bostad och då inte helt enkelt det heller. Idag finns en uppsjö av möjligheter att låna. Sök på Låna till semester på Google så är det löst. Skuldkänslor och curling av sina barn sätter rationellt tänkande i karantän och man skjuter tråkigheter som återbetalning och ränta åt sidan.

 

Det är enligt mossiga mig ett av dagens större problem - att barn av idag inte lär sig något annat än att allt är gratis, löser sig problemfritt och att mor och far och samhället alltid finns där som en bankomat. Men om vi bortser ifrån min sura attityd till barnuppfostran så återstår ändå det tokiga i att låna till ledighet - att den i efterhand blir dyr och ångestfylld. Och med handen på hjärtat - hur känns det egentligen att åka på semester på kredit? Går det att njuta och koppla av?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

10 februari

Värdet i sig

 

Min tuffa arbetsperiod börjar nu klinga av. Fina övertidspengar kommer att ramla in under både februari och mars. Men det har kostat. Jag är trött och sliten, jag har försakat familj, nöjen, hobbies och återhämtning. De lediga stunder jag haft har jag hålögd legat i soffan framför TV:n eller sovit drömlöst. Inget liv i sig utan mer av ekorrhjul än vad en genomsnittlig hamster klarar av. Frukten av slitet är lite fler slantar som har ett tydligt värde då de kommer - för de har kostat på, som sagt.

 

Men vad är ett värde? Vem avgör det och enligt vems mätstock? Tiggaren utanför ICA värdesätter mynten hon får högt. Mina mynt i plånboken brukar hamna i ett höganäskrus i köket där de ligger tills någon behöver en femma eller en tia till kundvagn eller majblommeförsäljare. För mig börjar värdesättningen vid en hundralapp, tror jag - mindre kontanter kan konsumera utan större eftertanke. Något jag borde bearbeta mentalt, tror jag.

 

Jag tror också att det stora flertalet svenskar inte kopplar samman sitt dagliga arbete med sin lön i tillräckligt stor grad. Timmarna vid bandet, över bokföringen eller under motorhuven, de timmarna vi försakar för att tjäna in lönekuvertet glöms lätt bort i konsumtionsrus efter den tjugofemte dagen i månaden. Ett evigt kretslopp där för lite blir över oavsett lönenivå och intjäningsförmåga.

 

Jag mötte en konsult på jobbet häromdagen som lite nedstämd berättade att han nu tvingas i pension vid 66 års ålder, han som helst velar fortsätta ett tag till. Jag vet ganska väl hur kulturen ser ut på hans firma där nya, fina leasingvagnar står på parad och där personalen gärna jämför sina statusmarkörer med varandra. Sådant kostar, så klart, och har man inte samlat i ladan i tid behöver man fortsätta att jobba trots närheten till sjuttio års ålder. För mig är detta dock helt främmande. Jag struntar i statusbilar utan istället sjöng jag i duschen häromdagen när båda våra gamla skrothögar klarade sig genom besiktningen åter en gång - ren förtjänst och mer pengar till frihetsfonden.

 

Intjäningsförmåga är ett intressant ord. Betydelsen är resultat före kreditförluster och det får mig att le en gnutta. I en privatekonomi med hög belåning - som kan tolkas som kreditförluster - krävs det friska, starka arbetare som förmår att dra in slantar nog för att täcka räntorna.

 

Men jag är av den åsikten att pengar ska omsättas, de är inget alls utan ett syfte. Att enbart samla på dem är lika meningslöst som att samla på frimärken, stenar eller kapsyler. Pengar ska omsättas så att de ger så mycket nytta det bara går, så mycket nöje och glädje de kan prestera och så som stöd och hjälp till de som behöver. Det är enbart när i tiden detta ska ske som är väsentligt att planera för. Jag säljer min tid för pengar och därför ska de värdesättas därefter. När slantar ska betalas ut ska det vara i god ordning och med planering.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
5 november 2016

Barnförsäkring eller inte?

 

Att du kan försäkra dig mot det mesta är tveklöst en sanning. Nu senast såg jag en försäkring som skyddade mot högre boräntor. Men vad som inte har en enda sanning, det är hur ett försäkringsskydd bör se ut. Detta är något som är upp till var och en även om jag vill hävda att vissa försäkringar är viktigare än andra. Och däri räknar jag personskyddet i allmänhet men barnförsäkring i synnerhet.

