PerPenning
Likes
251
Antal inlägg
525
Följare
54
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
21 juni

Försörja

 

Återigen trillar tidningen Karriär in från mitt fackförbund med upplyftande rubriker så som så mår vi på jobbetvänta inte in semesterlugnet och stress måste vara en prioriterad fråga. Jag får lite magont bara av att se blaskan. Vänder raskt blad och möts av om känslan att inte orka. Lackar ur och bläddrar snabbt vidare. Arbete är väl inte bara stress och problem?

 

Uppslaget på sidan tjugosex är nog det enda i tidsskriften som är av intresse. Det innehåller något som kallas så uppsluppet som negativ trend för välbefinnandet men innehåller lite trevlig statistik. Som att en av tio är nära utmattning, att ungefär hälften är nöjda med lönen och att en av fem arbetar mer än 45 timmar per vecka. Det är något ruttet i Danmark och i arbetslivet när vissa jobbar för mycket och andra inte alls. Jag finns också med i statistiken, jag är en av etthundra som anser att arbetets betydelse för livet mening är noll och intet. Känns ganska bra på något sätt att inte tillhöra majoriteten.

 

Arbete och karriär - vad är väl det om inget annat än att försörja sig? Fokus är tappat enligt min mening. Det pratas om möjligheter, karriärvägar, självförverkligande, kompetensutveckling, högt i tak och ökat inflytande - och det är väl prima. Men någonstans på vägen tappar man bort hela grundorsaken till att jobba - att försörja sig och kanske sin familj. Jag hör väldans ofta att ungdomar av idag anser att jobba, det är inte deras grej. Kopplingen mellan att ha mat på bordet, skor på fötterna och kläder på kroppen och att arbeta finns inte där. Hur kan det komma sig?

 

Jag behöver inte speja så långt då två ungdomar av idag bor under mitt och frugans tak. Den äldsta är nu färdigbakad gymnasist och vårt försörjningsansvar är till en ända. Inom kort ska den unga vuxna börja sitt första jobb som är på deltid. Än så länge har vi inte fått svar på varken hur mycket jobbtid tjänsten innebär eller vad lönen är. Jag känner en viss oro för detta och än har vi ingen strategi för hur det ska hanteras. Men i korthet så bor hon - tills vidare - utan att betala hem men med rejält utökade krav på delaktighet i städning, matlagning och andra hushållssysslor. Vi vill låta henne kunna spara ihop till att eventuellt kunna resa eller liknande. Däremot är vårt krav att hon antingen jobbar, studerar eller gör något annat av vikt - att ligga hemma i soffan och titta på TV är en död zon.

 

Jag har min egen syn på föräldraskapet. Har man barn så har man alltid en familj oavsett livssituation. Även vuxna barn är ens barn. De är alltid ens prioritet och ansvar - däremot betyder det inte att man ansvarar för deras ekonomi. Nej, ansvaret ligger i att lära dem saker via de metoder som krävs. Även om ens barn inte uppskattar, respekterar eller ens älskar dig så spelar det ingen roll - då biter man ihop och gör likväl det som är ens ansvar: att vara en förälder. Och att vara en förälder är att göra det som är bäst för ens barn - det kan faktiskt vara att byta lås och kicka ut dem ur huset.

 

Just kopplingen mellan att tjäna pengar och levnadskostnader måste vi lyfta upp i medvetandegrad. Maten på bordet, varmvattnet i kranen och Netflix på TV:n betalar hennes föräldrar för - genom att arbeta. Allt vi kan göra är beroende av vårt lönearbete och det måste vi lära våra barn också. Vi är inte en ekonomisk plattform att ta avstamp ifrån för att förverkliga sig. Även om man är ung när man är arton år så är man myndig med alla de rättigheter och skyldigheter som det kräver.

 

Det är tragik på hög nivå när man hör om unga som uteblir ifrån sitt första jobb redan dag tre, sjukskriver sig för munsår eller på grund av ångest att föräldrarna fått en vattenläcka på torpet. Jobbigt är det att se de som inte förstår att man har ett ansvar och en räcka skyldigheter och att samhället inte är ett smörgåsbord av rättigheter och kravuppfyllnad. Det är svårt att veta hur man tänker eller om man tänker alls. Det är kanske först när magen knorrar och man behöver en dusch - och det inte finns tillgängligt - som man inser vidden av sina icke-val.

