En stilla, frostbiten höstmorgon och ännu en dag som jag borde vara tacksam för. Men det känns svårt. Och onödigt slöseri. Oavsett vad jag berättar för er hur man bör leva sitt liv, tänka och agera så är jag likväl mänsklig. Och det är alltid samma sak i olika grad - jobbet. Just nu är det extra körigt. Jag känner nästan ångest idag att det är arbetsdag imorgon. Trots att jag har en av mina lediga dagar denna vecka. Jag kanske har sökt på fel ställe hela tiden? Jag vet inte utan har svårt att hitta en orsak. Men däremot jag vet, helt säkert, att om jag slapp arbetslivets tvång så hade jag varit helt tillfreds.

Varje månad, runt den tjugofemte, rasslar våra surt förvärvade löner in på kontona. Och varje månad så saknas det en mental koppling mellan alla de timmar som jag slet för dessa kronor till vad dessa pengar sedan används till. 

Arbetstimmarna för en normal heltid varierar ju över månaderna men 168 timmar kan ses som ett genomsnitt. Jag själv har pendlingstid till jobbet på ungefär en timme per dag vilket ger ungefär 22 timmar till per månad. För saks skull utelämnar jag ångesttiden och jag räknar på min heltid dessutom.

Detta innebär att jag tjänar in 1 547 kronor per arbetsdag eller, omräknat per timme, 179 kronor. Det är inte många kronor om de jämförs i tröst och napp. Kanske borde jag skriva ned etthundrasjuttionio kronor på en liten lapp och alltid ha den i fickan? Eller ännu bättre instoppad ovanpå kreditkortet. Så som en ständig påminnelse kring att denna nätta summa är allt jag får för en timme av slit, tidiga morgnar och utmattade kvällar. För energi är också en del i ekvationen som direkt är kopplad till livskvalitet.

Så vad är tröst och napp? Jo, allt där jag tänker att jag är värd detta eller att jag vill unna mig. När jag egentligen borde tänka att alla de slantar jag sparar för framtiden är just det - något jag är värd och vill unna mig. Något av faktiskt värde.