 

Föräldrar med sunda vätskor värderar sina barn högst. Redan innan vår dotter föddes så tecknade vi en så kallad VäntaBarn-försäkring, på den tiden i ett bolag som hette Holmia och numera en del i Trygg Hansa, vilket i sig var viktigt. Väntar man med sin barnförsäkring till efter födelsen och komplikationer uppkommer eller påvisade sjukdomar eller handikapp uppdagas så påverkar det både möjligheten till att kunna försäkra sitt barn och så även premien.

 

Under de första barnaåren var vår dotter krasslig och vi tillbringade många kvällar, nätter och helger på sjukhus, barnakut eller vårdcentral. I flera plan och utan krångel erhöll vi ersättning för besöken vilket vi var tacksamma för - vår oro överskuggade allt annat. En bruten arm lite längre upp i åldern renderade liknande ersättning. Dottern fick senare också en rejäl slant i ersättning för ärret efter operationen.

 

Men detta är småpotatis, det vet jag. Samtidigt så är det en trygghet. För jag vet med mig själv att om något drabbar mina barn så är jag ingen rationell varelse, då är mina tankar och min lekamen hos dem i parti och minut. Den ekonomiska ramen kommer att vara underordnad och något det inte finns tid eller ork att ta i. Det tror jag gäller de flesta föräldrar som älskar sina barn.

 

Argument för att spara in på barnförsäkringen och istället spara samman motsvarande belopp som försäkringen täcker har rests förr, nu senast av Onkel Tom i sin stuga. Jag blir så trött när jag läser dylik dynga - speciellt om den inte målas i en helhetsbild där alla försäkringar och deras kostnader tas med. Jag föredrar hängslen och livrem avseende barnens försäkringsskydd - det innefattar egna försäkringar, försäkringar i skolan och på idrottsplanen och självfallet eget sparande. Det finns inga motsatsförhållanden här. Men jag spyr på att en bloggare sitter och rekommenderar andra att inte välja att försäkra sina barn, det är i hög grad allvarligt. Däremot får han och hans äkta hälft göra sin val och kring sina barn.

 

Folk i gemen försäkrar sina bilar bättre än sina barn. Det finns människor som har barn som utövar ishockey, ridsport och motorcross som inte har försäkrat telningarna. Lösöret är viktigare, åtminstone innan man tar en diskussion - då vaknar de flesta upp och kan se lite annorlunda på saken.

 

För visst vill försäkringsbolagen att vi ska köpa deras skydd och helst inte nyttja dem. Det är ju en produkt för just detta - att helst inte behöva använda dem. De är ett skyddsnät för tråkigheter jag vill slippa i alla avseenden. Jag vill inte att huset brinner ned men har ju en hemförsäkring, inte att bilen krockas men har en bilförsäkring - och inte att mitt barn drabbas av skada eller sjukdom.

 

Vad kostar försäkringar? Och vad skyddar de mot? Detta är en knäckfråga och något man måste sätta sig in i. Inte så sällan får jag samtal från säljare kring försäkringar som vill att jag ska överräcka dem mina premiekostnader och sedan komma med ett billigare alternativ. Jag brukar neka dem då jag har ganska god koll. Jag vet att vi kan få lägre premier genom att byta försäkringsbolag men jag vill inte. Vi har Trygg Hansa sedan årtionden tillbaka och de säljer mig kvalitetsprodukter och vi har en mycket god erfarenhet av dem - så varför byta?

 

Dessutom ska man aldrig, aldrig byta sina barnförsäkringar eller ens fundera på att säga upp dem för att för en stund spara pengar. Ångerrätten är synnerligen reserverad. Eventuella handikapp och annat kommer att vägas in vid ett nytecknande eller vid en flytt till annat bolag. Jag känner en familj som gjorde detta misstag med flera ADHD-diagnoser bland barnen. Jag känner en annan familj som sa upp sin barnförsäkring, sonen drabbades av cancer och allt föll samman - livet, förmågan att arbeta och privatekonomin.

 

Vi betalar 135 kronor per månad och barn i försäkring. Vi tar aldrig bort dem. Vår bilar kostar mer i försäkring, så även hemförsäkringen. 135 kronor i månaden räcker inte ens till två uteluncher. Jag kan hitta minst hundra besparingar att göra som täcker försäkringskostnaden flerfaldigt. 