 

Jag har sagt det tidigare och jag menar det - ett jobb är inte något jag behöver för att ha en meningsfull tillvaro. Däremot behöver jag det, så som de allra flesta, för att försörja mig. Det kommer mina barn också behöva göra även om det ännu inte är helt tydligt och klart för dem.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
31 mars

Efter arbetet är jag inte där

 

Jag får då inte betalt för allt. Men eftersom min tid är dyrbar så säljer jag den så dyrt det går. Jag är ganska bra betald men samtidigt så arbetar jag flitigt. Men varje timme redovisar jag med största noggrannhet. Pengar är tid och tid är pengar - det hänger samman.

 

Att gå till arbetet är inte en hobby för mig. Inte heller ett socialt forum. Vore det inte för lönen skulle jag inte tillbringa en enda minut där. Jag gillar mina kollegor men de är inte mina vänner. Jag blandar aldrig samman korten - mitt privatliv är mitt och jag frotterar inte mina framgångar eller motgångar med någon. Det finns det däremot många som gör - deras arbete är så sammanflätat i deras liv att de ibland inte kan skilja dem åt.

 

Jag hörde vid ett tillfälle en kollega som liknade arbetsplatsen vid sitt andra hem - eller var det kanske det första? Han gick hemifrån för att gå hem två gånger per dag. Han levde sitt liv så som sitt arbete och tvärtom. Ibland satte han fel nyckel i dörrlåset hemma eftersom han alltid kom hem. Amenvaf? Jag förstår det inte alls. Jag beklagar, det är inget för mig. Jobb och fritid är olja och vatten i mitt liv och jag väljer alltid, alltid, alltid mitt liv före jobbet.

 

Lite märkligt är att arbetsgivare av idag tycks ha tagit på sig att vara vuxendagis åt sina anställda - man skaffar TV-spel och andra leksaker, man bjuder på läsk och kakor och man försöker skoja till det i största allmänhet. Ett sådant stohej är så kallad after work, något så otroligt fånigt eftersom det är ett påhittat låneordsuttryck. Men det låter ju fräsigt.

 

En gång handlade AW, som det kan förkortas, om att möjligen ta ett glas på puben på vägen hem. Idag är det rena festen som arbetsgivaren sanktionerar med teman, drycker, mat och - ännu fler lekar. Man kastar dart, hoppar säck och kastar bouleklot. Man festar loss en vanlig torsdag, kladdar på sina kollegor och brölar ut sina sämre sidor. På fredagen är man bakfull och sitter mest och hänger som en trasa innan man tar en tidig sorti. Jag förmodar att det hela handlar om att försöka vara en ball och attraktiv arbetsgivare men nog tusan har det gått överstyr.

 

Att after work blivit en del av arbetet började för flera decennier sedan. Teambuilding, vi-tänkande och företagskulturer med gemensamma värderingar skulle skapa maximalt produktiva och lojala medarbetare.  Förebilderna var ofta japanska eller amerikanska. En annan orsak var pubkedjorna som spred sig över landet med identisk inredning och med billig AW-öl som en av affärsidéerna.

 

När arbetsgivaren bjuder så kan det finnas en underliggande uppmaning om att det är obligatoriskt. My ass! Nej, jag väljer alltid om jag finner det förnöjsamt eller inte. Vissa saker gillar jag och kan tycka vara kul - men att ha spritorgier med mina kollegor tillhör inte dem.

 

Men om jag får betalt under After work? Då kanske.. ..men nä.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
21 januari

Riktig frihet

 

För mig är helgen ett andningshål. Då gör jag allt det som jag egentligen vill ägna min tid åt - familjen, hobbies, träning och allt mellan himmel och jord i övrigt. Att arbeta, även fastän jag trivs bra och har utvecklande uppgifter, tar för mycket av min korta levnad. Inom kort fyller jag femtio år, något som jag har bristfällig förankring i - jag är en ung spoling i sinnet och det finns så mycket kvar att leva för och glädjas kring. Att snart femtio årstidscykler har passerat ter sig som ett påhitt och något som egentligen inte har skett.

 

Jag kan ha fel men jag tror det inte - det stora flertalet av oss hade inte gått till det jobb vi har om det inte fanns en lönepiska. På min arbetsplats finns det många duktiga yrkesmänniskor - men de är inte rika. Däremot är det lätt att se att det finns mycket som måste konsumeras för att upprätthålla något, vad det nu bör kallas. För mig är det annorlunda då jag tänker mycket på tiden som åtgår. Det är mer sällsynt att jag inte funderar kring det. Snart är det löningsdags igen och tankarna går kring hur mycket som ska sparas undan - jag tänker i termerna att tolv procent undansparat räcker till en hel arbetsfri månad under ett år. Det är sporrande.

