Många sparare ligger kvar i extremt dyra fonder

Under fjolåret bärgade fondbolagen ännu en rekordskörd med höga vinster.

Grunden läggs hos ett prisokänsligt spararkollektiv som inte byter till billigare alternativ så länge som fondkontona stiger i värde.

Få fondsparare bryr sig om att granska avgiftsuttaget när fondkontot stiger i värde. Det borde de göra. På samma sätt som konsumenter lägger ned timmar på att hitta den mest prisvärda TV:n, tvättmaskinen, löparskorna eller bilen bör man lägga lite krut på avgiftsgranskning i alla sparformer. Det har tack vare teknik och myndighetskrav heller aldrig varit lättare än nu att bli sin egen avgiftskontrollant.

Banker och fondbolag kommer fortsätta med sina rekordvinster så länge som fonderna stiger i värde. Affärsmodellen är extremt attraktiv eftersom kostnaderna ligger stilla samtidigt som intäkterna drar iväg.

Konkurrensen har förbättrats på senare år vilket tvingat fram avgiftssänkningar hos flera bolag inom finansbranschen. Tyvärr ligger alltför många sparare kvar i extremt dyra fonder. Det handlar framför allt om blandfonder och paketerade fonder, så kallade fond-i-fonder. Här är det inte ovanligt med avgifter på 2 procent om året, vilket i det långa loppet gröper ur sparkapitalet.

Smarta sparare kan enkelt göra en bra mix själva med hjälp av indexfonder och få ned avgifterna till en tredjedel. Alternativet är att säga hej då till trögfotade banker och rådgivare och istället välja någon av de senaste årens uppstickare med fokus på robotrådgivning, slopade provisioner och indexfonder.

Ett exempel är kapitalförvaltaren Lysa som i dag förvaltar 14 miljarder kronor. Andra med liknande upplägg är fondbolaget Opti samt plattformarna Savr och Fundler.

Under de senaste åren har bankers och fondbolags säljfokus och förändringsarbete inriktats på hållbarhet. Nu är det dags att vidga begreppet hållbarhet till prisfrågan. 

Höga avgifter för en ofta undermålig förvaltning och service är ohållbart.