 

Argument för att barnförsäkringar i de flesta fall inte behövs är cyniskt och rationellt kallt. Det är inte de flesta fall som är målgruppen utan de som drabbas av det värst tänkbara. Empatiförmågan är satt på sparlåga då det faktiskt finns de som läser och och tolkar sådana argument som det rätta valet att göra - kanske om du redan sitter i en ekonomiskt ansträngd verklighet. Själv är jag sparsam med att ge råd till folk. Däremot kan jag säga att vår familjs val är enkelt - vi väljer att försäkra våra barn. Nu och i framtiden.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
11 oktober 2016

Tankar kring boende

 

Tre tankar i en kombination kring boendets vedermödor.

 

Den första handlar om reavinstskatten på villor för äldre som önskar att sälja och flytta till något mindre och underhållsmässigt enklare. Det finns i Sverige över trehundrafemtiotusen villor där det bor en enda person. Tacka tusen för det - att betala 22 % i skatt på vinsten i en försäljning? Och där de resterande slantarna sedan inte räcker till för en annan bostad? Svenskt regelverk är föråldrat, orättvist och flagrant oförskämt mot äldre människor. Reavinstskatten tar ingen hänsyn till inflationen eller hur länge du bott i en bostad. Att vara äldre och ta banklån är dessutom svårt och gör du vinst på din bostad får du inget bostadstillägg. Billiga hyresrätter med tillgänglighetsanpassning är dessutom få. Nej, man tvingas bo kvar i en stor villa i väntan på döden. Skäms, regering och riksdag!

 

Samtidigt som detta permanentas så visar det sig att svensken i gemen aldrig varit mer skuldsatt än nu. Grattis, Lyxfällan - nya adepter till framtida säsonger lär fylla på leden. 3 600 miljarder kalla är utlånade till de svenska hushållen. I den statistik som SCB tar fram varje kvartal kring hushållens finansiella ställning kan utläsas att skulsättningen ökat mer än fyra gånger sedan 1996 då familjen Penning äntrade bostadsmarknaden.

 

Var femte villaägare oroar sig också för att behöva tvingas flytta. Ja, jag förmodar att de där åldringsvillorna inte finns med här - där finns en annan typ av oro. Nej, det handlar om i huvudsak yngre villaägare med höga bolån. Oron handlar om sämre tider, arbetslöshet och sjukdom. Det gäller att hålla sig frisk och att kunna arbeta för att mota högre framtida räntekostnader. 30 procent svarar att de skulle behöva förstärka sin ekonomi med minst 6 000 kronor per månad för att behålla sin bostad och levnadsstandard om någon i hushållet förlorar jobbet eller blir långtidssjukskriven.

Levnadsstandard? Ja, i vår lilla by körs det runt i fina bilar trots att man inte nått trettioårssträcket. Att amortera är mest ett tvång för dessa unga familjer och en ränta på 3 procent är en mardröm. Lite lustigt är att det nu introduceras en försäkring för att kunna bo kvar vi arbetslöshet eller sjukdom. Undrar hur många som kommer att nappa på den? Premien på försäkringen är dold bakom ett telefonsamtal.

 

Det finns mycket klokskap i att lära sig lite företagsekonomi och sedan applicera denna lärdom på den privata ekonomin. Skillnaderna är inte så stora. Att balansera en budget, att ha soliditet och intäkter och kostnader i balans med en möjlighet till utdelning - ett sparande, en semester eller annat som förgyller livet. Att bo ståndsmässigt är ingen mänsklig rättighet.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

1 oktober 2016

Sur gubbe

 

Nu gled vi in i en riktig höstmånad. Ägnat lördagen åt att byta vatten i spabadet, i det kan jag finna tröst och värme under kalla vinterdagar, och att läsa svensk damtidning. I den går att läsa att kungens apanage frikostigt distribueras bland barn och barnbarn, att Alicia Key köpt nytt hus i Hollywood samt att Stockholms pseudokändisar varit och sett Hitta Doris. Ja, min ömma moder har förkärlek för att lämna dylika tidsskrifter hemma hos oss och jag läser hellre dessa än nyhetsbladen som mest består av våld, död, skräck och valhänta politiker.