 

Undan ganska många år negligerade jag pensionen. Det kändes så långt bort, så abstrakt och även ointressant - det var ju pengar som inte gick att konsumera där och då. Det var ett misstag som jag ser andra göra i sina yngre år idag. Numera ägnar jag dock det betydligt mer intresse.

 

För varje år jag arbetar avsätts 16 % till inkomstpensionen och det är en försvarlig summa. Till premiepensionen avsätts 2 % och till tjänstepensionen 4,5 % om jag räknar rejält grovt. Det är oerhört lätt att räkna kring att både tjänste- och premiepension kommer att bli viktigare i förhållande till inbetalade belopp. Jag kan exempelvis se att från 2012 fram till idag har de inbördes delarna ändrats enligt nedan:

 

  • Inkomstpensionen från 76 till 69 procent
  • Premiepensionen från 8 till 10 procent
  • Tjänstepensionen från 16 till 21 procent.

 

All pension skapas av att man jobbar på ett eller annat sätt. Ett kompletterande sparande kan bli det som ger oss möjligheten att jobba mindre i framtiden eller att gå i pension. Här behöver jag räkna mer än vad jag gjort hittills men runt 30 % är vår sparkvot i genomsnitt.

 

För jag är inte intresserad av pengar om de inte är en del i min frihet och min makt över min tid. Att jobba hårt men sedan förslösa slantarna på allehanda statusmarkörer, verklighetsflykter och tumsugaraktiviteter är så kontraproduktivt. Men jag ser det och jag hör det ofta. Med de lönenivåer som familjen Penning har och som mina yrkeskollegor har skulle vi alla kunna ha helt andra belopp undanstoppade idag. Min egen tröst är att jag länge gjorde fel men att jag numera gör rätt - även om det är lite sent. Det kan dock bara bli bättre.

 

Idag är det lördag och imorgon söndag. Den tiden är min egen. Sedan, därefter följer en ny arbetsvecka med vad lönen kräver. Och det är inte riktig frihet.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

27 oktober 2016

Lön utan arbete

 

Snart är ännu en arbetsvecka till ända. Det går verkligen undan. Men jag är en person som knyter hårt an mellan arbetstid och lön - det är ju därför jag jobbar.

 

Att hålla koll är alltid bra - idag stämde jag av att min slutlön från förra arbetsgivaren blir korrekt. Det är innestående semester och semestertillägg som nu utbetalas i en slutlig klumpsumma - i runda tal tiotusen kronor som blir en fin investeringssumma. I dagarna kommer min första hela månadslön från min nya arbetsgivare. Det blir också en rund och nätt summa. Till detta kommer fru Pennings lön och barnbidraget.

 

Det är nu klart att fru Penning förlorar sin anställning, hon är helt enkelt uppsagd. När sådant händer kippar en del efter andan. Hur klarar man sig utan ett jobb, det blir ekonomisk ruin?!

 

Fru Penning är uppsagd till den 1:a december och får också lämna den dagen. Hon har sju månaders uppsägningstid men är arbetsbefriad och garanterad sin lön, pension och övriga förmåner även om hon hittar ett annat jobb under denna tid. Skulle så inte bli fallet har hon med hjälp av arbetslöshetsförsäkring 200 dagar med 80 procent av sin lön och därefter ytterligare 100 dagar med 70 procent. Under tiden minskar våra transportkostnader med mera. Jag har gjort ett enkelt överslag och det innebär att vår familj förlorar ungefär 2 000 kronor netto per månad under eventuell arbetslöshet - det är så ytterst lite det.

 

Det sägs ibland att när man är arbetslös är man mellan två anställningar. Jag vill vända på det och säga att när du arbetar så är du mellan två perioder av arbetslöshet. Det ena är lika skamlöst som det andra.

 

Det fina i kråksången är att fru Penning har varit på väg ett tag från sin anställning och sökt en del jobb. Att säga upp sig själv är inte på långt när så fördelaktigt som det nu föll ut. Nu kan frugan i lugn och ro ta igen sig lite, njuta lite mer av livet ett tag, söka jobb igen i lugn och ro, boka intervjuer närhelst det passar utan oro för det befintliga jobbat, ha mer energi och tid till att hitta en ny plats att verka på. Det är en Golden Ticket till chokladfabriken och jag är en gnutta avis.

 

Livet går inte ut på att jobba. Enligt mig går det ut på att känna mening i tillvaron. En del i det är att faktiskt jobba med något som ger just detta.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 

Blog Archive

Blog Archive
2017 (116)
Oct (10)

Taggar