För ett par månader sedan så träffade jag en god vän som jag inte träffar tillräckligt ofta. Han är några år äldre än jag men drabbades av en stressjukdom på sitt jobb när han var ett par år yngre än vad jag är idag. Han var verkligen, verkligen inne i ekorrhjulet och sprang fort utan eftertanke, allt enligt hans egna utsago. Och en dag sa kroppen stopp och belägg - han blev riktigt sjuk.

Någonstans under och efter denna livets käftsmäll började han tänka till. Det gick inte längre. Han mådde bättre men symptomen kröp på honom igen när han provade på att gå till jobbet, om så bara för ett par timmar. Och så kan utbrändhet te sig - att du aldrig kan komma tillbaka vare sig du vill eller inte. Min vän lyssnade inte på varningssignalerna och till sist gick säkringen.

Han bestämde sig för att sluta att arbeta. Han sa upp sig utan att bry sig om följderna. Det var en befrielse. Och i sina tankegångar hade han bestämt sig för att börja handla på börsen, som en trader, med sitt undansparade kapital. Och där började den delen av hans historia och där är han fortfarande.

Med disciplin och beslutsamhet i att lära sig förtjänar han idag sitt uppehälle på trading - både daglig och swing - där ett avkastningsmål per månad på tjugotusen kronor tillsammans med lite pensionspengar ger honom ett drägligt liv med en liten guldkant dessutom. Han mår numera bra och kan se ljust på framtiden. 

Men det är en heltidsjobb, säger han. Han ägnar åtminstone de åtta timmar om dagen de flesta av oss andra arbetar åt att hantera sina investeringar, dock spridda över hela dagen intill nattimmarna. Oftast är det roligt men ibland en belastning. Att vara sin egen trader är som att ha sitt eget företag där alla krav ställs på en själv att se till att få lönsamhet. Men blir han inte stressad av detta då? Nej, säger han, för här sätter jag själv alla krav och ger dem en rimlighet att lösa och det fanns inte på hans arbetsplats.

Allt handlar om att följa sitt regelverk och att vara disciplinerad. Men trading är inte för alla - du behöver finna ett nöje i det också. Och det är ett heltidsarbete i sig. Och som min vän säger: jag har bara handlat i en uppåtgående marknad, det är både spännande och skrämmande och se hur jag kan prestera under motsatta förhållanden.

Själv kommer jag att fortsätta att jobba vidare. Vi får se hur länge det blir men målet ligger fortfarande på att sluta helt vid 62 års ålder eller ganska exakt om tio år. Samtidigt blir jag inspirerad av min vän när det gäller hans förmåga i att kalkylera och beräkna sina levnadskostnader. Där kan familjen Penning bli bättre. I vår budget ska jag arbeta vidare med hur våra intäkter, kostnader och sparande kan justeras för att lättare nå våra mål.

Men vad som är viktigast är hälsan. Jag tänker inte låta mig dras med i någon stresskarusell. Jag vill förbli frisk eller åtminsone inte bli sjuk av mitt jobb. Ingen ska egentligen behöva bränna ut sig.