 

Liberalerna, det parti som en gång var just liberalt, kom nyligen med ett förslag som appellerade till mig - att lägga ned Arbetsförmedlingen. Det tycker jag är ett jättefint förslag. Denna myndighet kostar mer än den smakar - runt 80 miljarder om året. Vi har några verklighetsfrånvända bekanta som gladeligen snyltar sig fram på statens bekostnad vilket stör mig. Än mer stör det mig att just Arbetsförmedlingen inte sätter större press på dessa att försöka försörja sig själva. Dessutom levererar heller inte AF något större mervärde till samhället. Endast 45 procent av företagen använder Arbetsförmedlingen som rekryteringsväg, den lägsta andelen någonsin. Regeringens mål är att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020, ungefär lika ambitiöst som Fridolins saga om att fixa skolan på 100 dagar.

 

Veckan som passerade var min andra arbetsvecka på min nya arbetsplats. Drog på mig något virus förra helgen som plågat mig sedan dess. Upp i ottan, in med Alvedon och sedan jobba järnet. Efter arbetsdagens slut krascha i soffan någon timme och sedan släpa mig i säng före halv tio. Igår fredag var det som om kroppen kände att vi nått i mål och jag däckade totalt. Sov oroligt och drömde samma tresekunders dröm om och om igen. Vaknade fortsatt trött och slut. Insåg därför att en lagom sur gubbe lär jag vara idag.

 

Och det spär på min trumpna min när folk och fä runt omkring mig gnäller över att de inte får just det jobb eller den utbildning som de vill ha, inte hittar en fett betalt kneg på 70 procent så att de dessutom hinner förverkliga sig själva. Där man går på A-kassa och sedan smiter iväg en vecka till Mallis. Där man sjukskriver sig för att man är lite bakfull efter bira med grabbarna. Jag vill faktiskt inte bidra med en enda krona till er, era slappa kadaver!

 

Men samtidigt - solen skiner, det är en fin höstdag och jag lever och har hälsan undantaget en fet förkylning. Mitt nya jobb är roligt, kollegorna härliga och ersättningen god. Familjen mår fint och privatekonomin är i sin ordning. Det får vara slutsurat för denna gång.

 

Ha en härlig helg, gott folk!

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
12 oktober 2015

Curling i finanserna

Föräldraskapet är något som de allra flesta inte har en aning kring innan de blir just föräldrar själva. Ja, vi har ju alla mammor och pappor av olika särarter men jag är ganska övertygad om att de flesta av oss har hittat brister i dessa människors föräldraskap och att vi därmed försöker att inte göra likadant. Vad vi själva däremot brister i är allt det andra - inte så konstigt för våra barn är vår allra svagaste punkt alla kategorier. Ja, iallafall om du älskar dem.

 

Ett fel vi gör är att vi betalar för våra barn. Vi betalar för våra barn långt upp i åldrarna dessutom. Det är allt från busskort, mobiltelefoner och abonnemang, gymkort och dyrare kläder. Detta är inget bra alls. Är du en god förälder så vill du lära dina barn slantars värde och ovan beteende premierar då inte dessa lärdomar.

 

Vi pratar alltså om att skjuta till extrapengar lite godtyckligt utöver de överenskomna belopp som kanske ingår i en månadspeng eller ett studiebidrag. En slumpartad bonus utan motprestation, något som är mycket, mycket sällsynt i arbetslivet. Att inte veta förutsättningar för sin lön, vilket man kan jämföra pengar som barn får av sina föräldrar, är stressande och konflikthärdar. Ett större ansvar för sina pengar gör barn nöjdare, mindre stressade och lär ut hushållande och planering.

 

Jag tycker definitivt inte att gymnasieelever ska behöva jobba med extrajobb för att få sin ekonomi att gå ihop. Gymnasiestudier är ansträngande och tar tid och ska prioriteras. Bättre är att föräldrar betalar sina barn ett överenskommet belopp i lokala löneförhandlingar. Allt handlar om kommunikation och förhandling. Extrapengar ska bannlysas. Punkt.

 

Det är lättare för barnen att acceptera att kompisarna har mer pengar, och att de inte alltid har råd att göra allt som kompisarna kan göra, om de själva tar beslutet att avstå för att de inte har tillräckligt med pengar, än om föräldrarna tar det beslutet.

 

Till syvende och sist - telningarna ska klara sig själva en dag, en dag som kommer fortare än vad de flesta föräldrar hinner med att ana.

 

Taggar (forum): 
Taggar (blogg): 

Blog Archive

Blog Archive
2017 (116)
Oct (10)

Taggar